Zuckergußgebäck said:Off the record så har de en stor och delvis förslavad befolkning i ockuperade Kina att tappa.
Samt en massa resurser från Indonesien att mata sin industri med..
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Samt en massa resurser från Indonesien att mata sin industri med..
Där satte du, som en av mina klasskompisar felaktigt sade, kaskelotten på juden.Van der Gent said:
Last edited:
Jag har varit upptagen med Supremacy 1914 samt mitt projektarbete. Jag har dock skrivit en hel del, och så fort jag har tid kommer det en uppdatering.
Härligt! Du borde nästan göra en översättning till engelska och lansera den på engelska AAR också .
.
Eller så gör någon annan översättningen han vill ha så Zucker kan skriva fler svenska uppdateringarHenning said:Härligt! Du borde nästan göra en översättning till engelska och lansera den på engelska AAR också
Lär gå på en eftermiddag eller såHenning said:Härligt! Du borde nästan göra en översättning till engelska och lansera den på engelska AAR också
Jag håller med... Den här är lika bra som Rensslaers "Fire Warms the Northen Lands"Henning said:Härligt! Du borde nästan göra en översättning till engelska och lansera den på engelska AAR också
Jag hyser vissa planer på att göra detta när den är klar.Henning said:Härligt! Du borde nästan göra en översättning till engelska och lansera den på engelska AAR också
Annars kunde ju någon tjuvläsa! (I detta fall kanske tjuv-titta-på-bilder-och-kartor)Zuckergußgebäck said:
Det är klart, det kan man ju göra även om den här versionen är klar, men då försvinner "tjuv" från "tjuvläsa"
DEL CV
Det kanadensiska överkommandot hade under de tidiga dagarna i juni år 1944 all anledning att känna sig nöjda med vad de åstadkommit. Genom offensiven i Minnesota och erövringen av Minneapolis hade de skurit delar av det amerikanska transkontinentala järnvägssystemet i två delar, och trots allt mer intensiva amerikanska motattacker var de två arméerna som avancerade mot New York i begrepp att mötas söder om Catskillbergen för att därigenom innesluta större delen av de amerikanska styrkorna i staten New York. USA såg ut att vara på gränsen till kollaps, och rykten gick om att Long redan hade flytt Washington DC till förmån för Charleston, South Carolina. Det såg ut som om USA skulle tvingas be om fred när som helst.
Större Kanada som Manning såg det
Allmänt firande hade redan flera gånger brutit ut i kanadensiska städer, och en något segerrusig Manning reste i ett radiotal den fjärde juni krav på stora delar av västra och östra USA. Han förklarade i samma radiotal att han trodde att president Long var en förnuftets man, som kunde inse att Gud stått den rättmätiga kanadensiska saken bi, och därmed också borde vara beredd att inleda fredsförhandlingar och skriva under en ”ärbar fred, som ligger båda parter till godo och för all framtid säkrar freden på den amerikanska kontinenten”.
Situationen var dock inte så bra som Manning och den kanadensiska regeringen trodde att den var. Den kanadensiska offensiven in i USA visade allvarliga tecken på att stagnera, då den kanadensiska armén långsamt bröt ihop under sin egen tyngd.
Problemen var många; det första problemet var att den enorma kanadensiska upprustningen under trettiotalet hade lett till att många mindre detaljer utelämnats. Till exempel hade man byggt enorma mängder stormvagnar, men ingen hade brytt sig om att lägga upp lager med reservdelar. Infanteriet hade gevär och k-pistar, men den kanadensiska industrin hade inte kapacitet nog att förse dem med ammunition under en längre period. Till skillnad från reservdelar till stormvagnar rådde det dock ingen brist på lagrad ammunition – i en myriad av lagerlokaler över hela Kanada fanns tillräckligt med ammunition för att hålla soldaterna med kulor i åtminstone två till tre år till. Problemet var dock att man fokuserat så pass mycket på kulor, vapen och stålhjälmar att man så gott som helt ignorerat mer specifik utrustning, såsom bromateriel och pansarvärnsvapen.
