DEL LXXXI
Medan de franska arméerna (och diplomaterna) fortsatte sitt segertåg över den europeiska kontinenten började även mörka makter i andra delar av världen att röra på sig. I Brasilien började Lídern Gustavo Barroso – ivrigt uppmuntrad av franska diplomater – att kräva tillbaka Brasiliens ”rättmätiga territorier”; en medvetet vag term, och det närmaste vi någonsin kommer till en förklaring om vad som var Brasiliens ”rättmätiga territorium”, är Barrosos tal den tjugonde augusti 1941, då han i många långa och oklara vindlingar lade fram sina planer för Sydamerika. Det står dock inte klart om han med dessa områden menade de territorier som han ville ha för stunden, eller om han faktiskt tänkte stanna där. Det ska dock sägas att om man tittar på Líderns andra handlingar kan man nog säga med ganska stor säkerhet att han inte tänkte stanna vid det – han var ju trots allt nationalintegralist.
AIB-demonstration inför Barrossos tal. Lägg märke till hälsningen med öppen hand, till skillnad från den franska med knuten näve
När den brasilianska armén mobiliserade på hösten 1941 var resten av Sydamerika i oordning. La Plata höll på att slitas sönder inifrån av olika nationalistiska rörelser nästan helt utan Brasiliens hjälp, och gränskriget mellan Peru och Ecuador verkade fortsätta i all evighet, särskilt sedan Frankrike och Brasilien börjat stötta Ecuadors ärkekonservative president general Alberto Enríquez Gallo med vapen och tekniskt kunnande. I Venezuela var den interna politiska situationen orolig – president Isaías Angarita anfölls av både armén och sina politiska fiender, vilka såg honom som antingen för liberal eller för konservativ.
Mitt i denna röra fanns det endast ett land som åtnjöt inre stabilitet, och det var oturligt nog Brasilien, och när Brasilien inledde sin sydamerikanska offensiv vid slutet av 1941 verkade det som om ytterligare en kontinent skulle falla till gaullismen.
Barrosos första mål var Brittiska Guyana, ett område som förblev konung George VI troget och sedan 1939 tjänat som en stark flottbas för den brittiska flottan vid dess operationer mot franska torpedbåtar i Sydatlanten. Barroso och de Gaulle var båda två överens om att så länge som Guyana förblev i koalitionens händer skulle motståndet mot de franska flottstridskrafterna fortsätta. Vid invasionens inledning den trettonde oktober 1941 var de brittiska styrkorna i Guyana ytterst svaga, och garnisonen bestod endast av opålitliga värvade soldater och inkallade reservister, då samtliga riktigt stridsdugliga brittiska styrkor var samlade på Island. Dessa var totalt oförberedda på den beslutsamma och snabba brasilianska framryckningen längs kusten.
Citroën P-19
Brasilianska ingenjörstrupper slog snabbt och utan motstånd en 620 meter lång pontonbro över Oyapockfloden strax söder om Saint-Louis, på vilken brasilianska chocktrupper snabbt stormade framåt ombord på sina gamla franskproducerade Citroën P-19 halvbandvagnar. Dessa små men härdiga halvbandvagnar hade tidigare bevisat sitt värde i de franska blixtoffensiverna i de Sju Provinserna samt i Storbritannien och den Tyska Federationen där de snabbt kunde få fram elittrupper till kritiska avsnitt av fronten och därför fick sitt stående smeknamn; ”De Gaulles Brandbil”. Dessa fasades dock numer ut i den franska armén till fördel för den snabbare och framför allt större AMC (Automitrailleuse de Combat) 251, baserad på en erövrad tysk design.
Efter chocktrupperna på halvbandvagnar och motorcyklar kom det brasilianska infanteriet assisterat av stormvagnar med uppgift att erövra och säkra de områden som chocktrupperna rört upp under sin framstöt. Dessa var beväpnade med föråldrade franska Berthiergevär samt licenstillverkade MAS-38 k-pistar, vilka dock skulle visa sig mycket effektiva i den kommande kampanjen.
Intressant nog behövdes intet av denna stora maktuppvisning, eftersom varken chocktrupperna eller infanteriet mötte något som helst militärt motstånd. Det enda som faktiskt slog tillbaka mot Barrosos trupper var den guyanska naturen. De brasilianska halvbandvagnarna – hur härdiga de än var – var inte byggda för att rycka fram genom en tät regnskog med få vägar, med resultatet att under den långa vägen till den brittiska garnisonen i Georgetown bröt större delen av brasilianarnas mekaniserade utrustning sönder. Befälhavaren general Mascarenhas de Morais tillät dock inte en framryckning längs kusten, eftersom han mycket riktigt fruktade att Royal Navys kontingent i Georgetown skulle lägga sig i och bombardera hans trupper (efter kriget har det kommit fram att britterna faktiskt hade en sådan plan med kodnamnet Remarkable).
General de Morais och hans motståndare, general Alexander
Trots det att den brasilianska framryckningen tog tid skedde inga större förberedelser för en försvarsstrid i Georgetown, mestadels för att trupperna själva inte var särskilt stridsmotiverade, och även om befälhavaren Sir Harold Alexander gjorde vad han kunde hade han endast tre brigader att sätta emot ett okänt antal (3) brasilianska divisioner. Alexander skickade telegram till höger och vänster där han desperat bad om förstärkningar, men inga kom. När den brasilianska spjutspetsen den tionde januari 1942 befann i Linden sig tio mil söder om Georgetown beslöt han därför att evakuera garnisonen till Grenada och spränga, minera och sänka lastfartyg i hamnarna i Cayenne, Paramaribo och Georgetown, en handling för vilken han skulle få mycket kritik senare.
På så sätt föll hela Brittiska Guyana till Barroso på ett fåtal månader utan att ett enda skott avfyrats, men ändå med stora materielförluster för både brasilianarna och britterna. Storbritanniens tredje viktigaste flottbas (efter Bermuda och Reykjavik) hade fallit till fienden, med resultatet att franska torpedbåtar kunde relativt riskfritt utöka sina operationer till Sydatlanten och Karibien, samt satte större tryck på de befintliga brittiska flottbaserna i Atlanten. På den brasilianska sidan gav den relativt enkla segern Barroso nytt självförtroende – han räknade med att om han lyckats besegra Storbritannien på bara några månader skulle han kunna köra över resten av Sydamerika helt utan problem.
Nu även i Karibien
Efter den snabba erövringen av Guyana lagde sig ett kortvarigt lugn över Sydamerika, där de olika nationernas ledare snabbt tvangs välja sida i den konflikt som nu verkade oundviklig. Vissa, såsom Isaías Angarita i Venezuela och den Brasilienstöttade presidenten Alberto Gallo i Ecuador ansåg att framtiden tillhörde Barrosos ostoppbara arméer, och förklarade sig beredvilliga att ansluta sig till Brasilien i utbyte mot vissa kompensationer.
Lídern accepterade gärna, och gav de två presidenterna kompensation i form av generalguvernörskap i sina forna länder, om än med en brasiliansk övervakare. Under krigets gång skulle dessa generalguvernörers makt beskäras allt mer, och det skulle slutligen kulminera i Gallos avrättning för ”liberala tendenser”, och Angaritas inspärrning ”för att vara på den säkra sidan”.
Alla länder gick dock inte med Barroso utan anslöt sig istället till den lösa militärallians som bildats av La Plata och Chile redan 1938. Anledningarna till detta ställningstagande varierade från land till land, och allt mellan politisk övertygelse till mutor spelade in. Perus deltagande på La Platas sida var självklart, då deras ärkefiende Ecuador fått aktivt stöd från Brasilien (faktum är att Gallos militärjunta troligtvis inte skulle ha överlevt mer än ett år utan brasilianskt stöd), och president Manuel Prado y Ugarteche var en varm liberal och antigaullist. Ungefär samma anledning hade Colombias president Alfonso López Pumarejo, även om han hade vissa betänkligheter, då hans land var helt isolerat utan möjlighet till förstärkningar från söder. Under de veckor som ledde fram till det Andra Sydamerikanska Kriget (ellet det Platineanska Kriget) stod det mer och mer klart att det också var Colombia som skulle bli den brasilianska arméns första mål.
