• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
otroligt bra, som alltid
 
DEL XCVII

Philippe de Gaulles död utlöste en våg av sympatiyttringar i Frankrike för de Gaulle, som nu blev mer populär som aldrig förr. Det franska folket grät på gatorna och förklarade högljutt att guiden nu var en av dem, en man som liksom nästan alla franska familjer förlorat en nära släkting i det nu fyra år gamla kriget. Landssorg utlystes, och miljoner människor runt om i det franska imperiet bar en svart armbindel för att visa sitt deltagande för Guiden. Objektet för sympatiyttringarna låste in sig i sin bunker i Aachen, hivade med egna händer ut sin bror Xavier ur sitt arbetsrum och lär ha vrålat i besinningslös ilska och sorg.

Landdsorgen nådde sin kulmen den tiode mars 1944 då torpedbåten som bar Philippes sargade kropp löpte in i hamnen i Brest. Hela den franska hemmaflottan, inkluderande de fem kryssarna Aquitanie, Coq Gaulois, Friant, Victor Hugo och Marne tillsammans med så många torpedbåtar som kunde uppbringas hade ställts upp för att betyga sin vördnad. På kajen stod två kompanier från EP, ordnade i två kolonner, vilka bildade en korridor fram till platsen där torpedbåten ankrade. EP-soldaterna var iklädda sina paraduniformer, med svarta uniformer och vita stålhjälmar (stålhjälmarna bar dock svarta kokarder). Bakom dessa stod tusentals vanliga fransmän, förenade i sorg över Guidens enfödde son.

sorg.jpg

En sorgens dag

Mellan de två EP-kolonnerna stod Guiden själv, flankerad av sin fru Yvonne och hans äldre dotter, Élisabeth. Strax bakom dem stod ett antal höga partifunktionärer, bland dem Charles Maurras och storamiral Émile Muselier – mannen som var indirekt ansvarig för Philippes död.
Kistan, draperad med den franska fehuflaggan, lyftes upp från torpedbåtens däck och bars långsamt mellan de två leden med EP-soldater. Guiden mötte kistan, placerade ena handen på dess lock och gick långsamt bredvid den mot den väntande bilen, vilken skulle föra Philippes stoff till den sista vilan.

Den svarta likbilen, eskorterad av motorcykelburna EP-soldater, rullade dock inte hela vägen till Philippes sista viloplats – det skulle vara alldeles för långt att köra – utan svängde istället av strax efter det att den tagit sig ut ur den sörjande folksamlingen och körde direkt till ett militärt flygfält strax utanför Brest. Här väntade ytterligare en hedersvakt från det första fallskärmsjägarregementet, vilket ställt upp framför ett väntande transportplan av typen Bloch M.B.220. Däri lastades kistan och fick en vakt av fyra fallskärmsjägare. Guiden och de närmast sörjande gick på ett annat transportplan av typen Potez 650. Eskorterade av en enorm svärm Dewoitne D. 520-jaktplan lyfte de två transportflygplanen för den slutgiltiga resan till Paris.

I den franska huvudstaden lastades kistan på en likvagn, dragen av svarta hästar, för den sista resan till Philippes viloplats, vilken skulle vara minst sagt spektakulär. I en sympatiyttring för de Gaulle hade det maktlösa franska parlamentet nämligen gjort tre saker: gett Guiden titel Marskalk av Frankrike, upplöst sig självt och gett Philippe de Gaulle en plats i invaliddomen. Flankerad av en hedersvakt, mångdubbelt större än den i Brest, anlände så stoftet av den forne örlogskaptenen till sin grav. I en vacker ceremoni, hållen av påven Julius IV Unificator och besökt av Maria I, Benito Mussolini och Irlands president Eoin O’Dyffy, begravdes Guidens ende son. De Gaulle var samlad vid ceremonin, och – enligt flertalet rapporter – grät han inte.

