...och vad ska han hitta på sen då? Skyll eventuella rebeller på Ohly, Persson eller Schyman vetja.
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Tack allihopa. Vardagar kommer uppdateringar inte vara lika täta men vem vet när man får tid över 
Shh!
Wämö said:Underbar uppdatering, Johnny. Och hur kan någon så okristlig som Hägglund bli biskop?
Hoppas di Leva och Fossmo klarar av att krossa honom.
Shh!
Last edited:
Tänk om…
Maud Olofsson var i sanning en stark kvinna. Som kung Fredriks kammarmästarinna var hon ansvarig för rikets finanser och som den enda kvinnan i riksrådet var hon den näst mest inflytelserika kvinnan i Fredriks hov, bakom drottning Filippa. Men hon skulle aldrig ha kommit så långt om hon någonsin blev nöjd och hon hade redan siktet inställt på att nå det högsta en kvinna förmodligen skulle kunna nå under hennes livstid: att bli kung Fredriks äkta maka. Detta krävde dock att Filippa gick ur tiden och Maud hade för tillfället inga planer på hur det skulle gå till. Men hon uteslöt inte att hon skulle kunna ta en eventuell möjlighet om den uppenbarade sig. Slumpen är karriärens bästa vän, ansåg hon.
Tills dess kunde hon fokusera på att försöka få Fredrik att tycka om henne vilket hon tog varje tillfälle i akt att försöka göra. Att Filippa var död skulle inte spela någon roll alls om kungen inte valde henne som sin nya maka. Och det fanns ingenting Fredrik tyckte mer om än pengar, eftersom pengar var makt. Trots allt snack om arbetare och rättvisa i det offentliga hade Alliansen privata gudstjänster där medlemmarna tillbad sina rikedomar och välsignade dem i sedelns och myntets och den heliga maktens namn. Därför beslöt Maud redan första dagen på jobbet att lägga fram ett förslag om att höja skatten för dem som var rikast (och därför också störst hot), rikets vasaller. Fredrik tyckte mycket om idén.
Tillsammans gjorde de två, till Filippas förtret, upp om vad var och en av Fredriks vasaller skulle betala i skatt till honom. Bland annat skulle en mycket ung pojkspoling som var hertig av Uppland och som var näst i tur att ärva riket om kungen skulle avlida få det tomt i plånboken. Han hette Erik Anundsson och hade som de flesta sjuttonåringar inte ännu lämnat trotsåldern bakom sig vilket gjorde honom till en farlig man att ha att göra med. Han var dock lat, antagligen alldeles för lat för att bry sig om dem höjda skatterna för att inte tala om att försöka göra någonting med sitt ärvda anspråk på Sveriges tron.
Då hade tvåan i successionsordningen, en annan snorunge som den här gången hette Sven Kolsson, potential att bli ett än större hot. Han utbildades just nu inom armén i Östergötland och verkade dessutom ha socialdemokratiska tendenser (rättvishet, vad är det?). Maud tyckte att det kunde vara värt att höja skatten för honom också och kanske be Lars Leijonborg att infiltrera hans hov för att få reda på mer om vad som pågick där. Dessutom höll kung Fredrik (eftersom Gardell föga överraskande visat sig vara en inkompetent fjolla men lika fullt den enda i kung Fredriks hov som varken lyckats få utbildning i hovet eller kyrkan utan hade varit tvungen att söka sig till armén) på att utarbeta en lag som skulle tillåta kungens män att sitta med vid eventuella rebellers möten och på så sätt få större insyn i deras planer. Att rebeller per definition sällan var laglydiga och att oddsen för de här "storebröderna" skulle överleva inte var särskilt stora var ett senare problem, resonerade Fredrik.
Resten av skatterna förblev orörda så länge, för att inte uppreta pöbeln för mycket.
”Säg mig vem som mäktigast i landet är!” sade Fredrik triumferande i slutet av deras möte
”Du, kung Fredrik” svarade Maud och log sitt speciella maktsmile.