Projector, Infantry, Anti Tank - mer känt som PIAT, ett av de vapen som kanadensarna hade ont om
Det största problemet för kanadensarna stavades dock olja. Japan hade i hopp om att göra USA och resten av vad som senare blev den nionde koalitionen belagt Kanada med blockad, något som lämnade de motoriserade styrkorna utan tillgång till andra drivmedel än vad som fanns lagrat i moderlandet (troligtvis spelade japanska hot om att lyfta embargot mot Kanada, Brasilien och Frankrike en stor del i beslutsfattandet vid Yokohamakonferensen), och det var inte mycket. En rapport som nådde George Pearkes den tionde juni hade att förtälja att det fanns bränsle för högst ett halvår till – kanske skulle det räcka ett år om man skar ner flottans och flygets operationer till minimum. Pearkes beslutade dock att inte informera regeringen. Han hade trots allt sex månader på sig – eller kanske till och med ett helt år.
Det blev därför av nöden att avsluta kriget så snabbt som möjligt. Att rycka fram på alla fronter var inte längre möjligt på grund av resursbristen, men det fanns fortfarande en möjlighet att avsluta kriget på endast ett fåtal månader. Om den kanadensiska armén kunde nå fram till New York och därifrån hota de stora städerna vid den amerikanska östkusten, Philadelphia, Washington och Boston, skulle USA kanske inse att allt var förlorat och gå med på en fördelaktig fred.
Tillräckligt för att tvinga USA på knä?
Att nå fram till New York var ingen verklighetsfrämmande tanke. På en månad hade kanadensarna ryckt fram nästan halva vägen, och det verkade fortfarande som om USAs armé retirerade var stormvagnarna än visade sig. Kanadensarna hade fortfarande initiativet, och moralen i styrkorna var på topp. Det enda som hindrade dem var Catskillbergen, och de amerikanska styrkor som fortfarande slogs där. Om kanadensarna bröt igenom de amerikanska styrkorna på båda sidor av bergen och möttes söder om dem kunde de slå ihop sina styrkor för en sista, kraftig stöt mot New York. Denna manöver skulle även innebära att de amerikanska styrkorna i norra delen av delstaten skulle bli inneslutna och så småningom förintade, vilket skulle lämna vägen söderut öppen. Det blev därför nödvändigt att slå igenom de amerikanska styrkorna och låta de två kanadensiska kårerna förena sina styrkor.
Kanadensarna hade visserligen hela tiden huvudsakligen ryckt fram vid först Adirondackbergens och sedan Catskillbergens sidor, men när de helt avslutade sin offensiv i själva bergen för att föra över styrkor och materiel till flankmanövrarna var det inte särskilt svårt att inse att något lurt var på gång. Den amerikanske arméöverbefälhavaren George C. Marshall försökte dock stoppa den kanadensiska kniptångsmanövern genom att sätta in motangrepp som i huvudsak utgjordes av otränade rekryter samtidigt som de amerikanska styrkorna i Catskillbergen fick order om att hålla stånd. Resultatet blev att kanadensarna snabbt svepte undan det amerikanska försvaret, tog ett jättebett av den amerikanska frontlinjen och kom på god väg att slå igen fällan om de amerikanska styrkorna. Situationen var kritisk, och det var då som president Long grep in.
George C. Marshall lyckades inte stoppa kanadensarna
Den amerikanske presidenten hade blivit allt mer irriterad på Marshall allteftersom den ena viktiga amerikanska staden efter den andra föll till de segerrika kanadensarna, och i början av juni, när de inneslutna försvararna i Albany kapitulerade, hade han börjat leka med tanken att byta ut honom. Mindre amerikanska segrar, som den vid Brewerton i maj, och senare även vid Syracuse och Cortland övertygade honom dock att vänta och se. Allt hopp om att Marshall skulle kunna åstadkomma ett mirakel krossades dock när dennes debacle i Catskillbergen blev uppenbart. När de kanadensiska trupperna intog Binghamton efter en ytterst kort strid och efter endast symboliskt amerikanskt motstånd den nittonde juli, och när Kingston tvangs kapitulera och större delen av den nyinsatta tjugonionde infanteridivisionen marscherade iväg in i fångenskap en dag senare tog presidentens tålamod slut – Marshall skulle bort.