invalides.jpg

Invaliddomen efter sin nyligen avslutade femtioåriga restauration

Att de Gaulle inte grät vid sin sons begravning hänger kanske mer ihop med att han alltid behandlat sin familj kyligt (med undantag för sin dotter Anne) och att han var än hård man än att han inte skulle ha känt någon sorg. Hans bror Xavier skrev i sina memoarer att ”Guiden, trots att han inte ville visa det, tog Philippes död hårt”, och att ”från den dagen var han inte samme man”. Xaviers böcker brukar vanligtvis räknas som otillförlitliga källor på grund av hans nära samröre med Guiden, Europas mest hatade man, men i det här fallet måste man ge Xavier rätt – de Gaulles beteende ändrades markant under tiden efter Philippes död. Många psykologer, inklusive den spanska drottningen Maria III (som skrev boken ”De Gaulles Psyche – What Guided the Guide?”), har påstått att Philippes död fick en underliggande personlighetsstörning att blossa upp hos Guiden. Vanligtvis diagnosticeras störningen som en borderline-personlighetsstörning, men eftersom de Gaulle aldrig gick till en psykolog är denna diagnos endast en spekulation. Vad som dock är klart är att Charles de Gaulle fattade ett stort antal ogenomtänkta och fatala beslut under 1944.

De flesta av dessa beslut fattades under ett möte som Guiden höll i sin bunker i Aachen den elfte mars 1944 – dagen efter sonens begravning. Närvarande var de högre officerarna i den franska generalstaben, Charles Maurras och Xavier de Gaulle. Förutom de vanliga planerna som länge diskuterats, till exempel den stundande sommaroffensiven på den ryska fronten och utökandet av den ”demografiska omstruktureringen”, tog de Gaulle även upp ett för honom aktuellt tema: hämnd. Han skyllde sonens död på den amerikanska flottan och därmed på USA självt, och han förordade ett ”massivt och skoningslöst anfall mot den ickekatolska fiende som sedan länge dragit i protestanternas trådar”. Ett sådant anfall skulle, enligt Guiden, nästan omedelbart skulle tvinga USA på knä, då ”en nation som inte står enad kring en central idé och tro inte kan fortleva”.

De franska generalerna avrådde dock från krig med USA. De pekade på det faktum att då Frankrike ockuperade nästan hela Europa var hennes manskapsreserver nästan tomma och logistiken farligt översträckt. All tillgänglig armépersonal hade, som Guiden kanske kom ihåg, samlats för den slutgiltiga offensiven i öster. De manade därför till försiktighet fram tills det att Ryssland besegrats. Då skulle man kunna utkämpa ett krig med Amerikas Förenta Stater. Charles Maurras, som för första gången på länge vågade gå emot Guiden, höll också med dem och bad Guiden att fokusera på situationen i öst.

Maurras-1.jpg

Var inte heller helt nöjd

Guiden Charles de Gaulle, Marskalk av Frankrike var dock av en annan mening. Ockupationen av Europa var inte en svaghet, utan snarare ett bevis på styrkan hos den franska staten, det franska folket, samt att gud var med honom i hans heliga värv. Generalernas farhågor var ogrundade och de skulle snart få se hur ytterligare en nation föll inför de franska arméerna. Denna teatraliska uppvisning av gaullistisk självtillit övertygade kanske inte generalerna om det smarta i företaget, men fick dem i alla fall att lyda. Franska torpedbåtar drogs ihop utanför den amerikanska kusten, och Charles Maurras skickade ett kodat telegram över Atlanten.

degaulletal-2.jpg

De Gaulle offentliggör krigförklaringen mot USA senare på dagen

Klockan halv tio på förmiddagen den tolfte mars 1944 överlämnade Georges Bonnet, frankrikes ambassadör, följande not till Ray Atherton, Chef för den europeiska sektionen på statsdepartementet:

The Government of the United States having violated in the most flagrant manner and in ever increasing measure all rules of neutrality in favor of the adversaries of France and having continually been guilty of the most severe provocations toward France ever since the outbreak of the European war, provoked by the British and German threats against France on August 7, 1939, has finally resorted to open military acts of aggression.

On September 11, 1943, the President of the United States publicly declared that he had ordered the American Navy and Air Force to shoot on sight at any French war vessel. In his speech of October 27, 1943, he once more expressly affirmed that this order was in force. Acting under this order, vessels of the American Navy, since early September 1943 have systematically attacked French naval forces. Thus, American destroyers, as for instance the Greer, the Kearney and the Reuben James, have opened fire on French torpedo-boats according to plan. The Secretary of the American Navy, Mr. Adams, himself confirmed that-American destroyers attacked French torpedo boats.

