Jag har förlorat inspirationen. Vad jag än skriver så känns det platt och löjligt. 
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Snälla nån, du har nog aldrig gjort något dåligt på hela den här tiden. Skriv bara, och tro mig, vi förlåter ett eller t. o. m. två halvmesiga kapitel.
Vad sägs om att göra en kort pause här, göra en annan AAR/story en månad eller två, för att sedan komma tillbaka? Fördelaktigen i en annan gengre.
DEL XCIII
När de första franska infanteristerna tog sig ut på Dnjeprs och Dvinas snötäckta is insåg de ganska snart att striden framför dem inte skulle bli enkel. Nästan så fort de tagit sig ur sina hastigt grävda skyttegravar på den västra banken kom de under kraftig artillerield, vilken snabbt bröt upp de franska soldaternas samordning, då de befann sig mitt ute på den plana isen utan skydd. Korpral Jean-François Ricard (senare Revel) beskrev flera år senare scenen som så:
”Placera en nittonåring tillsammans med andra nittonåringar. Ge honom ett gevär och skicka ut honom på isen mot fienden. Kommer han att hålla när bomberna börjar explodera? Ingen av oss gjorde det. De första explosionerna sänder ner oss på mage. De andra fick oss att springa som galningar mot den andra stranden. Det gavs ingen tid att tänka, ingen tid att reflektera. Allt jag kunde tänka på var att ta mig över till andra sidan fortast möjligt, bort från döden på isen, blodet och de hårda smällarna och krevaderna. Tre meter kvar… två… en… pang! Explosion till höger, jag är oskadd. Foten på marken – jag klarade det! Bakom mig dånar fortfarande krevaderna från det ryska artilleriet. Framför mig blinkar mynningsflammorna från ryska kulsprutor. Jag försöker hitta resten av min pluton, men den står ingenstans att finna. Benen bär mig inte längre, och jag sjunker ner på knä medan spårljusen flyger runt omkring mig. Allt blir plötsligt så väldigt tyst, och en kula drar mig i ärmen. Jag halvt springer, halvt kryper bort mot det närmaste skyddet jag kan hitta – en svartbränd krater, vilken jag sjunker ner i. Här nånstans brister något inom mig, och jag börjar gråta. Ovanför mig rasar striden vidare, men jag vet inte vem som vinner…”
En utmattad fransk trupp kämpar sig upp på Dnjeprs östra strand
Det som i slutändan räddade den franska framryckningen var den franska arméns fokus på egna initiativ från underofficerare. När de ordinarie truppformationerna bröts upp av den ryska beskjutningen och motangrepp lyckades sergeanter, löjtnanter och kaptener snabbt samla ihop grupper av desorienterade soldater och med dessa bilda mindre enheter, vilka kunde fortsätta anfallet. Dessa enheter kunde dock inte bryta igenom det kraftiga ryska försvaret av Nikolauslinjen själv, och kraftiga motangrepp förhindrade att fransmännen utnyttjade de få genombrottsmöjligheter som uppstod. På kvällen den tjugofemte januari 1944 höll därför fransmännen flertalet brohuvuden längs Dnjepr och Dvinas stränder, men hade inte ens kommit i närheten av sina mål för den första dagen. Istället för att omringa Kiev och slita upp ett stort hål i fiendelinjerna som planerat slogs fransmännen mot bestämda ryska försvarare på alla fronter – särskilt inne i Kiev var striderna vara verkligt hårda. Vid dagens slut hade de förlorat 28737 soldater, varav 9623 var förluster med dödlig utgång; de ryska förlusterna var mycket lägre. Soldaternas anda var dock fortfarande på topp; de hade lyckats hålla sina brohuvuden och var övertygade om att det värsta därmed var över. Många trodde att nästa dag skulle vara den dag då det ryska försvaret kollapsade.
Fransk soldat med kulstruta modell FM 24/29 på Dnjeprs östra strand
När de första rapporterna om den så kallade ”Första dagen vid Dnjepr” nådde de Tassigny och resten av Guidens högkvarter i den bombsäkra bunkern djupt under Aachen var det många som vägrade tro på det, och de som faktiskt trodde på nyheterna satt i sammanträde i tre timmar, varav större delen av tiden gick åt till att tänka ut ett sätt att presentera nyheterna för Guiden. Slutligen kom man fram till att de Gaulles storebror och förtrogne brigadgeneral Xavier de Gaulle var den bästa kandidaten att leverera nyheterna – inte för att man önskade livet ur Xavier, utan helt enkelt för att han var det ende person som Guiden kunde ta emot dåliga nyheter från utan att flyga ut i vredesutbrott mot allt och alla.