Under tiden var Thomas Di Leva osäker på vad han skulle göra nu, Helge hade inte sagt annat än att han var tvungen att göra vad han var tvungen att göra och ingenting om hur det skulle gå till. Thomas hade slut på idéer. Han hade funderat på om han kunde framkalla någon sorts Guds vrede över kättaren men blev inte klok över hur han skulle gå till väga. Och skulle Gud verkligen vilja döda sin egen biskop? Det kändes dessutom fel att överlåta ansvaret på någon annan. Helge hade sagt att han helst skulle utföra dådet ensam. Han hade också sagt att Thomas var en rymdblomma. Detta var Thomas övertygad om var sant men han visste inte riktigt vad det innebar ännu. Hade han superkrafter som han ännu inte upptäckt? Han skulle väl få reda på det i sinom tid.
Till slut bestämde sig Thomas ändå för vad de flesta svenskar med tomtar på loftet väljer att göra minst en gång i livet. Han skulle åka till Stockholm, fjollornas och praktarslenas fristad på jorden.
Maud Olofsson var i sanning en stark kvinna. Som kung Fredriks kammarmästarinna var hon ansvarig för rikets finanser och som den enda kvinnan i riksrådet var hon den näst mest inflytelserika kvinnan i Fredriks hov, bakom drottning Filippa. Men hon skulle aldrig ha kommit så långt om hon någonsin blev nöjd och hon hade redan siktet inställt på att nå det högsta en kvinna förmodligen skulle kunna nå under hennes livstid: att bli kung Fredriks äkta maka. Detta krävde dock att Filippa gick ur tiden och Maud hade för tillfället inga planer på hur det skulle gå till. Men hon uteslöt inte att hon skulle kunna ta en eventuell möjlighet om den uppenbarade sig. Slumpen är karriärens bästa vän, ansåg hon.
Tills dess kunde hon fokusera på att försöka få Fredrik att tycka om henne vilket hon tog varje tillfälle i akt att försöka göra. Att Filippa var död skulle inte spela någon roll alls om kungen inte valde henne som sin nya maka. Och det fanns ingenting Fredrik tyckte mer om än pengar, eftersom pengar var makt. Trots allt snack om arbetare och rättvisa i det offentliga hade Alliansen privata gudstjänster där medlemmarna tillbad sina rikedomar och välsignade dem i sedelns och myntets och den heliga maktens namn. Därför beslöt Maud redan första dagen på jobbet att lägga fram ett förslag om att höja skatten för dem som var rikast (och därför också störst hot), rikets vasaller. Fredrik tyckte mycket om idén.
Tillsammans gjorde de två, till Filippas förtret, upp om vad var och en av Fredriks vasaller skulle betala i skatt till honom. Bland annat skulle en mycket ung pojkspoling som var hertig av Uppland och som var näst i tur att ärva riket om kungen skulle avlida få det tomt i plånboken. Han hette Erik Anundsson och hade som de flesta sjuttonåringar inte ännu lämnat trotsåldern bakom sig vilket gjorde honom till en farlig man att ha att göra med. Han var dock lat, antagligen alldeles för lat för att bry sig om dem höjda skatterna för att inte tala om att försöka göra någonting med sitt ärvda anspråk på Sveriges tron.
Då hade tvåan i successionsordningen, en annan snorunge som den här gången hette Sven Kolsson, potential att bli ett än större hot. Han utbildades just nu inom armén i Östergötland och verkade dessutom ha socialdemokratiska tendenser (rättvishet, vad är det?). Maud tyckte att det kunde vara värt att höja skatten för honom också och kanske be Lars Leijonborg att infiltrera hans hov för att få reda på mer om vad som pågick där. Dessutom höll kung Fredrik (eftersom Gardell föga överraskande visat sig vara en inkompetent fjolla men lika fullt den enda i kung Fredriks hov som varken lyckats få utbildning i hovet eller kyrkan utan hade varit tvungen att söka sig till armén) på att utarbeta en lag som skulle tillåta kungens män att sitta med vid eventuella rebellers möten och på så sätt få större insyn i deras planer. Att rebeller per definition sällan var laglydiga och att oddsen för de här "storebröderna" skulle överleva inte var särskilt stora var ett senare problem, resonerade Fredrik.