Mannen som valdes till Marshalls efterträdare som överbefälhavare för de amerikanska markstyrkorna var en lovande femtiofyraårig general vid namn Dwight D. Eisenhower. Long hoppades att med denna utnämning få en befälhavare som faktiskt skulle inse det hopplösa i att försätta försvara Catskillbergen, men utnämningen kom inte utan problem. Eisenhowers politiska pålitlighet ansågs av resten av Union Party vara låg – han var kopplad till det republikanska partiet, och han hade uttalat sig kritiskt om Longs politik tidigare. Long var dock desperat, och han lär ha försökt avsluta ärendet med ett vredesutbrott där han skrek åt den närmaste delegationen att han ville ha ”a soldier – not a spirited bootlicker”.
Den nyutnämnde överbefälhavaren samtalar med soldater från den nyupsatta 101:a infanteridivisionen innan de skickas iväg till striden
Eisenhower förblev på sin post, men Long tvangs kompromissa om vem som skulle föra befäl över Catskillsektorn – det amerikanska presidentvalet var endast några få månader bort, och han ville inte ha en splittring inom partiet över en så politiskt oväsentlig fråga som vem som skulle leda styrkorna på marken. Valet föll därför på generalmajor George S. Patton, en övertygad anhängare till Union Party, samt dessutom en kompetent militär. Den före dette befälhavaren över de amerikanska styrkorna i norra New York Kenneth Althaus entledigades, och fick istället ett befäl i Minnesota, och Patton fick innan han reste instruktioner direkt från presidenten och Eisenhower; ”Vi vill att du drar ut pojkarna ur bergen. Inga motattacker, inga hjältedåd. Få ut dem så att de kan slåss en annan dag. Vi har många berg, men bara ett New York.”
Patton, som hade ett rykte om sig som en aggressiv och skjutglad befälhavare, lär ha muttrat lite när han fick reda på att hans uppdrag egentligen inte var mer än en förskönad reträtt, men han grep likväl sig an uppgiften med stor energi, och under slutet av juli började en hastigt ihopsamlad skara lastbilar, privatbilar, bandvagnar – ja allt som kunde rulla – ta sig söderut genom ett sönderskjutet landskap mot slättlandet som låg mellan bergen och New York. Det amerikanska arméflygvapnet flög dag och natt för att hålla luftrummet fritt, och heroiska efterstrider utkämpades mellan retirerande amerikanska förband och de nu ganska urvattnade kanadensiska styrkor som följde efter dem.
Hatade att vara på reträtt
Det tog inte särskilt lång tid för kanadensarna att inse att Patton börjat dra ut trupperna ur deras fälla, och som en konsekvens därav intensifierade de sin offensiv. Från och med den tjugofjärde juli och framåt blev därför kriget till något av en kapplöpning mellan Pattons lastbilar och kanadensarnas stormvagnar, vilka snart demonstrerade för Patton att han inte både kunde retirera och hålla fällan öppen samtidigt. Tvärt emot sina order började han därför sätta in lokala motattacker med de få trupper som efter Marshalls katastrofala motoffensivtidigare under månaden fanns tillgängliga på båda sidor av Catskillbergen, men upptäckte snart att de inte lyckades vinna mycket tid för de retirerande soldaterna.
Den amerikanska reträttvägen blev därför mindre och mindre fram till den andra augusti 1944, då de två kanadensiska styrkorna stod på mindre än en mils avstånd från varandra söder om bergen. Mitt emellan dem låg den lilla staden Wurtsboro, genom vilken Patton nu desperat försökte sända de kvarvarande amerikanska soldaterna. Här stannades kanadensarna tillfälligt genom en energetisk motattack av de amerikanska styrkor som försvarade byn tillsammans med delar av de divisioner som retirerade genom staden, varpå de kanadensarna tillfälligt avstannade sin offensiv för att omgruppera. Under tiden passade de på att lägga den sju kilometer breda korridoren under artillerield.
