-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Jag tror egentligen inte att jag vill fortsätta med det här. Den senaste uppdateringen var ett rent lågvattenmärke. (och säg inte emot, jag vet att ni bara vill göra mig glad)
Yet has Pol... Germany not parished! Austria will liberate them.
Tyskarna faller på bristande kommunikation. Förståligt, tyska är ett helvete att förstå.
EDIT: Gå hit och gör en post som inkluderar detta:
Om alla gör det, kan ingen komma upp med något motsånd.
Tyskarna faller på bristande kommunikation. Förståligt, tyska är ett helvete att förstå.
Snack. Den kanske inte var den bästa, men den var klart bättre än den förra.Zuckergußgebäck said:
EDIT: Gå hit och gör en post som inkluderar detta:
Om alla gör det, kan ingen komma upp med något motsånd.
Last edited:
Nä, så dålig var den inte. Förra var sämre.Zuckergußgebäck said:
Förresten måste inte alla uppdateringar vara det bästa vi någonsin läst.
Snake IV said:
Jag vill inte vara först...
_______
Zucker, jag tycker den senaste uppdateringen var bra. Jag säger det inte för att göra dig glad. Hade jag velat gör dig glad hade jag inte sagt att jag ogillade uppdatering som var innan.
Sen tycker jag att du uppför dig feminint, sluta med det. NU.
Last edited:
Alltså, den här var ju inte dålig alls! den gav ju fin insikt om invasionen och jag gillade den iallafall jäävligt mycket 
Fortsätt Zucker!
Fortsätt Zucker!
Zucker, ditt självförtroende är verkligen botten. Ryck upp dig! Okej, den där teknikuppdateringen var väldigt boring, men den här var faktiskt bra. Den gav mej precis det jag ville veta om Tysklands fall.
Hur ska det gå?! Ännu en anledning till att du inte kan sluta.
Hur ska det gå?! Ännu en anledning till att du inte kan sluta.
Vill bara påminna er om påvens senaste utspel om att protestantismen inte ens kvalificerar som en kyrka. Ren och skär nationalintegralistisk gaullism.
Ja du, galna påvar har hänt förr, men den här...
EDIT: Jaså, på riktigt! Geez, Johannes Paulus var ju juste, Benediktus, erm, nej.
EDIT: Jaså, på riktigt! Geez, Johannes Paulus var ju juste, Benediktus, erm, nej.
Last edited:
Jag känner mig faktiskt i form igen. Jag känner åter skrivarglädjen, och jag skulle säga att mitt skrivande på tangentbordet närmast kan liknas vid en kulspruta, men då skulle jag få massa gamla krigsveteraner på halsen.
Yay!
Yay!
Wetew said:Finfina nyheter. För vad skulle vi göra här på svenska forumet utan din AAR.
Det vore så tomt utan den.
Tayya said:
Nästa påve ska vara svart, IMHO. Det skulle vara så jäkla coolt.
Eller så ska han snacka med råbrittisk accent.
Kul att AARn fortsätter, förresten.
Jag har alltid velat se en svart påve.Jacob XVI said:Nästa påve ska vara svart, IMHO. Det skulle vara så jäkla coolt.
Eller så ska han snacka med råbrittisk accent.
Kul att AARn fortsätter, förresten.
DEL LXXV
Den franska segern i den tyska Federationen övertygade de flesta katolska länder i Europa om lämpligheten att sälla sig till de Gaulles ”heliga katolska korståg”, och de som inte gjorde det fann sig plötsligt inför stora inre orosmoment i form av diverse gaullistiska gräsrotsrörelser. Detta var särskilt tydligt i Jugoslavien och Spanien, två länder med en stor katolsk befolkning vars regeringar inte ville sälla sig till den franska saken (särskilt Maria I av Spanien var kritisk till de Gaulles integralistiska idéer). För tillfället beslutade dock Guiden sig för att ignorera dessa två oroshärdar och istället välkomna Tjeckoslovakien, Ungern, Österrike och Fria Tyskland i sitt nya katolska världsrike, till vilket även de av Frankrike ockuperade delarna av den Tyska Federationen annekterades. Särskilt Österrike var ett välkommet tillskott till Frankrike, då påven var österrikare, och (till Görings förtjusning) den tyska enighet som debatterats under 1920-talet men som aldrig kommit till stånd äntligen blivit av.
