Det är därför "uppsatsen" finns där. Det är bakgrundshistorien. Jag kommer dock inte att uppdatera den särskilt snabbt, jag tycker om att hålla er på halster.
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
DEL II
Istället för ett frontanfall som Moltke väntade sig sände MacMahon endast en liten styrka mot de tyska styrkorna vid Trier och sände de andra runt staden, för att omringa von Moltkes styrkor. Öster om staden stötte ena styrkan oförhappandes på de tyska reservisterna, som – oförberedda på detta som de var – flydde efter en kort strid. Det dröjde flera timmar innan von Moltke fick reda på vad som hänt, men när han väl gjorde det agerade han resolut. Han retirerade in i Trier, barrikaderade gatorna och satte snabbt upp en milis av stadsborna. Han lämnade kvar en mindre styrka i Trier för att understödja milisen och försökte sedan bryta sig ut åt nordväst. De timmar som gått sedan reservisterna flydde hade dock fransmännen slagit en järnring runt Trier. Von Moltke planerade att använda bron över Meuse på vägen mot den lilla staden Pallien, men fann bron sprängd och tvingades spendera flera frustrerande timmar medan hans pionjärer byggde tillfälliga broar över floden. Först på morgonen den andre stod broarna klara, och i den klara morgonluften gick de tyska trupperna över floden.
Von Moltke försvarade Rhenlandet efter bästa förmåga
Under natten hade franska trupper noterat brobyggandet, och MacMahon hade förstärkt sina styrkor vid Pallien. När de tyska trupperna närmade sig staden bröt förpostfäktningar ut och von Moltke insåg att fransmännen hade stora styrkor i området. Han hade dock inget annat val än att fortsätta framåt och slå sig ut. När huvudstyrkan närmade sig Pallien rapporterade von Moltkes kavalleri att fransmännen hade kanoner på båda sidor om vägen, och att ett anfall den vägen medan artilleriet fortfarande fanns kvar skulle vara självmord. Von Moltke delade då upp armén i tre delar, de två flyglarna skulle avancera och erövra kanonerna innan de förenades med huvudstyrkan för utbrytningsförsöket vid Pallien. Omkring klockan 10 på förmiddagen anfölls det franska artilleriet, vilket hade lämnats ganska oskyddat – ett misstag från MacMahons sida – och ursinniga strider bröt ut när franska trupper, hastigt efterskickade från Pallien anlände. Efter två timmars strider bestämde sig von Moltke för att skicka fram trupperna i vilket fall som helst, men medan de avancerade mot Pallien blandades de snabbt in i striderna om kanonerna. När MacMahon fick höra att von Moltkes styrka anföll skickade han fram sin egen huvudstyrka – vad som från början var tänkt som en mindre sidoaktion blev därigenom huvudslaget. Von Moltke kämpade hela dagen mot övermakten, och mot kvällen var han tvungen att anse sig besegrad, och retirerade tillbaka mot Trier.
Tyskt kavalleri stormar de franska kanonerna vid Pallien
I och med inneslutningen av von Moltkes styrkor i Trier låg större delen av Rhenlandet oskyddat, tyskarna fortsatte att mobilisera, men de senaste nederlagen hade skapat kaos inom den tyska förvaltningen, och mobiliseringen tog längre tid än vad den vanligtvis skulle ha gjort. Trots detta visste MacMahon att det bara var en tidsfråga innan hela den tyska krigsmaskinen var igång. Han beslutade att skicka sina styrkor norrut, och lämna en mindre styrka för att bevaka den inneslutna tyska armén i Trier. Den franska armén vällde norrut, och mindre skärmytslingar utkämpades i Neumagen, Bernkastel, Zell, Oberstein och Waldböckelheim, den sistnämnda placerade de franska trupperna inom räckhall för Kreuznach. Den tionde september påbörjade Österrike mobilisering, och började förflytta sin reguljära armé till Sudetlandet, tyska trupper på väg mot Rhenlandet vände om och skickades till Sachsen och Schlesien för att möta detta potentiella hot.