De Gaulle underrättades om anfallets katastrofala utgång klockan sex på morgonen den tjugosjätte januari, och för en gångs skull tog han motgången med fattning. Efter frukost satte han sig klockan halv sju i sammanträde med överste fältmarskalk de Tassigny för att dra upp planer inför dagen, och särskilt för nästa dag. De Gaulle förkastade omedelbart förslag från vissa officerare om att man skulle dra sig tillbaka över Dnjepr, och ansåg istället att dagen skulle spenderas till att föra fram förstärkningar och omorganisera de franska trupperna inför ett planerat återupptagande av offensiven den tjugosjunde. Efter invändningar från de Tassigny fick dock den franska armén lite mer tid på sig för att återhämta sina krafter, och det nya anfallet spikades istället till den första februari. Som en sista handling under sammanträdet godkände även de Gaulle användandet av ”särskilda åtgärder” för att bryta den ryska fronten. Utförandet av detta lämnades över till Armée de l'Airs befälhavare, luftmarskalk Jean Romatet.
Den första februari 1944 tog antifrysmedlet slut på många franska militärflygplatser när Armée de l'Air gjorde större delen av de 956 flygplan som överlevt sommarens luftstrider och vinterns kyla startklara. För många av piloterna hade vintern varit ett välkommet avbrott från de hektiska och oavgörande luftstriderna på sommaren, och flertalet av piloterna hade inte flugit ett enda stridsuppdrag sedan i november föregående år. Av denna anledning genomsyrade en stark känsla av olust hela det franska flygvapnet. Från stabsofficerarna i Aachen till piloterna i de flygplan som lyfte från flygfälten och flög österut mot Dnjepr fanns en känsla av undergång i luften, vilket flera överlevande piloter berättat om.
Masker på!
Klockan 9:31 korsade de första jaktplanen Dnjepr tätt följda av franska bombplan. Samtliga flygplan höll en höjd av sjuttiofem meter. De franska soldaterna i skyttegravarna på Dnjeprs östra strand observerade dem samtidigt som de krampaktigt höll fast i sina gevär och kpistar. De kunde höra hur det ryska luftvärnet öppnade upp, men hade ingen aning om hur flygplanen klarade sig. Bara några sekunder senare kunde de höra låga explosioner, och skriken ”masker på – framåt!” ljöd genom skyttegravarna.
När de första franska infanteristerna tog sig ut på Dnjeprs och Dvinas snötäckta is insåg de ganska snart att striden framför dem inte skulle bli enkel. Nästan så fort de tagit sig ur sina hastigt grävda skyttegravar på den västra banken kom de under kraftig artillerield, vilken snabbt bröt upp de franska soldaternas samordning, då de befann sig mitt ute på den plana isen utan skydd. Korpral Jean-François Ricard (senare Revel) beskrev flera år senare scenen som så:
”Placera en nittonåring tillsammans med andra nittonåringar. Ge honom ett gevär och skicka ut honom på isen mot fienden. Kommer han att hålla när bomberna börjar explodera? Ingen av oss gjorde det. De första explosionerna sänder ner oss på mage. De andra fick oss att springa som galningar mot den andra stranden. Det gavs ingen tid att tänka, ingen tid att reflektera. Allt jag kunde tänka på var att ta mig över till andra sidan fortast möjligt, bort från döden på isen, blodet och de hårda smällarna och krevaderna. Tre meter kvar… två… en… pang! Explosion till höger, jag är oskadd. Foten på marken – jag klarade det! Bakom mig dånar fortfarande krevaderna från det ryska artilleriet. Framför mig blinkar mynningsflammorna från ryska kulsprutor. Jag försöker hitta resten av min pluton, men den står ingenstans att finna. Benen bär mig inte längre, och jag sjunker ner på knä medan spårljusen flyger runt omkring mig. Allt blir plötsligt så väldigt tyst, och en kula drar mig i ärmen. Jag halvt springer, halvt kryper bort mot det närmaste skyddet jag kan hitta – en svartbränd krater, vilken jag sjunker ner i. Här nånstans brister något inom mig, och jag börjar gråta. Ovanför mig rasar striden vidare, men jag vet inte vem som vinner…”
En utmattad fransk trupp kämpar sig upp på Dnjeprs östra strand
Det som i slutändan räddade den franska framryckningen var den franska arméns fokus på egna initiativ från underofficerare. När de ordinarie truppformationerna bröts upp av den ryska beskjutningen och motangrepp lyckades sergeanter, löjtnanter och kaptener snabbt samla ihop grupper av desorienterade soldater och med dessa bilda mindre enheter, vilka kunde fortsätta anfallet. Dessa enheter kunde dock inte bryta igenom det kraftiga ryska försvaret av Nikolauslinjen själv, och kraftiga motangrepp förhindrade att fransmännen utnyttjade de få genombrottsmöjligheter som uppstod. På kvällen den tjugofemte januari 1944 höll därför fransmännen flertalet brohuvuden längs Dnjepr och Dvinas stränder, men hade inte ens kommit i närheten av sina mål för den första dagen. Istället för att omringa Kiev och slita upp ett stort hål i fiendelinjerna som planerat slogs fransmännen mot bestämda ryska försvarare på alla fronter – särskilt inne i Kiev var striderna vara verkligt hårda. Vid dagens slut hade de förlorat 28737 soldater, varav 9623 var förluster med dödlig utgång; de ryska förlusterna var mycket lägre. Soldaternas anda var dock fortfarande på topp; de hade lyckats hålla sina brohuvuden och var övertygade om att det värsta därmed var över. Många trodde att nästa dag skulle vara den dag då det ryska försvaret kollapsade.
Fransk soldat med kulstruta modell FM 24/29 på Dnjeprs östra strand
När de första rapporterna om den så kallade ”Första dagen vid Dnjepr” nådde de Tassigny och resten av Guidens högkvarter i den bombsäkra bunkern djupt under Aachen var det många som vägrade tro på det, och de som faktiskt trodde på nyheterna satt i sammanträde i tre timmar, varav större delen av tiden gick åt till att tänka ut ett sätt att presentera nyheterna för Guiden. Slutligen kom man fram till att de Gaulles storebror och förtrogne brigadgeneral Xavier de Gaulle var den bästa kandidaten att leverera nyheterna – inte för att man önskade livet ur Xavier, utan helt enkelt för att han var det ende person som Guiden kunde ta emot dåliga nyheter från utan att flyga ut i vredesutbrott mot allt och alla.
De Gaulle underrättades om anfallets katastrofala utgång klockan sex på morgonen den tjugosjätte januari, och för en gångs skull tog han motgången med fattning. Efter frukost satte han sig klockan halv sju i sammanträde med överste fältmarskalk de Tassigny för att dra upp planer inför dagen, och särskilt för nästa dag. De Gaulle förkastade omedelbart förslag från vissa officerare om att man skulle dra sig tillbaka över Dnjepr, och ansåg istället att dagen skulle spenderas till att föra fram förstärkningar och omorganisera de franska trupperna inför ett planerat återupptagande av offensiven den tjugosjunde. Efter invändningar från de Tassigny fick dock den franska armén lite mer tid på sig för att återhämta sina krafter, och det nya anfallet spikades istället till den första februari. Som en sista handling under sammanträdet godkände även de Gaulle användandet av ”särskilda åtgärder” för att bryta den ryska fronten. Utförandet av detta lämnades över till Armée de l'Airs befälhavare, luftmarskalk Jean Romatet.
Den första februari 1944 tog antifrysmedlet slut på många franska militärflygplatser när Armée de l'Air gjorde större delen av de 956 flygplan som överlevt sommarens luftstrider och vinterns kyla startklara. För många av piloterna hade vintern varit ett välkommet avbrott från de hektiska och oavgörande luftstriderna på sommaren, och flertalet av piloterna hade inte flugit ett enda stridsuppdrag sedan i november föregående år. Av denna anledning genomsyrade en stark känsla av olust hela det franska flygvapnet. Från stabsofficerarna i Aachen till piloterna i de flygplan som lyfte från flygfälten och flög österut mot Dnjepr fanns en känsla av undergång i luften, vilket flera överlevande piloter berättat om.
Masker på!
Klockan 9:31 korsade de första jaktplanen Dnjepr tätt följda av franska bombplan. Samtliga flygplan höll en höjd av sjuttiofem meter. De franska soldaterna i skyttegravarna på Dnjeprs östra strand observerade dem samtidigt som de krampaktigt höll fast i sina gevär och kpistar. De kunde höra hur det ryska luftvärnet öppnade upp, men hade ingen aning om hur flygplanen klarade sig. Bara några sekunder senare kunde de höra låga explosioner, och skriken ”masker på – framåt!” ljöd genom skyttegravarna.
Last edited:
DEL XCIV
Det franska gasangreppet mot Nikolauslinjen i februari 1944 anses av många historiker som futtigt jämfört med de enorma gasbombardemang som alltid förebådade ett angrepp under första världskriget. De franska källorna är notoriskt opålitliga angående exakt hur mycket kemiska stridsmedel som användes, men de flesta håller sig vid en siffra på runt 100 ton. Som jämförelse använde de franska styrkorna 300 ton gas vid slaget vid Quimpers första dag, och några månader senare använde den brittiske generalen Frederick William von Preussen (som för övrigt fick en lungblödning och dog när han skulle evakueras till Karibien år 1939) 250 ton vid sitt slutgiltiga anfall mot Plonévez-du-Faou i det åtta månader långa slaget vid Berrien.
Världsrekordhållare med lungblödning
Dessa historiker misslyckas dock med att se skillnaden mellan dessa olika gasangrepp, vilka skiljde sig åt på två viktiga punkter. Först och främst bestod de enorma gasangreppen i Bretagne år 1916 inte helt och hållet av giftgas. En betydande del (ungefär hälften) av de kemiska stridsmedlen som användes var olika former av tårgas, 45% var klorgas, och endast runt 5% var fosgen. I det franska anfallet mot Nikolauslinjen var 50% av gasen fosgen, 40% senapsgas och de resterande tio procenten var en underlig blandning av nervgasen Tabun, klorgas, tårgas samt Cyclone-AP, ett pulver som när det utsattes för syre utvecklade vätecyanid. I mångt och mycket var därför det här gasangreppet mycket giftigare än de som släppts lösa år 1916, utan liknade mycket mer de gasangrepp som genomfördes från slutet av 1917 till vapenstilleståndet år 1919.
Det är här som den andra stora skillnaden griper in, nämligen användningsmetoden. Under första världskriget öppnade man helt enkelt tuber med gas på marken och hoppades att vinden skulle vara gynnsam, för att senare gå över till att ladda artillerigranater med gas och avfyra dem per kanon. Dessa system var naturligtvis mycket otillfredsställande när det gällde pricksäkerheten, och det är här som gasangreppet år 1944 visar sin fulla styrka. Genom att släppa gasen i femtiokilosbomber från vanliga planbombare och störtbombare ökades precisionen avsevärt, och mycket mindre av gasen gick till spillo. Den ryska generalstaben uppskattade senare att den precision som bombning på låg höjd medförde gjorde angreppet åtminstone dubbelt, ja kanske till och med tredubbelt så effektivt. Slutsatsen är därmed att hundra ton år 1944 i dödlighet motsvarade trehundra ton år 1916, även om skillnaden i volym förhindrade att ett lika stort område täcktes.
Typiska franska gasbomber
I vilket fall som helst tjänade gasbomberna, vilka släpptes i skurar över bestämda frontavsnitt, sin funktion. Ryska soldater – i det flesta fall inte utrustade med gasmasker – kvävdes till döds eller flydde österut i oordining, tätt följda av framryckande franskt infanteri. Gasen och våldsamheten i det franska anfallet lyckades slita upp flera enorma hål i fronten, särskilt runt Kiev, Dnipropetrovsk och norr om Odessa. Tusentals ryska soldater kapitulerade under den första dagen allena, och det verkade som om fransmännen äntligen lyckats återta initiativet på den ryska fronten, en inställning som bevisades genom att den franska generalstaben gick ut med en kommuniké så tidigt som den tredje februari 1944. I den brydde de sig inte om att nämna det faktum att gasangrepp endast satts in på begränsade frontområden (en nödvändighet tack vare de få tillgängliga bombplanen) och att stora mängder ogasade ryska soldater fortfarande fanns kvar i Nikolauslinjens främre områden, utan förklarade att ett genombrott väntades inom de närmaste dagarna.
