DEL XVII
Klockan 9:51 mottog Jellicoe nyheten om att ett nytt torpedbåtsanfall var på väg, och bestämde sig för att åter igen bryta upp slagskeppskolumnen och skicka ett antal jagare som fortfarande var kvar vid slagskeppen för att genskjuta dem.
Tre minuter senare upptäckte Eclaires besättning de brittiska jagarna som låg på kontrokurs. Nyheten skickades snabbt vidare till de två andra torpedbåtarna, men befälhavaren ville eller kunde inte avbryta attacken.
Agile vek av mot de brittiska jagarna i hopp om att vinna tid för de återstående båtarna att komma inom räckhåll för de brittiska skeppen, något som också lyckades. Agile tömde sitt torpedförråd mot de brittiska jagarna, vars formation splittrades och kom i oordning efter försöken att undkomma torpederna, som alla missade.
Kort därefter sänktes Agile av en av jagarna, men det skulle ta ett tag för britterna att samla ihop sig igen för ett nytt angrepp. Flera dyrbara minuter vanns åt Corsaire och Eclaire, som nu nästan var inom skotthåll för slagskeppen.
Brittiska jagare vid ett annat tillfälle
Klockan 9:57 var den brittiska kolumnen i något som kan kallas för kontrollerad oordning. Jellicoes planerade uppbrytning av kolumnen gick inte så snabbt som han väntade sig, slagskeppens fart saktade ner till nästan ingenting allteftersom de manövrerade för att komma ur sin stela formation.
De mindre kanonerna vid slagskeppens sidor hade redan – tillsammans med kryssarna – börjat beskjuta fransmännen, men oordningen och skeppens positioner omöjliggjorde effektiv eldgivning.
Det var in i denna förvirrade och långsamma massa som Eclaire och Corsaire avfyrade sina fyra kvarvarande torpeder.
Nyheten om att torpeder avfyrats gjorde inte situationen bättre för britterna, som desperat försökte bryta upp kolumnen, och flera sammanstötningar kunde endast med möda undvikas.
Torped i vattnet!
De fyra torpederna kom samtliga genom ett ödets nycka att gå rakt mot HMS Illustrious, som träffades tvärs över skrovet. Till skillnad från HMS Majestic undgick hon dock att omedelbart explodera, men skadornas spridning gjorde det snart klart att skeppet inte stod att rädda. Besättningen överfördes till de andra slagskeppen, som noga undvek det sjunkande skeppet för att undvika sammanstötningar.
HMS Illustrious sänktes
I och med detta anfall var den franska offensiva kraften slut. Temeraire och Defi hade visserligen sina torpeder kvar, men de jagades nu av samtliga brittiska jagare som drev dem längre bort från de brittiska slagskeppen (de två torpedbåtarna tvingades till slut kapitulera sedan de fått slut på kol).
Längre bort fanns fortfarande Forbin och Coetlogon, men Lacaze hade bestämt sig för att hålla dem ur vägen. De enda som hade haft en chans mot britterna var just torpedbåtarna – och de torpedbåtar som fortfarande fanns ovanför ytan var på vild flykt undan brittiska jagare.
Jellicoe samlade åter upp sin sargade kolumn och började förfölja handelsfartygen som desperat försökte hitta en av de franska patruller som patrullerade västra Medelhavet. Oturligt nog befann sig de franska slagskeppen någon annan stans vid det här tillfället (bevarade loggböcker visar faktiskt att det inte fanns några större styrkor i området den dagen), och britterna kunde börja beskjuta de franska skeppen som försökte lösa upp sin formation ytterligare för att undvika träffar. De franska kaptenerna var dock inte tränade sjöofficerare – de var bra på att föra skepp från en hamn till en annan – men man kunde inte förvänta sig att de skulle klara sig i strid. Artillerigranater regnade ner över de försvarslösa franska handelsfartygen, som ett efter ett dukade under för elden i spektakulära explosioner när deras ammunitionslaster antändes.
Sjunkande franskt handelsfartyg
Klockan 10:21 var allt över. De franska handelsfartygen var sänkta, Coetlogon och Forbin stävade norrut, och Jellicoe hade ingen större vilja att förfölja dem. Eclaire och Corsaire hade sänkts av brittiska jagare, och den brittiska flottan kunde återvända till Valletta med väl förrättat värv.
Mallorcaslaget, som det kom att kallas fick vittgående konsekvenser. MacMahon d.y. fick ställa in sin planerade offensiv västerut och stanna kvar i Mersah Matruh i väntan på ammunitionen som aldrig anlände. Napoleon III var arg som ett bi och krävde Lacazes huvud på ett fat – något som också hände. Lacaze degraderades och fick befäl över en konverterad jagare, en position som han aldrig kom ifrån.
Samtidigt tvingades det franska överkommandot att tänka om. Det var uppenbarligen inte tillräckligt med patruller i Medelhavet – slagskeppen skulle fungera bättre som konvojeskorter. Dessutom snabbades takten med vilken franska örlogsfartyg utrustades med trådlös telegraf upp, och sist men absolut inte minst övertygades det franska amiralitetet om torpedbåtens effektivitet, något som skulle ha vittgående konsekvenser i framtiden.
Den trådlösa telegrafen skulle revolutionera sjökriget
Inte heller Jellicoe undgick kritik. Förlusten av två slagskepp och en skada på HMS Ocean mot nio handelsfartyg och tio mindre krigsfartyg sänkta var inte ett bra byte enligt brittiska regeringen. Jellicoe varnades allvarligt, men eftersom det inte var möjligt att sända en ny befälhavare till Medelhavet med detsamma fick Jellicoe stanna kvar som befälhavare.
Jellicoe behöll sin post i väntan på någon bättre
Samtidigt utfärdades instruktioner om större mellanrum mellan slagskeppen i kolumnen och tätare samverkan mellan större krigsfartyg och jagare. Mallorcaslaget må ha varit en taktiskt oviktig strid, men trots detta fick den vittgående konsekvenser, både då och i framtiden. I och med detta lades regler fast som skulle få konsekvenser åtminstone ett halvsekel fram i tiden.
Nittonhundratalets sjökrigföring föddes blodig och sprattlande ur krigets livmoder norr om Alger den nittonde januari 1899.