• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
DEL LXXXI

Medan de franska arméerna (och diplomaterna) fortsatte sitt segertåg över den europeiska kontinenten började även mörka makter i andra delar av världen att röra på sig. I Brasilien började Lídern Gustavo Barroso – ivrigt uppmuntrad av franska diplomater – att kräva tillbaka Brasiliens ”rättmätiga territorier”; en medvetet vag term, och det närmaste vi någonsin kommer till en förklaring om vad som var Brasiliens ”rättmätiga territorium”, är Barrosos tal den tjugonde augusti 1941, då han i många långa och oklara vindlingar lade fram sina planer för Sydamerika. Det står dock inte klart om han med dessa områden menade de territorier som han ville ha för stunden, eller om han faktiskt tänkte stanna där. Det ska dock sägas att om man tittar på Líderns andra handlingar kan man nog säga med ganska stor säkerhet att han inte tänkte stanna vid det – han var ju trots allt nationalintegralist.

AIB.jpg

AIB-demonstration inför Barrossos tal. Lägg märke till hälsningen med öppen hand, till skillnad från den franska med knuten näve

När den brasilianska armén mobiliserade på hösten 1941 var resten av Sydamerika i oordning. La Plata höll på att slitas sönder inifrån av olika nationalistiska rörelser nästan helt utan Brasiliens hjälp, och gränskriget mellan Peru och Ecuador verkade fortsätta i all evighet, särskilt sedan Frankrike och Brasilien börjat stötta Ecuadors ärkekonservative president general Alberto Enríquez Gallo med vapen och tekniskt kunnande. I Venezuela var den interna politiska situationen orolig – president Isaías Angarita anfölls av både armén och sina politiska fiender, vilka såg honom som antingen för liberal eller för konservativ.
Mitt i denna röra fanns det endast ett land som åtnjöt inre stabilitet, och det var oturligt nog Brasilien, och när Brasilien inledde sin sydamerikanska offensiv vid slutet av 1941 verkade det som om ytterligare en kontinent skulle falla till gaullismen.

Barrosos första mål var Brittiska Guyana, ett område som förblev konung George VI troget och sedan 1939 tjänat som en stark flottbas för den brittiska flottan vid dess operationer mot franska torpedbåtar i Sydatlanten. Barroso och de Gaulle var båda två överens om att så länge som Guyana förblev i koalitionens händer skulle motståndet mot de franska flottstridskrafterna fortsätta. Vid invasionens inledning den trettonde oktober 1941 var de brittiska styrkorna i Guyana ytterst svaga, och garnisonen bestod endast av opålitliga värvade soldater och inkallade reservister, då samtliga riktigt stridsdugliga brittiska styrkor var samlade på Island. Dessa var totalt oförberedda på den beslutsamma och snabba brasilianska framryckningen längs kusten.

p19.jpg

Citroën P-19

Brasilianska ingenjörstrupper slog snabbt och utan motstånd en 620 meter lång pontonbro över Oyapockfloden strax söder om Saint-Louis, på vilken brasilianska chocktrupper snabbt stormade framåt ombord på sina gamla franskproducerade Citroën P-19 halvbandvagnar. Dessa små men härdiga halvbandvagnar hade tidigare bevisat sitt värde i de franska blixtoffensiverna i de Sju Provinserna samt i Storbritannien och den Tyska Federationen där de snabbt kunde få fram elittrupper till kritiska avsnitt av fronten och därför fick sitt stående smeknamn; ”De Gaulles Brandbil”. Dessa fasades dock numer ut i den franska armén till fördel för den snabbare och framför allt större AMC (Automitrailleuse de Combat) 251, baserad på en erövrad tysk design.
Efter chocktrupperna på halvbandvagnar och motorcyklar kom det brasilianska infanteriet assisterat av stormvagnar med uppgift att erövra och säkra de områden som chocktrupperna rört upp under sin framstöt. Dessa var beväpnade med föråldrade franska Berthiergevär samt licenstillverkade MAS-38 k-pistar, vilka dock skulle visa sig mycket effektiva i den kommande kampanjen.