Patrice MacMahon, hjälten från Trier
Den trettonde föll Kreuznach, och de franska trupperna där vände norrut längs med Rhen, samtidigt som trupperna runt Zell fortsatte mot Koblenz.
Hastigt ihopsamlade tyska reserver besegrades i grunden vid Cochem och kapitulerade i massor. Vägen mot Koblenz låg nu helt öppen för den franska armén. Staden föll efter mindre strider den sjuttonde, och den franska armén vände norrut.
I Köln var ställningen närmast panikartad, och det blev nästan upplopp när nyheten att Remagen den tjugoförste fallit till franska trupper nådde staden. Endast ett resolut ingripande från polis och borgmästare räddade staden från total anarki. Det sista hoppet för Tyskland var nu garnisonen i Bonn, en styrka som också oroade MacMahon. Hans farhågor visade sig vara ogrundade, när franska trupper nådde Bonn den förste oktober kapitulerade garnisonen omedelbart. Längre västerut föll Düren och Aachen till Nyanlända franska reserver. I Köln var stämningen tryckt, polis och en lokal milisstyrka patrullerade gatorna och sköt alla som bröt mot det nyligen införda utegångsförbudet. Samtidigt gav 200000 nyanlända reservister till staden nytt hopp om att de tyska bakslagen bara var tillfälliga. Den femtonde oktober nådde franska styrkor Köln, tog sig över till östra sidan av Rhen och inneslöt staden.
Istället för ett frontanfall som Moltke väntade sig sände MacMahon endast en liten styrka mot de tyska styrkorna vid Trier och sände de andra runt staden, för att omringa von Moltkes styrkor. Öster om staden stötte ena styrkan oförhappandes på de tyska reservisterna, som – oförberedda på detta som de var – flydde efter en kort strid. Det dröjde flera timmar innan von Moltke fick reda på vad som hänt, men när han väl gjorde det agerade han resolut. Han retirerade in i Trier, barrikaderade gatorna och satte snabbt upp en milis av stadsborna. Han lämnade kvar en mindre styrka i Trier för att understödja milisen och försökte sedan bryta sig ut åt nordväst. De timmar som gått sedan reservisterna flydde hade dock fransmännen slagit en järnring runt Trier. Von Moltke planerade att använda bron över Meuse på vägen mot den lilla staden Pallien, men fann bron sprängd och tvingades spendera flera frustrerande timmar medan hans pionjärer byggde tillfälliga broar över floden. Först på morgonen den andre stod broarna klara, och i den klara morgonluften gick de tyska trupperna över floden.
Von Moltke försvarade Rhenlandet efter bästa förmåga
Under natten hade franska trupper noterat brobyggandet, och MacMahon hade förstärkt sina styrkor vid Pallien. När de tyska trupperna närmade sig staden bröt förpostfäktningar ut och von Moltke insåg att fransmännen hade stora styrkor i området. Han hade dock inget annat val än att fortsätta framåt och slå sig ut. När huvudstyrkan närmade sig Pallien rapporterade von Moltkes kavalleri att fransmännen hade kanoner på båda sidor om vägen, och att ett anfall den vägen medan artilleriet fortfarande fanns kvar skulle vara självmord. Von Moltke delade då upp armén i tre delar, de två flyglarna skulle avancera och erövra kanonerna innan de förenades med huvudstyrkan för utbrytningsförsöket vid Pallien. Omkring klockan 10 på förmiddagen anfölls det franska artilleriet, vilket hade lämnats ganska oskyddat – ett misstag från MacMahons sida – och ursinniga strider bröt ut när franska trupper, hastigt efterskickade från Pallien anlände. Efter två timmars strider bestämde sig von Moltke för att skicka fram trupperna i vilket fall som helst, men medan de avancerade mot Pallien blandades de snabbt in i striderna om kanonerna. När MacMahon fick höra att von Moltkes styrka anföll skickade han fram sin egen huvudstyrka – vad som från början var tänkt som en mindre sidoaktion blev därigenom huvudslaget. Von Moltke kämpade hela dagen mot övermakten, och mot kvällen var han tvungen att anse sig besegrad, och retirerade tillbaka mot Trier.