Likväl var varken de Gaulle eller hans chefsideologer nöjda med de erövringar som de genomfört på lite mindre än ett år – integralismen krävde ett katolskt världsrike, och ett sådant skulle också skapas.
De franska arméernas nästa mål blev den tagg i sidan på de Gaulle som existerat ända sedan 1924: RSI. Italien hade utkämpat ett blodigt och föga framgångsrikt krig mot den nordliga italienska utbrytarstaten sedan juli 1939, då Mussolini och Julius IV skickade den italienska armén över gränsen. Den italienska socialistiska armén var aldrig särskilt bra när det kom till anfall, men den försvarade sig med en otrolig fanatism och seghet, vilket fick de italienska striderna 1939 att se ut ungefär som de italienska striderna hade sett ut 1916. Efter ett års strider hade den italienska armén tagit fruktansvärda förluster och gjort försumbara framsteg. Mussolini ropade desperat efter hjälp från Frankrike, vilket också kom när den tyska kampanjen avslutades. Invasionen fick kodnamnet APATHIQUE (!), och bestod av en kniptångsmanöver där den ena delen anföll från Provence in i Savojen och den andra anföll från Österrike in i Sydtyrolen.
Europa vid invasionen av RSI (Mörkblått: Frankrike, Ljusblått: Av Frankrike och hennes allierade kontrollerade områden, Rött: Mot Frankrike fientliga områden
Det franska anfallet kom knappast som en överraskning för RSIs ledarskap, men de stod helt utan möjlighet att slå tillbaka. Även om fransmännen på grund av den bergiga terrängen inte anföll med stormvagnar hade fransmännen luftherravälde, mest eftersom det inte fanns något flygvapen i RSI, och de kunde snabbt anfalla framåt mot huvudstaden Milano. De norditalienska trupperna flydde snabbt under ett dödligt regn av bomber från franska Potez-6332-dykbombare, och i september 1940 var kampanjen så gott som över. RSI överlämnades till Italien, men området återockuperades snabbt av Frankrike år 1942, då partisanproblemet i området blivit så omfattande att det inte längre kunde ignoreras, särskilt då Front Francaises gamle ledare Francois Coty dödades i ett bombattentat i Turin.
Frankrikes tidigare erövringar hade alla varit motiverade av realpolitiska skäl – Frankrike kunde inte ignorera det faktum att två stora landmakter i Europa bekämpade henne, men de erövringar som följde på dne tyska kampanjen var av en helt annan natur.
En viktig del inom Gaullismen (en del som kraftigt framhävs av moderna gaullister) var den sociala delen, där bättre villkor på arbetarna inom den korporatistiska staten var det mål som man strävade efter. Självklart var ”bättre villkor” saker som förbättrat boende och allmänna semesterresor, och INTE bättre arbetstider, -platser och löner, införandet av det skulle leda till att den franska industrin förlorade i kapacitet, något som inte var önskvärt, särskilt med Frankrikes förhållandevis låga befolkning efter första världskriget. När de horribla bostadsförhållandena inom Frankrikes industristäder uppmärksammades på slutet av 1930-talet lade därför finans- och rustningsminister Eugene Schueller fram den så kallade ”utbredningspromemorian”, i vilken han förklarade att det franska folket (och katoliker över hela Europa) bodde under fruktansvärda omständigheter i trånga bostadskvarter, och att något måste göras för att hjälpa dem. Schueller föreslog en ”utspridning” av rättrogna katoliker över hela Europa på bekostnad av den genetiskt underlägsna protestantiska ”rasen”. Rum för de nyinflyttade skulle skapas genom förflyttning av de redan där levande protestanterna, främst till Balkan, Skandinavien och Skottland. De katoliker som frivilligt flyttade skulle få ett gratis hus (taget från protestanter) och stora skattelättnader, samtidigt som de jobbade i de övergivna tyska fabrikerna åt den franska krigsmakten.
