Sling Shot said:Lustigt att det kommer en stor uppdatering om Kanada efter att jag bytt avatar.
Det är en kanadensisk konspiration! Du är med i den!
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Det är en kanadensisk konspiration! Du är med i den!
Jag fortsätter skriva efter torsdag. Jag har en redovisning i geografi där jag måste slänga ord som "platsnytta", "kompletteringsbehov" och "genomförbarhet" runt mig.
DEL XCIX
Ända sedan den brasilianska offensiven avstannat vid Rio de la Plata i november år 1942 hade den Sydamerikanska fronten legat så gott som helt stilla. Ingen av sidorna hade de tillgängliga resurserna för att slå ett avgörande slag mot fienden, och ingen av sidorna ville heller backa ett steg. Följaktligen spenderade Brasilien på ena sidan och La Plata samt Chile på den andra tiden efter till att försöka lösa de största hindren inför förnyade offensiver, nämligen bränsle- och manskapsbristen.
I det första avseendet låg La Plata och Chile bäst till; de kunde köpa stora mängder olja – både rå och raffinerad – från till viss del USA, men främst från Japan, som tack vare sin kontroll av Indonesien ägde ett av världens största oljeproducerande områden. Japanerna – som satsade stort på att närma sig västmakterna – vägrade dock att handla med Brasilien, som fick förlita sig på leveranser av fransk olja från oljefälten i Ploesti. Dessa leveranser var dock otillräckliga och opålitliga, då britter och tyskar hade övertaget till sjöss och den franska armén själv slukade enorma mängder olja, särskilt efter invasionen av Ryssland.
Gick inte till Brasilien
Manskapssituationen var en helt annan historia. La Plata och Chile hade på grund av den brasilianska offensiven förlorat en stor del av de tätbefolkade områdena i norr, och de unga männen i de mer glesbefolkade södra delarna av länderna var inte direkt pigga på att strida mot vad som tycktes vara en mycket överlägsen fiende. Resultatet var att Chile of La Plata började lida en stor manskapsbrist under 1943, vilket ledde till alltmer bestialiska inkallningsmetoder med unga män så gott som kidnappade och inslängda i lastbilar som körde dem i bästa fall till träningsläger och i värsta fall till fronten.
Den brasilianska situationen var den samma men ändå annorlunda. Den brasilianska armén hade tagit stora förluster under sin centrifugaloffensiv genom Sydamerika, och även om deras befolkning var till större delen intakt hade de inte undvikit de problem som också plågade Frankrike från den ryska offensiven och framåt; landet kunde inte ställa upp tillräckligt många soldater för att båda föra ett storskaligt krig mot fienden och ockupera en hel kontinent. Liksom sina franska allierade tvangs därför generalstabschef Eurico Gaspar Dutra att välja mellan att ha större styrkor vid fronten eller i de ockuperade områdena. Båda länderna valde att skicka trupper till fronten och sträcka ut sina ockupationstrupper så långt det gick.
Under 1943 och framåt karaktäriserades också striderna i Sydamerika av en stor barbarism från båda sidor. La Platas huvudstad Buenos Aires hade ända sedan den brasilianska offensivens slut legat under artillerield från fientligt artilleri på andra sidan Rio de la Plata. Inledningsvis hade artillerielden varit begränsad till några få krevader per dag, men när det gick upp för den brasilianska generalstaben att de troligtvis inte skulle komma längre utan bränsle började man, i förhoppning om att knäcka den platineanska moralen, gradvis intensifiera eldgivningen. Två månader efter det att fronten stelnat föll ungefär 100 tunga och medeltunga granater per dygn över staden. Ett halvår senare föll 200, och när beskjutningen nådde sin klimax i början av 1944 träffade omkring 300 granater staden dagligen. Kort därefter avbröts eldgivningen, då ekonomiminister Raimundo Padilha övertygade Dutra om att det var ett slöseri med artillerigranater som Brasilien svårligen kunde framställa i större mängder.
En brasiliansk granat slår ner på en gata i Buenos Aires
Den brasilianska beskjutningen avskräckte dock inte Buenos Aires befolkning, som delvis på grund av egen övertygelse och delvis på grund av stadens karismatiske militäre kommendant Arturo Rawson stannade kvar och försökte hålla staden igång under skuggan av fientligt artilleri. La Platas regering, ledd av president Ramón Castillo flyttade ner i bunkrar under presidentpalatset och höll kontakt med omvärlden genom en kombination av hastigt utlagda telefonledningar och radio. Tack vare en kombination av piska och morot från Rawsons sida blev det aldrig en massflykt från Buenos Aires ens under den mörkaste tiden i januari och februari 1944.
Båda sidors militära operationer under tiden fram till 1945 dominerades på grund av problemen med olja och manskap endast av kortsiktiga mål. Brasilianarna försökte sig aldrig på några större offensiver utan nöjde sig med att försöka nöta ner de platineanska och chilenska arméerna i försvarsstrider, vilket skulle tillåta dem att svepa mattan med La Plata och Chiler när deras arméer nötts ut, en strategi som La Plata verkade ställa upp på, då landets arméer ganska snart upptog en offensiv hållning i striderna.
Nytränade platineanska soldater med tysktillverkade hjälmar
Under ett sammanträde i början av februari 1943 spikades slutligen La Platas krigsmål inför den kommande sensommaren och hösten. Sammanträdet var inte så mycket en diskussion som en formalitetssak och ett försök att stärka sambanden mellan de olika vapengrenarna och ministerierna. Samtliga deltagare var överens om krigsmålen, och ingen protesterade när Castillo förklarade att samtliga platineanska operationer innan vintern skulle gå ut på att försvara huvudstaden och tvinga fienden att avbryta artilleribeskjutningen. Resten av sammanträdet utgjordes egentligen av logistikfrågor, som hur La Plata skulle få tillräckligt med bränsle för att genomföra motoriserade operationer, och hur långt militärbefälhavarna fick gå i sina offensiver.
Understödda av flygplan från två tyska hangarluftskepp och motoriserade förband inledde två divisioner från den platineanska armén andra mars 1943 en större offensiv på en 260 kilometer bred sektor mellan staden Rosario och La Plataflodens delta. Operationens mål var att i ett enda anfall slå sönder de brasilianska ställningarna och riva upp deras flank, varefter man skulle kunna marschera in i före detta Uruguay och vidare in i Brasilien.
Platineanska Nahuelstormvagnar paraderar genom et alltmer sönderskjutet Buenos Aires innan den stora offensiven
Offensiven drogs dock redan från början med stora problem. Befälhavarna hade endast haft en månad på sig att planera operationen, vilket skapade en dålig förnödenhetssituation – många soldater fick snabbt slut på ammunition och kunde inte få tag på mer. Terrängen i området var dessutom skogig, och många platineanska stormvagnar körde helt enkelt fast. De brasilianska styrkorna höll sig dessutom till sin stridsplan och bet sig fast i varje kvadratmeter mark. Kulsprutenästen, väl gömda i skogen, mejade ner platineaner i massor och brasilianska soldater dog på sin post när deras positioner kördes över efter hårda strider eller när de genomförde vildsinta motattacker mot platineanska ställningar.
Under sensommaren och hösten 1943 tog därför striderna en karaktär som närmast verkade vara från det första världskriget snarare än det andra. Båda sidor började snart använda kemiska stridsmedel, och artilleriduller intog snart en dominerande roll vid fronten, som trots brasilianarnas ansträngningar långsamt flyttades till platineanarnas fördel. När sommaren gick över till vinter i juni stannade striderna tillfälligt upp och båda sidor kunde ta ett steg tillbaka för att se över sina skador. Platineanarna hade tagit mycket svåra förluster under sin långsamma framryckning, precis som brasilianarna planerat, men den brasilianska armén tog – tack vare sin taktig med att försvara varje meter och dö på sin post – än större förluster.
Brasilianska soldater med två kulsprutor - kopior av den amerikanska Browning M2
Detta fick Barrosso att skriva under Líderorder 3634616-73 i juli 1943, vilken minskade antalet soldater i de ockuperade områdena till farligt låga nivåer, samtidigt som fler brasilianska åldersklasser inkallades. Liknande åtgärder utfördes även i La Plata och Chile, vilket fick många att undra när det andra sydamerikanska kriget på tjugo år skulle ta slut; när den ena sidan marscherade in i den andres huvudstad? Eller när någon av kombattanterna fick slut på soldater? Under vintern 1943 verkade det som om det sistnämnda alternativet var det troligaste.
Ända sedan den brasilianska offensiven avstannat vid Rio de la Plata i november år 1942 hade den Sydamerikanska fronten legat så gott som helt stilla. Ingen av sidorna hade de tillgängliga resurserna för att slå ett avgörande slag mot fienden, och ingen av sidorna ville heller backa ett steg. Följaktligen spenderade Brasilien på ena sidan och La Plata samt Chile på den andra tiden efter till att försöka lösa de största hindren inför förnyade offensiver, nämligen bränsle- och manskapsbristen.