Intressant nog behövdes intet av denna stora maktuppvisning, eftersom varken chocktrupperna eller infanteriet mötte något som helst militärt motstånd. Det enda som faktiskt slog tillbaka mot Barrosos trupper var den guyanska naturen. De brasilianska halvbandvagnarna – hur härdiga de än var – var inte byggda för att rycka fram genom en tät regnskog med få vägar, med resultatet att under den långa vägen till den brittiska garnisonen i Georgetown bröt större delen av brasilianarnas mekaniserade utrustning sönder. Befälhavaren general Mascarenhas de Morais tillät dock inte en framryckning längs kusten, eftersom han mycket riktigt fruktade att Royal Navys kontingent i Georgetown skulle lägga sig i och bombardera hans trupper (efter kriget har det kommit fram att britterna faktiskt hade en sådan plan med kodnamnet Remarkable).

deMorais-alexander.jpg

General de Morais och hans motståndare, general Alexander

Trots det att den brasilianska framryckningen tog tid skedde inga större förberedelser för en försvarsstrid i Georgetown, mestadels för att trupperna själva inte var särskilt stridsmotiverade, och även om befälhavaren Sir Harold Alexander gjorde vad han kunde hade han endast tre brigader att sätta emot ett okänt antal (3) brasilianska divisioner. Alexander skickade telegram till höger och vänster där han desperat bad om förstärkningar, men inga kom. När den brasilianska spjutspetsen den tionde januari 1942 befann i Linden sig tio mil söder om Georgetown beslöt han därför att evakuera garnisonen till Grenada och spränga, minera och sänka lastfartyg i hamnarna i Cayenne, Paramaribo och Georgetown, en handling för vilken han skulle få mycket kritik senare.

På så sätt föll hela Brittiska Guyana till Barroso på ett fåtal månader utan att ett enda skott avfyrats, men ändå med stora materielförluster för både brasilianarna och britterna. Storbritanniens tredje viktigaste flottbas (efter Bermuda och Reykjavik) hade fallit till fienden, med resultatet att franska torpedbåtar kunde relativt riskfritt utöka sina operationer till Sydatlanten och Karibien, samt satte större tryck på de befintliga brittiska flottbaserna i Atlanten. På den brasilianska sidan gav den relativt enkla segern Barroso nytt självförtroende – han räknade med att om han lyckats besegra Storbritannien på bara några månader skulle han kunna köra över resten av Sydamerika helt utan problem.

torpilleur.jpg

Nu även i Karibien

Efter den snabba erövringen av Guyana lagde sig ett kortvarigt lugn över Sydamerika, där de olika nationernas ledare snabbt tvangs välja sida i den konflikt som nu verkade oundviklig. Vissa, såsom Isaías Angarita i Venezuela och den Brasilienstöttade presidenten Alberto Gallo i Ecuador ansåg att framtiden tillhörde Barrosos ostoppbara arméer, och förklarade sig beredvilliga att ansluta sig till Brasilien i utbyte mot vissa kompensationer.
Lídern accepterade gärna, och gav de två presidenterna kompensation i form av generalguvernörskap i sina forna länder, om än med en brasiliansk övervakare. Under krigets gång skulle dessa generalguvernörers makt beskäras allt mer, och det skulle slutligen kulminera i Gallos avrättning för ”liberala tendenser”, och Angaritas inspärrning ”för att vara på den säkra sidan”.

Alla länder gick dock inte med Barroso utan anslöt sig istället till den lösa militärallians som bildats av La Plata och Chile redan 1938. Anledningarna till detta ställningstagande varierade från land till land, och allt mellan politisk övertygelse till mutor spelade in. Perus deltagande på La Platas sida var självklart, då deras ärkefiende Ecuador fått aktivt stöd från Brasilien (faktum är att Gallos militärjunta troligtvis inte skulle ha överlevt mer än ett år utan brasilianskt stöd), och president Manuel Prado y Ugarteche var en varm liberal och antigaullist. Ungefär samma anledning hade Colombias president Alfonso López Pumarejo, även om han hade vissa betänkligheter, då hans land var helt isolerat utan möjlighet till förstärkningar från söder. Under de veckor som ledde fram till det Andra Sydamerikanska Kriget (ellet det Platineanska Kriget) stod det mer och mer klart att det också var Colombia som skulle bli den brasilianska arméns första mål.
 