Kandidater för förflyttning till ett bättre liv i Skandinavien
Utbredningspromemorian fick snabbt en stor spridning inom den franska regeringen och många av de Gaulles ministrar var för den (de som var emot opponerade sig på grund av den administrativa svårigheten att flytta mer än tio miljoner människor, och inte genom någon direkt kärlek för protestanter). När Guiden själv godkände planen i mars 1940, två månader innan invasionen av den Tyska Federationen, var ärendet avgjort, och tusentals järnvägsvagnar och lastfartyg sattes undan för uppgiften. Efter Federationens fall i juni 1940 sattes EP-trupper omedelbart in för att samla upp protestanter i de västra delarna av Tyskland, med resultatet att endast under juli 1940 förflyttades omkring 200 000 människor från Tyskland till nya ”hem” i Skottland. Tvångssterilisering av de förflyttade var mycket vanligt (vissa källor säger uppemot 80%), och de förhållanden som väntade tyskarna i det ockuperade Skottland var fruktansvärda.
Det blev dock snart klart att Skottland inte var någon särskilt bra plats för att förflytta Tyskar till; de brittiska och tyska flottorna var fortfarande aktiva i Nordsjön, och eftersom Schueller av hänsyn mot den franska handelsflottan ville hålla antalet fraktfartyg i Nordsjön till ett minimum avbröts transporterna av tyskar till Skottland, vilket snart endast blev slutdestinationen för folk från England och Wales, vilka ersattes av fransmän, valloner och irländare. Istället började de Gaulle att fundera på att använda Skandinavien som en ny slutdestination för de tyska och franska katolikerna.
Planen för invasionen av Skandinavien drogs upp i största hast i september 1940 efter den lyckade invasionen av RSI, och eftersom i princip inga förberedelser tilläts fick den franske befälhavaren i området, generallöjtnant Henri Giraud improvisera med vad han hade. Under hans befäl fanns tio infanteridivisioner samt ett fallskärmsjägarregemente och ett antal självständiga fallskärmskompanier. Tack vare frikostigt stöd från finansminister Schueller hade han även fri tillgång till de delar av den tyska handelsflottan som erövrats i hamn – en formidabel mängd skepp, vilka tillsammans med en stor mängd franska jagare och ett antal kryssare från den franska Nordsjöflottan mer än väl räckte för att transportera de truppdetachement som behövdes (invasionsstyrkorna var ganska få, och större delen av divisionerna hölls i reserv för oförutsedda händelser).
Det före detta tyska handelsfartyget Breslau ingick i den franska invasionsflottan
Den sjunde oktober 1940 landsteg franska fallskärmsjägare på fem strategiska punkter över hela Skandinavien – de norska flygplatserna Fornebu i Oslo, Kjevik i Kristiansand, Sola vid Stavanger, Bulltofta utanför Malmö i Sverige samt på Kastrup i Danmark. De flesta av dessa landsättningar bestod egentligen av att franska transportplan landade på flygplatserna utan tillstånd, varefter ”fallskärmsjägarna” däri erövrade området inför personalens förvånade blickar. Giraud beslöt dock att låta fallskärmsjägarna hoppa över Sola och Kastrup, eftersom fientliga trupper troligen fanns i närheten – Sola var en militär flygbas, och Köpenhamn hade ett antal regementen (särskilt kungliga livgardet) posterade där. Mindre strider utkämpades runt Sola när den norska garnisonen överkom sin inledande förvåning, och det tog två timmars bittra strider att säkra området, medan Kastrup inte helt säkrades förrän landtrupper anlände. På Bulltofta sköt fallskärmsjägarna ihjäl två nyanlända poliser och kvaddade allvarligt deras piketbil med pansarvärnsgevär.
