Kapittel 1:
25.2.1936
Det hade varit arbetsamma dagar, men nu, nästan två månader efter att ha satts in som ledare för den kajserliga, japanska regeringen, började de strategiska planerna för Japans framtid att klarna.
Premiärminister Otako lutade sig bakåt och gnuggade sig i ögonen. "Huikka-san," sade han trött, "vad är klockan?" "Några timmar efter midnatt" svarade arméchefen som även han såg rätt medtagen ut efter de ansträngande veckorna med för lite sömn, "men vad jag kan se borde allt vara klart inför vår presentation med hans höghet och resten av kabinettet i morgon". "Bra" sade premiärministern, "låt oss nu gå igenom det hela en sista gång"...
Det männen planerat i största hemlighet, ingen förrutom Kejsaren själv och några sekreterare kände till det utom dem, var en fullständig reformation av hela den japanska militärorganisationen och den japanska diplomatin. Den vilade på fem grundpelare:
-En förstärkning och förbättring av den japanska armén, speciellt vad gällde trupper med snabb rörelseförmåga och en allmän motorisering av armén. Detta skulle åstadkommas genom upprättande av pansardivisioner och genom att tilldela lastbilar till infanteriet. Det strategiska läget var även sådant att oberoende vem dessa divisioner skulle användas mot skulle de vara numerärt färre, så de enskilda divisionernas styrka skulle stärkas genom en extra artilleri eller pansarbrigad. Flottan däremot skulle omorganiseras och effektiveras, men inte få några nya resurser till sitt förfogande.
-Ett doktrinellt nytänkande. Detta innebar att anfall, vilket sedan urminnes tider tränats som det enda sättet att slåss, endast skulle genomföras under vissa speciella förutsättningar: Man måste vara numerärt överlägsen där man anföll, en reträttväg måste vara säkrad och anfallen skulle samordnas från flera håll mot de mål som valts. Dessa anfall skulle dock vara snabba och skoningslösa, för att därefter följas upp av snabba trupper som kunde avancera vidare, men samtidigt vara tillräckligt starka för att hålla borta motanfall. Det viktigaste momentet i krigsföringen skulle dock vara kringgång enligt Sun-Tzus princip: Segra först och strid sedan. Det var med andra ord bättre att kringgå fienden och skära av hans försörjningsleder än att att slåss mot honom gång på gång.
-Utnyttjande av allierade. Det var klart att om Japan skulle bli något mer än en regional och marin stormakt skulle det kräva ett storkrig på den asiatiska kontinenten, antingen i Kina eller det bolsjevikiska Sibirien. Bägge dessa länder hade möjligheter att rekrytera arméer som numerärt vida översteg det Japan kunde åstadkomma. Därför gällde det att använda sig av allierade och att sätta upp lydstater med en formell självständighet medan man stred och framför allt, att inte pressa ut allt ur de nyerövrade områdena. En kinesisk armé var, även om den inte var lika välutrustad eller –ledd som en japansk, alltid en tillgång, då den kunde verka på ett lugnare frontområde, och på det sättet frigöra bättre trupper till användning någon annan stans. Ännu bättre skulle vara att rekrytera färdigutbildade trupper hos sina allierad, att vidareskola och ge dem bättre beväpning. Om man lyckades med detta kunda man få fram förstaklassiga soldater utan att på något sätt utsätta utarma den egna industrikapaciteten.
-Ett diplomatiskt nytänkande. Det var fullständigt klart att dessa reformer inte skulle ses med blida ögon av Japans grannar och att ett krig på kontinenten skulle bryta ut. Frågorna var bara när, och vilka det skulle involvera. Otako och Maistuko hade genom sin diplomatiska erfarenhet insett att Japan inte i längden skulle klara av ett långvarigt krig på flera fronter, så diplomaternas främsta uppgift var att se till att icke-krigförande länder fortsatte som sådana. Det viktigaste var att inte blanda in sjömakterna Storbritannien och USA i kriget, då den japanska flottan visserligen kunde bekämpa varje närmande mot hemöarna som kunde komma i fråga och lätt kunde ta sig an alla flytetyg som fanns i Ostasien, men i och med det nya arméprogrammet inte skulle vidareutvecklas eller förstärkas på en överskådlig tid. Den viktigaste diplomatiska uppgiften var således att se till att amerikanerna var på gott humör och även att köpa in olja från dem så länge det bara var möjligt.
-Koncentration på kontinenten. Japans nya ledare ansåg, som redan framkommit, att reell makt i Asien endast kunde tas på kontinenten och därför skulle de japanska garnisonerna i Stilla Havet tömmas. Så länge den nya diplomatin fungerade var dessa soldater fast på sina öar i onödan och skulle diplomatin misslyckas var de oberoende för svagt beväpnade för att stå emot ett beslutsamt anfall från Amerika eller det brittiska samväldet. De var dock synnerligen användbara som ockupationstrupper när kriget kom. Blev det krig fanns det förhoppningsvis fortfarande tid att nybefästa de viktigaste öarna, som Truk, Eniwok, Iwo Jima och Kwajalein.
Efter att ha avslutat den sista genomgången och försäkrat sig om att planerna var ordentligt inlåsta satte sig Japans nya ledare ner för en sake, innan de skulle gå och lägga sig. Maistusi Huikka somnade ganska omgående medan Otako Naama satt och funderade på om det var för sent att beordra att hans privata bastu, en vana han snappat upp i Finland och synnerligen uppskattade, skulle värmas när en andfådd kapten, Naama kände igen honom som Maistusis adjutant, rusade in.
"Naama-sama, Naama-sama" utropade han "kom fort! Kejsarpalatset och Kammarherrens hus har anfallits av soldater ur armén och rapporter säger att trupper är på väg hitåt! Vi är utsatta för en statskupp! "Är generalen underrättad?" frågade viceamiral Otako medan han klädde sig i uniform. Svaret var jakande. "Bra, gör klart min bil" beordrade han och hämtade de nya planerna från sitt kassaskåp.
15 minuter, senare, när officerarnas lilla konvoj tagit sig på säkert avstånd från Kantei, premiärministerns residens, vände sig general Maistusi till sin kollega med en bister uppsyn. "Det är ingen tillfällighet att någon försöker genomföra en militärkupp precis nu, några timmar innan vår plan skall sättas i verket" fnös han sammanbitet. "Någon, med mycket att förlora försöker till varje pris hindra att planen kommer ut. Och vad värre är: Då endast en handfull personer känner till denna plan innebär det även att vi har en förrädare i vår innersta krets."
Japanska soldater vid det Kejserliga Palatset
