DEL C
För det amerikanska folket slutade den åttonde maj 1944 som vilken annan dag som helst. Nästa dag var en söndag, och större delen av folket skulle gå i kyrkan – precis som de alltid gjort. Det gällde även befolkningen i det lilla järnvägssamhället Westhope, North Dakota. Visserligen visste de alla om att landet var i krig med Frankrike och att en kris höll på att blåsa upp över de stora sjöarna, men ingen väntade sig att det skulle bli särskilt mycket mer än några hårda ord. Staden låg endast en mil från den kanadensiska gränsen, och många familjer hade släkt och vänner på den kanadensiska sidan. När folk gick till kyrkan på morgonen den nionde maj 1944 var det därför med en känsla av tillförsikt.
Tillförsikt..?
Westhope hade dock oturen att ligga på en av de nord-sydliga järnvägslinjerna i North Dakota, precis bredvid en bro över Souris River och rakt på vägen som de kanadensiska stormvagnarna i Prairie command skulle ta på sin väg mot delstatens huvudstad Fargo.
En av gudstjänstbesökarna, som endast var tio när kriget kom till Westhope, berättar om vad som hände mot slutet av gudstjänsten som han besökte tillsammans med resten av släkten.
Gudstjänsten var nästan slut när vi hörde ljudet av vad som lät som hundratals motorer utanför. Ljudet var som tusentals traktorer som körde på en och samma gång, och jag minns att jag undrade vem eller vilka som kommit på tanken att köra sin traktor mitt inne i stan på en söndag.
Folk hade ställt sig upp i bänkarna och var under prästens ledning på väg mot kyrkdörren när denna slogs upp och men med gevär i händerna stormade in under rop som ”rör er inte” och ”ducka ner i bänkarna” Någon skrek och mor tvingade ner mig och mina syskon i kyrkbänken i en ställning som vi skulle komma att förbli i hela dagen.
De kanadensiska soldaterna var vänliga med bestämda. De förklarade att vi skulle få lämna kyrkan så fort konvojen passerat och att de inte skulle stanna kvar i Westhope särskilt länge; ”Vi kommer att ha er på mage och slagna inom tre veckor”, skröt en kanadensisk soldat, ”och när vi gjort det kommer vi att ta vad som är vårt och lämna er ifred”.
Trupperna delade ut vatten och mat då och då under dagens gång, och tillät faktiskt ålkdringar och sjuka att återvända hem under beväpnad eskort, men vi andra var tvungna att hålla oss lugna medan deras stormvagnar rullade förbi utanför. Aldrig någonsin släppte de sina vapen, trots att de befann sig i en kyrka, och när stormvagnarnas oändliga led framåt eftermiddagen gav vika för lastbilar började jag misströsta. Uppenbarligen måste de kanadensiska soldaterna ha tyckt synd om oss, för att trots att lastbilskonvojen inte tagit slut släppte de oss runt klockan sex på kvällen efter ett antal fruktansvärda timmar i kyrkan.
När de första kanadensiska stormvagnarna rullade över den amerikanska gränsen i början på maj 1944 gjorde de det enligt en noga förberedd plan med det medvetet vilseledande och något ironiska kodnamnet ”Defence First”. Denna plan hade arbetats fram under tjugotalet av den kanadensiska arméns residenta hökar, överste James Sutherland Brown och generalmajor George Pearkes, som också varit hjärnorna bakom den kanadensiska krigsförklaringen. Pearkes hade dragit upp själva huvuddelen av planen medan Brown, tillsammans med sina adjutanter hade genomfört spaningar ”på ort och ställe”. En av de ställen som han besökte var delstaten Vermont, där han drog slutsatsen att befolkningen snabbt skulle ställa upp bakom den kanadensiska saken, delvis på grund av att de var så trevliga (till skillnad från andra amerikaner), men också på grund av deras låga spritintag (!).
Dessa humoristiska observationer innebar dock inte att Defence First var en ytterst genomarbetad plan, som den kanadensiska generalstaben ägnat tjugo års arbete på att förbättra och omsätta i praktiken. Planen gick i korthet ut på att den kanadensiska armén skulle slå till mot USA på tre fronter. Huvudstöten skulle sättas in i öster, med ett massivt anfall mot New England med det yttersta målet att inta New York och Boston samt att hota inta Washington DC. I mellanvästern skulle kanadensiska trupper marschera mot Fargo, North Dakota, för att sedan marschera mot Minneapolis och St. Paul för att skära av en stor del av USAs öst-västliga transportnät. Slutligen skulle kanadensiska trupper i British Columbia (som nu bytt namn till Canadian Columbia) rycka söderut för att inta Seattle och Spokane, för att sedan sätta upp positioner längs Columbiafloden. Kanadensarna hoppades att detta skulle vara tillräckligt för att lamslå USA och tvinga henne att kapitulera och gå till förhandlingsbordet innan hon ens hunnit mobilisera, och därigenom undvika ett för Kanada förödande långkrig.
Operation Defence First
Oturligt nog för amerikanerna verkade det också som om den kanadensiska planen skulle komma att fungera. Kanadensiskt infanteri bröt igenom fronten på flera ställen, understödda av tusentals fallskärmsjägare som släppts över New England, och de kanadensiska stormvagnarna rullade framåt med en fasansfull fart. Amerikanska ställningar på båda sidor om Adirondackbergen isolerades och svaldes av en ständigt stigande kanadensisk tidvattensvåg. I norra Maine och Acadia förkom nästan inget motstånd alls, då en resning bland områdets protestantiska anglokanadensare lyckades överväldiga de amerikanska trupperna. Endast de fransktalande kanadensarna förblev lojala till den amerikanska regeringen, men då anglokanadensarna hade hela den kanadensiska armén på sin sida kunde de inte göra särskilt mycket.
Liknande scener utspelade sig i mellanvästern, där kanadensiska stormvagnar snabbt körde över de får amerikanska styrkor som fanns där och erövrade sina mål inom utsatt tid. Hårda strider utkämpades i Fargo, North Dakota, där nymobiliserade nationalgardister desperat försökte hålla kanadensarna stånga. De kanadensiska styrkorna beslöt sig därför att omringa staden och skicka huvudstyrkan vidare mot Minneapolis, som föll den artonde maj efter två dagars intensiva gatustrider. Med Fargo omringat, Minneapolis i deras händer och alla amerikanska styrkor i området skingrade började kanadensarna därför fokusera på att konsolidera sina positioner i Mellanvästern.
En kanadensisk skyttesoldat från Loyal Edmonton Regiment under striderna i Minneapolis
Endast längst i väster misslyckades kanadensarna med att nå sina mål. Pacific command, som hade fått se större delen av sina trupper skickade österut för att delta i offensiverna mot New York, klarade inte av att genomföra en effektiv invasion av staten Washington med de få trupper som stod under dess befäl. Utan vare sig luftunderstöd eller pansar kunde kanadensarna här endast tränga fram en kort sträcka längs Puget Sound innan de stoppades av amerikanska trupper norr om staden Everett, Washington.
Situationen i luften var dock mycket jämnare. Amerikanska P-47 Thunderbolts och P-51 Mustangs slog hårt mot det kanadensiska flygvapnets Supermarine Spitfires, och även om det kanadensiska flygvapnet genom numerär överlägsenhet och bättre träning lyckades erövra luftherraväldet över norra New England lyckades de inte helt med att slå ut det amerikanska arméflygvapnet, som dessutom hade oskadda flygfält att falla tillbaka på medan kanadensarna fick klara sig med flygfält som amerikanska ingenjörstrupper gjort sitt bästa för att förstöra. I vilket fall som helst blev den kanadensiska flygbränsleförbrukningen två veckor in i kampanjen dubbelt så stor som förväntat, eftersom de tvangs hålla sina jaktplan uppe för att försvara sina luftunderstödsplan från amerikanska jaktplan.
En P-47 Thunderbolt på uppdrag över New York
Amerikanerna slog tillbaka så gott de kunde på marken, och lyckades faktiskt stoppa den kanadensiska framryckningen på ett flertal ställen, som i den lilla byn Brewerton, 122 kilometer söder om gränsen och 21 mil norr om Syracuse, New York. Här gick US Route 11 över Oneidafloden, och det var ett självklart mål för den kanadensiska armén. Kanadensiska fallskärmsjägare skulle egentligen ha erövrat Brewerton och infartsvägarna till Syracuse under offensivens första dagar, men här hade större delen av styrkan kommit ur kurs och förintats av amerikanska soldater, som sedan tagit upp positioner i staden.
Kandensiska stormvagnar nådde Oneidaflodens norra strand den sjuttonde maj 1944. I hopp om att snabbt kunna fortsätta sin offensiv och i tron att staden säkrats av fallskärmsjägare ryckte de därför in i Brewerton utan några som helst förberedelser, och möttes av koncentrerad eldgivning från amerikanska pansarvärnsgrupper och stridsvagnar. Amerikanska ingenjörstrupper sprängde vägbron och järnvägsbron över Oneidafloden, och fångade den kanadensiska styrkan inuti Brewerton, där den förstördes alltmedan den desperat försökte räkna ut var eldgivningen kom ifrån.
Amerikanska soldater genomför ett motangrepp
Motangrepp som dessa blev allt fler och kraftfullare ju längre tiden gick och ju mer amerikanerna hann mobilisera sina styrkor. Miljontals frivilliga anmälde sig för att slåss mot de kanadensiska inkräktarna, och många fler kallades in till armén. Problemet för Huey Long och hans regering var dock att det inte fanns tid att träna dessa män till soldater – den tjugofemte maj 1944 stod kanadensiska styrkor femton mil norr om New York och även om de ryckte fram långsammare verkade det som om de skulle nå fram till New York Bay inom en överskådlig framtid. Barrikader byggdes i Philadelphia och Washington DC, och den amerikanska regeringen började planera att evakuera huvudstaden till förmån för Charleston, South Carolina.
Och stormvagnarna rullade…
Fronten i slutet av maj