Samridigt som det franska flygvapnet arbetade febrilt med att flyga in lätta stormvagnar, infanterister och fler fallskärmsjägare till de erövrade flygplatserna erövrade infanterister som varit förlagda på skepp tillhörande den gamla tyska handelsflottan (och i total disrespekt för internationella lagar förde den tyska flaggan) flertalet viktiga hamnstäder. I grupper om omkring 200 per plats landsteg de i Malmö, Köpenhamn, Karlskrona, Oslo, Bergen, Narvig och Stockholm, där de snabbt nedkämpade det inledande motståndet och tvingade respektive lands regeringar att fly sina huvudstäder. Danmark fann sig snart överväldigat av den fransk anstormningen, och kapitulerade två dagar efter invasionen då franska stormvagnar höll på att anfalla norrut igenom Jylland och Köpenhamn redan gått förlorat. Kungafamiljen flydde till Göteborg och vidare till Trondheim hals över huvud.
Svenska soldater i arriärgardet går i ställning i Helsingborgstrakten
Både norrmän och svenskar kämpade desperat mot de franska trupperna, men de fann sig också snart överväldigade och tvungna att retirera. Både svenskar och norrmän utkämpade modiga arriärstrider mot framryckande franskt infanteri, men tvingades ändå ge upp större delen av de södra delarna av sina respektive länder. Sverige fick ta emot större delen av de franska anfallen – både för att de befann sig längst söderut, men också för att Giraud misstänkte att den svenska armén var bättre föreberedd än den norska. Så var dock inte fallet, men det franska anfallet slog på grund av Girauds eftertankar så pass hårt mot svenskarna att de hade förlorat hela södra delen av riket den tjugoandra oktober.
Ett antal svenska regementen lyckades ta sig över Skanderna, överkomma effekten av ”Vetokrisen” 1909 då Norge förklarade sig självständigt, och sälla sig till den norska armén i försvaret av Trondheim dit de norska och svenska kungahusen tagit sin tillflykt i november 1940. Resten av den svenska armén kördes helt enkelt över eller kapitulerade inför övermakten.
Tre av den Tyska Federationens tio hangarluftskepp, Friedrich Schiller, Wilhelm Röntgen och Graf Zeppelin (två av dem med tomma flygdäck ) skickades omedelbart från Kanada via Island till Trondeheim för att rädda de tre skandinaviska kungahusen och regeringarna som tagit nytt säte där. Resan över Atlanten tog tre dagar, tid som soldaterna i Trondheim inte hade i försvaret mot den franska övermakten. Tack vare fruktansvärda uppoffringar lyckades skandinaverna hålla Trondheim fritt från fransmär, och de tre luftskeppen lyckades rädda de norska, danska och svenska regeringarna plus riksregalierna och ett antal konstföremål, vilka samtliga surrades fast på flygdäcket och täcktes med presenningar. Man försökte också ta med så många som möjligt av soldaterna på marken, men det stod snabbt klart att större delen av de soldater som kämpat så hårt för att köpa tillräckligt med tid för att luftskeppen skulle hinna anlända inte skulle kunna tas med.
Norska soldater utanför Trondheim
Desperationen hos de trötta soldaterna blev värre och värre, och Hauptbootsmann Heinrich von Richthofen, son till den tyske chefen för pansarvapnet, den före detta kavalleristen Manfred von Richthofen beskrev situationen mycket målande från sin stridsstation ombord på Wilhelm Röntgen:
”Vi hade legat här i två dagar, och allting tycktes ske utan mål och mening. Utmärglade soldater strövade omkring från luftskepp till luftskepp i hopp om att någonstans hitta en liten undangömd plats på vilken de skulle kunna ta sig ut ur det här frusna helvetet som fransmännen kommer att erövra vilken dag som helst.