Tyskt kavalleri stormar de franska kanonerna vid Pallien
I och med inneslutningen av von Moltkes styrkor i Trier låg större delen av Rhenlandet oskyddat, tyskarna fortsatte att mobilisera, men de senaste nederlagen hade skapat kaos inom den tyska förvaltningen, och mobiliseringen tog längre tid än vad den vanligtvis skulle ha gjort. Trots detta visste MacMahon att det bara var en tidsfråga innan hela den tyska krigsmaskinen var igång. Han beslutade att skicka sina styrkor norrut, och lämna en mindre styrka för att bevaka den inneslutna tyska armén i Trier. Den franska armén vällde norrut, och mindre skärmytslingar utkämpades i Neumagen, Bernkastel, Zell, Oberstein och Waldböckelheim, den sistnämnda placerade de franska trupperna inom räckhall för Kreuznach. Den tionde september påbörjade Österrike mobilisering, och började förflytta sin reguljära armé till Sudetlandet, tyska trupper på väg mot Rhenlandet vände om och skickades till Sachsen och Schlesien för att möta detta potentiella hot.
Patrice MacMahon, hjälten från Trier
Den trettonde föll Kreuznach, och de franska trupperna där vände norrut längs med Rhen, samtidigt som trupperna runt Zell fortsatte mot Koblenz.
Hastigt ihopsamlade tyska reserver besegrades i grunden vid Cochem och kapitulerade i massor. Vägen mot Koblenz låg nu helt öppen för den franska armén. Staden föll efter mindre strider den sjuttonde, och den franska armén vände norrut.
I Köln var ställningen närmast panikartad, och det blev nästan upplopp när nyheten att Remagen den tjugoförste fallit till franska trupper nådde staden. Endast ett resolut ingripande från polis och borgmästare räddade staden från total anarki. Det sista hoppet för Tyskland var nu garnisonen i Bonn, en styrka som också oroade MacMahon. Hans farhågor visade sig vara ogrundade, när franska trupper nådde Bonn den förste oktober kapitulerade garnisonen omedelbart. Längre västerut föll Düren och Aachen till Nyanlända franska reserver. I Köln var stämningen tryckt, polis och en lokal milisstyrka patrullerade gatorna och sköt alla som bröt mot det nyligen införda utegångsförbudet. Samtidigt gav 200000 nyanlända reservister till staden nytt hopp om att de tyska bakslagen bara var tillfälliga. Den femtonde oktober nådde franska styrkor Köln, tog sig över till östra sidan av Rhen och inneslöt staden.
Last edited:
Zuckergußgebäck said:
Jävla as.
Snake IV said:
I min värld så säGer man något. Men jag är ju en fascist så.
Känns som om tyskarna åker på rådäng, som dom säger, kommer vi få se tre hurra för Frankrike i Reichstag på slutet eller?
UTVECKLINGSRAPPORT II
En sak jag lagt ner mycket tid på är de olika partierna. Jag hade inledningsvis lite tvivel angående det politiska systemed i den Sydtyska Federationen, men jag beslutade mig sedan för detta. Exakt hur det är utformat kommer att omtalas senare i uppsatsen. Jag kan dock nämna att enda anledningen till att Liberale Freiheitspartei och Christliche Partei är 'banned' beror på det sätt det sydtyska regeringssystemet "fungerar". Nästa rapport kommer att röra partierna i den nordtyska federationen.
Här är de stridande fraktionerna. Fler kommer att haka på i krigets inledningsskede. Hur Afrika ser ut förblir min lilla hemlighet ett tag till...
En sak jag lagt ner mycket tid på är de olika partierna. Jag hade inledningsvis lite tvivel angående det politiska systemed i den Sydtyska Federationen, men jag beslutade mig sedan för detta. Exakt hur det är utformat kommer att omtalas senare i uppsatsen. Jag kan dock nämna att enda anledningen till att Liberale Freiheitspartei och Christliche Partei är 'banned' beror på det sätt det sydtyska regeringssystemet "fungerar". Nästa rapport kommer att röra partierna i den nordtyska federationen.