Furthermore, the naval forces of the United States, under order of their Government and contrary to international law have treated and seized French merchant vessels on the high seas as enemy ships.

The French Government therefore establishes the following facts:

Although France on her part has strictly adhered to the rules of international law in her relations with the United States during every period of the present war, the Government of the United States from initial violations of neutrality has finally proceeded to open acts of war against France. The Government of the United States has thereby virtually created a state of war.

The French Government, consequently, discontinues diplomatic relations with the United States of America and declares that under these circumstances brought about by President Long France too, as from today, considers herself as being in a state of war with the United States of America.

March 12, 1944.
MAURRAS.

Samtidigt som Ray Atherton läste igenom meddelandet träffade de första franska torpederna amerikanska handelsfartyg utanför den amerikanska östkusten – de Gaulle hade fått sitt krig. Long fick det vare sig han ville det eller inte. Det mest uppenbara hotet mot USA låg dock inte i de franska torpedbåtar som nu laddade om sina torpedtuber för en andra salva mot amerikanska handelsfartyg som inte förstått vad som inträffade. Den låg mycket närmre hemlandet. Väldigt mycket närmre.
 
Last edited:
Mycket spännande! :eek: :)

Ett litet stavfel antar jag:

ZgB said:
February 2, 1944.

Jag antar att det ska vara 1945 här?
 
Frankrikes sista dagar närmar sig. Tror jag. Mycket bra som vanligt (även om en hel uppdatering ägnad en begravning är udda). Undrar vad som är USAs närmaste fiende? :D
 
Bra uppdatering. Jag vill dock bara påpeka att den högsta rangen i franska flotten är amiral de la flotte och under det finns amiral. Så korrekt svensk övesättning vore Amiral av flottan. (Om det nu är detta Muselier uppnått, endast Darlan har haft den rangen)
 
You're about 10 years ahead of my eerily similar Alternate History. And I started before you! :p I need to get on top of things.
 
bra uppdatering, du lyckades till och med få mig att sympatisera med frankrike :p
 
Alla människor har en mjuk sida - även De Gaulle.

Angående nästa uppdatering så jobbar jag med den. Jag försöker dock hålla mig inom trovärdighetens gränser (vilka jag redan sprängt vid ett antal tillfällen), och har dessutom glömt att redovisa det amerikanska presidentvalet.
 
När kommer nästa uppdatering?^^
Det e skit kul att läsa dina aars. :)
 
Prinz Wilhelm said:
Jag antar att det ska vara 1945 här?
Du lurade mig till att tro att jag missat presidentvalet i USA, något som gett mig tillräckligt med huvuddbry för att försena hela nästa uppdatering. Attacken skedde i februari 1944 - alltså förklarade Frankrike krig 1944.

Med det uträtt kan jag fortsätta på nästa uppdatering.
 
Last edited:
Zuckergußgebäck said:
Du lurade mig till att tro att jag missat presidentvalet i USA, något som gett mig tillräckligt med huvuddbry för att försena hela nästa uppdatering. Attacken skedde i februari 1944 - alltså förklarade Frankrike krig 1944.

Gjorde jag!? :eek:

Oj då.. :(



*Ställer sig i skamvrån*

(PS, jag kommer inte ens ihåg varför jag kommenterade just sådär.. :eek: )
 
DEL XCVIII

Enhetsstaten Kanada hade, ända sedan Tom MacInnes avsatts i en partipolitisk kupp år 1937 och ersatts av den grå eminensen William Aberharts favorit Ernest Manning, långsamt rustat för krig. Bland annat hade den kanadensiska armén svällt från ett fåtal utspridda reservregementen och en liten kärna yrkessoldater till en stor yrkesarmé bestående av sexton infanteridivisioner och två pansardivisioner. Flygvapnet hade utökats från tolv till tjugo skvadroner (totalt 480 flygplan), medan flottan på grund av att de flesta kanadensiska varven låg i det som nu utgjorde den amerikanska staten Acadia hade halkat efter. Flottan, som inte heller hade fått någon större prioritet eftersom huvudfienden ansetts vara USA, bestod därför endast av en handfull jagare och några torpedbåtar.