[…]
Fregattenkapitän Milch ropade ut i högtalarna att det inte finns fler platser ombord, och att han skully att lyfta så snart han hade tankat klart. Besvikelsen i dessa mäns ansikten talade mer än vad de själva någonsin skulle kunna säga. Jag och männen under mitt befäl fattade vårt svåra beslut ungefär samtidigt som Milch gav order till soldaterna att skingras. Med tillåtelse från vår fregattenkapitän tillåtelser lämnade vi skeppet för att ge plats åt ytterligare tio av dessa modiga skandinaver. Luftskeppet lyfte och styrde iväg österut, och vi fanns kvar på marken…”
Henrich von Richthofen togs tillfånga av franska trupper när försvaret av Trondheim slutlitigt rämnade den tolfte november och erhöll för sina uppoffrande insatser riddarkorset samt det norska krigskorset. Han lyckads sedan fly från fångenskapen och ta sig till det neutrala Ryssland, varifrån han tog sig till USA och inställde sig åter vid sitt luftskepp.
Heinrich von Richthofen efter kriget
I och med att Skandinavien säkrats kunde de Gaulles ”demografiska omstrukturering” sakta men säkert börja klättra upp till den höjdpunkt som den hade år 1943, och därmed också skapa stora problem som än idag lever kvar i Norden. Europa var dock inte det enda stället i världen där traumatiska händelser skakade folken och rev ner gamla murar av cementerade traditioner. Fruktansvärda krafter hade satts i rörelse, och särskilt tydligt blev det på ett ställe i världen.
Den franska segern i den tyska Federationen övertygade de flesta katolska länder i Europa om lämpligheten att sälla sig till de Gaulles ”heliga katolska korståg”, och de som inte gjorde det fann sig plötsligt inför stora inre orosmoment i form av diverse gaullistiska gräsrotsrörelser. Detta var särskilt tydligt i Jugoslavien och Spanien, två länder med en stor katolsk befolkning vars regeringar inte ville sälla sig till den franska saken (särskilt Maria I av Spanien var kritisk till de Gaulles integralistiska idéer). För tillfället beslutade dock Guiden sig för att ignorera dessa två oroshärdar och istället välkomna Tjeckoslovakien, Ungern, Österrike och Fria Tyskland i sitt nya katolska världsrike, till vilket även de av Frankrike ockuperade delarna av den Tyska Federationen annekterades. Särskilt Österrike var ett välkommet tillskott till Frankrike, då påven var österrikare, och (till Görings förtjusning) den tyska enighet som debatterats under 1920-talet men som aldrig kommit till stånd äntligen blivit av.
Likväl var varken de Gaulle eller hans chefsideologer nöjda med de erövringar som de genomfört på lite mindre än ett år – integralismen krävde ett katolskt världsrike, och ett sådant skulle också skapas.
De franska arméernas nästa mål blev den tagg i sidan på de Gaulle som existerat ända sedan 1924: RSI. Italien hade utkämpat ett blodigt och föga framgångsrikt krig mot den nordliga italienska utbrytarstaten sedan juli 1939, då Mussolini och Julius IV skickade den italienska armén över gränsen. Den italienska socialistiska armén var aldrig särskilt bra när det kom till anfall, men den försvarade sig med en otrolig fanatism och seghet, vilket fick de italienska striderna 1939 att se ut ungefär som de italienska striderna hade sett ut 1916. Efter ett års strider hade den italienska armén tagit fruktansvärda förluster och gjort försumbara framsteg. Mussolini ropade desperat efter hjälp från Frankrike, vilket också kom när den tyska kampanjen avslutades. Invasionen fick kodnamnet APATHIQUE (!), och bestod av en kniptångsmanöver där den ena delen anföll från Provence in i Savojen och den andra anföll från Österrike in i Sydtyrolen.