”Det var en fasansfull syn”, minns en soldat som körde lastbil under evakueringen, ”över allt låg lik och delar av lik, strödda omkring brinnande bilar och lastbilar. Sullivan Street, huvudgatan, var helt blockerad av fordonsvrak, kratrar och rasmassor, och det fanns inga ingenjörstrupper tillgängliga för att göra vägen framkomlig igen. Vi fick istället snigla oss fram på sidogatorna med granater fallande runt omkring oss. […] Det värsta var ortsbefolkningen. De som inte flytt eller dödats försökte utan en tanke på sin egen säkerhet ta sig in i lastbilarna. Jag försökte klämma in så många civilister som möjligt, men det fanns de som sköt eventuella fripassagerare – det var en helt galen tid, ingen visste vad de gjorde…”
Kanadensiska soldater anfaller nära Wurtsboro
Pattons främsta mål blev därefter att hålla denna ”helvetets autostrada” öppen – kanadensarna spenderade inte särskilt lång tid med att omorganisera sina styrkor, och den fjärde augusti inleddes det kanadensiska anfallet från väst och nordost. Patton hade spenderat de två dagar han hade med att förstärka korridoren så gott det gick, och nya enheter hade satts in för att försöka hålla flyktvägen öppen, men det verkade som om det inte var nog. Amerikanerna kämpade hårt, men tvingades under strider som mer verkade höra hemma under första världskriget snarare än andra långsamt bakåt in i staden. Vid kvällningen höll kanadensarna så gott som hela Wurtsboro, med undantag för huvudgatan och sidogatan Pine Street, som plötsligt blev den enda vägen ut ur Catskillbergen. Striderna stoppade dock inte lastbilarna från att rulla, och inte ens när en pluton kanadensare tog sig in på Pine Street för att raskt bli nedskjutna avstannade evakueringen.
Patton spenderade natten med att samla ihop reserver, och vid gryningen på morgonen därpå slog han ut en motattack som tryckte tillbaka kanadensarna ett antal hundra meter för att sedan stanna inför en kanadensisk attack. När mörkret sänkte sig över slagfältet den andra dagen lystes natten upp av hundratals eldar från förstörda stormvagnar och lastbilar, samt av det fladdrande skenet från de hus amerikanerna stuckit i brand för att lastbilskonvojerna skulle kunna se sig fram. Ytterligare amerikanska och kanadensiska motattacker avlöste varandra under de följande dagarna, utan att någon sida lyckades rycka fram mer än några hundra meter. Kanadensarna blev dock allt starkare, och då Patton inte vågade lämna allt för stora styrkor i Wurtsboro blev det allt svårare för amerikanerna att vinna någon mark i sina motangrepp.
Amerikanska soldater och stormvagnar evakueras genom ett sönderskjutet Wurtsboro
Pearkes visste att den kanadensiska armén inte kunde låta korridoren genom Wurtsboro stå öppen mycket längre – inte nog med att tiden gick och oljan rann bort, amerikanska trupper kom dessutom undan istället för att marschera in i kanadensiska fångläger som det var planerat. Han gav den kanadensiska befälhavaren över trupperna i området, generalmajor John Hamilton Roberts, order om att snabbt krossa det amerikanska motståndet i Wurtsboro och knyta ihop säcken om de amerikaner som fortfarande befann sig i Catskillbergen. Av okänd anledning – kanske för att samla ihop mer soldater och artilleri – väntade dock Roberts i två dar med att sätta in det avgörande anfallet, och den slutgiltiga striden om Wurtsboro inleddes därför inte förrän den tolfte augusti 1944. De kvarvarande amerikanska soldaterna kämpade tappert, och förstärkta av nyevakuerade soldater lyckades de hålla stånd mot den kanadensiska övermakten under större delen av förmiddagen, men omkring klockan elva bröts fronten, och kanadensiska soldater stormade in i Wurtsboro från flera håll. Desperata strider utkämpades nu i utbrända huskroppar och raserade källare, alltmedan det amerikanska försvaret reducerades till små, små fickor som gjorde sitt bästa för att spara på sin dyrbara ammunition och fortsätta striden. Upprensningsoperationerna tog flera dagar i anspråk.
Slaget vid Wurtsboro, som senare kom att räknas som en del i ett större ”Slaget om Adirondackbergen”, blev i mångt och mycket vändpunkten i det amerikansk-kanadensiska kriget. Kanadensarna kom visserligen ur slaget som de taktiska segrarna; deras två styrkor hade förenats, och de kunde nu tillsammans fortsätta framryckningen mot New York, samtidigt som de stängt säcken om de amerikanska trupper som inte hunnit ut ur Wurtsboro. Strategiskt sett var slaget dock en amerikansk seger; merparten av trupperna i Catskillsektorn hade evakuerats söderut för att sätta upp en ny försvarslinje, och kanadensarna hade förlorat viktig tid vid Wurtsboro, vilket försatt dem i en enorm tidspress.
