Home Trending Latest threads New posts Developer diaries

Frid vare med oss efteråt! (Sverige i EUII)

Jump to latest Follow Reply
  • We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Saulta

Saulta

Colonel
3 Badges
Aug 19, 2005
1.084
0
  • Europa Universalis III
  • Europa Universalis III: Chronicles
  • 500k Club
Hejsan, paradoxiter!

Jag har spenderat närmare fem år på den här sidan men först nu upptäckt att det finns ett forum ägnat åt Skandinaver! :eek:
Jag har hafsat mig igenom ett flertal engelska AAR's; men då min engelska inte är vad den en gång var samtidigt som min vilja att skriva är större än någonsin kommer upptäckten av detta "Skandinaviska Forum" som en skänk från ovan!

Jag har haft den här idén i huvudet ett tag; en AAR om Sverige, det första landet jag testade i mitt första Paradoxspel: EUI.

EUI är dock tråkigt idag. Däremot gillar jag EUII. (Maniskt skratt)

Därför kommer jag inom kort starta upp en denna Sverige AAR. Jag kommer inleda med en massa rollspelande nonsens där olika snubbar har ihjäl varandra för att sedan gå över till en mer traditionell uppläggning. Säger vi. (På riktigt kommer det bli en massa random trams och en massa kartor, (Jag älskar kartor, ännu ett maniskt skratt) samt en himla massa referenser till det moderna Sverige.) Med andra ord; förvänta er inte någon historisk relevans överhuvudtaget. Förvänta er inte ens något vettigt.

Hur som helst...

Hoppas ni kommer uppskatta mitt verk! :D

Mvh.

// Saulta
 
Last edited:
Prolog

Sven Svante Sten Svensson var en ganska vardaglig person, en som ganska lätt kunde försvinna i en folkmassa. Tyvärr fanns det inga folkmassor i 1400-talets Sverige; så Sven kunde inte utnyttja sin egenskap.
Han lät dock inte detta slå ner hans humör. Han tog värvning i armén som spanare i hopp om att få komma ut och vidga sina vyer.
I armén fann han sin plats. Det blev som det hem han aldrig haft; en lugn och säker plats att växa som människa på.

2cikb9x.jpg

Sven Svante Sten Svensson 1415

Förste Juni, 1415
Barracken i Kalmar

Sven vaknade med ett ryck. Ännu en hemsk mardröm! De började gå honom på nerverna. De återvände varenda natt och han kunde inte komma på vad de betydde. Han klädde på sig och gick med raska steg mot det lilla kapellet i baracken. Han behövde någon att prata med.

"Jag behöver någon att tala med!" tänkte han för sig själv.

Samtidigt noterade han det fina vädret som landet hade välsignats med idag. Precis innan han nådde fram till kapellet sket en fågel på hans axel.

"Men för bövelen" tjöt han.

Sven beslöt sig för att fråga prästen om en servett att torka av sig på.

Han gick in och stängde dörren efter sig. Han möttes av en fasansfull syn: Präst Orvar!

20u1ftj.jpg


Svens omedelbara reaktion var att sträcka sig efter sin dolk. Men ack, den låg kvar i baracken! Han gjorde en kullerbytta mot fienden och flög på honom likt en gigantisk vessla som jagar kaniner!

De båda gestalterna brottades en stund innan Präst Orvar förtvivlat utbröt:

"Inte ska vi väl slåss på en förpillrat förtjusande dag som idagidagidag?"

Sven släppte genast taget om Präst Orvar.

"Förlåt mig mästare."
"Sven, vad har vi sagt om att kalla mig mästare?"
"Öhh... Jag ska säga det med mer känsla?"
"Där ser du; om du verkligen vill så kan du!"
"Det är inte därför jag har sökt upp dig denna morgon, Präst Orvar."
"Vafalls!? Språkar du kätteri pojkvasker?"
"Inte alls, inte alls! Jag har kommit för att prata om mina mardrömmar!"
"Jasså. Vi har faktiskt psykologer för sånt."
"Öhh... Dem avrättades ju för kätteri förra veckan."