kanadensiskstridsvagn.jpg

Kanadensiska stormvagnar på övning

När Frankrike förklarade krig mot USA i början av 1944 såg många inom den högra kanadensiska arméledningen sin chans att ta hämnd mot vad de såg som ett förräderi från Storbritanniens sida vid fredsförhandlingarna i Trier och den amerikanska annekteringen av territorium söder om St. Lawrencefloden. De fruktade även att den långsamt pågående amerikanska upprustningen skulle utökas och förvandla den amerikanska armén och nationalgardet till en styrka som den redan abnormt uppsvällda kanadensiska armén inte skulle kunna hantera. Man fruktade även att den kanadensiska arméns storlek skulle komma att innebära en ekonomisk belastning för Enhetsstaten, och att situationen omn några år skulle bli ohållbar, såvida inte armén sattes i rörelse. Som en konsekvens började därför telefoner ringa på Mannings kontor, och regeringen satte sig i det ena krismötet efter det andra.

De kanadensiska krigsivrarna förde under dessa möten under den tidiga våren 1944 fram argumentet att den amerikanska ekonomin snabbt skulle slå om till full krigsproduktion, och att den hittills ganska modesta amerikanska armén och nationalgardet skulle svälla till proportioner som den redan nu farligt uppsvällda kanadensiska armén inte kunde hantera. Det var bäst att slå till nu innan det blev omöjligt att söka hämnd för 1919, ansåg generalerna, som utlovade en snabb seger och – i händelse av att det inte blev så – frikostig hjälp från Frankrike enligt principen ”min fiendes fiende är min vän”.

ernestmanning.jpg

Ernest Manning förhalade till ingen nytta

Ernest Manning var dock inte helt övertygad om det lämpliga att föra Kanada i krig – han hade själv ganska moderata åsikter om hämnd, och ville dessutom inte bryta med det brittiska samväldet – något som skulle vara nödvändigt för krig mot USA. Han trodde dessutom inte på generalernas utfästelser om hjälp från Frankrike – under MacInnes tid hade han varit huvudansvarig för deportationen av katoliker till Yukon och Nordvästterritoriet – och försökte stoppa generalerna från att gå in i ett krig som troligen skulle sluta illa, ett försök som inledningsvis verkade gå ganska bra.

Även om presidenten lyckades förhindra en omedelbar invasion grodde missnöjet inom en alltmer revanschistisk kanadensisk armé. Canadian Unity Party’s högerflygel gjorde flertalet försök att avlägsna presidenten från makten, men fann att det var omöjligt – presidenten var helt enkelt för populär. I början på april 1944 gav man upp försöken att avlägsna presidenten för att istället försöka kringgå honom. Planen – som arbetats fram av de två främsta hökarna överste James Sutherland Brown och generalmajor George Pearkes – innebar att man skulle provocera fram skärmytslingar längs gränsen med USA, något som senare skulle eskalera till fullskaligt krig. Manning skulle därmed stå inför fullbordat faktum och inte ha något annat val än att ge generalerna och högerfalangen vad de ville ha.

Planer drogs snabbt upp inom det kanadensiska överkommandot – vissa föreslog en inledande incident som kanske involverade tio soldater, vilken sedan trappades upp till små skärmytslingar för att sedan komma upp till en nivå där en konfrontation var oundviklig. Andra föreslog ett påstått sabotage av kanadensiska ammunitionslager, medan några ville iscensätta ett anfall på den kanadensiska radiostationen i Kingston, Ontario, precis på gränsen till USA. I slutändan segrade George Pearkes förslag, efter det att underrättelsetjänsten kommit med en rapport som skapade de perfekta förutsättningarna för Pearkesplanens utförande.

Pearkes.jpg

Generalmajor George Pearkes var känd för sina pråliga uniformer

Den sextonde april 1944 ångade den amerikanska Stora Sjöflottan – en styrka bestående av tre kustförsvarsfartyg, nio torpedbåtar och en jagare - ut ur sin hamn i Erie, Pennsylvania för att öva artilleriskytte, luftförsvar och understöd av landsättningar i farvattnen mellan North Bass Island och Kelleys Island, två amerikanska öar i sjöns östra del. Kriget med Frankrike hade pågått i två månader, och i ett plötsligt utbrott av energi hade man beslutat att öva Stora Sjöflottan, en styrka som satts upp under försvar världskriget och som legat i malpåse ända sedan dess. Dagövningarna gick så felfritt som man skulle kunna förvänta sig av en styrka som inte varit till sjöss sedan 1919, och man skulle just inleda nattmanövrerna när ett enormt eldklot lyste upp himlen åt nordöst. Befälhavaren, konteramiral Raymond Spruance ombord på kustförsvarsfartyget USS Sandusky (sjösatt 1918), beslöt att avbryta övningen och samla ihop sina fartyg för att utröna exakt vad som exploderat och varför. Det visade sig snabbt att inget av hans skepp saknades, och att explosionen troligen kom från inifrån kanadensiskt territorium. Spruance fattade beslutet att röra sig mot den kanadensiska territorialgränsen för att se om han kunde ge hjälp.

Strax före klockan nio möttes flottan av två kanadensiska fregatter som patrullerade sydväst om den kanadensiska ön Middle Island. De kanadensiska krigsfartygen signalerade till den amerikanska eskadern att stanna och inte komma närmare – situationen var under kontroll. När Spruance erbjöd dem hjälp upprepade de endast sitt meddelande och hotade att öppna eld om amerikanerna kom närmare. Den amerikanske konteramiralen resignera och vände flottan hemåt – han ansåg att det var lika bra att avbryta övningen.

Nästa dag gick kanadensarna ut med en kommuniké där de förklarade att en kommandostyrka av ”okänt ursprung” landstigit på de kraftigt befästa kanadensiska öarna Middle Island och Pelee Island med syfte att sabotera kustförsvar och ammunitionslager. På Middle Island hade inkräktarna överrumplat försvararna och sprängt ett ammunitionslager, vilket dödat samtliga soldater i fästningen. På Pelee Island hade fienderna däremot blivit nermejade av kanadensiska kulsprutor under ett misslyckat anfall mot öns radiostation. Tillsammans med kommunikén släpptes även utvalda bilder på de döda sabotörerna vilka på grund av sin klädsel och diverse dokument på kroppen snabbt kunde identifieras som amerikaner. Enligt kanadensarna hade dessa räder därför troligtvis utgått från Stora Sjöflottan, som ju befunnit sig i närheten när händelserna utspelade sig.

spruance.jpg

Raymond Spruance förde befäl över Stora Sjöflottan

Trots att Huey Long och Raymond Spruance båda gjorde uttalanden där de förnekade att en räd skulle ha utförts mot kanadensiskt territorium reagerade det kanadensiska folket vildsint och anti-amerikanskt. Slagord som ”minns de 407!” (antalet döda i fästningen på Middle Island) ropades ut i Kanadas städer, och man krävde överhuvudtaget att den kanadensiska regeringen skulle agera. Den tjugonde april tillkännagav Ernest Manning – efter starka påtryckningar från den kanadensiska militärledningen – att Kanada inte tolererade angrepp på det egna territoriet, och att – för nationens säkerhet – den kanadensiska Stora Sjöflottan skulle börja minera ett område med fem kilometers radie runt den svartbrända Middle Island. Manning bad också den amerikanska flottan att inte ingripa i dessa åtgärder ”som genomförs för att trygga Kanadas ställning som självständig stat”.

Beslutet att minera ett område med fem kilometers radie runt Middle Island innebar i praktiken att den kanadensiska flottan skulle placera sjöminor en bra bit in på amerikanskt territorium, på en av de mest trafikerade sjörutterna i Nordamerika. Det var därför kanske inte så värst förvånande att när de första minorna lades på amerikanskt vatten stod amerikanska minsvepare och väntade på att förstöra de minor som kanadensarna redan lagt. Den tjugofemte april, efter flera turer fram och tillbaka där amerikanska flottan svepte minor så fort kanadensarna lagt dem, förklarade Manning, efter kraftiga inhemska påtryckningar, att den kanadensiska flottan skulle beskjuta de amerikanska minsveparna om de försökte svepa de kanadensiska minorna, och att ”Amerikas Förenta Stater kan vänta sig vedergällning om de fortsätter med sina provokationer”.

racoon.jpg

HMCS Racoon avfyrade de första skotten i vad som skulle bli en allvarlig incident

Dagen efter träffades den amerikanska minsveparen USS Mockingbirg av artillerield från den kanadensiska beväpnade jakten HMCS Racoon. Besättningen lyckades rädda sig, men minsveparen fick överges (den drev kort därefter på en mina och exploderade), en incident som ytterligare förvärrade de redan kyliga relationerna mellan Kanada och USA. Huey Long fördömde Kanadas agerande i skarpa ordalag och började föra fram trupper mot gränsen. Manning, som nu höll på att förlora kontrollen över situationen på grund av den inhemska opinionen och lobbyverksamhet från generalstaben, förklarade att starka åtgärder skulle vidtas för att skydda Enhetsstatens territoriella integritet.

Det ska kanske vid det här laget nämnas att inte alla historiker är överens om att det var kanadensarna själva som låg bakom attacken på Pellee och Middle Island. Niklas Zetterling och Mikael Tamelander menar i sin bok ”Den nionde maj – Kanadas invasion av USA 1944” (Lund: Historiska media, 2000) att det faktiskt var USA som låg bakom attackerna, men fick dem att se så klumpigt utförda ut att alla skulle tro att Kanada arrangerat dem. På så sätt skulle USA kunna gå i krig utan att tappa ansiktet. Problemet med detta synsätt är naturligtvis att USAs armé inte var förbered på offensiva operationer under 1944, och att Kanadas var det. Trots Zetterlings försök att bevisa motsatsen så var det troligtvis Kanada som sprängde sitt eget ammunitionslager.

JFCFuller.jpg

John Frederick Charles Fuller – generalmajor, stormvagnsfetichist, auktoritär premiärminister och inte särskilt nöjd med Kanada

Den brittiska exilregeringen på Island var kluven i sin hållning i konflikten. Å ena sidan ville de inte stöta sig med en medlem av samväldet, men de ville inte heller förlora sin nya allierade. Efter moget övervägande fattade man beslutet att fördöma Kanadas aggression – ett fördömande som levererades i ett tal av premiärministern John Fuller den tjugoåttonde april, då ett antal andra incidenter då amerikanska och kanadensiska fartyg skjutit på varandra inträffat. Fuller – som i mångt och mycket sympatiserade med det kanadensiska styrelseskicket – lär ha varit olycklig över att alienera en del av samväldet från den brittiska regeringen, men han insåg att USAs värde var mycket större för den brittiska krigsinsatsen än vad Kanada någonsin kunde vara. Hans tal fördömde inte bara Kanada utan lovade också ”snabbt och skoningslöst agerande” om situationen övergick i krig.

Även om Fullers tal avslutades med en förhoppning om fortsatt fred och samförstånd mottogs hans tal med bestörtning i Kanada. Brittiska flaggor brändes på gatorna i landets städer, och under aprils sista dagar och början på maj 1944 hölls ett stort antal demonstrationer mot både Storbritannien och USA i Enhetsstatens städer. Budskapet till Manning var klart; ”bryt med Storbritannien och gå i krig med USA, eller så hittar vi någon annan från CUP som kan göra det åt oss”. Samma budskap nådde Manning från partistyrelsen, generalstaben och parlamentet – vilket i praktiken lämnade honom utan val.

kanadaflagga.jpg

Den rena kanadensiska flaggan

Den åttonde maj 1944 hissades den "Rena Kanadensiska Enhetsflaggan" i Ottawa för första gången. Dagen efter körde kanadensiska stormvagnar över gränsbommar i Oregon och Minnsota, samtidigt som fallskärmsjägare och soldater i motorbåtar landsteg på St. Lawrenceflodens västra strand. Ödets timma hade slagit.
 
Last edited:
Bra uppdatering. Precis sådana här uppdateringar jag gillar. :)