John Hamilton Roberts tvekan ledde till att kanadensarna förlorade värdefull tid
Ännu viktigare var det dokument som den tjugotredje augusti 1944, samma dag som de kanadensiska stormvagnarna började röra sig söderut, landade på Eisenhowers skrivbord. Det var en rapport baserad på signalspaning och ekonomiska analyser, vilken för första gången avslöjade kanadensarnas olje- och logistikproblem för amerikanerna. Long och Eisenhower hade äntligen funnit en springa i det kanadensiska pansaret. Nu återstod att trycka in dolken där.
Det kanadensiska överkommandot hade under de tidiga dagarna i juni år 1944 all anledning att känna sig nöjda med vad de åstadkommit. Genom offensiven i Minnesota och erövringen av Minneapolis hade de skurit delar av det amerikanska transkontinentala järnvägssystemet i två delar, och trots allt mer intensiva amerikanska motattacker var de två arméerna som avancerade mot New York i begrepp att mötas söder om Catskillbergen för att därigenom innesluta större delen av de amerikanska styrkorna i staten New York. USA såg ut att vara på gränsen till kollaps, och rykten gick om att Long redan hade flytt Washington DC till förmån för Charleston, South Carolina. Det såg ut som om USA skulle tvingas be om fred när som helst.
Större Kanada som Manning såg det
Allmänt firande hade redan flera gånger brutit ut i kanadensiska städer, och en något segerrusig Manning reste i ett radiotal den fjärde juni krav på stora delar av västra och östra USA. Han förklarade i samma radiotal att han trodde att president Long var en förnuftets man, som kunde inse att Gud stått den rättmätiga kanadensiska saken bi, och därmed också borde vara beredd att inleda fredsförhandlingar och skriva under en ”ärbar fred, som ligger båda parter till godo och för all framtid säkrar freden på den amerikanska kontinenten”.
Situationen var dock inte så bra som Manning och den kanadensiska regeringen trodde att den var. Den kanadensiska offensiven in i USA visade allvarliga tecken på att stagnera, då den kanadensiska armén långsamt bröt ihop under sin egen tyngd.
Problemen var många; det första problemet var att den enorma kanadensiska upprustningen under trettiotalet hade lett till att många mindre detaljer utelämnats. Till exempel hade man byggt enorma mängder stormvagnar, men ingen hade brytt sig om att lägga upp lager med reservdelar. Infanteriet hade gevär och k-pistar, men den kanadensiska industrin hade inte kapacitet nog att förse dem med ammunition under en längre period. Till skillnad från reservdelar till stormvagnar rådde det dock ingen brist på lagrad ammunition – i en myriad av lagerlokaler över hela Kanada fanns tillräckligt med ammunition för att hålla soldaterna med kulor i åtminstone två till tre år till. Problemet var dock att man fokuserat så pass mycket på kulor, vapen och stålhjälmar att man så gott som helt ignorerat mer specifik utrustning, såsom bromateriel och pansarvärnsvapen.
Projector, Infantry, Anti Tank - mer känt som PIAT, ett av de vapen som kanadensarna hade ont om
Det största problemet för kanadensarna stavades dock olja. Japan hade i hopp om att göra USA och resten av vad som senare blev den nionde koalitionen belagt Kanada med blockad, något som lämnade de motoriserade styrkorna utan tillgång till andra drivmedel än vad som fanns lagrat i moderlandet (troligtvis spelade japanska hot om att lyfta embargot mot Kanada, Brasilien och Frankrike en stor del i beslutsfattandet vid Yokohamakonferensen), och det var inte mycket. En rapport som nådde George Pearkes den tionde juni hade att förtälja att det fanns bränsle för högst ett halvår till – kanske skulle det räcka ett år om man skar ner flottans och flygets operationer till minimum. Pearkes beslutade dock att inte informera regeringen. Han hade trots allt sex månader på sig – eller kanske till och med ett helt år.
Det blev därför av nöden att avsluta kriget så snabbt som möjligt. Att rycka fram på alla fronter var inte längre möjligt på grund av resursbristen, men det fanns fortfarande en möjlighet att avsluta kriget på endast ett fåtal månader. Om den kanadensiska armén kunde nå fram till New York och därifrån hota de stora städerna vid den amerikanska östkusten, Philadelphia, Washington och Boston, skulle USA kanske inse att allt var förlorat och gå med på en fördelaktig fred.
Tillräckligt för att tvinga USA på knä?
Att nå fram till New York var ingen verklighetsfrämmande tanke. På en månad hade kanadensarna ryckt fram nästan halva vägen, och det verkade fortfarande som om USAs armé retirerade var stormvagnarna än visade sig. Kanadensarna hade fortfarande initiativet, och moralen i styrkorna var på topp. Det enda som hindrade dem var Catskillbergen, och de amerikanska styrkor som fortfarande slogs där. Om kanadensarna bröt igenom de amerikanska styrkorna på båda sidor av bergen och möttes söder om dem kunde de slå ihop sina styrkor för en sista, kraftig stöt mot New York. Denna manöver skulle även innebära att de amerikanska styrkorna i norra delen av delstaten skulle bli inneslutna och så småningom förintade, vilket skulle lämna vägen söderut öppen. Det blev därför nödvändigt att slå igenom de amerikanska styrkorna och låta de två kanadensiska kårerna förena sina styrkor.
Kanadensarna hade visserligen hela tiden huvudsakligen ryckt fram vid först Adirondackbergens och sedan Catskillbergens sidor, men när de helt avslutade sin offensiv i själva bergen för att föra över styrkor och materiel till flankmanövrarna var det inte särskilt svårt att inse att något lurt var på gång. Den amerikanske arméöverbefälhavaren George C. Marshall försökte dock stoppa den kanadensiska kniptångsmanövern genom att sätta in motangrepp som i huvudsak utgjordes av otränade rekryter samtidigt som de amerikanska styrkorna i Catskillbergen fick order om att hålla stånd. Resultatet blev att kanadensarna snabbt svepte undan det amerikanska försvaret, tog ett jättebett av den amerikanska frontlinjen och kom på god väg att slå igen fällan om de amerikanska styrkorna. Situationen var kritisk, och det var då som president Long grep in.
George C. Marshall lyckades inte stoppa kanadensarna
Den amerikanske presidenten hade blivit allt mer irriterad på Marshall allteftersom den ena viktiga amerikanska staden efter den andra föll till de segerrika kanadensarna, och i början av juni, när de inneslutna försvararna i Albany kapitulerade, hade han börjat leka med tanken att byta ut honom. Mindre amerikanska segrar, som den vid Brewerton i maj, och senare även vid Syracuse och Cortland övertygade honom dock att vänta och se. Allt hopp om att Marshall skulle kunna åstadkomma ett mirakel krossades dock när dennes debacle i Catskillbergen blev uppenbart. När de kanadensiska trupperna intog Binghamton efter en ytterst kort strid och efter endast symboliskt amerikanskt motstånd den nittonde juli, och när Kingston tvangs kapitulera och större delen av den nyinsatta tjugonionde infanteridivisionen marscherade iväg in i fångenskap en dag senare tog presidentens tålamod slut – Marshall skulle bort.
Mannen som valdes till Marshalls efterträdare som överbefälhavare för de amerikanska markstyrkorna var en lovande femtiofyraårig general vid namn Dwight D. Eisenhower. Long hoppades att med denna utnämning få en befälhavare som faktiskt skulle inse det hopplösa i att försätta försvara Catskillbergen, men utnämningen kom inte utan problem. Eisenhowers politiska pålitlighet ansågs av resten av Union Party vara låg – han var kopplad till det republikanska partiet, och han hade uttalat sig kritiskt om Longs politik tidigare. Long var dock desperat, och han lär ha försökt avsluta ärendet med ett vredesutbrott där han skrek åt den närmaste delegationen att han ville ha ”a soldier – not a spirited bootlicker”.
Den nyutnämnde överbefälhavaren samtalar med soldater från den nyupsatta 101:a infanteridivisionen innan de skickas iväg till striden
Eisenhower förblev på sin post, men Long tvangs kompromissa om vem som skulle föra befäl över Catskillsektorn – det amerikanska presidentvalet var endast några få månader bort, och han ville inte ha en splittring inom partiet över en så politiskt oväsentlig fråga som vem som skulle leda styrkorna på marken. Valet föll därför på generalmajor George S. Patton, en övertygad anhängare till Union Party, samt dessutom en kompetent militär. Den före dette befälhavaren över de amerikanska styrkorna i norra New York Kenneth Althaus entledigades, och fick istället ett befäl i Minnesota, och Patton fick innan han reste instruktioner direkt från presidenten och Eisenhower; ”Vi vill att du drar ut pojkarna ur bergen. Inga motattacker, inga hjältedåd. Få ut dem så att de kan slåss en annan dag. Vi har många berg, men bara ett New York.”