Resten av skatterna förblev orörda så länge, för att inte uppreta pöbeln för mycket.
”Säg mig vem som mäktigast i landet är!” sade Fredrik triumferande i slutet av deras möte
”Du, kung Fredrik” svarade Maud och log sitt speciella maktsmile.
***
Under tiden var Thomas Di Leva osäker på vad han skulle göra nu, Helge hade inte sagt annat än att han var tvungen att göra vad han var tvungen att göra och ingenting om hur det skulle gå till. Thomas hade slut på idéer. Han hade funderat på om han kunde framkalla någon sorts Guds vrede över kättaren men blev inte klok över hur han skulle gå till väga. Och skulle Gud verkligen vilja döda sin egen biskop? Det kändes dessutom fel att överlåta ansvaret på någon annan. Helge hade sagt att han helst skulle utföra dådet ensam. Han hade också sagt att Thomas var en rymdblomma. Detta var Thomas övertygad om var sant men han visste inte riktigt vad det innebar ännu. Hade han superkrafter som han ännu inte upptäckt? Han skulle väl få reda på det i sinom tid.
Till slut bestämde sig Thomas ändå för vad de flesta svenskar med tomtar på loftet väljer att göra minst en gång i livet. Han skulle åka till Stockholm, fjollornas och praktarslenas fristad på jorden.
Last edited:
Johnny Deluxe said:Tack allihopa. Vardagar kommer uppdateringar inte vara lika täta men vem vet när man får tid över
Shh!
Min favorit bild
Toppen AAR!
Tänk om…
I tio år hade Göran Persson lyckats förskingra oerhörda rikedomar från kungens skattkammare och han var nu en av de rikaste människorna i Sverige. Han hade köpt sig en stor herrgård i Södermanland med mycket mark och förnäma möbler och han hade en minst sagt välgödd kroppshydda. Han borde ha varit en av de lyckligaste människorna i världen men trots det hade han aldrig varit olyckligare.
Den nya unga kungen ville inte ha hans tjänster längre eftersom han hade stått på Eriks sida i inbördeskriget och tanken på att han för alltid skulle vara avstängd från politiken skrämde honom. Den nya kammarmästarinnan verkade hata honom. Han kände sig som en ful gammal man som hade gjort sitt här på jorden och nu skulle tyna bort i sin ensamhet som så många halvkändisar gjort innan honom. Han hade en fru, Anitra Steen, men hon var inte precis någon skönhet och hon väntade antagligen bara på att få lägga vantarna på det arv han skulle lämna efter sig. Han undrade varför han överhuvudtaget hade gift sig med henne men jobbet hade förr upptagit hela hans tid och därför hade han trott att han aldrig skulle bli gift om han inte tog chansen när Anitras far erbjöd henne åt honom. De var båda två på ett sätt gamla fula människor som misslyckats att hitta någon att dela sina liv med och därför var tvungna att stå ut med varandra. Lite som alkoholister som söker sig till varandra för att deras egna liv inte ska verka fullt så miserabla.
Men när Göran kom på sig själv med att skära sig i armarna och tillbe pentagram då ingen såg honom insåg han att han inte kunde fortsätta längre. Han sökte sig därför till kyrkan för att få hjälp med att på nytt hitta den gud som övergivit honom. Han skämdes och därför valde han en kyrka långt bort från den han normalt sett besökte på söndagens gudstjänster för att slippa bli igenkänd. Där fick han bikta sig hos en viss fader Runar med det föga uppmuntrande efternamnet Søgaard. Runar såg ut som en säl på morfin där han satt och log brett mot Göran som kände sig lite illa till mods av den udda prästen.
”Låt höra, Göran. Vad är det för problem du har?” sade han med en brytning som Göran inte riktigt kunde placera.