Lavr Kornilov
Kanske var det därför som generallöjtnant Lavr Kornilov, befälhavare över Dnjeprfronten, förblev optimistisk och vid flera tillfällen fram till den sjuttonde februari försäkrade tsar Alexei II om att ingen omedelbar fara för ett franskt genombrott förelåg, och att fransmännen snart skulle tvingas avsluta sin offensiv. Kornilovs förutsägelser visade sig snart inte bara vara välgrundade utan också sanna. Den stränga kylan förhindrade fransmännen att använda sina stormvagnar och tvingade flygvapnet att stanna kvar på marken. Det franska infanteriet saknade den snabbhet som behövdes för att kunna utnyttja genombrott, och hade dessutom tagit extremt höga förluster under framryckningen när ryssarna slogs för varje bunker och skyttegrav. När Kornilov satte in våg efter våg av nyanlända reservister i Nikolauslinjens försvar saktade den franska framryckningen därför av för att slutgiltigt stanna den artonde februari, några kilometer in i Nikolauslinjens nätverk av skyttegravar och bunkrar. Den franska offensiva förmågan var slut – åtminstone för våren 1944.
Kornilov valde dock att inte sätta in någon motattack mot de franska styrkorna, utan beslöt sig för att ”låta dem frysa till döds i ryska befästningsverk”. Striderna på den ryska fronten under mars och april 1944 bestod därför endast av enstaka skärmytslingar medan båda sidor byggde upp inför ett avgörande under sommaren.
Slaget vid Dnjepr slutade därmed oavgjort men med en klar övervikt åt den ryska sidan. De franska positionerna de västra delarna av tsardömet förblev starka, och för de flesta stod det klart att fransmännen inte skulle tvingas tillbaka över gränsen i första taget. General Kornilov, som mycket kompetent försvarat Nikolauslinjen fick dock inte det erkännande som han förtjänade. Hans något ogillande attityd mot monarkin ådrog honom Alexei IIs ogillande, och även om Kerkenskij försökte lägga in ett gott ord för honom avsattes han i maj 1944 från sin post och fick en ny befattning som befälhavare över militärdistriktet Transamur.
Om Slaget vid Dnjepr varit både goda och dåliga nyheter för ryssarna var det enbart dåliga för Frankrike. 209 827 franska och andra katolska soldater hade dödats, försvunnit, tagits till fånga eller skadats så allvarligt att de fått lämna armén, en siffra som motsvarar 12342 soldater om dagen. Ryssarna hade visserligen lidit värre (vissa källor uppskattar uppemot en halv miljon ryska förluster), men de hade råd att ta sådana förluster medan Frankrike höll på att få slut på fransmän att kalla in i armén.
Döda fransmän bland de förstörda resterna av sin utrustning
Intressant nog skedde dock inte förändringar i den franska arméns struktur efter slaget vid Dnjepr, utan samtliga högre officerare tilläts stanna kvar på sina poster. Detta berodde kanske på att de Gaulle hade ändrat åsikt under slagets gång och han ansåg nu att Dnjepr endast varit en ”övning” eller en ”kuriositet”, och att huvudslaget som skulle vinna striden i öst skulle inledas någon gång på sommaren, en förklaring som har sina meriter men också sina brister. Mer troligt är att de Gaulle distraherades av två mycket sammankopplade händelser på Nordsjön i februari 1944.
Det franska gasangreppet mot Nikolauslinjen i februari 1944 anses av många historiker som futtigt jämfört med de enorma gasbombardemang som alltid förebådade ett angrepp under första världskriget. De franska källorna är notoriskt opålitliga angående exakt hur mycket kemiska stridsmedel som användes, men de flesta håller sig vid en siffra på runt 100 ton. Som jämförelse använde de franska styrkorna 300 ton gas vid slaget vid Quimpers första dag, och några månader senare använde den brittiske generalen Frederick William von Preussen (som för övrigt fick en lungblödning och dog när han skulle evakueras till Karibien år 1939) 250 ton vid sitt slutgiltiga anfall mot Plonévez-du-Faou i det åtta månader långa slaget vid Berrien.
Världsrekordhållare med lungblödning
Dessa historiker misslyckas dock med att se skillnaden mellan dessa olika gasangrepp, vilka skiljde sig åt på två viktiga punkter. Först och främst bestod de enorma gasangreppen i Bretagne år 1916 inte helt och hållet av giftgas. En betydande del (ungefär hälften) av de kemiska stridsmedlen som användes var olika former av tårgas, 45% var klorgas, och endast runt 5% var fosgen. I det franska anfallet mot Nikolauslinjen var 50% av gasen fosgen, 40% senapsgas och de resterande tio procenten var en underlig blandning av nervgasen Tabun, klorgas, tårgas samt Cyclone-AP, ett pulver som när det utsattes för syre utvecklade vätecyanid. I mångt och mycket var därför det här gasangreppet mycket giftigare än de som släppts lösa år 1916, utan liknade mycket mer de gasangrepp som genomfördes från slutet av 1917 till vapenstilleståndet år 1919.