Europa vid invasionen av RSI (Mörkblått: Frankrike, Ljusblått: Av Frankrike och hennes allierade kontrollerade områden, Rött: Mot Frankrike fientliga områden
Det franska anfallet kom knappast som en överraskning för RSIs ledarskap, men de stod helt utan möjlighet att slå tillbaka. Även om fransmännen på grund av den bergiga terrängen inte anföll med stormvagnar hade fransmännen luftherravälde, mest eftersom det inte fanns något flygvapen i RSI, och de kunde snabbt anfalla framåt mot huvudstaden Milano. De norditalienska trupperna flydde snabbt under ett dödligt regn av bomber från franska Potez-6332-dykbombare, och i september 1940 var kampanjen så gott som över. RSI överlämnades till Italien, men området återockuperades snabbt av Frankrike år 1942, då partisanproblemet i området blivit så omfattande att det inte längre kunde ignoreras, särskilt då Front Francaises gamle ledare Francois Coty dödades i ett bombattentat i Turin.
Frankrikes tidigare erövringar hade alla varit motiverade av realpolitiska skäl – Frankrike kunde inte ignorera det faktum att två stora landmakter i Europa bekämpade henne, men de erövringar som följde på dne tyska kampanjen var av en helt annan natur.
En viktig del inom Gaullismen (en del som kraftigt framhävs av moderna gaullister) var den sociala delen, där bättre villkor på arbetarna inom den korporatistiska staten var det mål som man strävade efter. Självklart var ”bättre villkor” saker som förbättrat boende och allmänna semesterresor, och INTE bättre arbetstider, -platser och löner, införandet av det skulle leda till att den franska industrin förlorade i kapacitet, något som inte var önskvärt, särskilt med Frankrikes förhållandevis låga befolkning efter första världskriget. När de horribla bostadsförhållandena inom Frankrikes industristäder uppmärksammades på slutet av 1930-talet lade därför finans- och rustningsminister Eugene Schueller fram den så kallade ”utbredningspromemorian”, i vilken han förklarade att det franska folket (och katoliker över hela Europa) bodde under fruktansvärda omständigheter i trånga bostadskvarter, och att något måste göras för att hjälpa dem. Schueller föreslog en ”utspridning” av rättrogna katoliker över hela Europa på bekostnad av den genetiskt underlägsna protestantiska ”rasen”. Rum för de nyinflyttade skulle skapas genom förflyttning av de redan där levande protestanterna, främst till Balkan, Skandinavien och Skottland. De katoliker som frivilligt flyttade skulle få ett gratis hus (taget från protestanter) och stora skattelättnader, samtidigt som de jobbade i de övergivna tyska fabrikerna åt den franska krigsmakten.
Kandidater för förflyttning till ett bättre liv i Skandinavien
Utbredningspromemorian fick snabbt en stor spridning inom den franska regeringen och många av de Gaulles ministrar var för den (de som var emot opponerade sig på grund av den administrativa svårigheten att flytta mer än tio miljoner människor, och inte genom någon direkt kärlek för protestanter). När Guiden själv godkände planen i mars 1940, två månader innan invasionen av den Tyska Federationen, var ärendet avgjort, och tusentals järnvägsvagnar och lastfartyg sattes undan för uppgiften. Efter Federationens fall i juni 1940 sattes EP-trupper omedelbart in för att samla upp protestanter i de västra delarna av Tyskland, med resultatet att endast under juli 1940 förflyttades omkring 200 000 människor från Tyskland till nya ”hem” i Skottland. Tvångssterilisering av de förflyttade var mycket vanligt (vissa källor säger uppemot 80%), och de förhållanden som väntade tyskarna i det ockuperade Skottland var fruktansvärda.
Det blev dock snart klart att Skottland inte var någon särskilt bra plats för att förflytta Tyskar till; de brittiska och tyska flottorna var fortfarande aktiva i Nordsjön, och eftersom Schueller av hänsyn mot den franska handelsflottan ville hålla antalet fraktfartyg i Nordsjön till ett minimum avbröts transporterna av tyskar till Skottland, vilket snart endast blev slutdestinationen för folk från England och Wales, vilka ersattes av fransmän, valloner och irländare. Istället började de Gaulle att fundera på att använda Skandinavien som en ny slutdestination för de tyska och franska katolikerna.