Patton, som hade ett rykte om sig som en aggressiv och skjutglad befälhavare, lär ha muttrat lite när han fick reda på att hans uppdrag egentligen inte var mer än en förskönad reträtt, men han grep likväl sig an uppgiften med stor energi, och under slutet av juli började en hastigt ihopsamlad skara lastbilar, privatbilar, bandvagnar – ja allt som kunde rulla – ta sig söderut genom ett sönderskjutet landskap mot slättlandet som låg mellan bergen och New York. Det amerikanska arméflygvapnet flög dag och natt för att hålla luftrummet fritt, och heroiska efterstrider utkämpades mellan retirerande amerikanska förband och de nu ganska urvattnade kanadensiska styrkor som följde efter dem.
Hatade att vara på reträtt
Det tog inte särskilt lång tid för kanadensarna att inse att Patton börjat dra ut trupperna ur deras fälla, och som en konsekvens därav intensifierade de sin offensiv. Från och med den tjugofjärde juli och framåt blev därför kriget till något av en kapplöpning mellan Pattons lastbilar och kanadensarnas stormvagnar, vilka snart demonstrerade för Patton att han inte både kunde retirera och hålla fällan öppen samtidigt. Tvärt emot sina order började han därför sätta in lokala motattacker med de få trupper som efter Marshalls katastrofala motoffensivtidigare under månaden fanns tillgängliga på båda sidor av Catskillbergen, men upptäckte snart att de inte lyckades vinna mycket tid för de retirerande soldaterna.
Den amerikanska reträttvägen blev därför mindre och mindre fram till den andra augusti 1944, då de två kanadensiska styrkorna stod på mindre än en mils avstånd från varandra söder om bergen. Mitt emellan dem låg den lilla staden Wurtsboro, genom vilken Patton nu desperat försökte sända de kvarvarande amerikanska soldaterna. Här stannades kanadensarna tillfälligt genom en energetisk motattack av de amerikanska styrkor som försvarade byn tillsammans med delar av de divisioner som retirerade genom staden, varpå de kanadensarna tillfälligt avstannade sin offensiv för att omgruppera. Under tiden passade de på att lägga den sju kilometer breda korridoren under artillerield.
”Det var en fasansfull syn”, minns en soldat som körde lastbil under evakueringen, ”över allt låg lik och delar av lik, strödda omkring brinnande bilar och lastbilar. Sullivan Street, huvudgatan, var helt blockerad av fordonsvrak, kratrar och rasmassor, och det fanns inga ingenjörstrupper tillgängliga för att göra vägen framkomlig igen. Vi fick istället snigla oss fram på sidogatorna med granater fallande runt omkring oss. […] Det värsta var ortsbefolkningen. De som inte flytt eller dödats försökte utan en tanke på sin egen säkerhet ta sig in i lastbilarna. Jag försökte klämma in så många civilister som möjligt, men det fanns de som sköt eventuella fripassagerare – det var en helt galen tid, ingen visste vad de gjorde…”
Kanadensiska soldater anfaller nära Wurtsboro
Pattons främsta mål blev därefter att hålla denna ”helvetets autostrada” öppen – kanadensarna spenderade inte särskilt lång tid med att omorganisera sina styrkor, och den fjärde augusti inleddes det kanadensiska anfallet från väst och nordost. Patton hade spenderat de två dagar han hade med att förstärka korridoren så gott det gick, och nya enheter hade satts in för att försöka hålla flyktvägen öppen, men det verkade som om det inte var nog. Amerikanerna kämpade hårt, men tvingades under strider som mer verkade höra hemma under första världskriget snarare än andra långsamt bakåt in i staden. Vid kvällningen höll kanadensarna så gott som hela Wurtsboro, med undantag för huvudgatan och sidogatan Pine Street, som plötsligt blev den enda vägen ut ur Catskillbergen. Striderna stoppade dock inte lastbilarna från att rulla, och inte ens när en pluton kanadensare tog sig in på Pine Street för att raskt bli nedskjutna avstannade evakueringen.