Medan de franska arméerna (och diplomaterna) fortsatte sitt segertåg över den europeiska kontinenten började även mörka makter i andra delar av världen att röra på sig. I Brasilien började Lídern Gustavo Barroso – ivrigt uppmuntrad av franska diplomater – att kräva tillbaka Brasiliens ”rättmätiga territorier”; en medvetet vag term, och det närmaste vi någonsin kommer till en förklaring om vad som var Brasiliens ”rättmätiga territorium”, är Barrosos tal den tjugonde augusti 1941, då han i många långa och oklara vindlingar lade fram sina planer för Sydamerika. Det står dock inte klart om han med dessa områden menade de territorier som han ville ha för stunden, eller om han faktiskt tänkte stanna där. Det ska dock sägas att om man tittar på Líderns andra handlingar kan man nog säga med ganska stor säkerhet att han inte tänkte stanna vid det – han var ju trots allt nationalintegralist.
AIB-demonstration inför Barrossos tal. Lägg märke till hälsningen med öppen hand, till skillnad från den franska med knuten näve
När den brasilianska armén mobiliserade på hösten 1941 var resten av Sydamerika i oordning. La Plata höll på att slitas sönder inifrån av olika nationalistiska rörelser nästan helt utan Brasiliens hjälp, och gränskriget mellan Peru och Ecuador verkade fortsätta i all evighet, särskilt sedan Frankrike och Brasilien börjat stötta Ecuadors ärkekonservative president general Alberto Enríquez Gallo med vapen och tekniskt kunnande. I Venezuela var den interna politiska situationen orolig – president Isaías Angarita anfölls av både armén och sina politiska fiender, vilka såg honom som antingen för liberal eller för konservativ.
Mitt i denna röra fanns det endast ett land som åtnjöt inre stabilitet, och det var oturligt nog Brasilien, och när Brasilien inledde sin sydamerikanska offensiv vid slutet av 1941 verkade det som om ytterligare en kontinent skulle falla till gaullismen.
Barrosos första mål var Brittiska Guyana, ett område som förblev konung George VI troget och sedan 1939 tjänat som en stark flottbas för den brittiska flottan vid dess operationer mot franska torpedbåtar i Sydatlanten. Barroso och de Gaulle var båda två överens om att så länge som Guyana förblev i koalitionens händer skulle motståndet mot de franska flottstridskrafterna fortsätta. Vid invasionens inledning den trettonde oktober 1941 var de brittiska styrkorna i Guyana ytterst svaga, och garnisonen bestod endast av opålitliga värvade soldater och inkallade reservister, då samtliga riktigt stridsdugliga brittiska styrkor var samlade på Island. Dessa var totalt oförberedda på den beslutsamma och snabba brasilianska framryckningen längs kusten.
Citroën P-19
Brasilianska ingenjörstrupper slog snabbt och utan motstånd en 620 meter lång pontonbro över Oyapockfloden strax söder om Saint-Louis, på vilken brasilianska chocktrupper snabbt stormade framåt ombord på sina gamla franskproducerade Citroën P-19 halvbandvagnar. Dessa små men härdiga halvbandvagnar hade tidigare bevisat sitt värde i de franska blixtoffensiverna i de Sju Provinserna samt i Storbritannien och den Tyska Federationen där de snabbt kunde få fram elittrupper till kritiska avsnitt av fronten och därför fick sitt stående smeknamn; ”De Gaulles Brandbil”. Dessa fasades dock numer ut i den franska armén till fördel för den snabbare och framför allt större AMC (Automitrailleuse de Combat) 251, baserad på en erövrad tysk design.
Efter chocktrupperna på halvbandvagnar och motorcyklar kom det brasilianska infanteriet assisterat av stormvagnar med uppgift att erövra och säkra de områden som chocktrupperna rört upp under sin framstöt. Dessa var beväpnade med föråldrade franska Berthiergevär samt licenstillverkade MAS-38 k-pistar, vilka dock skulle visa sig mycket effektiva i den kommande kampanjen.
