Livet i Europa del 1
Efter att många annekteringar genomförts runtom i Europa, var nu det komplett. Småstater var historia, och istället står vi nu inför ett nytt kapitel - De ultrastalinistiska megastaterna. Följande text handlar om livet i Europa, hur den tredje Internationalen ska segra, och kväkare och trotsare förlora.
Turkiet
Efter fallet av Osmanska Riket, var den forna stormakten i kris. Vad härnäst? Turkiet förlorade stora delar av Mindre Asien åt Grekland, en fiende sedan århundraden. Efter att Atatürk blev president och upprättade den sekulära staten Turkiet, såg det lite ljusare ut. Ett krig för att återerövra Mindre Asien och Istanbul följde, och efter freden vid Lausannefreden var nu nu Republiken Turkiets gränser var nu fästa.
Ett decennium senare, var folket i uppror. Klart, Atatürk förde Turkiet upp ur spillrorna, men hans hanterande av den största samhällsklassen - dom fattiga - var inhumant.
I de fattiga kvarteren i Istanbul levde folk utan tak över huvudet, men krävdes ändå på skatt - och de som inte kunde betala, då de flesta, ansågs som skattesmitare och kastades i fängelse utan en rättvis rättegång. Detta är bara ett exempel. Rop på hjälp skreks, kriminaliteten ökade, gängaktiviteten likaså.
Efter ett uppror i ett fängelse utanför Izmir, som startade på grund av att en fängelsevakt vägrade ge en fånge rättigheten att få träffa sin dotter, ökade ropen. Ett inrättade av DR (De Revolutionära) var en efterföljd av det här, som snabbt ökade i de fattiga kvarteren.
Snart hade DR etablerat en bra relation med Sovjetunionen, och lika snart försåg Sovjetunionen i hemlighet DR med vapen. Den 19e April 1936 stormades riksdagshuset och införandet av en stalinistisk stat och medlemskap i den tredje Internationalen var numer komplett.
Den första revolutionen var nu avklarad, och nu följde istället reformer. Under 3 år, sänktes skatter, hus byggdes åt hemlösa, infrastrukturen förbättrades, företag nationaliserades, och snart var den stalinistiska republiken rent stalinistisk.
Integrationsplanen
5 år senare var Turkiet inte bara förpassat till Mindre Asien. Nu hade Turkiet också ett fotfäste i stora delar av Europa. Detta förde med stora nackdelar, folkgrupper som skiljer sig från Turkarna. Ickemuslimer. Efter ett beslut i riksdagen tillämpades Integrationsplanen, som helt enkelt utgår på att integrera alla ickemuslimer och icketurkar som lever under Turkiets fana. Dock så tilldelades muslimerna i Albanien, Bosnien, Grekland, Serbien och resten av Östeuropa större rättigheter än ickemuslimerna, även om de inte var turkar. Detta var på grund av att de ansågs lättare att integrera.
Det första steget som togs var att bara rekrytera icketurkar och ickemuslimer till armen. Detta betydde, att männen lämnade sina familjer, för att kriga och patrullera gränserna. Samtidigt infördes en barnalag, som innebar att turkar var tvugna att föda minst fem barn, och som ett plus i kanten fick de även ett stort barnbidrag ju mer barn de födde.
Det andra steget uppmanades turkar att flytta ut från Turkiet, ut till delrepublikerna, där både jobb och hus väntade på dom. I skolarna slutade delrepublikernas språk läras ut, och istället var det turkiska som talades på lektionerna. I och med det, fick också icketurkarna sämre betyg - och sämre chanser i samhället. Allt de dög åt var åt de lågavlönade jobben.