DEL IV
De tyska staterna i söder som inte gått med i det nordtyska förbundet fann sig helt plötsligt utkastade i en osäker värld. De hade hoppats på en nordtysk seger i kriget, men fann sig istället inklämda mellan Frankrike och Österrike, två stater vars relationer verkade bli varmare dag för dag, dessutom visade den nordtyska revolutionen tecken på att sprida sig söderut, vilket blev väldigt tydligt genom kravaller i München, Ulm och Frankfurt genom hela 1872. I februari 1872 vände sig de sydtyska furstarna sig i ren desperation i Österrike i hopp om beskydd. Wien svarade snabbt på deras begäran och sände in trupper i de tyska staterna för att kväsa det jäsande missnöjet. De tyska furstarna samlades till ett möte i Darmstadt tillsammans med den österrikiske kejsaren. Framåt eftermiddagen enades furstarna om att slå ihop sina länder till den ”Sydtyska Federationen” under österrikiskt beskydd. Det stod klart från början att federationen skulle stå under avsevärt österrikiskt inflytande, och landet var fram till första världskrigets slut i princip en österrikisk sattelitstat.
De sydtyska furstarna hyllar Franz Josef av Österrike-Ungern som deras beskyddare
Den nordtyska federationen drev också roderlöst. En socialistisk revolution inspirerad av Karl Marx idéer bröt ut i Tyskland kort efter freden. Revolutionärerna intog Dortmund och utkämpade kraftiga strider i Berlin självt. Tyska trupper drogs tillbaka från alla hörn för att bekämpa revolutionen. Inte förrän i augusti 1871 föll Dortmund till tyska trupper efter en lång belägring och federationen kunde börja läka sina sår.
Tyska trupper krossar socialisterna i Dortmund
Friedrich Nietzsche förblev en motvillig nordtysk president fram till 1873 då ett val utlystes. Valresultatet speglade endast den djupa splittringen inom det nordtyska förbundet.
Liberale Volkspartei - 18.5%
Konservative Volkspartei - 17.7%
Junkerpartei 3.2%
Sozialdemokratische Arbeiterpartei 5.5%
Hohenzollernpartei 0.6%
Nationale Frontpartei 2.5%
Partei der Rache 3.2%
Liberale Partei 5.7%
Sozialrevolutionäre Arbeiterpartei 1.6%
Christliche Partei 13%
Partei des Deutsche Volk 5.2%
Süddeutsche Einheitsbund 6.9%
Ordnungspartei 2.4%
Zentrumspartei 11%
Med knapp marginal bildade det Liberala Folkpartiet en minoritetsregering, men var tvungna att kompromissa med andra partier över hela det politiska spektrat, med konsekvensen att det nordtyska förbundets politik stagnerade under åren fram till 1885.
Den 'polska' nordtyska riksdagen
Det sydtyska förbundet hade å andra siden ett visst mått av politisk stabilitet, men bara genom österrikiska bajonetter och den begränsade demokrati som existerade där.
Det Sydtyska Förbundet – som var en mycket lösare federation än det nordtyska – saknade egentliga partier. Istället röstade adelsmän (och från 1895 även rika kapitalister) på ”delstat”.
Det man valde var om ens representant i den sydtyska riksdagen i München skulle komma från Bayern, Baden, Württemberg, Hessen eller Fristaden Frankfurt. De olika delstaterna fick därefter mandat efter hur många procent av rösterna de fått – representanterna utsågs av respektive lands kungar.
Det fanns en stor tendens i det sydtyska förbundet att rösta på den delstat man själv kom från, vilket ledde till att Bayern höll ordförandeskapet nästan oavbrutet från 1872 till 1916.
Vissa andra sammanslutningar existerade, men var antingen förbjudna eller oförmögna att komma in i riksdagen. Det enda de tillåtna partierna (Christliche Partei och Liberale Freiheitspartei) kunde göra var att bedriva lobbyverksamhet samt lägga fram sina kandidater för kungarna i de respektive delstaterna i hopp om att de skulle skickas till München – något som ytterst sällan hände.
Officiellt höls de sydtyska riksdagarna i Münchner Residenz, men vanligtvis förlades de till Neuschwanstein
Den sydtyska riksdagen dominerades nästan helt av adelsmän som i mångt och mycket gick jordbrukets ärenden – faktum var att Österrike fick gripa in för att få riksdagen att godkänna utökad järnvägskonstruktion i landet – vilket ledde till att den sydtyska federationen förblev ett jordbruksland. De industrier som fanns producerade huvudsakligen för export till Österrike, vilket ledde till en snedvridning av den sydtyska industrin – de existerande fabrikerna producerade till exempel stål åt de österrikiska fabrikerna, men landet saknade en inhemsk vapen- och ammunitionsindustri.
Den Sydtyska Federationen gynnade vinodlingen
En viss lyftning skedde 1895, då ett fåtal industrimän – främst valda av Fristaden Frankfurt – tog sig in i riksdagen, men de fann sig snart i minoritet och tvingades skrinlägga sina vidlyftiga industrialiseringsplaner.