Planen för invasionen av Skandinavien drogs upp i största hast i september 1940 efter den lyckade invasionen av RSI, och eftersom i princip inga förberedelser tilläts fick den franske befälhavaren i området, generallöjtnant Henri Giraud improvisera med vad han hade. Under hans befäl fanns tio infanteridivisioner samt ett fallskärmsjägarregemente och ett antal självständiga fallskärmskompanier. Tack vare frikostigt stöd från finansminister Schueller hade han även fri tillgång till de delar av den tyska handelsflottan som erövrats i hamn – en formidabel mängd skepp, vilka tillsammans med en stor mängd franska jagare och ett antal kryssare från den franska Nordsjöflottan mer än väl räckte för att transportera de truppdetachement som behövdes (invasionsstyrkorna var ganska få, och större delen av divisionerna hölls i reserv för oförutsedda händelser).
Det före detta tyska handelsfartyget Breslau ingick i den franska invasionsflottan
Den sjunde oktober 1940 landsteg franska fallskärmsjägare på fem strategiska punkter över hela Skandinavien – de norska flygplatserna Fornebu i Oslo, Kjevik i Kristiansand, Sola vid Stavanger, Bulltofta utanför Malmö i Sverige samt på Kastrup i Danmark. De flesta av dessa landsättningar bestod egentligen av att franska transportplan landade på flygplatserna utan tillstånd, varefter ”fallskärmsjägarna” däri erövrade området inför personalens förvånade blickar. Giraud beslöt dock att låta fallskärmsjägarna hoppa över Sola och Kastrup, eftersom fientliga trupper troligen fanns i närheten – Sola var en militär flygbas, och Köpenhamn hade ett antal regementen (särskilt kungliga livgardet) posterade där. Mindre strider utkämpades runt Sola när den norska garnisonen överkom sin inledande förvåning, och det tog två timmars bittra strider att säkra området, medan Kastrup inte helt säkrades förrän landtrupper anlände. På Bulltofta sköt fallskärmsjägarna ihjäl två nyanlända poliser och kvaddade allvarligt deras piketbil med pansarvärnsgevär.
Samridigt som det franska flygvapnet arbetade febrilt med att flyga in lätta stormvagnar, infanterister och fler fallskärmsjägare till de erövrade flygplatserna erövrade infanterister som varit förlagda på skepp tillhörande den gamla tyska handelsflottan (och i total disrespekt för internationella lagar förde den tyska flaggan) flertalet viktiga hamnstäder. I grupper om omkring 200 per plats landsteg de i Malmö, Köpenhamn, Karlskrona, Oslo, Bergen, Narvig och Stockholm, där de snabbt nedkämpade det inledande motståndet och tvingade respektive lands regeringar att fly sina huvudstäder. Danmark fann sig snart överväldigat av den fransk anstormningen, och kapitulerade två dagar efter invasionen då franska stormvagnar höll på att anfalla norrut igenom Jylland och Köpenhamn redan gått förlorat. Kungafamiljen flydde till Göteborg och vidare till Trondheim hals över huvud.
Svenska soldater i arriärgardet går i ställning i Helsingborgstrakten
Både norrmän och svenskar kämpade desperat mot de franska trupperna, men de fann sig också snart överväldigade och tvungna att retirera. Både svenskar och norrmän utkämpade modiga arriärstrider mot framryckande franskt infanteri, men tvingades ändå ge upp större delen av de södra delarna av sina respektive länder. Sverige fick ta emot större delen av de franska anfallen – både för att de befann sig längst söderut, men också för att Giraud misstänkte att den svenska armén var bättre föreberedd än den norska. Så var dock inte fallet, men det franska anfallet slog på grund av Girauds eftertankar så pass hårt mot svenskarna att de hade förlorat hela södra delen av riket den tjugoandra oktober.