Intressant nog behövdes intet av denna stora maktuppvisning, eftersom varken chocktrupperna eller infanteriet mötte något som helst militärt motstånd. Det enda som faktiskt slog tillbaka mot Barrosos trupper var den guyanska naturen. De brasilianska halvbandvagnarna – hur härdiga de än var – var inte byggda för att rycka fram genom en tät regnskog med få vägar, med resultatet att under den långa vägen till den brittiska garnisonen i Georgetown bröt större delen av brasilianarnas mekaniserade utrustning sönder. Befälhavaren general Mascarenhas de Morais tillät dock inte en framryckning längs kusten, eftersom han mycket riktigt fruktade att Royal Navys kontingent i Georgetown skulle lägga sig i och bombardera hans trupper (efter kriget har det kommit fram att britterna faktiskt hade en sådan plan med kodnamnet Remarkable).
General de Morais och hans motståndare, general Alexander
Trots det att den brasilianska framryckningen tog tid skedde inga större förberedelser för en försvarsstrid i Georgetown, mestadels för att trupperna själva inte var särskilt stridsmotiverade, och även om befälhavaren Sir Harold Alexander gjorde vad han kunde hade han endast tre brigader att sätta emot ett okänt antal (3) brasilianska divisioner. Alexander skickade telegram till höger och vänster där han desperat bad om förstärkningar, men inga kom. När den brasilianska spjutspetsen den tionde januari 1942 befann i Linden sig tio mil söder om Georgetown beslöt han därför att evakuera garnisonen till Grenada och spränga, minera och sänka lastfartyg i hamnarna i Cayenne, Paramaribo och Georgetown, en handling för vilken han skulle få mycket kritik senare.
På så sätt föll hela Brittiska Guyana till Barroso på ett fåtal månader utan att ett enda skott avfyrats, men ändå med stora materielförluster för både brasilianarna och britterna. Storbritanniens tredje viktigaste flottbas (efter Bermuda och Reykjavik) hade fallit till fienden, med resultatet att franska torpedbåtar kunde relativt riskfritt utöka sina operationer till Sydatlanten och Karibien, samt satte större tryck på de befintliga brittiska flottbaserna i Atlanten. På den brasilianska sidan gav den relativt enkla segern Barroso nytt självförtroende – han räknade med att om han lyckats besegra Storbritannien på bara några månader skulle han kunna köra över resten av Sydamerika helt utan problem.
Nu även i Karibien
Efter den snabba erövringen av Guyana lagde sig ett kortvarigt lugn över Sydamerika, där de olika nationernas ledare snabbt tvangs välja sida i den konflikt som nu verkade oundviklig. Vissa, såsom Isaías Angarita i Venezuela och den Brasilienstöttade presidenten Alberto Gallo i Ecuador ansåg att framtiden tillhörde Barrosos ostoppbara arméer, och förklarade sig beredvilliga att ansluta sig till Brasilien i utbyte mot vissa kompensationer.
Lídern accepterade gärna, och gav de två presidenterna kompensation i form av generalguvernörskap i sina forna länder, om än med en brasiliansk övervakare. Under krigets gång skulle dessa generalguvernörers makt beskäras allt mer, och det skulle slutligen kulminera i Gallos avrättning för ”liberala tendenser”, och Angaritas inspärrning ”för att vara på den säkra sidan”.
Alla länder gick dock inte med Barroso utan anslöt sig istället till den lösa militärallians som bildats av La Plata och Chile redan 1938. Anledningarna till detta ställningstagande varierade från land till land, och allt mellan politisk övertygelse till mutor spelade in. Perus deltagande på La Platas sida var självklart, då deras ärkefiende Ecuador fått aktivt stöd från Brasilien (faktum är att Gallos militärjunta troligtvis inte skulle ha överlevt mer än ett år utan brasilianskt stöd), och president Manuel Prado y Ugarteche var en varm liberal och antigaullist. Ungefär samma anledning hade Colombias president Alfonso López Pumarejo, även om han hade vissa betänkligheter, då hans land var helt isolerat utan möjlighet till förstärkningar från söder. Under de veckor som ledde fram till det Andra Sydamerikanska Kriget (ellet det Platineanska Kriget) stod det mer och mer klart att det också var Colombia som skulle bli den brasilianska arméns första mål.
Last edited: