Tänk om…
I tio år hade Göran Persson lyckats förskingra oerhörda rikedomar från kungens skattkammare och han var nu en av de rikaste människorna i Sverige. Han hade köpt sig en stor herrgård i Södermanland med mycket mark och förnäma möbler och han hade en minst sagt välgödd kroppshydda. Han borde ha varit en av de lyckligaste människorna i världen men trots det hade han aldrig varit olyckligare.
Den nya unga kungen ville inte ha hans tjänster längre eftersom han hade stått på Eriks sida i inbördeskriget och tanken på att han för alltid skulle vara avstängd från politiken skrämde honom. Den nya kammarmästarinnan verkade hata honom. Han kände sig som en ful gammal man som hade gjort sitt här på jorden och nu skulle tyna bort i sin ensamhet som så många halvkändisar gjort innan honom. Han hade en fru, Anitra Steen, men hon var inte precis någon skönhet och hon väntade antagligen bara på att få lägga vantarna på det arv han skulle lämna efter sig. Han undrade varför han överhuvudtaget hade gift sig med henne men jobbet hade förr upptagit hela hans tid och därför hade han trott att han aldrig skulle bli gift om han inte tog chansen när Anitras far erbjöd henne åt honom. De var båda två på ett sätt gamla fula människor som misslyckats att hitta någon att dela sina liv med och därför var tvungna att stå ut med varandra. Lite som alkoholister som söker sig till varandra för att deras egna liv inte ska verka fullt så miserabla.
Men när Göran kom på sig själv med att skära sig i armarna och tillbe pentagram då ingen såg honom insåg han att han inte kunde fortsätta längre. Han sökte sig därför till kyrkan för att få hjälp med att på nytt hitta den gud som övergivit honom. Han skämdes och därför valde han en kyrka långt bort från den han normalt sett besökte på söndagens gudstjänster för att slippa bli igenkänd. Där fick han bikta sig hos en viss fader Runar med det föga uppmuntrande efternamnet Søgaard. Runar såg ut som en säl på morfin där han satt och log brett mot Göran som kände sig lite illa till mods av den udda prästen.
”Låt höra, Göran. Vad är det för problem du har?” sade han med en brytning som Göran inte riktigt kunde placera.
”Jag känner att jag har tappat tron på Gud och religionen. Jag är mycket olycklig, fader.” svarade Göran med en viss tvekan. Kunde han verkligen lita på den här figuren?
”Varför är du så olycklig, Göran?” sade prästen, fortfarande med ett brett leende på läpparna som nästan verkade statiskt.
”För att jag har tappat tron på mig själv. Den nya kungen vill inte ha med mig att göra och det känns som om jag har min bästa tid bakom mig. Jag har rikedom men det är också det enda jag har. Hur skaffar man mer pengar utan att tillgång till kungens skattkammare?” svarade Göran olyckligt
”Låt mig säga en sak Göran… Kung Fredrik är ingen kung. Han är en förvirrad pedofil! Och inte heller Gud är någon egentlig gud, han är rund och fet och brun. Jag vet eftersom jag har sett honom.”
”Har du sett honom?” Göran började undra om det här verkligen var en så himla bra idé. Jämfört med den här muntergöken var hans liv kanske inte så hemskt ändå.
”Oh ja, han talade till mig kort efter att jag lämnade min fru. Du borde tillbe mig istället.” Göran började resa sig och gå därifrån.
”Och han sade: Runar, du som är så underbar och härlig i all din enkelhet. Du skall sprida mitt budskap…” Göran hann inte höra mer eftersom han redan var ute ur kyrkan. Vad skulle han göra nu?
***
I en hel vecka färdades Thomas Di Leva med ett minst sagt intressant sällskap bestående av en rysk alkoholistisk narr, Fredrik Wikingsson samt en halländsk bonde som var övertygad om att han var Judas ättling och som for till Stockholm ”eftersom människor är mer toleranta där än på västkusten". Ryssen som hette Nikolai gav honom ett fyllelöfte att han skulle fixa någon sorts tillhygge att använda under sitt uppdrag vilket gladde Thomas eftersom han ännu inte visste hur han skulle gå till väga. När dem väl kom fram var Nikolai (mer av en tillfällighet än någonting annat) så pass nykter att han faktiskt också var kapabel att infria sitt löfte och de begav sig ned i Stockholms undre värld för att träffa Nikolais kompis.
”Vad heter han, din kompis?” frågade Thomas mest för att kallprata.
”Pettersson. Christer Pettersson. Han antagligen nyet vid liv.” svarade Nikolai på sin knackliga svenska.
"Inga mer frågor" lade han till och Thomas var tyst.
Mycket riktigt fann dem Nikolais vän liggande i rännstenen med flaskor som endast Gud vet vad de hade innehållit spridda runt omkring honom. Tungan hängde ut ur hans mun och han såg onekligen rätt död ut. Thomas tyckte det såg tragiskt ut och mumlade en kort välsignelse för sig själv över det arma livet. Nikolai plockade upp en av flaskorna.
”Här, vapen.” sade han och räckte Thomas flaskan
”Men Nikolai, en flaska?” Thomas såg skeptisk ut.
”Hur dödar man någon med en flaska?”
Nikolai slog flaskan i huvudet på Christer så hårt att den splittrades. Mannen som hade sett så död ut grymtade bara till och vände på sig.
”Gå nu eller jag visar på dig. Prästdjävol.”
Thomas tog en av flaskorna och lommade iväg från det tragiska paret. Han tyckte trots allt att Nikolai var trevligare när han hade supit.