”Jag känner att jag har tappat tron på Gud och religionen. Jag är mycket olycklig, fader.” svarade Göran med en viss tvekan. Kunde han verkligen lita på den här figuren?
”Varför är du så olycklig, Göran?” sade prästen, fortfarande med ett brett leende på läpparna som nästan verkade statiskt.
”För att jag har tappat tron på mig själv. Den nya kungen vill inte ha med mig att göra och det känns som om jag har min bästa tid bakom mig. Jag har rikedom men det är också det enda jag har. Hur skaffar man mer pengar utan att tillgång till kungens skattkammare?” svarade Göran olyckligt
”Låt mig säga en sak Göran… Kung Fredrik är ingen kung. Han är en förvirrad pedofil! Och inte heller Gud är någon egentlig gud, han är rund och fet och brun. Jag vet eftersom jag har sett honom.”
”Har du sett honom?” Göran började undra om det här verkligen var en så himla bra idé. Jämfört med den här muntergöken var hans liv kanske inte så hemskt ändå.
”Oh ja, han talade till mig kort efter att jag lämnade min fru. Du borde tillbe mig istället.” Göran började resa sig och gå därifrån.
”Och han sade: Runar, du som är så underbar och härlig i all din enkelhet. Du skall sprida mitt budskap…” Göran hann inte höra mer eftersom han redan var ute ur kyrkan. Vad skulle han göra nu?
I en hel vecka färdades Thomas Di Leva med ett minst sagt intressant sällskap bestående av en rysk alkoholistisk narr, Fredrik Wikingsson samt en halländsk bonde som var övertygad om att han var Judas ättling och som for till Stockholm ”eftersom människor är mer toleranta där än på västkusten". Ryssen som hette Nikolai gav honom ett fyllelöfte att han skulle fixa någon sorts tillhygge att använda under sitt uppdrag vilket gladde Thomas eftersom han ännu inte visste hur han skulle gå till väga. När dem väl kom fram var Nikolai (mer av en tillfällighet än någonting annat) så pass nykter att han faktiskt också var kapabel att infria sitt löfte och de begav sig ned i Stockholms undre värld för att träffa Nikolais kompis.
”Vad heter han, din kompis?” frågade Thomas mest för att kallprata.
”Pettersson. Christer Pettersson. Han antagligen nyet vid liv.” svarade Nikolai på sin knackliga svenska. "Inga mer frågor" lade han till och Thomas var tyst.
Mycket riktigt fann dem Nikolais vän liggande i rännstenen med flaskor som endast Gud vet vad de hade innehållit spridda runt omkring honom. Tungan hängde ut ur hans mun och han såg onekligen rätt död ut. Thomas tyckte det såg tragiskt ut och mumlade en kort välsignelse för sig själv över det arma livet. Nikolai plockade upp en av flaskorna.
”Här, vapen.” sade han och räckte Thomas flaskan
”Men Nikolai, en flaska?” Thomas såg skeptisk ut. ”Hur dödar man någon med en flaska?”
Nikolai slog flaskan i huvudet på Christer så hårt att den splittrades. Mannen som hade sett så död ut grymtade bara till och vände på sig.
”Gå nu eller jag visar på dig. Prästdjävol.”
Thomas tog en av flaskorna och lommade iväg från det tragiska paret. Han tyckte trots allt att Nikolai var trevligare när han hade supit.
I tio år hade Göran Persson lyckats förskingra oerhörda rikedomar från kungens skattkammare och han var nu en av de rikaste människorna i Sverige. Han hade köpt sig en stor herrgård i Södermanland med mycket mark och förnäma möbler och han hade en minst sagt välgödd kroppshydda. Han borde ha varit en av de lyckligaste människorna i världen men trots det hade han aldrig varit olyckligare.
