• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Definitivt inte.
 
Davisx3m said:
HURRAH!!! :mad:

Menar du 'Ura'? Although it means hurrah, which

Haha, jävla engelska smyger sig på. :p
Bara för att det är lite kul lämnar jag det så och börjar om. :p

Menar du 'Ura'? Det betyder ju dock 'hurrah', vilket ska betyda 'döda' på turkiska. :)
 
Van der Gent said:
Menar du 'Ura'? Although it means hurrah, which

Haha, jävla engelska smyger sig på. :p
Bara för att det är lite kul lämnar jag det så och börjar om. :p

Menar du 'Ura'? Det betyder ju dock 'hurrah', vilket ska betyda 'döda' på turkiska. :)

Du skrev det med flit, för du tog inte bort det. ;)
 
ESK fyller två år idag, och vi firar detta genom att inte posta en uppdatering. :D :cool:

Wordfilen (som endast består av text) är 955 kilobyte stor. Texten innehåller ungefär 568 815 tecken, fördelade på 204 sidor.

Leve Guiden och Integralismen!
 
Zuckergußgebäck said:
ESK fyller två år idag, och vi firar detta genom att inte posta en uppdatering. :D :cool:
:mad: Du är elak *ledsen*
 
DEL CIV

Under sommaren 1944 stod det mer och mer klart att de olika staterna som stred mot Frankrike behövde ett gemensamt ledarskap och ett gemensamt mål om de någonsin skulle kunna hoppas besegra det rike som sträckte sig från Orkneyöarna till Dnjepr. Storbritannien och den Tyska Federationen hade ända sedan krigets början haft ett nära stabssamarbete, vilket visades bland annat under bombningen av Kiel i november 1941, samt samarbetet mellan RAF och Luftstreitkräfte i jakten på franska torpedbåtar, men liknande arrangemang saknades mellan de största deltagarna på den antifranska sidan: USA och Ryssland.

royalnavy.jpg

Royal Navy och RAF jagar torpedbåtar i Atlanten

För att avhjälpa detta problem satte sig J.F.C Fuller och den allt mer sjuklige tyske presidenten Hans Vogel i kommunikation med regerings- och statschefer i de krigförande länderna med målet att sammankalla en konferens där gemensamma krigsmål kunde dras upp och kampen mot Frankrike och hennes allierade systematiseras. Samtliga inbjudna tackade ja eller svarade att de tänkte skicka en representant, men frågan om exakt var konferensen skulle hållas var fortfarande öppen. Både amerikanerna och ryssarna ville vara nära sina respektive hemländer om i fall att situationen skulle svänga till det värre, samtidigt som de mindre staterna samt Storbritannien och den Tyska Federationen inte ville träffas på varken ryskt eller amerikanskt territorium, då detta kunde synas som att de förringade de mindre länderna. Den enda lösningen var ett möte på neutralt territorium.

På inrådan av den brittiske utrikesministern Anthony Eden hade även den neutrala – med undantag för det pyrande kriget i Kina – stormakten Japan bjudits in till konferensen, något som på ett enkelt och smidigt sätt kom att lösa frågan om var konferensen skulle hållas. Japans premiärminister Fumimaro Konoe föreslog i juni 1944 J.F.C Fuller att de olika ländernas ledare skulle sammanträda i Japan – vilket kanske inte var särskilt nära vare sig den ryska fronten eller den amerikanska – utan snarare lika långt ifrån. Japan skulle även tjäna till att alla alliansmedlemmar skulle känna sig jämlika och inte underordnade giganterna Rysslands och USAs intressen. Fuller och Vogel godtog förslaget, och både Kerenskij och Long accepterade det, om än motvilligt och mot en garanti om byggandet av telefon och telegrafkablar till sina respektive huvudstäder. Både den amerikanske presidenten och den ryske premiärministern lämnade dock återbud i sista stund på grund av krigsläget, och skickade istället nära medarbetare med full handlingsfrihet.

long-1.jpg

President med förhinder

Konferensen, som skulle hållas i Yokohama, var egentligen tänkt att hållas i augusti 1944, men både Ryssland och USA bad om uppskov på grund av krigsläget, något som tillät japanerna att avsluta byggandet av två helt nya konferenslokaler. Inledningsvis hade Konoe och den kejserliga regeringen planerat att låta konferensen bli en uppvisning av Japans styrka, men då samtliga involverade ledare efterfrågade en mer nedtonad och disket konferens ströks militärparaderna och flyguppvisningarna. Likväl blev Yokohama skådeplats för en av de största militära operationerna i fredstid, då enorma truppstyrkor med en fantastisk mängd luftvärnskanoner anlände för att trygga deltagarnas säkerhet. Exakt hur Frankrike eller Kanada skulle lyckas med den logistiska mardrömmen att genomföra ett anfall mot Yokohama förklarades inte, och man kan nog sluta sig till att det enorma säkerhetspådraget helt enkelt var ett alternativt sätt för japanerna att visa sin militära potential.

scavenius.jpg

Erik Scavenius - förflyttad för att rädda freden

Representanter från alla de länder som befann sig i krig med Frankrike och hennes allierade började strömma in i Yokohama under de första dagarna i september, och inkvaretrades för det mesta ståndsmässigt i det västerländska distriktet Yamate. Så många delegater anlände dock att platsbrist uppstod, och vissa delegater från mindre länder inkvarterades hos privatpersoner. I en särskilt minnesvärd incident sattes Jugoslaviens premiärminister Ivan Šubašić i samma hus som Montenegros premiärminister Sekula Drljević. Jugoslavien och Montenegro hade avskytt varandra ända sedan det tredje balkankriget år 1920, och det var nära att de två männen råkade i slagsmål. Tillskyndande livvakter lyckades sära på de två regeringscheferna, och man lät Drljević byta hus med den danske statsministern Eric Scavenius. Med undantag för sådana mindre diplomatiska förvecklingar avlöpte dagarna fram till Yokohamakonferensens öppnande den femtonde september 1944 smärtfritt, och stämningen den första dagen var god med undantag för att Šubašić slängde arga blickar på Drljević samt Albaniens och Bulgariens premiärministrar Zogu och Filov.

Officiella representanter vid Yokohamakonferensen

Albanien – premiärminister Ahmet Zogu, utrikesminister Ekrem Libohova
Bulgarien – premiärminister Bogdan Filov, utrikesminister Petko Staynov
Chile – utrikesminister Joaquín Fernández y Fernández
Danmark – stats- och utrikesminister Eric Scavenius
Grekland – premiärminister Konstantinos Maniadakis, utrikesminister Emmanouil Tsouderos
Japan – premiärminister Fumimaro Konoe, utrikesminister Hachirō Arita
Jugoslavien – premiärminister Ivan Šubašić
La Plata – vicepresident och krigsminister Edelmiro Farrell
Montenegro – premiärminister Sekula Drljević
Norge – statsminister Johan Nygaardsvold, utrikesminister Trygve Lie
Rumänien – premiärminister Ion Antonescu, utrikesminister Mihai Antonescu
Ryssland – storhertig och vice ordförande för den kejserliga försvarskommittén Mikhail Romanov
Schweiz – president Walther Stampfli
Storbritannien – premiärminister J.F.C. Fuller, utrikessekreterare Anthony Eden
Sverige – statsminister Per Albin Hansson, utrikesminister Christian Günther
Tyska Federationen – vicepresident Kurt Schumacher, utrikesminister Erich Ollenhauer
USA – vicepresident Charles Lindbergh, statssekreterare Henry Ford

Redan tidigt stod det klart att konferensen skulle mynna ut i en enad front mot fascismen, integralismen och gaullismen, och ingen av de viktigare deltagarna yttrade sitt missnöje med detta mål. Den stora frågan under Yokohamakonferensen blev istället exakt hur en sådan enad front skulle se ut och hur denna enade front skulle utkämpa kriget. Debattens vågor gick stundtals höga, och vid ett tillfälle stormade Ahmet Zogu ut ur konferenslokalen i protest över att de små ländernas intressen ignorerades för att inte återvända förrän dagen därpå. Zogus koleriska beteende gjorde dock att man kom överens om att alla stater inom den enade fronten fick lika mycket att säga till om när det gällde kriget, men att de högre befälhavarna å andra sidan skulle komma från de större länderna.

ahmetzogu.jpg

Ahmet Zogu representerade den åldrande Wilhelm I vid konferensen

Man avhandlade även krigsplanerna, och kom fram till att Frankrike var det största hotet mot fred och frihet i världen, och som sådan borde krossas först. USA, La Plata och Chile fick dock löften om hjälp mot sina fiender Kanada och Brasilien, och de fick båda löften om frikostiga leveranser av japansk olja och materiel. Liknande avtal slöts mellan de flesta krigförande länder och Japan, som allt mer intog rollen som världens försörjare av vapen, förnödenheter och bränsle. Tyska Federationen och Storbritannien fick flygplan så att de skulle kunna återuppta bomboffensiven mot Franskkontrollerade Europa, och de mottog även en försäkran om leveranser av lastbilar för att förstärka Montgomerys utsträckta förnödenhetslinjer i Tunisien, där fransmännen fortfarande höll stånd. Även Ryssland fick löfte om tiotusentals japanska lastbilar, mestadels av modellen Toyota KB, som höll på att fasas ut inom den japanska armén.

Konferensen rörde även Japans framtida roll i kriget mot Frankrike. Även om hon ända sedan krigets början hade fört en franskfientlig neutralitetspolitik fann man att det var svårt att motivera den japanska regeringen att ge sig in i kriget; år 1914 hade Franska Ostasien och en allians med Storbritannien lockat in henne i kriget på den åttonde koalitionens sida. År 1944 fanns det inte längre några franska besittningar i Stilla havsområdet, och det verkade som om Japan egentligen inte skulle ha något att vinna på att inträda på de franskfientligas sida – särskilt som de just höll på att planera en avgörande offensiv mot de delar av Kina där Chiang Kai-sheks styrkor fortfarande klamrade sig fast.

konoe.jpg

Konoe satte Japan på vägen mot storhet

Konoe och Arita spelade därför sina kort väl. De förklarade sig först beredda att leverera materiel och olja till de olika staterna som stod i krig mot Frankrike – själv var hon för upptagen med kriget i Kina. Resten av medlemmarna på kongressen förklarade dock att de behövde Japans hjälp för att segra, och att de var villiga att göra eftergifter för att hon skulle inträda på deras sida – bland annat var de beredda att godkänna Japans krig i Kina och lämna över ockupationen av den portugisiska kolonin Östtimor till Japan. De japanska delegaterna var dock motsträviga, och krävde större territoriella kompensationer – särskilt på Brittiska Samväldets bekostnad.

Den tjugosjunde september lämnade Japan det första anbudet om ”kompensation” till resten av kongressens medlemmar, vari de krävde Malacka, Burma, Andamanerna, Östtimor, Södra Nya Guinea, Norra Sakhalin, Sarawak, Filippinerna, Guam samt en fri hand i Kina. I utbyte mot att de skulle inträda i kriget. Samtliga stater utom Storbritannien, USA, Ryssland och den Tyska Federationen köpte erbjudandet, något som vart oturligt, särskilt som dessa stater, trots deklarationen om alla staters lika värde under kongressen, var de tyngst vägande makterna i krig mot Frankrike. Förhandlingens vågor gick heta, Japan backade på några punkter, men höll fast på andra. De släppte kravet på Guam och bitar av västra Burma, men höll fast vid resten av sina krav fram till den tjugonionde september, då de återigen tvangs backa – den här gången från Norra Sakhalin och Filippinerna.

eden.jpg

Upprörande!

Det är lätt att föreställa sig de olika delegaternas desperation när det gällde Japans styvnackade motstånd mot att avstå från sina krav på territoriell kompensation. Å ena sidan ville de inte ge efter för utpressning, men å andra sidan behövde de Japans hjälp – och det nu. Ytterligare försök gjordes att vattna ner Japans krav, med blandad framgång. Konoe gick med på att släppa allt utom de västra delarna av Burma, och dessutom gå med på delat anglo-japanskt styre över Singapore, men längre än så kunde han inte sträcka sig – om de inte gick med fick de klara sig utan japansk hjälp.

Fuller och Eden vägrade inledningsvis att gå med på vad de såg som krossandet av det Brittiska imperiet i Orienten – särskilt för den rabiate nationalisten Fuller var detta väldigt svårsmält. Det var därför upp till de tyska och amerikanska representanterna att tala dem till rätta. Fuller skrek vredgat till Ford när de två männen träffades på kvällen den trettionde september att han hellre skulle dö än att släppa bitar av imperiet till de gula jävlarna. Ford lär ha bett honom se till den större nyttan, för att sedan tillägga att han privat delade Fullers åsikt. Ollenhauers övertalningsförsök gick dock mindre bra; Fuller kastade ut den 43-årige SPD-politikern ur sin bostad och skrek att han vägrade tala med ”kommunister”.

ollenhauer.jpg

Utkastad

I vilket fall som helst nåddes en kompromiss den första oktober; Japans senaste erbjudande godkändes – med undantaget att det var ett köp snarare än en kompensation. Konoe gick med på att betala en enorm (och fortfarande hemlighetsstämplad) summa pengar till Storbritannien över en tjugoårsperiod, och i gengäld fick Japan delar av västa Burma, Malackahalvön, Sarawak, Östtimor, Andamanerna och södra Nya Guinea.

Den femte oktober, efter tjugo dagars förhandlingar, avslutades Yokohamakonferensen. Vissa av delegaterna åkte därifrån med ett bättre humör än andra, vilka svårligen kunde dölja sitt missnöje. Som en sista handling gjorde delegaterna ett gemensamt uttalande där de krävde Frankrikes ovillkorliga kapitulation, och erbjöd hennes olika allierade att förhandla om separatfred. De tillkännagav även skapandet av en helt ny militärallians som omfattade alla de stater som var i krig mot Frankrike.

Kopiaavasien1944.jpg

Asien efter Japans inträde i kriget

Ungefär samtidigt som delegaterna steg på sina flygplan för att flyga hem till sina respektive huvudstäder eller högkvarter levererade Hachirō Arita i egen hög person en krigförklaring till den franska ambassaden i Tokyo. Fransmännen förklarades persona non grata och fick 24 timmar på sig att lämna landet.

Den nionde koalitionen hade fötts.
 
Last edited:
Japaner, japaner, japaner. :D Underbart. Jag som föredrar att läsa om diplomati framför fronter och så fann denna uppdatering fullkomligt lysande.
 
Ajaj, vad dumma japanerna är! Japan skulle ju ha gått med Frankrike ju. :(
 
Aha, jag ser framemot en Japandominerad efterkrigstid :D
 
Sir Kenny said:
Hur stor industriell makt har Japan egentligen?
Off the record så har de en stor och delvis förslavad befolkning i ockuperade Kina att tappa. :)