Ett antal svenska regementen lyckades ta sig över Skanderna, överkomma effekten av ”Vetokrisen” 1909 då Norge förklarade sig självständigt, och sälla sig till den norska armén i försvaret av Trondheim dit de norska och svenska kungahusen tagit sin tillflykt i november 1940. Resten av den svenska armén kördes helt enkelt över eller kapitulerade inför övermakten.
Tre av den Tyska Federationens tio hangarluftskepp, Friedrich Schiller, Wilhelm Röntgen och Graf Zeppelin (två av dem med tomma flygdäck ) skickades omedelbart från Kanada via Island till Trondeheim för att rädda de tre skandinaviska kungahusen och regeringarna som tagit nytt säte där. Resan över Atlanten tog tre dagar, tid som soldaterna i Trondheim inte hade i försvaret mot den franska övermakten. Tack vare fruktansvärda uppoffringar lyckades skandinaverna hålla Trondheim fritt från fransmär, och de tre luftskeppen lyckades rädda de norska, danska och svenska regeringarna plus riksregalierna och ett antal konstföremål, vilka samtliga surrades fast på flygdäcket och täcktes med presenningar. Man försökte också ta med så många som möjligt av soldaterna på marken, men det stod snabbt klart att större delen av de soldater som kämpat så hårt för att köpa tillräckligt med tid för att luftskeppen skulle hinna anlända inte skulle kunna tas med.
Norska soldater utanför Trondheim
Desperationen hos de trötta soldaterna blev värre och värre, och Hauptbootsmann Heinrich von Richthofen, son till den tyske chefen för pansarvapnet, den före detta kavalleristen Manfred von Richthofen beskrev situationen mycket målande från sin stridsstation ombord på Wilhelm Röntgen:
”Vi hade legat här i två dagar, och allting tycktes ske utan mål och mening. Utmärglade soldater strövade omkring från luftskepp till luftskepp i hopp om att någonstans hitta en liten undangömd plats på vilken de skulle kunna ta sig ut ur det här frusna helvetet som fransmännen kommer att erövra vilken dag som helst.
[…]
Fregattenkapitän Milch ropade ut i högtalarna att det inte finns fler platser ombord, och att han skully att lyfta så snart han hade tankat klart. Besvikelsen i dessa mäns ansikten talade mer än vad de själva någonsin skulle kunna säga. Jag och männen under mitt befäl fattade vårt svåra beslut ungefär samtidigt som Milch gav order till soldaterna att skingras. Med tillåtelse från vår fregattenkapitän tillåtelser lämnade vi skeppet för att ge plats åt ytterligare tio av dessa modiga skandinaver. Luftskeppet lyfte och styrde iväg österut, och vi fanns kvar på marken…”
Henrich von Richthofen togs tillfånga av franska trupper när försvaret av Trondheim slutlitigt rämnade den tolfte november och erhöll för sina uppoffrande insatser riddarkorset samt det norska krigskorset. Han lyckads sedan fly från fångenskapen och ta sig till det neutrala Ryssland, varifrån han tog sig till USA och inställde sig åter vid sitt luftskepp.
Heinrich von Richthofen efter kriget
I och med att Skandinavien säkrats kunde de Gaulles ”demografiska omstrukturering” sakta men säkert börja klättra upp till den höjdpunkt som den hade år 1943, och därmed också skapa stora problem som än idag lever kvar i Norden. Europa var dock inte det enda stället i världen där traumatiska händelser skakade folken och rev ner gamla murar av cementerade traditioner. Fruktansvärda krafter hade satts i rörelse, och särskilt tydligt blev det på ett ställe i världen.
Last edited:
*svordomar* Där slutade jag att existera.
Jag vet inte om jag klarar att läsa det här mer. Stora problem än idag...
Jag vet inte om jag klarar att läsa det här mer. Stora problem än idag...