DEL CVII
Guidens beslut att förflytta trupper från ”gapet” till Dubrovno kunde inte ha kommit på en dåligare tidpunkt för de Monsabert. Hans trupper hade visserligen intagit L/R-linjen, men endast efter hårda strider som lämnat dem utmattade. Dubrovnoffensiven berövade de Monsabert de utvilade reserver han hade tänt kasta in i striderna för att utnyttja genombrottet, vilket gjorde att han tvangs skicka fram utnötta förband mot de ryska ställningarna vid floden Kasplya. Hans situation hjälptes dessutom inte av att de ryska partisanförband som opererade bakom hans linjer systematiskt – och på särskilda order från den Kejserliga Försvarskommitténs Partisanbyrå – förstörde järnvägar och vägar in mot stridszonen, med särskild fokus på bränsletransporter.
Ryska partisaner förbereder sprängningen av en järnvägslinje
Pepeljajev hade å sin sida sett hur den ryska arméns situation i gapet förbättrades dag för dag. Reserver fyllde upp de gap i de ryska linjerna som skapats under den franska offensivens första dagar, och allt fler stormvagnar kunde sättas i beredskap bakom den nya ryska försvarslinjen vid floden Kasplya, som gick tvärs över gapet mellan Dvina och Dnjepr. I luftstriderna hade än så länge ingen sida lyckats för övertaget, även om den ryska krigsindustrins ansträngningar gjort att luftstridernas fokus flyttats från den ryska sidan av fronten till den franska. Över huvud taget steg moralen i de ryska styrkorna, och Pepejajev började dra upp planer för att slå tillbaka mot de franska styrkorna.
I planeringen av den första ryska motoffensiven i gapet ansåg Pepeljajev, och hans kollegor inom Smolenskfrontens generalstab, att fransmännen troligtvis skulle försöka erövra Smolensk så fort som möjligt, innan de försökte rycka vidare mot Moskva eller började anfalla Dvina- och Dnjeprfronternas flanker. På grund av rapporter från den ryska motståndsrörelsen samt det nyss inledda (och redan fastkörda) anfallet mot Dubrovno ansåg de dessutom att fransmännen förmodligen inte hade tillräckligt mycket trupper till sitt förfogande för att genomföra en klassisk kniptångsmanöver för att omringa Smolensk. Istället var det mer troligt att de skulle anfalla rakt väster om staden, varefter de skulle försöka arbeta sig runt förstäderna och omringa staden på det sättet. Allra mest troligt var att de skulle anfalla via Motorväg 3.
Motorväg 3 innan kriget
Motorväg 3 var en smal men välbyggd väg som gick mellan Vitebsk och Smolensk. Den var ett resultat av det sysselsättningsprogram som dragits igång av Aleksej II och Kerenskij i depressionens fotspår, och gick mellan Smolensk och Vitebsk. Genom ett ingenjörsmässigt misstag gick vägen emellertid alldeles för långt söderut, varför den bytte riktning i Golinky, som ju var det ställe där den ryska L/R-linjen kollapsat. I ett försök att rätta upp misstaget gick därför vägen åt nordost efter Golinky, över Kasplya och fram till det lilla samhället Volokovaya, där den åter bytte riktning till östsydöst, in mot Smolensk. Detta gjorde att vägen fick formen av ett spelvänt N, något som gjorde den rätt ineffektiv som motorväg. Den var emellertid tvåfilig och asfalterad, vilket gjorde den till den perfekta framryckningsvägen för franska stormvagnar. Till råga på allt hade Motorväg 3s bro över Kasplya inte sprängts, då den fortfarande användes som reträttväg av de ryska styrkorna.
Den ryska planen var att låta fransmännen göra sitt första anfall mot Kasplyalinjen längs Motorväg 3, och vänta till dess att de franska stormvagnarna rullade över bron vid Volokovaya, för att sedan genomföra ett massivt angrepp mot de franska flankerna. Fransmännens anfall skulle rivas upp, oersätterliga franska stormvagnar och soldater skulle gå förlorade, Smolensk skulle räddas, och den ryska armén skulle få ännu mer tid att förbereda sig på den generaloffensiv som skulle slutgiltigt krossa fransmännen. Planen hade emellertid ett stort problem; en övertro på fransmännens naivitet. Varken de Monsabert eller medlemmarna i hans stab var så dumma att de skulle försöka köra alla sina trupper över den enda icke förstörda bron. Risken för bombanfall och överrasknings var alldeles för stor, samtidigt som det vore fördelaktigt för de franska styrkorna att korsa floden på ett ställe där ryssarna inte väntade sig att de skulle anfalla.
Gick inte att lura
Istället för att centrera sitt anfall på Motorväg 3 valde därför de Montsabert och hans stab att sätta in anfallet runt samhället Kasplya, tre mil nordväst om Smolensk och en mil norr om motorvägen. Samhället, som låg på båda sidor om floden Kasplya, genomkorsades av områdets näst största väg och gav fransmännen utmärkta möjligheter att rycka fram mot Smolensk när de väl lyckats korsa floden. Den franska planen blev därför att samla så mycket artilleri och luftunderstöd som möjligt på ett milsbrett avsnitt vid Kasplya, lamslå försvararna och skicka in EP-trupper för att rensa Nikolauslinjen . Därefter skulle ingenjörs- och pionjärtrupper snabbt bygga tillfälliga broar över floden, varefter franskt pansar kunde korsa floden och rycka fram mot Smolensk. Järnvägsknutpunkten skulle förhoppningsvis falla till de franska pansarspjutspetsarna utan strid, varefter de resterande ryska trupperna vid Kasplyalinjen skulle finna sig isolerade och tvungna att överge sina ställningar och retirera söderut. De Monsabert uppskattade att ”gapet” skulle vara rensat på lite över en vecka.
De följande dagarna, mellan den artonde och den tjugoandra juli, samlade fransmännen under största hemlighetsmakeri alla tillgängliga trupper på det tio kilometer långa frontavsnitt på vilket anfallet skulle äga rum. Fjorton infanteridivisioner och sex pansardivisioner stod emot ett ryskt frontavsnitt där fyra ryska infanteridivisioner trängts ihop. Fransmännen var emellertid utmattade efter den sista tidens strider, och de hade ännu inte fått sina förluster ersatta, med resultatet att de endast hade cirka 95000 man och 300 stormvagnar mot de ungefär 210000 soldater och 900 stormvagnar de skulle haft om divisionerna var fulltaliga. En del pansarkanonvagnar och stormvagnsjagare fanns även representerade bland de franska styrkorna. Det fanns dessutom en hel del franska förband bakom linjerna som reserver, men dessa var ännu värre sargade än de som nu sattes in i frontlinjen och uppgick därför endast till runt 40000 soldater. Fransmännen satte därför sin lit till det fortfarande förhållandevis intakta flygvapnet samt artilleriet, som fortfarande var enormt slagkraftigt.
En allt för vanlig syn
De fyra ryska divisionerna var med en styrka på runt 45000 man så gott som fulltaliga, och befann sig i väl skyddade ställningar. De led emellertid av det faktum att en stor del av manskapet var otränade rekryter, som nyss anlänt från träningslägren, samt av en brist på tyngre utrustning. De kunde emellertid förlita sig på det faktum att de – till skillnad från fransmännen – hade stora truppstyrkor i reserven, vilket gjorde att de hade råd att ta förluster. Deras största problem var dock att de ryska stormvagnarna och de bästa trupper befann sig tio kilometer längre söderut, och att de därför omöjligt kunde slå tillbaka ett franskt anfall, utan endast sakta ner det.
Klockan tre på morgonen den tjugotredje juli 1944 inleddes ett avledande franskt anfall längs Motorväg 3 mot Volokovaya. Franskt infanteri stormade bron och mötte endast lätt motstånd, varefter de öppnade vägen för en mindre fransk pansaravdelning, som rullade rakt in i den ryska fällan. En halvtimme senare, då de ryska soldaterna vid Motorväg 3 var långt inne i de förplanerade manövrar som så småningom skulle bli till ett motangrepp, började Pepeljajev ana oråd då inget större franskt pansaranfall kom. Två minuter senare, klockan 03:32, lokal tid, befarades hans värsta farhågor då marken norr om Volokovaya började skaka av detonationerna från tusentals franska artillerigranater och bomber. Slaget om Kasplya hade inletts, och båda sidor skulle bli förvånade över hur det slutade.