DEL XCV
Den nittonde februari 1944 lämnade i tysthet 35 amerikanska handelsfartyg New Yorks hamn. De bar alla mycket varierande laster och allt från vete till motordelar fanns stuvade i de tunga fartygens lastrum – så långt var den konvoj som långsamt bildades söder om Acadia ingenting ovanligt, kanske med undantag för en ovanligt stor eskort bestående av fyra jagare, tio korvetter och två tunga kryssare. Det som sjömännen i konvoj PQ17 med destination Island inte visste var att ett stort antal skepp i konvojen inte bara fraktade lagliga matvaror och civila maskiner utan även vad som enligt internationell lag räknades som kontraband. Nyligen offentliggjorda uppgifter visar att konvojen bar åtminstone 200 isärmonterade stormvagnar av modellen M3 Lee, uppemot 50 000 gevär och k-pistar med tillhörande ammunition plus en betydande del flygplansreservdelar.
PQ17 var en del av en topphemlig amerikansk operation (kodnamn Knight’s Move) som sedan den inleddes 1942 arbetat för att stärka och försörja de brittiska och tyska styrkorna i Afrika och på Island. Dessa transporter gick naturligtvis helt stick i stäv med den isolationistiska politik som förespråkades av America First-flygeln inom Union Party, och hölls därför helt hemlig från det amerikanska folket och den amerikanska regeringen – möjligtvis med undantag för Huey Long själv – och inte ens det är säkert.
Visste kanske ingenting
Faktum är att det inte ens är säkert att president Long kände till att det fanns något som hette Knight’s Move innan februari 1944. Han nämner ingenting om det i sina memoarer eller dagböcker, och ingen av hans närmaste förtrogna har någonsin bekräftat att presidenten var inblandad i vapentransporterna till Island och Afrika. Vad vi dock vet är att arméchef George C. Marshall var inblandad tillsammans med flertalet administratörer på låg nivå, vilka tillsammans lyckades gå över huvudet på både utrikesminister Henry Ford och krigsminister Robert Wood. Att de lyckades med detta utan att dessa två ärkeisolationister grep in är inte mindre än ett mirakel, och har av flertalet historiker tolkats som att Huey Long var inblandad på något plan.
I vilket fall som helst kvittade om Huey Long kände till om PQ17 bar kontraband eller inte, eftersom fransmännen – i syfte att svälta ut Island – tillkännagett att franska torpedbåtar ”utan nåd eller förvarning” skulle anfalla alla skepp, oavsett nationalitet, som kom inom ett område mellan ”Kap Farväl och Norges kust samt 59 till 82 grader nordlig bredd”. Konvoj PQ17 kom allt närmare denna linje.
Konvojen upptäcktes först av torpedbåten TP-1136 227 sjömil öster om Kap Farväl, Grönland sydligaste spets, klockan 11:39 den tjugotredje februari. Detta var väl innanför den franska blockadlinjen, och torpedbåtens befälhavare, löjtnant (Enseigne de Vaisseau de 1ère Classe) M.J.M. Groix beslöt sig därför att hissa radiomasten och skicka ett meddelande till torpedbåtsflottans ledningscentral i Scapa Flow, Skottland. Efter ett kort övervägande i den stora bunkern i Orkneyöarna fick TP-1136 order att förfölja konvojen och rapportera dess position en gång i timmen.
Nu med egen bunker
Medan T-2:ans tre 2000 hästkrafters dieselmotorer fick upp hastigheten och torpedbåten började skugga konvojen på omkring tio sjömils avstånd utbröt en febril aktivitet ett antal meter under jorden på ön Hoy i Orkneyöarna. Här inledde flera hundra man det enorma arbetet med att organisera en effektiv attack på konvojen. Efter fem års krig var de flesta officerare i torpedbåtsflottans överkommando mycket erfarna i konsten att anfalla konvojer (många av officerarna hade själva varit torpedbåtskaptener i krigets början), men det tog ändå 48 timmar att samla ihop vargflocken – den enorma torpedbåtsflotta som enligt den franska doktrinen samtidigt skulle anfalla konvojen från så många håll som möjligt, övermanna eskortfartygen och ställa till så mycket skada som möjligt innan de försvann i skydd av nattens mörker – som skulle anfalla PQ17, mestadels på grund av att de franska torpedbåtarna i Nordatlanten var mycket utspridda och att det därmed tog ett tag för dem att ta sig till anfallsplatsen.