Den nya unga kungen ville inte ha hans tjänster längre eftersom han hade stått på Eriks sida i inbördeskriget och tanken på att han för alltid skulle vara avstängd från politiken skrämde honom. Den nya kammarmästarinnan verkade hata honom. Han kände sig som en ful gammal man som hade gjort sitt här på jorden och nu skulle tyna bort i sin ensamhet som så många halvkändisar gjort innan honom. Han hade en fru, Anitra Steen, men hon var inte precis någon skönhet och hon väntade antagligen bara på att få lägga vantarna på det arv han skulle lämna efter sig. Han undrade varför han överhuvudtaget hade gift sig med henne men jobbet hade förr upptagit hela hans tid och därför hade han trott att han aldrig skulle bli gift om han inte tog chansen när Anitras far erbjöd henne åt honom. De var båda två på ett sätt gamla fula människor som misslyckats att hitta någon att dela sina liv med och därför var tvungna att stå ut med varandra. Lite som alkoholister som söker sig till varandra för att deras egna liv inte ska verka fullt så miserabla.
Men när Göran kom på sig själv med att skära sig i armarna och tillbe pentagram då ingen såg honom insåg han att han inte kunde fortsätta längre. Han sökte sig därför till kyrkan för att få hjälp med att på nytt hitta den gud som övergivit honom. Han skämdes och därför valde han en kyrka långt bort från den han normalt sett besökte på söndagens gudstjänster för att slippa bli igenkänd. Där fick han bikta sig hos en viss fader Runar med det föga uppmuntrande efternamnet Søgaard. Runar såg ut som en säl på morfin där han satt och log brett mot Göran som kände sig lite illa till mods av den udda prästen.
”Låt höra, Göran. Vad är det för problem du har?” sade han med en brytning som Göran inte riktigt kunde placera.
”Jag känner att jag har tappat tron på Gud och religionen. Jag är mycket olycklig, fader.” svarade Göran med en viss tvekan. Kunde han verkligen lita på den här figuren?
”Varför är du så olycklig, Göran?” sade prästen, fortfarande med ett brett leende på läpparna som nästan verkade statiskt.
”För att jag har tappat tron på mig själv. Den nya kungen vill inte ha med mig att göra och det känns som om jag har min bästa tid bakom mig. Jag har rikedom men det är också det enda jag har. Hur skaffar man mer pengar utan att tillgång till kungens skattkammare?” svarade Göran olyckligt
”Låt mig säga en sak Göran… Kung Fredrik är ingen kung. Han är en förvirrad pedofil! Och inte heller Gud är någon egentlig gud, han är rund och fet och brun. Jag vet eftersom jag har sett honom.”
”Har du sett honom?” Göran började undra om det här verkligen var en så himla bra idé. Jämfört med den här muntergöken var hans liv kanske inte så hemskt ändå.
”Oh ja, han talade till mig kort efter att jag lämnade min fru. Du borde tillbe mig istället.” Göran började resa sig och gå därifrån.
”Och han sade: Runar, du som är så underbar och härlig i all din enkelhet. Du skall sprida mitt budskap…” Göran hann inte höra mer eftersom han redan var ute ur kyrkan. Vad skulle han göra nu?
***
I en hel vecka färdades Thomas Di Leva med ett minst sagt intressant sällskap bestående av en rysk alkoholistisk narr, Fredrik Wikingsson samt en halländsk bonde som var övertygad om att han var Judas ättling och som for till Stockholm ”eftersom människor är mer toleranta där än på västkusten". Ryssen som hette Nikolai gav honom ett fyllelöfte att han skulle fixa någon sorts tillhygge att använda under sitt uppdrag vilket gladde Thomas eftersom han ännu inte visste hur han skulle gå till väga. När dem väl kom fram var Nikolai (mer av en tillfällighet än någonting annat) så pass nykter att han faktiskt också var kapabel att infria sitt löfte och de begav sig ned i Stockholms undre värld för att träffa Nikolais kompis.
”Vad heter han, din kompis?” frågade Thomas mest för att kallprata.
”Pettersson. Christer Pettersson. Han antagligen nyet vid liv.” svarade Nikolai på sin knackliga svenska. "Inga mer frågor" lade han till och Thomas var tyst.