I det första avseendet låg La Plata och Chile bäst till; de kunde köpa stora mängder olja – både rå och raffinerad – från till viss del USA, men främst från Japan, som tack vare sin kontroll av Indonesien ägde ett av världens största oljeproducerande områden. Japanerna – som satsade stort på att närma sig västmakterna – vägrade dock att handla med Brasilien, som fick förlita sig på leveranser av fransk olja från oljefälten i Ploesti. Dessa leveranser var dock otillräckliga och opålitliga, då britter och tyskar hade övertaget till sjöss och den franska armén själv slukade enorma mängder olja, särskilt efter invasionen av Ryssland.
Gick inte till Brasilien
Manskapssituationen var en helt annan historia. La Plata och Chile hade på grund av den brasilianska offensiven förlorat en stor del av de tätbefolkade områdena i norr, och de unga männen i de mer glesbefolkade södra delarna av länderna var inte direkt pigga på att strida mot vad som tycktes vara en mycket överlägsen fiende. Resultatet var att Chile of La Plata började lida en stor manskapsbrist under 1943, vilket ledde till alltmer bestialiska inkallningsmetoder med unga män så gott som kidnappade och inslängda i lastbilar som körde dem i bästa fall till träningsläger och i värsta fall till fronten.
Den brasilianska situationen var den samma men ändå annorlunda. Den brasilianska armén hade tagit stora förluster under sin centrifugaloffensiv genom Sydamerika, och även om deras befolkning var till större delen intakt hade de inte undvikit de problem som också plågade Frankrike från den ryska offensiven och framåt; landet kunde inte ställa upp tillräckligt många soldater för att båda föra ett storskaligt krig mot fienden och ockupera en hel kontinent. Liksom sina franska allierade tvangs därför generalstabschef Eurico Gaspar Dutra att välja mellan att ha större styrkor vid fronten eller i de ockuperade områdena. Båda länderna valde att skicka trupper till fronten och sträcka ut sina ockupationstrupper så långt det gick.
Under 1943 och framåt karaktäriserades också striderna i Sydamerika av en stor barbarism från båda sidor. La Platas huvudstad Buenos Aires hade ända sedan den brasilianska offensivens slut legat under artillerield från fientligt artilleri på andra sidan Rio de la Plata. Inledningsvis hade artillerielden varit begränsad till några få krevader per dag, men när det gick upp för den brasilianska generalstaben att de troligtvis inte skulle komma längre utan bränsle började man, i förhoppning om att knäcka den platineanska moralen, gradvis intensifiera eldgivningen. Två månader efter det att fronten stelnat föll ungefär 100 tunga och medeltunga granater per dygn över staden. Ett halvår senare föll 200, och när beskjutningen nådde sin klimax i början av 1944 träffade omkring 300 granater staden dagligen. Kort därefter avbröts eldgivningen, då ekonomiminister Raimundo Padilha övertygade Dutra om att det var ett slöseri med artillerigranater som Brasilien svårligen kunde framställa i större mängder.
En brasiliansk granat slår ner på en gata i Buenos Aires
Den brasilianska beskjutningen avskräckte dock inte Buenos Aires befolkning, som delvis på grund av egen övertygelse och delvis på grund av stadens karismatiske militäre kommendant Arturo Rawson stannade kvar och försökte hålla staden igång under skuggan av fientligt artilleri. La Platas regering, ledd av president Ramón Castillo flyttade ner i bunkrar under presidentpalatset och höll kontakt med omvärlden genom en kombination av hastigt utlagda telefonledningar och radio. Tack vare en kombination av piska och morot från Rawsons sida blev det aldrig en massflykt från Buenos Aires ens under den mörkaste tiden i januari och februari 1944.
Båda sidors militära operationer under tiden fram till 1945 dominerades på grund av problemen med olja och manskap endast av kortsiktiga mål. Brasilianarna försökte sig aldrig på några större offensiver utan nöjde sig med att försöka nöta ner de platineanska och chilenska arméerna i försvarsstrider, vilket skulle tillåta dem att svepa mattan med La Plata och Chiler när deras arméer nötts ut, en strategi som La Plata verkade ställa upp på, då landets arméer ganska snart upptog en offensiv hållning i striderna.
Nytränade platineanska soldater med tysktillverkade hjälmar
Under ett sammanträde i början av februari 1943 spikades slutligen La Platas krigsmål inför den kommande sensommaren och hösten. Sammanträdet var inte så mycket en diskussion som en formalitetssak och ett försök att stärka sambanden mellan de olika vapengrenarna och ministerierna. Samtliga deltagare var överens om krigsmålen, och ingen protesterade när Castillo förklarade att samtliga platineanska operationer innan vintern skulle gå ut på att försvara huvudstaden och tvinga fienden att avbryta artilleribeskjutningen. Resten av sammanträdet utgjordes egentligen av logistikfrågor, som hur La Plata skulle få tillräckligt med bränsle för att genomföra motoriserade operationer, och hur långt militärbefälhavarna fick gå i sina offensiver.
Understödda av flygplan från två tyska hangarluftskepp och motoriserade förband inledde två divisioner från den platineanska armén andra mars 1943 en större offensiv på en 260 kilometer bred sektor mellan staden Rosario och La Plataflodens delta. Operationens mål var att i ett enda anfall slå sönder de brasilianska ställningarna och riva upp deras flank, varefter man skulle kunna marschera in i före detta Uruguay och vidare in i Brasilien.
Platineanska Nahuelstormvagnar paraderar genom et alltmer sönderskjutet Buenos Aires innan den stora offensiven
Offensiven drogs dock redan från början med stora problem. Befälhavarna hade endast haft en månad på sig att planera operationen, vilket skapade en dålig förnödenhetssituation – många soldater fick snabbt slut på ammunition och kunde inte få tag på mer. Terrängen i området var dessutom skogig, och många platineanska stormvagnar körde helt enkelt fast. De brasilianska styrkorna höll sig dessutom till sin stridsplan och bet sig fast i varje kvadratmeter mark. Kulsprutenästen, väl gömda i skogen, mejade ner platineaner i massor och brasilianska soldater dog på sin post när deras positioner kördes över efter hårda strider eller när de genomförde vildsinta motattacker mot platineanska ställningar.
Under sensommaren och hösten 1943 tog därför striderna en karaktär som närmast verkade vara från det första världskriget snarare än det andra. Båda sidor började snart använda kemiska stridsmedel, och artilleriduller intog snart en dominerande roll vid fronten, som trots brasilianarnas ansträngningar långsamt flyttades till platineanarnas fördel. När sommaren gick över till vinter i juni stannade striderna tillfälligt upp och båda sidor kunde ta ett steg tillbaka för att se över sina skador. Platineanarna hade tagit mycket svåra förluster under sin långsamma framryckning, precis som brasilianarna planerat, men den brasilianska armén tog – tack vare sin taktig med att försvara varje meter och dö på sin post – än större förluster.
Brasilianska soldater med två kulsprutor - kopior av den amerikanska Browning M2
Detta fick Barrosso att skriva under Líderorder 3634616-73 i juli 1943, vilken minskade antalet soldater i de ockuperade områdena till farligt låga nivåer, samtidigt som fler brasilianska åldersklasser inkallades. Liknande åtgärder utfördes även i La Plata och Chile, vilket fick många att undra när det andra sydamerikanska kriget på tjugo år skulle ta slut; när den ena sidan marscherade in i den andres huvudstad? Eller när någon av kombattanterna fick slut på soldater? Under vintern 1943 verkade det som om det sistnämnda alternativet var det troligaste.
Då nästa uppdatering är nummer 100 känner jag ett starkt behov av att fira på något passande sätt. Napoeontårta är dock inte gott, och napoleonbakelser svårätna.
100? Det är ganska mycket, över vilket vi lojala läsar är mycket tacksamma. Tillåt oss att bjuda dig på den där sötsaken du ville ha
Alla bidrag sätts med fördel in på mitt bankkonto.Snake IV said:100? Det är ganska mycket, över vilket vi lojala läsar är mycket tacksamma. Tillåt oss att bjuda dig på den där sötsaken du ville ha
Nästa uppdatering är som sagt den hundrade, och jag undrar vad jag ska skriva om där. Några önskemål (som jag kanske inte kommer att följa, men som ändå kommer att inspirera mig)?
Jag hade egentligen tänkt lägga till en sådan lista som ett appendix mot slutet snarare än att lägga den mitt i historien.Tayya said:
Zuckergußgebäck said:
Iochförsig, men jag har hunnit med att flytta hemifrån innan dess.
(j/k)Annars vet jag inte.
Last edited:
Ingen ny uppdatering än, men vi har ett nytt musikstycke under bannern i början (undrar hur många som märkt att jag haft såna ett bra tag nu).
Du kan inte förvänta dig att dumt vanligt folk ska lyckas med det utan vägledning. Fint dockZuckergußgebäck said:
Jag väntar mig att ni ska visa lite initiativ och se sånt själva.Snake IV said:
Mr. G said:Denna fick min röst som 2008 års AAR.
Jag jobbar fortfarande med nästa uppdatering (skrev faktiskt lite igår), men det tar nog ett litet tag till innan den blir klar.