Patton spenderade natten med att samla ihop reserver, och vid gryningen på morgonen därpå slog han ut en motattack som tryckte tillbaka kanadensarna ett antal hundra meter för att sedan stanna inför en kanadensisk attack. När mörkret sänkte sig över slagfältet den andra dagen lystes natten upp av hundratals eldar från förstörda stormvagnar och lastbilar, samt av det fladdrande skenet från de hus amerikanerna stuckit i brand för att lastbilskonvojerna skulle kunna se sig fram. Ytterligare amerikanska och kanadensiska motattacker avlöste varandra under de följande dagarna, utan att någon sida lyckades rycka fram mer än några hundra meter. Kanadensarna blev dock allt starkare, och då Patton inte vågade lämna allt för stora styrkor i Wurtsboro blev det allt svårare för amerikanerna att vinna någon mark i sina motangrepp.
Amerikanska soldater och stormvagnar evakueras genom ett sönderskjutet Wurtsboro
Pearkes visste att den kanadensiska armén inte kunde låta korridoren genom Wurtsboro stå öppen mycket längre – inte nog med att tiden gick och oljan rann bort, amerikanska trupper kom dessutom undan istället för att marschera in i kanadensiska fångläger som det var planerat. Han gav den kanadensiska befälhavaren över trupperna i området, generalmajor John Hamilton Roberts, order om att snabbt krossa det amerikanska motståndet i Wurtsboro och knyta ihop säcken om de amerikaner som fortfarande befann sig i Catskillbergen. Av okänd anledning – kanske för att samla ihop mer soldater och artilleri – väntade dock Roberts i två dar med att sätta in det avgörande anfallet, och den slutgiltiga striden om Wurtsboro inleddes därför inte förrän den tolfte augusti 1944. De kvarvarande amerikanska soldaterna kämpade tappert, och förstärkta av nyevakuerade soldater lyckades de hålla stånd mot den kanadensiska övermakten under större delen av förmiddagen, men omkring klockan elva bröts fronten, och kanadensiska soldater stormade in i Wurtsboro från flera håll. Desperata strider utkämpades nu i utbrända huskroppar och raserade källare, alltmedan det amerikanska försvaret reducerades till små, små fickor som gjorde sitt bästa för att spara på sin dyrbara ammunition och fortsätta striden. Upprensningsoperationerna tog flera dagar i anspråk.
Slaget vid Wurtsboro, som senare kom att räknas som en del i ett större ”Slaget om Adirondackbergen”, blev i mångt och mycket vändpunkten i det amerikansk-kanadensiska kriget. Kanadensarna kom visserligen ur slaget som de taktiska segrarna; deras två styrkor hade förenats, och de kunde nu tillsammans fortsätta framryckningen mot New York, samtidigt som de stängt säcken om de amerikanska trupper som inte hunnit ut ur Wurtsboro. Strategiskt sett var slaget dock en amerikansk seger; merparten av trupperna i Catskillsektorn hade evakuerats söderut för att sätta upp en ny försvarslinje, och kanadensarna hade förlorat viktig tid vid Wurtsboro, vilket försatt dem i en enorm tidspress.
John Hamilton Roberts tvekan ledde till att kanadensarna förlorade värdefull tid
Ännu viktigare var det dokument som den tjugotredje augusti 1944, samma dag som de kanadensiska stormvagnarna började röra sig söderut, landade på Eisenhowers skrivbord. Det var en rapport baserad på signalspaning och ekonomiska analyser, vilken för första gången avslöjade kanadensarnas olje- och logistikproblem för amerikanerna. Long och Eisenhower hade äntligen funnit en springa i det kanadensiska pansaret. Nu återstod att trycka in dolken där.
Last edited:
Fantasitskt!
Är jag en hycklare för att jag hejar på USA i Europa men Canada i Amerika?o
Är jag en hycklare för att jag hejar på USA i Europa men Canada i Amerika?
o
Denna AAR är helt wunderbar! En av dom bästa jag läst (Dock inte läst så många )
)
Flooper X said:Fantasitskt!
Är jag en hycklare för att jag hejar på USA i Europa men Canada i Amerika?
Yup.
Ned med USA - överallt.