Kapitel IV - Två Bakslag
Friedrich II, Kurfurste av Brandenburg
Oktober 1455 - Maj 1456
Friedrich II, Kurfurste av Brandenburg
Oktober 1455 - Maj 1456
Invasionen av Pommern och Slaget om Stettin
Den 27:e oktober 1455 inleddes slutligen det väntade kriget mot Pommern och både Köln och Sachsen kallades in som stöd. Ärkebiskopen av Mainz lämnades inledningsvis utanför, men den 30:e oktober kallade Friedrich II efter närmare eftertanke in honom också. På fiendens sida stod hertigdömena Friesland och Ostfriesland samt biskopsdömet Verden. Maktbalansen var till kurfurstens fördel med 36 000 (25 000 infanterister, 11 000 kavallerister) soldater mot fiendens 28 000 (22 000 infanterister, 6000 kavallerister), men eftersom Köln och Mainz var belägena en bit bort från Brandenburg och Sachsen fanns risken att det ena paret skulle slås ut innan det andra kom för att sluta upp.
Hertig Wratislav IX Gryf av Pommern reagerade snabbt och hans armé, ledd av Hendryk Wolin, befann sig i Neumark knappa tre dagar efter krigsförklaringen. Friedrich II fattade snabbt sitt beslut och, istället för att korsa en flod under marschen mellan Berlin och Neumark, valde han att låta armén röra sig genom Pommerskt territorium. Hendryk var emellertid en aningen bättre härförare än Friedrich II, enligt de flesta historiker. Friedrich II var relativt duktig när det kom till skärmytslingar, men han låg under vad gällde de stora sammanstötningarna och logistiken. På grund av det sistnämnda hade de Pommerska styrkorna redan återvänt till huvudstaden Stettin i rask takt när Brandenburgarna befann sig väster om staden. Återigen rann en flod mellan arméerna.
Kurfursten begick det avgörande misstaget. Hendryks här drog sig österut, en aning disorganiserad eftersom ingen förstod varför, och när Friedrich uppskattade att fienden var tillräckligt lång bort korsade han floden. Då slog fällan igen. Inledningsvis, när den Pommerska armén precis inlett sin marsch västerut, hade det Kurfurstliga Gardet fortfarande möjligheten att dra sig ur, men ett styng av otålighet sporrade Friedrich II vidare.
En kylig morgon, den 20:e November, smög sig de Pommerska soldaterna på Brandenburgarnas armé och överrumplade den totalt. Detta innebar att Friedrichs överlägsenhet i skärmytslingarna utraderades. Hårda närstrider följde och först efter en tid av kaos kunde Brandenburgarna samverka organiserat. På ett mirakulöst sätt lyckades kurfursten formera sina styrkor och även förbereda ett beridet motanfall. Enheter som Berlins, Sternbergs och Altmarks regementen utgjorde centern, medan adelsmän från runtom i landet slöt upp på flankerna. Majoriteten av de beridna styrkorna grupperades i söder, men ett regemente fanns i norr. På den Pommerska sidan var styrkefördelningen den motsatta, så när kavalleriet genomförde sin stormning vacklade Brandenburgarna på vänstra flanken, medan de vann på den högra. Vardera sida förlorade ett beridet regemente.
Båda sidor hade fått en stark flank och en svag, vilket fick Hendryk att tveka, Han hade inte råd att ta risker, för övertaget han hade var inte stort. De Pommerska soldaterna retirerade kort, för att sedan göra helt om och möta sina fiender igen. Frierdich II försökte desperat utnyttja den korta period då han kunde använda sina fåtaliga armborstskyttar, något som emellertid var förgäves på grund av skogsterrängen. Alldelles för många av skäktorna slog in i trädstammar istället för motståndarens manskap.
Här kunde slaget trots detta ha vänt, för Hendryk var ute och fördelade kavalleriet jämnt på flankerna, utnyttjande att hälften av Brandenburgs beridna styrkor tog en paus. Medan han gjorde det blev han igenkänd av en av kurfurstens officerare, som ledde ett snabbt anfall till häst, följd av ca 100 ryttare. I tumultet som uppstod stupade Hendryk och trupperna lämnades utan befälhavare. Den tidigare befälhavarens unga adjutant steg in och övertog ansvaret för armén, men han gjorde inte vidare bra ifrån sig, så det var Hendryks förarbete som fick striden att slutgiltigt tas hem av Pommern.
Soldater var på väg från både Sachsen och Mainz, men kurfursten hade inte kunnat hålla ut tills de kom fram. Det var en jämn strid sett till förlusterna, men av olika skäl överlägsen Pommersk moral tog hem segern i den kaotiska kampen mellan träden.
Slaget om Kolberg
I februari 1456 rörde sig det Kurfurstliga Gardet österut igen, för att grupperas i Neumark innan Pommerns armé hann dit. Friedrich II var nu tvungen att få till ett avgörande, efter att Köln hade fått sin armé slagen i grunden av Freisland. I Kolberg ledde Gustav Peglows, Hendryks adjutant, fiendens armé som var under återhämtning. Enligt rykten var han en duktig kavalleriledare efter att ha spenderat en stor del av sitt korta liv i arméns beridna trupper. Han var praktiskt taget motsatsen till Friedrich II, eftersom han föredrog ett djärvt drag snarare än försiktig, väl genomtänkt manövrering.
Det blev emellertid inte kurfursten som skulle stå som Gustavs motpart på slagfältet; den rollen fick adelsmannen Friedrich Bimback. Han var snarare strateg än taktiker och hade troligtvis gjort sig bättre som statens rådgivare än som härförare. Men kurfursten gav den gamle, erfarne mannen sitt förtroende och hoppades att denne skulle lyckas bättre i de Pommerska skogarna än han själv gjort. Friedrich Bimbacks första steg var att anlita ett regemente beridna legoknektar som samlades ihop till den 12:e april. På grund av att Friedrich II Wettin av Sachsen dog samtidigt fick han inte tillstånd att anfalla förrän följande dag. Friedrich II beordrade hela sitt land att sörja bortgången av hans nära vän. I Sachsen tog den vänliga och omtyckta kurfurstinnan över som tillfällig regent tills sonen Albrecht Wettin blev vuxen, dryga två år senare.
När Brandenburgs 11 000 soldater anlände i Kolberg, den 18:e april, stod det snart klart att övertaget var stort den här gången; fienden hade endast 8 500 soldater. Dock blev inte inledningsfasen något att hurra för, det gällde båda sidor. Friedrich misslyckades i sina halvhjärtade försök att låta armborstskyttarna verka, men det var ingen större fara med det, för Gustav agerade inte mycket bättre.
Brandenburgs befälhavare använde sina kunskaper väl och lät sina trupper gruppera sig vid fördelaktiga positioner, så de kunde agera effektivare i striderna som skulle följa. Hade det inte varit för skogens negativa effekter kunde detta ha givit honom ytterligare en liten fördel. Gustav mötte honom med flera lyckade, instinktiva motanfall, men kurfurstendömets överlägsna numerär var en tungt vägande faktor och man började tappa i styrka. För ett tag såg det även ut som att Gustav tappade greppet om situationen lite. Tyvärr blev moralen avgörande i Slaget om Kolberg, precis som i Slaget om Stettin. Trots att Friedrich hade bra kontroll över situationen började hans styrkor vackla och en efter en övergav enheterna slagfältet. I kaoset var det lätt för soldaterna att tro att oddsen var emot dem, så det är orättvist att beskylla dem förlusten. Till slut lämnade de sista kavalleristerna Kolbergs skogar och drog sig snabbt tillbaka västerut, till Altmark ännu en gång.
Friedrich Bimback gjorde sig dock ett namn i Nordtyskland under sammanstötningen och när han insåg detta förstod han även att han kunde gå till historien. Det var med den motivering han utkämpade resten av kriget.
(Bilder kommer vid ett senare tillfälle
)