Här är de stridande fraktionerna. Fler kommer att haka på i krigets inledningsskede. Hur Afrika ser ut förblir min lilla hemlighet ett tag till...
Oj fasen, Nordtyskland ligger riktigt pyrt till med andra ord, förrädiska Österrikare där.
Britterna har inga överenskommelser med de på andra sidan pölen.kenneththegreat said:
Å andra sidan ser det här ut att vara ett utmärkt tillfälle att sätta fransmännen på mattan och avsluta deras hegemoni över kanalen...
WWI with a twist eller? Det här ser ut att kunna bli intressant i alla fall... Men hur förhåller sig Italien och Turkarna nu då, bra tillfälle för italienarna att sätta dolken i ryggen på Österrike och för turkarna att expandera på Balkan med ryssarnas stöd kanske?Zuckergußgebäck said:Britterna har inga överenskommelser med de på andra sidan pölen.
Å andra sidan ser det här ut att vara ett utmärkt tillfälle att sätta fransmännen på mattan och avsluta deras hegemoni över kanalen...
Tachikaze said:
Du har et ganske godt poeng...oss Skandinaver skal vel holde oss nøytrale ville jeg tro, jeg ville ikke bli involvert i en krig på kontinentet på dette tidspunkt.
kenneththegreat said:
Det vore inte heeela världen om Norge blev erövrat... Men vi hade ju inte råd till krigsföring då. det var ju torka och missväxt och sådant skoj...
Van der Gent said:
Jo, for fra Norge er det jææævlig lett å sende en invasjonsstyrke inn i Småland, Jamtland etc.
kenneththegreat said:Jo, for fra Norge er det jææævlig lett å sende en invasjonsstyrke inn i Småland, Jamtland etc.
Jämtland! det kan ni gärna få tillbaka! MEN Småland, vi skulle kunna försvara oss själv!
Framåt för Smålands dragoner!
Inget alls, jag bara tippade på att det var ditåt det bar av, ser fram emot att se detaljerna.Zuckergußgebäck said:
DEL III
Den tyske befälhavaren Leonard von Blumenthal hoppades på att tyska trupper skulle bryta Kölns inneslutning och befria staden, tyvärr byggde von Blumenthal luftslott – de tyska styrkor som inte fanns vid österrikiska gränsen, inneslutna i Trier eller hos honom i Köln var sorgligt få. Samtidigt hade den tyska mobiliseringen totalt avstannat, med inkallade som vägrade infinna sig, och deserteringar bland de som hade gjort det. Den närmaste styrkan var en brigad, förlagd till Düsseldorf, och den var knappast kraftig nog att bryta igenom den franska inneslutningen.
Dagar gick, och inga förstärkningar kom. Den tionde november kom nyheter om att den tyska armén i Trier hade kapitulerat, något som fick moralen i Köln att sjunka ännu mer. Belägringen drog vidare genom en ovanligt kall vinter, många av stadens invånare frös ihjäl, och spänningen i staden nådde flampunkten den femte januari 1871, då elva kölnbor dödades av den tyska milisen. Von Blumenthal kände sig alltmer trängd, inte bara av fransmännen, utan också av stadens svältande och frusna befolkning. Därför var det franska kapitulationserbjudandet den tjugoåttonde januari välkommet. Von Blumenthal och hans garnison marscherade iväg in i fransk fångenskap.
Leonard von Blumethal hade befäl över de tyska styrkorna i Köln
Den tyska regeringen under kejsar Wilhelm Friedrich beslutade sig dock för att kämpa vidare, något som den krigströtta tyska befolkningen vägrade gå med på. Den trettionde gjorde folket i Berlin uppror, Wilhelm Friedrich lyckades ta sig ut ur staden och flydde mot kusten för allt vad han var värd. Otto von Bismarck sköt sig själv samtidigt som folkets arga vrål höjdes mot skyn utanför.