Last edited:
Inte helt säker på att nästa uppdatering blir så bra - det känns som om den saknar något, men jag vet inte vad. Postar den när som helst IAF.
 
hoppas att gaulisterna får på taffsen!
 
DEL LXXXII

Gnistan som tände den sydamerikanska krutdurken var den länge väntade brasilianska annekteringen av Bolivia som kom den åttonde mars 1942. Ända sedan det Stora Sydamerikanska Krigets slut hade Bolivia levt på lånad tid med täta regimväxlingar och en ständigt pågående brasiliansk ockupation. Att Barrosso förklarade den bolivianska regeringen upplöst och landet inkorporerat i Brasilien var egentligen inte oväntat, men kom ändå som en otrevlig chock för La Plata. Tillsammans förklarade de fyra fria sydamerikanska staterna att de omöjligt kunde förbli stillatigande när Brasilien förtryckte frihet och demokrati över hela den sydamerikanska kontinenten. Två timmar senare bombade en avdelning om tio platineanska Ae.M.B.2 Bombi-bombplan med jakteskort den brasilianska militärflygplatsen i Curitiba fem mil norr om gränsen. Attacken var ganska meningslös, och både de platineanska bomberna och de brasilianska luftvärnsgranaterna missade grovt. Bombningen gav dock Barrosso och hans propagandaminister Miguel Reale en stor propagandaseger då de nu kunde påstå att det var den ”Lilla Koalitionen”, som de fyra fria sydamerikanska staterna kallades, som startat kriget.

AeMB.1.jpg

Bombplan av typen Ae.M.B.2 Bombi

Bara en timme efter bombningen av Curitiba anföll brasilianska bombplan omkring tjugo mål över hela Sydamerika, och brasilianska förband rullade över gränsen mellan före detta Venezuela och Colombia. Brasilianarna intog snabbt Cúcuta, fem kilometer väster från gränsen, varpå de fortsatte åt sydväst mot Bogota. En andra grupp avancerade längs kusten från Maracaibo mot Baranquila. Den colombianska armén stod handfallen inför detta beslutsamma angrepp och löstes långsamt upp. Lokala försök till motangrepp misslyckades, och flygvapnet sköts sönder på marken. De Morais första brasilianska armé ryckte obönhörligt framåt mot sina mål, vilka föll under de första dagarna i april. Med brasilianska stormvagnar på Bogotas gator kollapsade allt systematiskt motstånd från den colombianska armén, och de enheter som fortfarande existerade splittrades antingen eller flydde in i bergen och amazonbäckenet där de fortsatte att operera som partisaner.

Peru befann sig i ungefär samma situation som Colombia med en oförberedd armé och i en utsatt situation norr om sina bundsförvanter. Det kom därför inte som en överraskning att den första armén inte stannade i Colobia utan fortsatte rakt söderut genom det som en gång var Ecuador och in i Peru längs kusten. Inledningsvis gjorde brasilianarna stora framsteg; på en vecka från den tredje till den tionde maj ryckte den tionde stormdivisionen fram 24 mil från Tumbes till Chiclayo innan de tvangs stanna i brist på bränsle, ammunition samt av pur utmattning. Detta upprepades över hela den första armén, som långsamt stannade på en linje 670 kilometer norr om Lima för att vila och få upp nya förnödenheter; särskild brist var det på granater för stormvagnarna.

CV33.jpg

Brasilianska tanketter rycker fram i Peru

Denna paus gav den peruanska armén tid att föra upp förstärkningar och förbereda sig på att general de Morais skulle återuppta offensiven. När han väl gjorde det den första juni efter tjugoen dagars paus fick brasilianarna känna på ett naturligt faktum; att den peruanska terrängen lämpade sig ovanligt väl för försvar. Landet delas längs mitten av de höga Anderna, och på västra sidan, där också de flesta och viktigaste peruanska städerna ligger, är utrymmet som lämpar sig för mekaniserade offensiver mycket smalt, ökenartat och korsas av flertalet floder. Öster om Anderna ligger det ogenomträngliga Amazonbäckenet. Om ett genombrott skulle göras någonstans skulle det göras vid kusten.
När de brasilianska stormvagnarna och halvbandvagnarna började rulla igen kände de nästan omedelbart att något var fel. ”peruanerna slåss mycket hårdare nu”, skrev löjtnant Moyses Chahon i den första stormvagnsavdelningen i sin dagbok den tredje juni 1942. ”De verkar slåss för varje centimeter mark. Kompaniet har redan förlorat två stormvagnar och tolv man i hårda strider runt Santa Sofia”.

Löjtnant Chahons upplevelser under offensivens första dagar är representativa för hela den första brasilianska armén, som plötsligt fann sig involverade i blodiga ställningsstrider i den peruanska öknen. I en massiv stormvagnsstrid på vägen till Mocupe den femte juni slog peruanska soldater beväpnade med pansarvärnsgevär och handgranater ut tjugotvå brasilianska stormvagnar mot begränsade egna förluster, en förlust som skakade hela den första arméns ledning. Mascarenhas de Morais fann sig plötsligt vid sin telefon i vilken han, över en knastrande ledning, talade med generalstabschef Eurico Gaspar Dutra om att släppa flygvapnet löst för att assistera ett genombrott i Peru. General Dutra hade, efter samråd med Lídern och ekonomiministern Raimundo Padilha beslutat att det brasilianska flygvapnet skulle förbli på marken efter krigets första dagar. Brasilien saknade nämligen större oljeraffinaderier, och de förråd av diesel och bensin som fanns var öronmärkta för de mekaniserade styrkorna.

jerrycan.jpg

Bristvara

Dutra tvekade länge och väl inför de Morais anhållan. Å ena sidan var bränslereserverna farligt låga, men å andra sidan hade de ingen glädje av fulla bränslecisterner när fronten stod stilla i Peru. Dutra viste att han inte kunde ta det här ansvaret själv, utan tog ärendet direkt till Lídern utan att gå via ekonomiministern. Barrosso gav – efter ett möte som varade en halvtimme – tummen upp till att använda flygvapnet.
Den tionde juni anföll brasilianska Potez 632-dykbombare i samverkan med stormvagnar och artilleri de peruanska försvarslinjerna vid Mocupes utkanter. Peruanerna, anfallna från två håll och under gasbombardemang från artilleriet tvangs falla tillbaka bortom staden. De brasilianska stormvagnarna följde efter och rusade igenom de fientliga försvarslinjerna, innan de åter fann sig bakom fiendens linjer och kunde rycka fram ohindrat. Tusentals chockade peruaner marscherade i ändlösa kolonner norrut mot väntande fångläger i Amazonas, och det peruanska försvaret höll åter på att kollapsa.

Ytterligare peruanska försök att sätta upp försvarsställningar misslyckades, och igen och igen besegrades de. Namn som Trujillo och Chimbote flög förbi stormvagnarna och gick ner i historien som mindre strider, där peruanerna endast lyckades sätta upp mindre motstånd.
Den tjugosjätte juni, efter sexton dagars framryckning längs förhållandevis goda vägar stod brasilianska stormvagnar och halvbandvagnar vid Limas utkanter, där de stannade för att motta vad de trodde skulle vara en officiell kapitulation. De blev grymt besvikna när de fann att peruanerna här vände sig om för att utkämpa en sista försvarsstrid tillsammans med nyanlända chilenska och platineanska trupper. Efter tre dagars desperata gatustrider beslutade de Morais sig för att dra ut trupperna ur de sönderskjutna förstäderna och istället sätta in artilleriet och flygvapnet. Pansartrupperna skulle gå runt staden och blockera den från förstärkningar.

Brasilianare.jpg

Brasilianska soldater röjer minor i Limas utkanter

En vecka senare fortsatte bombardemanget, och de brasilianska soldaterna tvangs hela tiden stå emot fientliga motanfall från en fiende som verkade vägra ge upp. Det var inte förrän den tjugosjätte juli som de Morais motvilligt på order av Barrosso och Dutra skickade in sina trupper i staden. Under två veckors hårda strider pressade brasilianarna långsamt ihop de allierade trupperna i ett ständigt krympande brohuvud längs kusten, varifrån den chilenska flottan arbetade övertid med att evakuera försvararna. Den sjätte augusti nådde striderna och bombningarna sitt crescendo, och den första stormvagnsavdelningen med löjtnant Chahon trängde fram till kusten, en manöver som fick chilenarna att avbryta evakueringen. De kvarvarande soldaterna fick helt enkelt klara sig själva. Den unge löjtnanten skrev att ”hopar med män, med ögonhålor tomma som på skelett, vandrar fram längs stranden. Blod och kroppar ligger överallt, tillsammans med gevär, hjälmar, ryggsäckar och kulsprutor som de flyende kastat ifrån sig. Här och var reser sig en svart rökpelare mot himlen, och markerar var en stormvagn eller ett flygplan mött sitt öde. Vårt? Deras? Det var svårt att säga. Och vad gör det för skillnad i slutändan vems det är? Det är ändå en död människa som ligger där – kanske flera. Vad har de gjort för att förtjäna detta?”

Krigets poetiska sida var dock helt okänd för Barrosso, som alltmedan fler och fler peruaner, chilenare och platineaner gick med i den långa marschen norrut mot brasilianska fångläger satt och planerade sitt nästa mål. Med Colombia krossat, och Peru på fallrepet antog han att tiden var mogen för en sista offensiv mot La Plata och deras allierade Chile. Centrifugaloffensiven - så kallad på grund av det "hjul" de brasilianska framryckningarna bildade - var över. Nu väntade den offensiv som slutligen skulle lägga Sydamerika under Gaullismens välde.
 
snälla, brasilien suger ju :(
 
Zuckergußgebäck said:
Så får ni ger er till tåls ett litet tag när det gäller nästa uppdatering.
Men jag vill ha en karta som visar läget i hela världen *gnällig barnslig röst* ;)

Grymt bra uppdateringar föresten :D:D:D:D (fyra smileys av fem möjliga)
 
Flooper X said:
snälla, brasilien suger ju :(
Med en ekonomi ordnad enligt korporatistiska linjer och kraftigt stöd från Frankrike innan kriget bröt ut är ingenting omöjligt.

Wetew said:
Men jag vill ha en karta som visar läget i hela världen *gnällig barnslig röst* ;)
En sådan karta skulle nog avslöja för mycket. :(
 
Last edited:
Zuckergußgebäck said:
En sådan karta skulle nog avslöja för mycket. :(
är det japan?
håller de på att äta upp hela asien i hemlighet?
 
Tibet!

Utmärkt(a) uppdateringar.

:D:D:D:D:D 5/5!
 
Zuckergußgebäck said:
En sådan karta skulle nog avslöja för mycket. :(
Jaså, det där verkade ju konstigt. Men en karta över Sydamerika som skulle avslöja mycket... är det Amerikanarna som är på gång eller nåt konstigt i Asien. Mina pengar satsar jag på USA och på ryssen. De kommer alltid att agera mot starka nationer som Frankrike. Specielt USA. ;) :D
 
Wetew said:
Jaså, det där verkade ju konstigt. Men en karta över Sydamerika som skulle avslöja mycket... är det Amerikanarna som är på gång eller nåt konstigt i Asien. Mina pengar satsar jag på USA och på ryssen. De kommer alltid att agera mot starka nationer som Frankrike. Specielt USA. ;) :D
men Japan är väldigt mäktigt också.
Och USA och Ryssland är ju såååå förutsägbart ;)
 
Flooper X said:
men Japan är väldigt mäktigt också.
Och USA och Ryssland är ju såååå förutsägbart ;)
No offence till Zucker. Men det finns mycket i denna AAR:en som har varit väldigt förutsägbart ;)