Mycket riktigt fann dem Nikolais vän liggande i rännstenen med flaskor som endast Gud vet vad de hade innehållit spridda runt omkring honom. Tungan hängde ut ur hans mun och han såg onekligen rätt död ut. Thomas tyckte det såg tragiskt ut och mumlade en kort välsignelse för sig själv över det arma livet. Nikolai plockade upp en av flaskorna.
”Här, vapen.” sade han och räckte Thomas flaskan
”Men Nikolai, en flaska?” Thomas såg skeptisk ut. ”Hur dödar man någon med en flaska?”
Nikolai slog flaskan i huvudet på Christer så hårt att den splittrades. Mannen som hade sett så död ut grymtade bara till och vände på sig.
”Gå nu eller jag visar på dig. Prästdjävol.”
Thomas tog en av flaskorna och lommade iväg från det tragiska paret. Han tyckte trots allt att Nikolai var trevligare när han hade supit.
Last edited:
Ledsen. Våren, födelsedagsfester och annat har kommit ivägen. Jag har ett kapitel skrivet men det är inte särskilt genomarbetat. Kommer kanske idag eller imorgonDysken said:Updatera denna pärla
Tänk om…
Vintern kom och gick i Västergötland och människorna i hela Landet Lagom jublade när den var förbi och när mörkret släppte dem ur sitt grepp. Lika väntat och överraskande som en tsunami för socialdemokraterna kom våren. Svenskarnas vinterdepressioner gick över och folket fylldes av självkänsla och lycka, dyrkandes solen som om den var större än Gud själv. Det var trots allt inte länge sen Vitekrist hade tågat in i landet och spritt sin lära, och fortfarande fanns det många som var skeptiska till den nya religionen i världens minst religiösa land. Ljuset och värmen svepte över jorden som snart började vakna till liv igen efter sin långa sömn, som om Ulf Ekman själv givit den en liten del av sin härlighet, och mycket snart var åkrarna redo för en av de största skördarna i mannaminne. Svenskarna älskade verkligen sommaren (och mat), och de tyckte om varma soliga somrar så som sommaren -67 bäst av allt.
1067 hade dock fått en mycket bättre start vädermässigt än vad det hade fått för Fredrik Reinfeldt. Kungen och hans riksråd hade fått en marsdrömsstart på sin tid vid makten och människorna i Sverige började bli allt mer fientligt inställda till den nya kungen. Människor spenderade för kung och fosterland för att hinna göra slut på sina pengar (innan det skulle bli lågkonjunktur och priserna skulle sjunka igen!) och därför blev skatteintäkterna de första kvartalen långt över förväntan för kungen. Men trots det fick svenskarna inte ut någonting av de stora intäkterna. Istället spenderade kungen av Sverige årsinkomster på att hitta på nya skojiga titlar åt sig själv, så som Hertigen av Gotland eller Statsminister, för att försöka höja sin prestige i utlandet. Det gjorde honom dock bara än mer impopulär på hemmaplan. Flera skandaler i riksrådet, bland annat Carl Bildts påstådda affärer med ryska adelskvinnor och flera förnäma adelsossars motstånd mot Lars Leijonborgs och kung Fredriks förslag om avlyssning, hade inte gjort opinionsläget bättre. Ett snabbare ras i opinionen hade inte skådats sedan Gudrun Schyman och hennes tjejmaffia förpassades till periferin efter bara ett par veckor i den politiska hetluften.
”Kung Fredrik, pöbeln skriker efter mer pengar. Vi måste göra något.”
”Visst måste vi det, käre rådgivare. Övervaka mera! Bygg kungliga utposter och stärk bevakningen. Vi kan inte tolerera att folk går arbetslösa och spenderar sin tid på att bli upproriska. Få folk i arbete så löser det sig, och så kan vi höja skatten mera.” svarade Fredrik med en för honom alltid så behärskad röst men med ögon som glödde av vällust och upphetsning.