På kvällen den trettionde förklarades monarkin i det Nordtyska Förbundet avskaffad och en republik trädde i dess ställe. Den nationella tyska regeringen bad omedelbart om vapenstillestånd med Frankrike, något som Napoleon III accepterade, med villkoret att franska trupper skulle få ockupera Rhenlandet utan motstånd i väntan på fredsförhandlingar, något den tyska regeringen under ledning av dess tillfällige president, fältläkaren och filosofen Friedrich Nietzsche gick med på.
Friedrich Nietzsche blev tillfällig tysk president
Fred slöts i maj 1871, det Nordtyska Förbundet tvingades avträda allt territorium väster om floden Rhen till Frankrike, betala ett skadestånd på 5 miljarder mark samt tillåta fransk ockupation av ”vissa områden” fram till dess att skadeståndet var helt betalt.
Frankrike fann sig plötsligt som Europas supermakt, något som Napoleon III verkligen tyckte om. Hans första handling var att lösa den spanska tronföljdsfrågan, vilket han gjorde genom att installera sin kusin, den 58-årige Louis Lucien Bonaparte som spansk kung under namnet Louis II.
Hans Majestät Louis II
Hans andra problem var Storbritannien, som inte såg på med blida ögon när fransmännen karvade ut en stor bit av Europas järngruvor från Tyskland och samtidigt allvarligt rubbade den europeiska maktbalansen. Britterna började förbereda sig för krig…
Nordtyska Förbundets nya gränser
Den tyske befälhavaren Leonard von Blumenthal hoppades på att tyska trupper skulle bryta Kölns inneslutning och befria staden, tyvärr byggde von Blumenthal luftslott – de tyska styrkor som inte fanns vid österrikiska gränsen, inneslutna i Trier eller hos honom i Köln var sorgligt få. Samtidigt hade den tyska mobiliseringen totalt avstannat, med inkallade som vägrade infinna sig, och deserteringar bland de som hade gjort det. Den närmaste styrkan var en brigad, förlagd till Düsseldorf, och den var knappast kraftig nog att bryta igenom den franska inneslutningen.
Dagar gick, och inga förstärkningar kom. Den tionde november kom nyheter om att den tyska armén i Trier hade kapitulerat, något som fick moralen i Köln att sjunka ännu mer. Belägringen drog vidare genom en ovanligt kall vinter, många av stadens invånare frös ihjäl, och spänningen i staden nådde flampunkten den femte januari 1871, då elva kölnbor dödades av den tyska milisen. Von Blumenthal kände sig alltmer trängd, inte bara av fransmännen, utan också av stadens svältande och frusna befolkning. Därför var det franska kapitulationserbjudandet den tjugoåttonde januari välkommet. Von Blumenthal och hans garnison marscherade iväg in i fransk fångenskap.
Leonard von Blumethal hade befäl över de tyska styrkorna i Köln
Den tyska regeringen under kejsar Wilhelm Friedrich beslutade sig dock för att kämpa vidare, något som den krigströtta tyska befolkningen vägrade gå med på. Den trettionde gjorde folket i Berlin uppror, Wilhelm Friedrich lyckades ta sig ut ur staden och flydde mot kusten för allt vad han var värd. Otto von Bismarck sköt sig själv samtidigt som folkets arga vrål höjdes mot skyn utanför.
På kvällen den trettionde förklarades monarkin i det Nordtyska Förbundet avskaffad och en republik trädde i dess ställe. Den nationella tyska regeringen bad omedelbart om vapenstillestånd med Frankrike, något som Napoleon III accepterade, med villkoret att franska trupper skulle få ockupera Rhenlandet utan motstånd i väntan på fredsförhandlingar, något den tyska regeringen under ledning av dess tillfällige president, fältläkaren och filosofen Friedrich Nietzsche gick med på.
Friedrich Nietzsche blev tillfällig tysk president
Fred slöts i maj 1871, det Nordtyska Förbundet tvingades avträda allt territorium väster om floden Rhen till Frankrike, betala ett skadestånd på 5 miljarder mark samt tillåta fransk ockupation av ”vissa områden” fram till dess att skadeståndet var helt betalt.