Präst Orvar höjde frågande på ögonbrynen.

"Var det dem?"
"Ja."
"Åhh, okej; då får väl jag agera psykolog tills vi fått ett par ersättare."

Sven drog en suck över den uppblåsta prästen och började berätta om sina mardrömmar. När han var klar stirrade Präst Orvar galet på honom.

"Du är ju sjuk pojk! Iväg till sjukstugan, du eländige skurk."

Kort därefter slängdes Sven ut ur kapellet. Han skulle aldrig mer kunna se Präst Orvar i ögonen. Ilskan han hade sett i dem hade skrämt upp honom rejält.

Han började gå tillbaka mot baracken då han plötsligt hör Kapten Öfverströhms horn ljuda. En kort stund efter detta har hundra man ställt upp sig på gårdsplanen. Kaptenen utropar sedan något som får Svens mage att vändas ut och in:

"Turkarna har besegrat Hertig Hans. Dem marscherar nu mot Kalmar."

Fortsättning Följer...
 
Last edited:
Krokerik: Tack så mycket :)
 
Last edited:
Total randomness. Sånt gillar vi :D

(Med vi, menar jag mig)
 
Uotte: Härligt att höra :D Mer randomness är på gång!
 
Prolog 2

Småland, första juni, 1415

Hertig Hans retirerade i all hast ifrån de framryckande turkarna. Han hade lidit ett katastrofalt nederlag; 2500 man hade dukat under! Han hade fallit i ett bakhåll då han red mot Skåne för att befria det ifrån danskarna. Nu hade de småländska rebeller som gick under kodnamnet "Skogsturkarna" satt stopp för hans planer.
Han visste att hans misslyckande skulle få oerhörda konsekvenser. Kalmar stod nu försvarslöst mot en hord av småländska skogsturkar! Dessutom skulle han ställas framför en rastlös jury bestående av de mest ettriga adelsmännen i riket. Om han ens överlevde vill säga.

Baracken i Kalmar, senare samma dag

Sven hade kallats in till ett möte med Kapten Öfverströhm. Då han var den enda spanaren som lämnats kvar var det upp till honom att rida ut och... spana...

"Spanare, du har ett svårt uppdrag framför dig."

Sven svalde sin oro och utropade:

"Jag ska anta mig detta uppdrag med stor heder, jag ska genomföra det även om jag riskerar att dö på kuppen. Inget, inte ens 500 skogsturkar ska hindra mig! Frid vare med oss efteråt!"

Kapten Öfverströhm kliade sig på huvudet och såg ytterst förvirrad ut.

"Min pojk, du ska ju bara gå och och köpa lite bröd på Almas Livs runt hörnet."
"Åhh..." svarade Sven skamset.
"Ja, du vet, ni mannar äter oss ur huset" skrockade kaptenen.

Det var med en ytterst besviken min som Sven lunkade iväg mot Almas Livs. Han hade föreställt sig hur han göt nytt mod i de retirerande svenskarna och slog tillbaka mot skogsturkarna...

Han försökte minnas varför skogsturkarna gjorde uppror men kunde inte komma på anledningen. Han beslöt sig för att fråga någon på baracken när han var klar med inköpsrundan.

Väl inne i butiken skådade hans ögon den vackraste kvinna som någonsin vandrat på denna jord:

2qs12yv.gif

Almas Livs Alma!

För en kort sekund stod han helt stilla och kunde inte få fram ett ord. Almas Livs Alma begrundade honom en stund innan hon tog till orda.

"Vad vill du, soldat?"
"Jag tror bestämt att jag vill köpa brud... Öhh bröd! Bröd var det ja!"

Hon hade ryggat tillbaka då han uttalat ordet "brud" men han var inte säker på ifall hon tagit det som en förolämpning.

"Bröd sa du? Vilken tur; jag har massor av sånt! Hur mycket ska du ha?"

"Ungefär trettio kilo." slängde Sven ur sig.

"Det var en jäkla massa för en soldat att bära, tycker du inte det?"

Sven kände hur självsäkerheten strömmade tillbaka ut i kroppen.

"Ähh, man har ju tränat och så..."

"Öhh, jag tvivlar på att din klena kropp kan bära så mycket."

"Hmph, det ska vi allt bli två om!" utropade Sven argt.

"Kom igen, veva fram mina 30 kilo bröd!"

Almas Livs Alma gick in på lagret och vevade fram en massa bröd. En MASSA bröd. Det skulle bli så otympligt för den klene saken att bära. Hon fnissade för sig själv.

En halvtimme senare vankade Sven tillbaka mot baracken, med så mycket att bära att man inte ens såg honom under alla säckarna. Men han skulle minsann klara det. Han försökte tänka på annat och han kom återigen tillbaka till Almas Livs Alma.
Han beundrade verkligen henne; ingen hade någonsin varit uppkäftig mot honom då han var i uniform. Det var också detta som gjorde att han insåg att allt inte var som det skulle med jäntan...

Fortsättning Följer...
 
Last edited:
Randomness och oerhört skum humor, påminner om min Ming AAR :p
 
Prolog 3

Utanför Kalmar, andra juni, 1415

Efter en mödosam reträtt skymtade Hertig Hans till slut Kalmar! Han var räddad! Han slängde en blick över axeln; skogsturkarna hade slutat förfölja hans skräckslagna här. Eller ja, vad som återstod av den.
5000 man hade gett sig av ifrån Kalmar bara några dagar tidigare. Hertigen visste inte hur många som lyckats ta sig ifrån slagfältet levande, men han uppskattade att knappt 1/3 fortfarande levde. Han såg hur Kalmars portar öppnades för hans retirerande här...

fxymc0.jpg


Samtidigt inne i Kalmar

Sven hade precis kommit fram till baracken efter en dags mödosamt släpande på varorna; då han hörde skräckslagna skrik. Han såg hur portarna öppnades längre ner längs huvudgatan. En väldans massa soldater stormade in i staden. Då insåg Sven ett fruktansvärd sak!

"Fan, dem kommer vara hungriga och äta upp allt brödet!"

Han skymtade några unga kadetter i baracken och ropade på dem. De kom springandes i all hast.

"Ja, spanare?"

"Vi måste ta in skiten i baracken innan dem där tar allt!"

Soldaterna vände sig om och begrundade de anstormande soldaterna.

"Öhh... Det är nog för sent..."

Sekunden senare översvämmades dem av hungriga soldater. Sven gjorde sitt bästa för att skydda den värdefulla lasten; men ack, det var för många.

"Det är mitt bröd din slashas!"

"Vet du inte vem jag är, pojkvasker?"

"Jo, du är en tjuv som tar arméns förnödenheter!"

"Jag är Hertig Hans din odugling, jag beordrar dig att försvinna från denna stad!"

"Hertig... Hans? Jag..."

"Det är lönlöst, pojkvasker, i kraft av mitt ämbete som Hertig över Småland förvisar jag dig från denna stad!"

Sven blev först så paff att han inte visste var han skulle ta vägen. Då han såg Hertigen glufsa i sig brödet, brast något inom honom.

"DU KOMMER ATT ÅNGRA DETTA DIN HALVT NERGRÄVDA SLAFSHJÄRNA NI TVÅ, KOM MED MIG."

De två kadetterna följde motvilligt med Sven ut ur staden.

De passerade fortfarande soldater som strömmade in i staden och det var med nöd och näppe de lyckades ta sig ut därifrån.

"Spanare, vart ska vi?"

"Hmph... Till Skogsturkarna."

Fortsättning följer...
 
Last edited:
Ja, jag hade mycket gärna velat läsa denna omtalade Ming AAR :eek:

Update ikväll eller imorgon :D
 
Helt underbart flum, ser fram emot att få se skogsturkar :D

Men men, Svens mörkgröna text är svår att läsa mot forumets mörkblå bakgrund. Ljusgrön skulle synas mycket bättre.
 
KonradRichtmark: Haha, tack så mycket :)
Kommer bli mycket skogsturkar ett tag framöver :D

Har även fixat Svens dialogfärg samt ett par andra typos här och där =)

Börjar skriva ny update nu!

// Saulta
 
Prolog 4

Kalmar, första juni, 1415

Kapten Öfverströhm sprang ut ur baracken för att bemöta Hertig Hans. Till sin förvåning såg han hertigen stå och gorma på spanar-Sven. Spanar-Sven blev uppenbarligen väldigt stött av detta då han gormade tillbaka och sedan rusade ifrån platsen med två andra soldater. Kaptenen försökte ropa tillbaka dem; men hans ord dränktes av allt oväsen från de trötta soldaterna.

Hertig Hans uppmärksammade kaptenens närvaro och tågade iväg mot honom.

"Ahh... Kapten Öfverströhm!"

Motvilligt svarade kaptenen:

"Ja, Hertig Hans?"
"Jag tror bestämt att du borde lära dina kadetter lite hyfs; jag var tvungen att skälla ut en av dem nyss."

Kaptenen ryckte på axlarna.

"Jag såg det. Jag skulle bli oerhört tacksam om du inte gjorde det i framtiden."

Hertig Hans höjde på ögonbrynen.

"Jag ska väl inte behöva påminna dig om vem som har högst rank av oss två?" sa han kyligt.
"Sant, men å andra sidan är det inte jag som ser till att soldater deserterar."

De två männen stirrade surt på varandra, med händerna på sina svärd. Innan något hann hända avbröts de båda herrarna dock av Präst-Orvar.

"Var hälsade mina herrar!"

Varken Kapten Öfverströhm eller Hertig Hans släppte varandra med blicken. Däremot mumlade de båda en tyst hälsning till prästen.

"Det är väl en förpillrat förtjusande dag vi välsignats med
idagidagidag?"
"Vi har nyss förlorat ett halvt regemente din jubelidiot." gormade Hertigen.

Präst-Orvar hoppade till, men återfick lugnet då han såg att Öfverströhm flinade.

"Ganska uselt att en Hertig förlorar så många män mot en gäng skogsturkar; inte sant, präst-Orvar?"
"Hur understår du dig, din odugling?"
"Nej, Hertig; frågan är hur du kan vara så oberörd av denna händelse, du glufsar i dig bröd som om det inte fanns en morgondag!"
"Vakta din tunga, kapten."
"Du bör nog vara lite mer försiktig innan Eriks Unionsråd hälsar på."

Plötsligt förändrades Hertigens ton.

"Vad menar du?"
"Jag säger inte mer; som ett straff för att du förvisade min bäste spanare."

Då ryckte Präst-Orvar till.

"Vid Merlins skägg, det är väl inte Sven ni pratar om nu?"

Kapten Öfverströhm vände sig mot präst-Orvar.

"Jo, Sven Svante Sten Svensson." sa han surt.

Prästen drog en djup suck.

"Han berättade nyligen för mig om en dröm han haft; där han gjorde gemensam sak med skogsturkarna och dödade dig Hertigen. Han berättade att han i drömmen hade varit så fruktansvärt arg på dig; men han kunde inte komma ihåg anledningen. Jag tycker du kan..."

Präst-Orvar malde på, medan både Hertigen och Kaptenen stod som förlamade.

Plötsligt utbrast de båda i kör:

"Vi måste stoppa denna deserterande kättar-Sven snabbt som fan!"

Fortsättning följer...
 
Last edited:
Uotte: Random är skoj :D

Krokerik: Det kommer, det kommer :rolleyes:

Bazti: Tackar :D

*Jobbar på nästa update; kommer bli mycket Sven och skogsturkar ett tag framöver nu!
 
You must log in or register to reply here.
Top Bottom
Back