Flera ätter och framför allt kvinnofolket i flera ätter ville lämna Sverige för något mer socialistiskt land att bo i, något som Filippa metodiskt sade blankt nej till. Alla ville bo i världens modernaste land, det var bara så och att några inte visste om det längre var inte hennes problem. Den käre ledaren Fredrik som var folkets och arbetarnas hjälte skulle säkert få in de på rätt väg igen. Dessutom tyckte hon om att ha kvinnor omkring sig i hovet, trots att de tenderade att vänstra.
"Kvinnor är som krabbor i en burk; om någon försöker klättra upp drar de andra ner henne igen" som en könsförrädare skulle ha formulerat det.
Vintern kom och gick i Västergötland och människorna i hela Landet Lagom jublade när den var förbi och när mörkret släppte dem ur sitt grepp. Lika väntat och överraskande som en tsunami för socialdemokraterna kom våren. Svenskarnas vinterdepressioner gick över och folket fylldes av självkänsla och lycka, dyrkandes solen som om den var större än Gud själv. Det var trots allt inte länge sen Vitekrist hade tågat in i landet och spritt sin lära, och fortfarande fanns det många som var skeptiska till den nya religionen i världens minst religiösa land. Ljuset och värmen svepte över jorden som snart började vakna till liv igen efter sin långa sömn, som om Ulf Ekman själv givit den en liten del av sin härlighet, och mycket snart var åkrarna redo för en av de största skördarna i mannaminne. Svenskarna älskade verkligen sommaren (och mat), och de tyckte om varma soliga somrar så som sommaren -67 bäst av allt.
1067 hade dock fått en mycket bättre start vädermässigt än vad det hade fått för Fredrik Reinfeldt. Kungen och hans riksråd hade fått en marsdrömsstart på sin tid vid makten och människorna i Sverige började bli allt mer fientligt inställda till den nya kungen. Människor spenderade för kung och fosterland för att hinna göra slut på sina pengar (innan det skulle bli lågkonjunktur och priserna skulle sjunka igen!) och därför blev skatteintäkterna de första kvartalen långt över förväntan för kungen. Men trots det fick svenskarna inte ut någonting av de stora intäkterna. Istället spenderade kungen av Sverige årsinkomster på att hitta på nya skojiga titlar åt sig själv, så som Hertigen av Gotland eller Statsminister, för att försöka höja sin prestige i utlandet. Det gjorde honom dock bara än mer impopulär på hemmaplan. Flera skandaler i riksrådet, bland annat Carl Bildts påstådda affärer med ryska adelskvinnor och flera förnäma adelsossars motstånd mot Lars Leijonborgs och kung Fredriks förslag om avlyssning, hade inte gjort opinionsläget bättre. Ett snabbare ras i opinionen hade inte skådats sedan Gudrun Schyman och hennes tjejmaffia förpassades till periferin efter bara ett par veckor i den politiska hetluften.
”Kung Fredrik, pöbeln skriker efter mer pengar. Vi måste göra något.”
”Visst måste vi det, käre rådgivare. Övervaka mera! Bygg kungliga utposter och stärk bevakningen. Vi kan inte tolerera att folk går arbetslösa och spenderar sin tid på att bli upproriska. Få folk i arbete så löser det sig, och så kan vi höja skatten mera.” svarade Fredrik med en för honom alltid så behärskad röst men med ögon som glödde av vällust och upphetsning.
Flera ätter och framför allt kvinnofolket i flera ätter ville lämna Sverige för något mer socialistiskt land att bo i, något som Filippa metodiskt sade blankt nej till. Alla ville bo i världens modernaste land, det var bara så och att några inte visste om det längre var inte hennes problem. Den käre ledaren Fredrik som var folkets och arbetarnas hjälte skulle säkert få in de på rätt väg igen. Dessutom tyckte hon om att ha kvinnor omkring sig i hovet, trots att de tenderade att vänstra.
"Kvinnor är som krabbor i en burk; om någon försöker klättra upp drar de andra ner henne igen" som en könsförrädare skulle ha formulerat det.
Last edited:
