DEL XCVIII
Enhetsstaten Kanada hade, ända sedan Tom MacInnes avsatts i en partipolitisk kupp år 1937 och ersatts av den grå eminensen William Aberharts favorit Ernest Manning, långsamt rustat för krig. Bland annat hade den kanadensiska armén svällt från ett fåtal utspridda reservregementen och en liten kärna yrkessoldater till en stor yrkesarmé bestående av sexton infanteridivisioner och två pansardivisioner. Flygvapnet hade utökats från tolv till tjugo skvadroner (totalt 480 flygplan), medan flottan på grund av att de flesta kanadensiska varven låg i det som nu utgjorde den amerikanska staten Acadia hade halkat efter. Flottan, som inte heller hade fått någon större prioritet eftersom huvudfienden ansetts vara USA, bestod därför endast av en handfull jagare och några torpedbåtar.
Kanadensiska stormvagnar på övning
När Frankrike förklarade krig mot USA i början av 1944 såg många inom den högra kanadensiska arméledningen sin chans att ta hämnd mot vad de såg som ett förräderi från Storbritanniens sida vid fredsförhandlingarna i Trier och den amerikanska annekteringen av territorium söder om St. Lawrencefloden. De fruktade även att den långsamt pågående amerikanska upprustningen skulle utökas och förvandla den amerikanska armén och nationalgardet till en styrka som den redan abnormt uppsvällda kanadensiska armén inte skulle kunna hantera. Man fruktade även att den kanadensiska arméns storlek skulle komma att innebära en ekonomisk belastning för Enhetsstaten, och att situationen omn några år skulle bli ohållbar, såvida inte armén sattes i rörelse. Som en konsekvens började därför telefoner ringa på Mannings kontor, och regeringen satte sig i det ena krismötet efter det andra.
De kanadensiska krigsivrarna förde under dessa möten under den tidiga våren 1944 fram argumentet att den amerikanska ekonomin snabbt skulle slå om till full krigsproduktion, och att den hittills ganska modesta amerikanska armén och nationalgardet skulle svälla till proportioner som den redan nu farligt uppsvällda kanadensiska armén inte kunde hantera. Det var bäst att slå till nu innan det blev omöjligt att söka hämnd för 1919, ansåg generalerna, som utlovade en snabb seger och – i händelse av att det inte blev så – frikostig hjälp från Frankrike enligt principen ”min fiendes fiende är min vän”.
Ernest Manning förhalade till ingen nytta
Ernest Manning var dock inte helt övertygad om det lämpliga att föra Kanada i krig – han hade själv ganska moderata åsikter om hämnd, och ville dessutom inte bryta med det brittiska samväldet – något som skulle vara nödvändigt för krig mot USA. Han trodde dessutom inte på generalernas utfästelser om hjälp från Frankrike – under MacInnes tid hade han varit huvudansvarig för deportationen av katoliker till Yukon och Nordvästterritoriet – och försökte stoppa generalerna från att gå in i ett krig som troligen skulle sluta illa, ett försök som inledningsvis verkade gå ganska bra.
Även om presidenten lyckades förhindra en omedelbar invasion grodde missnöjet inom en alltmer revanschistisk kanadensisk armé. Canadian Unity Party’s högerflygel gjorde flertalet försök att avlägsna presidenten från makten, men fann att det var omöjligt – presidenten var helt enkelt för populär. I början på april 1944 gav man upp försöken att avlägsna presidenten för att istället försöka kringgå honom. Planen – som arbetats fram av de två främsta hökarna överste James Sutherland Brown och generalmajor George Pearkes – innebar att man skulle provocera fram skärmytslingar längs gränsen med USA, något som senare skulle eskalera till fullskaligt krig. Manning skulle därmed stå inför fullbordat faktum och inte ha något annat val än att ge generalerna och högerfalangen vad de ville ha.
Planer drogs snabbt upp inom det kanadensiska överkommandot – vissa föreslog en inledande incident som kanske involverade tio soldater, vilken sedan trappades upp till små skärmytslingar för att sedan komma upp till en nivå där en konfrontation var oundviklig. Andra föreslog ett påstått sabotage av kanadensiska ammunitionslager, medan några ville iscensätta ett anfall på den kanadensiska radiostationen i Kingston, Ontario, precis på gränsen till USA. I slutändan segrade George Pearkes förslag, efter det att underrättelsetjänsten kommit med en rapport som skapade de perfekta förutsättningarna för Pearkesplanens utförande.
Generalmajor George Pearkes var känd för sina pråliga uniformer
Den sextonde april 1944 ångade den amerikanska Stora Sjöflottan – en styrka bestående av tre kustförsvarsfartyg, nio torpedbåtar och en jagare - ut ur sin hamn i Erie, Pennsylvania för att öva artilleriskytte, luftförsvar och understöd av landsättningar i farvattnen mellan North Bass Island och Kelleys Island, två amerikanska öar i sjöns östra del. Kriget med Frankrike hade pågått i två månader, och i ett plötsligt utbrott av energi hade man beslutat att öva Stora Sjöflottan, en styrka som satts upp under försvar världskriget och som legat i malpåse ända sedan dess. Dagövningarna gick så felfritt som man skulle kunna förvänta sig av en styrka som inte varit till sjöss sedan 1919, och man skulle just inleda nattmanövrerna när ett enormt eldklot lyste upp himlen åt nordöst. Befälhavaren, konteramiral Raymond Spruance ombord på kustförsvarsfartyget USS Sandusky (sjösatt 1918), beslöt att avbryta övningen och samla ihop sina fartyg för att utröna exakt vad som exploderat och varför. Det visade sig snabbt att inget av hans skepp saknades, och att explosionen troligen kom från inifrån kanadensiskt territorium. Spruance fattade beslutet att röra sig mot den kanadensiska territorialgränsen för att se om han kunde ge hjälp.
Strax före klockan nio möttes flottan av två kanadensiska fregatter som patrullerade sydväst om den kanadensiska ön Middle Island. De kanadensiska krigsfartygen signalerade till den amerikanska eskadern att stanna och inte komma närmare – situationen var under kontroll. När Spruance erbjöd dem hjälp upprepade de endast sitt meddelande och hotade att öppna eld om amerikanerna kom närmare. Den amerikanske konteramiralen resignera och vände flottan hemåt – han ansåg att det var lika bra att avbryta övningen.
Nästa dag gick kanadensarna ut med en kommuniké där de förklarade att en kommandostyrka av ”okänt ursprung” landstigit på de kraftigt befästa kanadensiska öarna Middle Island och Pelee Island med syfte att sabotera kustförsvar och ammunitionslager. På Middle Island hade inkräktarna överrumplat försvararna och sprängt ett ammunitionslager, vilket dödat samtliga soldater i fästningen. På Pelee Island hade fienderna däremot blivit nermejade av kanadensiska kulsprutor under ett misslyckat anfall mot öns radiostation. Tillsammans med kommunikén släpptes även utvalda bilder på de döda sabotörerna vilka på grund av sin klädsel och diverse dokument på kroppen snabbt kunde identifieras som amerikaner. Enligt kanadensarna hade dessa räder därför troligtvis utgått från Stora Sjöflottan, som ju befunnit sig i närheten när händelserna utspelade sig.
Raymond Spruance förde befäl över Stora Sjöflottan
Trots att Huey Long och Raymond Spruance båda gjorde uttalanden där de förnekade att en räd skulle ha utförts mot kanadensiskt territorium reagerade det kanadensiska folket vildsint och anti-amerikanskt. Slagord som ”minns de 407!” (antalet döda i fästningen på Middle Island) ropades ut i Kanadas städer, och man krävde överhuvudtaget att den kanadensiska regeringen skulle agera. Den tjugonde april tillkännagav Ernest Manning – efter starka påtryckningar från den kanadensiska militärledningen – att Kanada inte tolererade angrepp på det egna territoriet, och att – för nationens säkerhet – den kanadensiska Stora Sjöflottan skulle börja minera ett område med fem kilometers radie runt den svartbrända Middle Island. Manning bad också den amerikanska flottan att inte ingripa i dessa åtgärder ”som genomförs för att trygga Kanadas ställning som självständig stat”.
Beslutet att minera ett område med fem kilometers radie runt Middle Island innebar i praktiken att den kanadensiska flottan skulle placera sjöminor en bra bit in på amerikanskt territorium, på en av de mest trafikerade sjörutterna i Nordamerika. Det var därför kanske inte så värst förvånande att när de första minorna lades på amerikanskt vatten stod amerikanska minsvepare och väntade på att förstöra de minor som kanadensarna redan lagt. Den tjugofemte april, efter flera turer fram och tillbaka där amerikanska flottan svepte minor så fort kanadensarna lagt dem, förklarade Manning, efter kraftiga inhemska påtryckningar, att den kanadensiska flottan skulle beskjuta de amerikanska minsveparna om de försökte svepa de kanadensiska minorna, och att ”Amerikas Förenta Stater kan vänta sig vedergällning om de fortsätter med sina provokationer”.
HMCS Racoon avfyrade de första skotten i vad som skulle bli en allvarlig incident
Dagen efter träffades den amerikanska minsveparen USS Mockingbirg av artillerield från den kanadensiska beväpnade jakten HMCS Racoon. Besättningen lyckades rädda sig, men minsveparen fick överges (den drev kort därefter på en mina och exploderade), en incident som ytterligare förvärrade de redan kyliga relationerna mellan Kanada och USA. Huey Long fördömde Kanadas agerande i skarpa ordalag och började föra fram trupper mot gränsen. Manning, som nu höll på att förlora kontrollen över situationen på grund av den inhemska opinionen och lobbyverksamhet från generalstaben, förklarade att starka åtgärder skulle vidtas för att skydda Enhetsstatens territoriella integritet.
Det ska kanske vid det här laget nämnas att inte alla historiker är överens om att det var kanadensarna själva som låg bakom attacken på Pellee och Middle Island. Niklas Zetterling och Mikael Tamelander menar i sin bok ”Den nionde maj – Kanadas invasion av USA 1944” (Lund: Historiska media, 2000) att det faktiskt var USA som låg bakom attackerna, men fick dem att se så klumpigt utförda ut att alla skulle tro att Kanada arrangerat dem. På så sätt skulle USA kunna gå i krig utan att tappa ansiktet. Problemet med detta synsätt är naturligtvis att USAs armé inte var förbered på offensiva operationer under 1944, och att Kanadas var det. Trots Zetterlings försök att bevisa motsatsen så var det troligtvis Kanada som sprängde sitt eget ammunitionslager.
John Frederick Charles Fuller – generalmajor, stormvagnsfetichist, auktoritär premiärminister och inte särskilt nöjd med Kanada
Den brittiska exilregeringen på Island var kluven i sin hållning i konflikten. Å ena sidan ville de inte stöta sig med en medlem av samväldet, men de ville inte heller förlora sin nya allierade. Efter moget övervägande fattade man beslutet att fördöma Kanadas aggression – ett fördömande som levererades i ett tal av premiärministern John Fuller den tjugoåttonde april, då ett antal andra incidenter då amerikanska och kanadensiska fartyg skjutit på varandra inträffat. Fuller – som i mångt och mycket sympatiserade med det kanadensiska styrelseskicket – lär ha varit olycklig över att alienera en del av samväldet från den brittiska regeringen, men han insåg att USAs värde var mycket större för den brittiska krigsinsatsen än vad Kanada någonsin kunde vara. Hans tal fördömde inte bara Kanada utan lovade också ”snabbt och skoningslöst agerande” om situationen övergick i krig.
Även om Fullers tal avslutades med en förhoppning om fortsatt fred och samförstånd mottogs hans tal med bestörtning i Kanada. Brittiska flaggor brändes på gatorna i landets städer, och under aprils sista dagar och början på maj 1944 hölls ett stort antal demonstrationer mot både Storbritannien och USA i Enhetsstatens städer. Budskapet till Manning var klart; ”bryt med Storbritannien och gå i krig med USA, eller så hittar vi någon annan från CUP som kan göra det åt oss”. Samma budskap nådde Manning från partistyrelsen, generalstaben och parlamentet – vilket i praktiken lämnade honom utan val.
Den rena kanadensiska flaggan
Den åttonde maj 1944 hissades den "Rena Kanadensiska Enhetsflaggan" i Ottawa för första gången. Dagen efter körde kanadensiska stormvagnar över gränsbommar i Oregon och Minnsota, samtidigt som fallskärmsjägare och soldater i motorbåtar landsteg på St. Lawrenceflodens västra strand. Ödets timma hade slagit.