Frankrike fann sig plötsligt som Europas supermakt, något som Napoleon III verkligen tyckte om. Hans första handling var att lösa den spanska tronföljdsfrågan, vilket han gjorde genom att installera sin kusin, den 58-årige Louis Lucien Bonaparte som spansk kung under namnet Louis II.
Hans Majestät Louis II
Hans andra problem var Storbritannien, som inte såg på med blida ögon när fransmännen karvade ut en stor bit av Europas järngruvor från Tyskland och samtidigt allvarligt rubbade den europeiska maktbalansen. Britterna började förbereda sig för krig…
Nordtyska Förbundets nya gränser
Last edited:
UTVECKLINGSRAPPORT III
Här är som jag lovade de nordtyska partierna. De är mindre radikala än sina sydtyska motsvarigheter tack vare den extremdemokratiska nordtyska konstituationen (nånstans mellan Schweiz och OTL Frankrike). Till och med den Socialrevolutionära Enhetsfronten är ganska ickerevolutionärt. Nästan som vänsterpartiet fast utan Ohly.
1914 är det Liberala Folkpartiet vid makten, men som ni märker under attack från de konservativa. Hotet om ett nära förestående krig med NGFs sydliga granne har fått Sydtyskarnas (läs: katolikernas) Förbund att förklara sin lojalitet gentemot regeringen i Berlin, något sopm fått sydtyskarna i gränstrakterna att gänna sig ganska aggressiva. Sydtyskarna har ganska begränsade rättigheter i den nordtyska federationen - de får endast rösta i begränsad omfattning, får inte inneha högre ämbeten och får inte göra militärtjänst. Exakt vad det troliga konservativa maktskiftet kommer att innebära i syd är dock oklart...
Och här är sydafrika. Egentligen borde det heta "Förenade Boerrepubliken", men jag vill göra WOD så kompatibelt med vanliga Victoria som möjligt... Jag söker dessutom med ljus och lykta efter någon slags partiuppdelning för Sydafrika så vi slipper Boeren partei och Voortrekker Partei. Problemet är att det inte bör finnas något parti som tillvaratar "kaffernas" intressen (segregerat samhälle) eller socialistiskt parti (helt oindustrialiserat). Dessutom är jag inte säker på om det borde vara en demokrati eller en presidentiell diktatur.
Här är som jag lovade de nordtyska partierna. De är mindre radikala än sina sydtyska motsvarigheter tack vare den extremdemokratiska nordtyska konstituationen (nånstans mellan Schweiz och OTL Frankrike). Till och med den Socialrevolutionära Enhetsfronten är ganska ickerevolutionärt. Nästan som vänsterpartiet fast utan Ohly.
1914 är det Liberala Folkpartiet vid makten, men som ni märker under attack från de konservativa. Hotet om ett nära förestående krig med NGFs sydliga granne har fått Sydtyskarnas (läs: katolikernas) Förbund att förklara sin lojalitet gentemot regeringen i Berlin, något sopm fått sydtyskarna i gränstrakterna att gänna sig ganska aggressiva. Sydtyskarna har ganska begränsade rättigheter i den nordtyska federationen - de får endast rösta i begränsad omfattning, får inte inneha högre ämbeten och får inte göra militärtjänst. Exakt vad det troliga konservativa maktskiftet kommer att innebära i syd är dock oklart...
Och här är sydafrika. Egentligen borde det heta "Förenade Boerrepubliken", men jag vill göra WOD så kompatibelt med vanliga Victoria som möjligt... Jag söker dessutom med ljus och lykta efter någon slags partiuppdelning för Sydafrika så vi slipper Boeren partei och Voortrekker Partei. Problemet är att det inte bör finnas något parti som tillvaratar "kaffernas" intressen (segregerat samhälle) eller socialistiskt parti (helt oindustrialiserat). Dessutom är jag inte säker på om det borde vara en demokrati eller en presidentiell diktatur.
Last edited: