-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Halva svenska communityt har ju redan kommentrat någon gång efter de senaste två uppdateringarna. 
Zuckergußgebäck said:Inga fler kommentarer?
Inte haft tid att kommentera.
Jag är glad att den här AARen (om det nu är en sådan!) är tillbaka. Mycket bra uppdatering som vanligt. Fast jag hoppas att Frankrike inte vinner.
ah, det börjar nästan bli bud på att få in det i mina rutiner att titta till denna, jag missade helt den senaste uppdateringen.
jättebra, jag tar för givet att det inte är den mest opartiska källan till krigsinformation?
jättebra, jag tar för givet att det inte är den mest opartiska källan till krigsinformation?
Jag vill bara tillkännage att jag trots att jag undviker skandinaviska OT och Skarion i största allmänhet inte kommer att svika mina läsare. Ett Skillnadernas Krig kommer att fortsätta, och jag kommer att vara aktiv på forumets engelska delar, både eftersom jag inte kan leva utan vissa AARs och för att jag inte kan lämna 1914 i sticket.
Det är allt tills vidare.
Det är allt tills vidare.
Zuckergußgebäck said:Jag vill bara tillkännage att jag trots att jag undviker skandinaviska OT och Skarion i största allmänhet inte kommer att svika mina läsare. Ett Skillnadernas Krig kommer att fortsätta, och jag kommer att vara aktiv på forumets engelska delar, både eftersom jag inte kan leva utan vissa AARs och för att jag inte kan lämna 1914 i sticket.
Det är allt tills vidare.
Glad nyhet!
DEL CII
Den franska sommaroffensiven 1944 hade planerats ända sedan det misslyckade slaget vid Dnjepr tidigt år 1944, då franska trupper slagit sig in i men misslyckats med att bryta den ryska nikolauslinjen. Misslyckandet under vintern kom knappast som en överraskning för de flesta franska befälhavare, och ett antal av dem började privat uttrycka tvivel över Guidens förmåga att formulera militär strategi, något som ytterligare bekräftades när diskussionen i bunkern under Aachen kom in på vad som borde göras härnäst.
Charles de Gaulle, en härjad man
De Gaulle, som fortfarande befann sig i chock efter sonens död på nordatlanten, vägrade hårdnackat att gå med på en reträtt från de sträckor av nikolauslinjen som de franska trupperna redan erövrat, trots att vidare offensiver på bred front var meningslösa, de franska styrkorna tänjda till bristningsgränsen samt det faktum att de befästningsverk de erövrat inte gav något som helst skydd för anfall från öster – både eftersom de var byggda på det sättet samt att de flesta totalförstörts i striderna.
De Gaulles vägran att acceptera en reträtt från områdena öster om Dnjepr ledde till att den nye ryske befälhavaren över Dnjeprfronten, den nybakade generallöjtnanten Michail Tuchatjevskij, kunde förstärka sina trupper med nyanlända rekryter från hela det ryska imperiet och slå hårt mot de utmattade och nednötta franska trupperna. I det andra slaget vid Dnjepr krossade ryskt infanteri och ryska stormvagnar de franska försvararna genom vad Tuchatjevskij kallade ”djupoperationer”, en doktrin som var misstänkt lik det franska chockkriget. På endast några få dagar mellan den tolfte och tjugoförsta juni 1944 kollapsade det franska försvaret på Dnjeprs östra strand och ryssarna kunde åter ta upp positioner vid floden.
Michail Tuchatjevskij - general ur den lägre aristokratin
Det var fransmännens smala lycka att Tuchatjevskij inte vågade pressa vidare över floden utan uttryckliga order från St. Petersburg och den Kejserliga Försvarskomittén, utan istället nöjde sig med att låta sina stormvagnar stanna vid Dnjeprs strand – om han fortsatt anfallet skulle de försvagade fransmännen fått utkämpa en försvarsstrid där under större delen av sommaren. Nu fick de istället möjligheten att förstärka sina trupper så gott det gick, skrapa ytterligare på botten av grytan efter ännu en årsklass överåriga reservister och förbereda sig för sommarens operationer.
Många inom det franska överkommandot ville stanna på defensiven under 1944, låta ryssarna blöda till döds medan de anföll förberedda franska ställningar och kanske till och med evakuera området runt Dnepropetrovsk och retirera till floden Inhulets. Problemet med detta var att planen innehöll tre för Guiden oacceptabla ord: ”defensiven”, ”evakuera” och ”retirera”. De Gaulle, vars mentala stabilitet inte varit allt för bra sedan sonens död, planerade istället hela tre offensiver för sommaren, vilka han ansåg skulle vara tillräckligt för att tvinga Ryssland på knä och avsluta kriget under år 1945.
Offensiv ett hade det mest begränsade målet. Franska styrkor skulle korsa Dnjepr norr och söder om Kiev, skära av staden och erövra den. Detta var både för att beröva Ryssland en av sina största industristäder, som trots det faktum att den franska armén endast stod några kilometer bort fortsatte att bygga vapen och stormvagnar. Kievs fall skulle dessutom beröva ryssarna sitt sista fäste på Dnjeprs västra strand, och ge fransmännen ett fäste på den östra sidan.
Kiev, belägrat, bombarderat och delvis i franska händer höll fortfarande ut på Dnjeprs västra strand
Offensiv två var riktad mot Dvina, ett område som endast sett mindre strider under slaget vid Dnjepr. De fientliga positionerna – ansåg Guiden – var inte lika starka här som vid Dnjepr, och det borde vara lätt att korsa floden, slå söder den fientliga fronten för att sedan rycka norrut genom Baltikum – för att tillsammans med en offensiv från de delar av den finska kusten som fransmännen höll – hota den ryska huvudstaden St. Petersburg.
Den franska generalstaben var inte road, och försökte övertyga de Gaulle om att det vore självmord att dela upp de tillgängliga offensiva styrkorna på östfronten på ett sådant sätt som guiden föreslog. De argumenterade istället för att samla ihop samtliga tillgängliga styrkor för att slå till mot de ryska styrkorna på den svagaste punkten i nikolauslinjen, bryta igenom fiendens linjer, och därigenom tvinga ryssarna att överge sina positioner vid Dnjepr. Guiden satte sig inledningsvis på tvären, för att sedan göra ett av sina tvära lappkast och godkänna operationen. Förhandlingarna slutade alltså för en gångs skull med en seger för den franska generalstaben, men efter detta litade inte de Gaulle särskilt mycket på sina generaler, och generalerna började i sin tur allvarligt tvivla på Guidens militärstrategiska kunskaper.
Den franska sommaroffensiven 1944 skulle genomföras vid den del av Nikolauslinjen som låg mellan floderna Dnjepr och Daugava, och som därför inte skyddades av de breda floderna. Målet var att i en klassisk chockkrigsmanöver bryta fiendens linjer med infanteri och ingenjörstrupper, varpå de franska stormvagnarna, som nu inte hindrades av breda floder och förrädisk is, skulle köra rakt igenom fiendens linjer och fortsätta mot Moskva. Motoriserat infanteri skulle följa upp rulla upp den ryska flanken vid nikolauslinjen, varpå den ryska fronten skulle kollapsa. Avsaknaden av andra befästningslinjer längre österut skulle tvinga de nu demoraliserade ryska styrkorna att retirera bortom Moskva, vilket skulle tillåta de franska trupperna att skära av det ryska järnvägsnätet på mitten.
...all in a a day's work...
Ryssarna var dock inte dummare än att de redan när linjen byggdes insåg problemet med vad de kallade ”Smolensk-Vitebsk-gapet”. Trots att Nikolauslinjen egentligen endast var en sista utväg för de ryska styrkorna om de mot all förmodan skulle ha tvingats retirera från andra befästningar i Polen lades därför stora ansträngningar ned på att befästa området mellan Dnjepr och Daugava. Starka befästningsringar anlades runt Vitebsk och Smolensk, och ett antal försvarslinjer byggdes mellan de båda floderna. Dessa försvarsanläggningar kompletterades med ett antal fristående cementfort och artilleripositioner. Vid första anblicken verkade det därför som om det skulle vara omöjligt för det franska pansaret att bryta igenom vid Smolensk-Vitebsk-gapet, men det fanns ett antal saker som talade till fransmännens fördel.
Det största problemet för ryssarna var att Smolensk-Vitebsk-gapet låg precis mellan de två armégrupperna (”fronterna”) som skötte försvaret av Nikolauslinjen. Michail Tuchatjevski ledde den största av dessa två fronter, nämligen Dnjeprfronten. Den ryska armégruppen som skötte det avsnitt av linjen som låg norr om Daugava kallades för ”Baltiska fronten”, och leddes av generallöjtnant Pjotr Wrangel.
Frågan om vilken av armégrupperna som förde befäl över gapet hade – trots att striderna runt Nikolauslinjen pågått i över ett halvår – ännu inte lösts på sommaren 1944, och både Tuchatjevski och Wrangel ansåg att frontavsnittet lydde under dem. Saken komplicerades av att Wrangel sedan länge haft personliga meningsskiljaktigheter med den förre befälhavaren över Dnjeprfronten, generallöjtnant Kornilov. Som en konsekvens därav vägrade Wrangel att sätta sig ner och lösa frågan, och båda befälhavarna förblev övertygade om att ”gapet” lydde under dem, vilket ledde till en serie missöden och kontraorder under slaget om Dnjepr. Turligt nog anföll fransmännen med mindre styrka och entusiasm i norr, och det franska anfallet fångades upp av befästningarna.
Mindre fort vid "gapet"
När Tuchatjevski tog över som befälhavare för Dnjeprfronten efter att Kornilov skickats till Transamur bad denne Denikin om ett utlåtande om vilken front gapet egentligen tillhörde, och då Wrangel inte bara hade en ovän i Kornilov utan även i Denikin beslöt den ryska generalstaben att området tillhörde Dnjeprfronten. Wrangel, som inte bara ogillade Denikin och hade fått sin ära kränkt utan även hade hoppats att få befälet över Dnjeprfronten själv vägrade erkänna Tuchatjevskis kontroll, och gjorde allt han kunde för att sabotera för den man han såg som sin rival. Denikin ville utnyttja situationen för att bli av med Wrangel, men förhindrades av Tsaren och Kerenskij. Den kejserliga försvarskommittén ansåg att ytterligare ett byte av befälhavare endast skulle spela i fransmännens händer, och stoppade Denikins planer på att avsätta Wrangel och försökte istället försona de två befälhavarna. Wrangel och Tuchatjevski lyckades därefter hålla en någorlunda fred mellan sig, men med resultatet att de båda ignorerade ”gapet”.
Denna ignorans resulterade först och främst i att Wrangel och Tuchatjevski lade beslag på de enorma mängder minor, taggtråd, stridsvagnshinder, kanoner och ammunition som skulle ha placerats ut i ”gapet”, och använde istället denna utrustning för att bättra på sina egna ställningar. Området mellan Daugava och Dnjepr förblev därför en ignorerad gråzon mellan de två fronterna ända fram tills den franska sommaroffensiven inleddes den tjugoåttonde juni 1944.
Den franska sommaroffensiven 1944 hade planerats ända sedan det misslyckade slaget vid Dnjepr tidigt år 1944, då franska trupper slagit sig in i men misslyckats med att bryta den ryska nikolauslinjen. Misslyckandet under vintern kom knappast som en överraskning för de flesta franska befälhavare, och ett antal av dem började privat uttrycka tvivel över Guidens förmåga att formulera militär strategi, något som ytterligare bekräftades när diskussionen i bunkern under Aachen kom in på vad som borde göras härnäst.
Charles de Gaulle, en härjad man
De Gaulle, som fortfarande befann sig i chock efter sonens död på nordatlanten, vägrade hårdnackat att gå med på en reträtt från de sträckor av nikolauslinjen som de franska trupperna redan erövrat, trots att vidare offensiver på bred front var meningslösa, de franska styrkorna tänjda till bristningsgränsen samt det faktum att de befästningsverk de erövrat inte gav något som helst skydd för anfall från öster – både eftersom de var byggda på det sättet samt att de flesta totalförstörts i striderna.
De Gaulles vägran att acceptera en reträtt från områdena öster om Dnjepr ledde till att den nye ryske befälhavaren över Dnjeprfronten, den nybakade generallöjtnanten Michail Tuchatjevskij, kunde förstärka sina trupper med nyanlända rekryter från hela det ryska imperiet och slå hårt mot de utmattade och nednötta franska trupperna. I det andra slaget vid Dnjepr krossade ryskt infanteri och ryska stormvagnar de franska försvararna genom vad Tuchatjevskij kallade ”djupoperationer”, en doktrin som var misstänkt lik det franska chockkriget. På endast några få dagar mellan den tolfte och tjugoförsta juni 1944 kollapsade det franska försvaret på Dnjeprs östra strand och ryssarna kunde åter ta upp positioner vid floden.
Michail Tuchatjevskij - general ur den lägre aristokratin
Det var fransmännens smala lycka att Tuchatjevskij inte vågade pressa vidare över floden utan uttryckliga order från St. Petersburg och den Kejserliga Försvarskomittén, utan istället nöjde sig med att låta sina stormvagnar stanna vid Dnjeprs strand – om han fortsatt anfallet skulle de försvagade fransmännen fått utkämpa en försvarsstrid där under större delen av sommaren. Nu fick de istället möjligheten att förstärka sina trupper så gott det gick, skrapa ytterligare på botten av grytan efter ännu en årsklass överåriga reservister och förbereda sig för sommarens operationer.
Många inom det franska överkommandot ville stanna på defensiven under 1944, låta ryssarna blöda till döds medan de anföll förberedda franska ställningar och kanske till och med evakuera området runt Dnepropetrovsk och retirera till floden Inhulets. Problemet med detta var att planen innehöll tre för Guiden oacceptabla ord: ”defensiven”, ”evakuera” och ”retirera”. De Gaulle, vars mentala stabilitet inte varit allt för bra sedan sonens död, planerade istället hela tre offensiver för sommaren, vilka han ansåg skulle vara tillräckligt för att tvinga Ryssland på knä och avsluta kriget under år 1945.
Offensiv ett hade det mest begränsade målet. Franska styrkor skulle korsa Dnjepr norr och söder om Kiev, skära av staden och erövra den. Detta var både för att beröva Ryssland en av sina största industristäder, som trots det faktum att den franska armén endast stod några kilometer bort fortsatte att bygga vapen och stormvagnar. Kievs fall skulle dessutom beröva ryssarna sitt sista fäste på Dnjeprs västra strand, och ge fransmännen ett fäste på den östra sidan.
Kiev, belägrat, bombarderat och delvis i franska händer höll fortfarande ut på Dnjeprs västra strand
Offensiv två var riktad mot Dvina, ett område som endast sett mindre strider under slaget vid Dnjepr. De fientliga positionerna – ansåg Guiden – var inte lika starka här som vid Dnjepr, och det borde vara lätt att korsa floden, slå söder den fientliga fronten för att sedan rycka norrut genom Baltikum – för att tillsammans med en offensiv från de delar av den finska kusten som fransmännen höll – hota den ryska huvudstaden St. Petersburg.
Den franska generalstaben var inte road, och försökte övertyga de Gaulle om att det vore självmord att dela upp de tillgängliga offensiva styrkorna på östfronten på ett sådant sätt som guiden föreslog. De argumenterade istället för att samla ihop samtliga tillgängliga styrkor för att slå till mot de ryska styrkorna på den svagaste punkten i nikolauslinjen, bryta igenom fiendens linjer, och därigenom tvinga ryssarna att överge sina positioner vid Dnjepr. Guiden satte sig inledningsvis på tvären, för att sedan göra ett av sina tvära lappkast och godkänna operationen. Förhandlingarna slutade alltså för en gångs skull med en seger för den franska generalstaben, men efter detta litade inte de Gaulle särskilt mycket på sina generaler, och generalerna började i sin tur allvarligt tvivla på Guidens militärstrategiska kunskaper.
Den franska sommaroffensiven 1944 skulle genomföras vid den del av Nikolauslinjen som låg mellan floderna Dnjepr och Daugava, och som därför inte skyddades av de breda floderna. Målet var att i en klassisk chockkrigsmanöver bryta fiendens linjer med infanteri och ingenjörstrupper, varpå de franska stormvagnarna, som nu inte hindrades av breda floder och förrädisk is, skulle köra rakt igenom fiendens linjer och fortsätta mot Moskva. Motoriserat infanteri skulle följa upp rulla upp den ryska flanken vid nikolauslinjen, varpå den ryska fronten skulle kollapsa. Avsaknaden av andra befästningslinjer längre österut skulle tvinga de nu demoraliserade ryska styrkorna att retirera bortom Moskva, vilket skulle tillåta de franska trupperna att skära av det ryska järnvägsnätet på mitten.
...all in a a day's work...
Ryssarna var dock inte dummare än att de redan när linjen byggdes insåg problemet med vad de kallade ”Smolensk-Vitebsk-gapet”. Trots att Nikolauslinjen egentligen endast var en sista utväg för de ryska styrkorna om de mot all förmodan skulle ha tvingats retirera från andra befästningar i Polen lades därför stora ansträngningar ned på att befästa området mellan Dnjepr och Daugava. Starka befästningsringar anlades runt Vitebsk och Smolensk, och ett antal försvarslinjer byggdes mellan de båda floderna. Dessa försvarsanläggningar kompletterades med ett antal fristående cementfort och artilleripositioner. Vid första anblicken verkade det därför som om det skulle vara omöjligt för det franska pansaret att bryta igenom vid Smolensk-Vitebsk-gapet, men det fanns ett antal saker som talade till fransmännens fördel.
Det största problemet för ryssarna var att Smolensk-Vitebsk-gapet låg precis mellan de två armégrupperna (”fronterna”) som skötte försvaret av Nikolauslinjen. Michail Tuchatjevski ledde den största av dessa två fronter, nämligen Dnjeprfronten. Den ryska armégruppen som skötte det avsnitt av linjen som låg norr om Daugava kallades för ”Baltiska fronten”, och leddes av generallöjtnant Pjotr Wrangel.
Frågan om vilken av armégrupperna som förde befäl över gapet hade – trots att striderna runt Nikolauslinjen pågått i över ett halvår – ännu inte lösts på sommaren 1944, och både Tuchatjevski och Wrangel ansåg att frontavsnittet lydde under dem. Saken komplicerades av att Wrangel sedan länge haft personliga meningsskiljaktigheter med den förre befälhavaren över Dnjeprfronten, generallöjtnant Kornilov. Som en konsekvens därav vägrade Wrangel att sätta sig ner och lösa frågan, och båda befälhavarna förblev övertygade om att ”gapet” lydde under dem, vilket ledde till en serie missöden och kontraorder under slaget om Dnjepr. Turligt nog anföll fransmännen med mindre styrka och entusiasm i norr, och det franska anfallet fångades upp av befästningarna.
Mindre fort vid "gapet"
När Tuchatjevski tog över som befälhavare för Dnjeprfronten efter att Kornilov skickats till Transamur bad denne Denikin om ett utlåtande om vilken front gapet egentligen tillhörde, och då Wrangel inte bara hade en ovän i Kornilov utan även i Denikin beslöt den ryska generalstaben att området tillhörde Dnjeprfronten. Wrangel, som inte bara ogillade Denikin och hade fått sin ära kränkt utan även hade hoppats att få befälet över Dnjeprfronten själv vägrade erkänna Tuchatjevskis kontroll, och gjorde allt han kunde för att sabotera för den man han såg som sin rival. Denikin ville utnyttja situationen för att bli av med Wrangel, men förhindrades av Tsaren och Kerenskij. Den kejserliga försvarskommittén ansåg att ytterligare ett byte av befälhavare endast skulle spela i fransmännens händer, och stoppade Denikins planer på att avsätta Wrangel och försökte istället försona de två befälhavarna. Wrangel och Tuchatjevski lyckades därefter hålla en någorlunda fred mellan sig, men med resultatet att de båda ignorerade ”gapet”.
Denna ignorans resulterade först och främst i att Wrangel och Tuchatjevski lade beslag på de enorma mängder minor, taggtråd, stridsvagnshinder, kanoner och ammunition som skulle ha placerats ut i ”gapet”, och använde istället denna utrustning för att bättra på sina egna ställningar. Området mellan Daugava och Dnjepr förblev därför en ignorerad gråzon mellan de två fronterna ända fram tills den franska sommaroffensiven inleddes den tjugoåttonde juni 1944.
Den här AAR:n är så jävlans epic!
Har nyss suttit två timmar och läst all updates.
Har nyss suttit två timmar och läst all updates.
Zuckergußgebäck said:Äntligen! Tog bara 24 timmar innan någon märkte något.
Du får ursäkta oss.
o
Härlgt att se Frankrike och ryssland tävla om att missköta sin genealstab, också härligt att se en uppdaering.
Inte lika härligt med min response-time, men bättre sent än aldrig ey
Inte lika härligt med min response-time, men bättre sent än aldrig ey