Klockan 17:11 den tjugofemte februari gavs den slutgiltiga ordern; så fort det blivit mörkt skulle de 44 torpedbåtar som nu skuggade konvojen genomföra sitt anfall. När denna order gavs kunde viss oro skönjas i bunkern på Scapa Flow; konvojen befann sig nu gott och väl inom räckvidd för brittiska och tyska flygplan på Island, och detta gjorde naturligtvis ett anfall ännu farligare. Särskilt oroade man sig för kaptenen på en av de ditkallade torpedbåtarna, men man kunde inte gärna beordra TP-6074 att återgå till sin tidigare patrullzon – då riskerade man att dra på sig vrede långt uppifrån. Efter ett kort sammanträde med sin stab beslutade överbefälhavaren för torpedbåtsflottan, Storamiral Émile Muselier, att TP-6074 och dess befälhavare skulle tillåtas anfalla.
Émile Muselier - Storamiral som gjorde ett stort misstag
Medan mörkret tätnade över Nordatlantens vågor på kvällen den tjugofemte januari 1945 fälldes radiomasterna för sista gången innan anfallet upp på de franska torpedbåtarna. Konvojens position kontrollerades och ett fåtal meddelanden skickades fram och tillbaka. Kort därefter fälldes masterna ner, tomma torpedtuber laddades och klart skepp beordrades. 132 dieselmotorer jobbade sig upp i högsta varvtal, och de Gaulles tysta jägare rusade fram över havsytan mot de långsamma handelsskeppen bortom horisonten. Den dundrande hjorden hade satt igång. Nu kunde inget stoppa den.
Klockan 23:18 plockade en brittisk radiostation på Island upp en serie signaler från en position 310 sjömil sydväst om Island. Korpralen som hade nattskiftet hann knappt ta emot de första signalerna innan han slängde sig över telefonen och ringde sambandscentralen. Hans snabbt nerkastade anteckningar ger oss en ganska bra bild av hur torpedbåtsanfallet fortskred.
23:18: TTT TTT TTT PQ17 S.S CHRISTOPHER NEWPORT
23:18 TTT TTT TT [meddelande avbrutet]
23:19 TTT SINKING RAPIDLY POS 61.39N 32.32W SOS!
23:19 MOVING TO ENGAGE USS REUBEN JAMES
23:20 TTT REQUESTING AID POS 61.39N 32.32W SOS!
23:21 TTT TTT TTT TTT TTT
23:23 TTT REQUEST IMMEDIATE ASSISTANCE POS 61.39N 32.32W USS POPE
23:23 T [meddelande avbrutet]
23:27 SOS PQ17 POS 61.39N 32.32W SEVERAL SHIPS HIT AND SINKING SOS CQD
23:42 TTT TTT TTT TTT TTT TTT
23:42 TTT TTT TTT PQ17 USS QUINCY
23:42 TTT TTT S.S DANI [meddelande avbrutet]
23:43 TTT POS 61.39N 32.32W SOS TTT
23:47 TAKING UP PURSUIT USS REUBEN JAMES
23:47 ACKNOWLEDGED USS QUINCY
[TTT = internationell telegrafkod för torpedbåtsanfall. CQD = Seek you danger (kom och hjälp oss – föråldrad telegrafkod, kanske använd här för säkerhets skull om någon inte anammat den nya förkortningen SOS]
Som man kan se ovan anföll fransmännen i två vågor under natten, den första klockan 23:18 och den andra klockan 23:42. Under sitt inledande anfall sänkte de 44 torpedbåtarna tolv handelsfartyg, vilka ofta inte hann sända någon nödsignal, och en jagare, USS Pope utan att förlora en enda torpedbåt. Konvojens befälhavare, kapten Samuel N. Moore ombord på den tunga kryssaren USS Quincy, beslöt att inte lämna konvojens fartyg utan eskort genom att ta upp förföljandet, utan satte istället konvojen på en zickzackkurs samtidigt som han ökade avståndet mellan de olika fartygen.
Dagens hjälte
Moores beslut att inte förfölja torpedbåtarna visade sig vara mycket lyckat. När de torpedbåtar som hunnit ladda om eller inte avfyrat sina torpeder under det första anfallet återvände 15 minuter senare fann de en mycket mindre kompakt samling mål, och framför allt förberedda eskortfartyg. Mot en förlust på fem torpedbåtar träffade de endast två handelsfartyg (det ena var S.S Daniel Morgan, vars radiooperatör dödades vid träffen och därmed inte hann sända klart) och satte en blindgångare i sidan på Quincys systerfartyg USS San Francisco innan de amerikanska jagarna och kryssarna tvingade dem att fly in i natten.
Det var nu som Moore släppte lös sina jagare, vilka tillsammans med det tyska lufthangarfartyger DFLS Gustav von Schmoller och så många torpedbombare den brittiska flygbasen vid Keflavik lyckats skrapa ihop tog upp jakten på torpedbåtarna.
Jägaren hade blivit den jagade.