Det är här som den andra stora skillnaden griper in, nämligen användningsmetoden. Under första världskriget öppnade man helt enkelt tuber med gas på marken och hoppades att vinden skulle vara gynnsam, för att senare gå över till att ladda artillerigranater med gas och avfyra dem per kanon. Dessa system var naturligtvis mycket otillfredsställande när det gällde pricksäkerheten, och det är här som gasangreppet år 1944 visar sin fulla styrka. Genom att släppa gasen i femtiokilosbomber från vanliga planbombare och störtbombare ökades precisionen avsevärt, och mycket mindre av gasen gick till spillo. Den ryska generalstaben uppskattade senare att den precision som bombning på låg höjd medförde gjorde angreppet åtminstone dubbelt, ja kanske till och med tredubbelt så effektivt. Slutsatsen är därmed att hundra ton år 1944 i dödlighet motsvarade trehundra ton år 1916, även om skillnaden i volym förhindrade att ett lika stort område täcktes.
Typiska franska gasbomber
I vilket fall som helst tjänade gasbomberna, vilka släpptes i skurar över bestämda frontavsnitt, sin funktion. Ryska soldater – i det flesta fall inte utrustade med gasmasker – kvävdes till döds eller flydde österut i oordining, tätt följda av framryckande franskt infanteri. Gasen och våldsamheten i det franska anfallet lyckades slita upp flera enorma hål i fronten, särskilt runt Kiev, Dnipropetrovsk och norr om Odessa. Tusentals ryska soldater kapitulerade under den första dagen allena, och det verkade som om fransmännen äntligen lyckats återta initiativet på den ryska fronten, en inställning som bevisades genom att den franska generalstaben gick ut med en kommuniké så tidigt som den tredje februari 1944. I den brydde de sig inte om att nämna det faktum att gasangrepp endast satts in på begränsade frontområden (en nödvändighet tack vare de få tillgängliga bombplanen) och att stora mängder ogasade ryska soldater fortfarande fanns kvar i Nikolauslinjens främre områden, utan förklarade att ett genombrott väntades inom de närmaste dagarna.
Lavr Kornilov
Kanske var det därför som generallöjtnant Lavr Kornilov, befälhavare över Dnjeprfronten, förblev optimistisk och vid flera tillfällen fram till den sjuttonde februari försäkrade tsar Alexei II om att ingen omedelbar fara för ett franskt genombrott förelåg, och att fransmännen snart skulle tvingas avsluta sin offensiv. Kornilovs förutsägelser visade sig snart inte bara vara välgrundade utan också sanna. Den stränga kylan förhindrade fransmännen att använda sina stormvagnar och tvingade flygvapnet att stanna kvar på marken. Det franska infanteriet saknade den snabbhet som behövdes för att kunna utnyttja genombrott, och hade dessutom tagit extremt höga förluster under framryckningen när ryssarna slogs för varje bunker och skyttegrav. När Kornilov satte in våg efter våg av nyanlända reservister i Nikolauslinjens försvar saktade den franska framryckningen därför av för att slutgiltigt stanna den artonde februari, några kilometer in i Nikolauslinjens nätverk av skyttegravar och bunkrar. Den franska offensiva förmågan var slut – åtminstone för våren 1944.
Kornilov valde dock att inte sätta in någon motattack mot de franska styrkorna, utan beslöt sig för att ”låta dem frysa till döds i ryska befästningsverk”. Striderna på den ryska fronten under mars och april 1944 bestod därför endast av enstaka skärmytslingar medan båda sidor byggde upp inför ett avgörande under sommaren.
Slaget vid Dnjepr slutade därmed oavgjort men med en klar övervikt åt den ryska sidan. De franska positionerna de västra delarna av tsardömet förblev starka, och för de flesta stod det klart att fransmännen inte skulle tvingas tillbaka över gränsen i första taget. General Kornilov, som mycket kompetent försvarat Nikolauslinjen fick dock inte det erkännande som han förtjänade. Hans något ogillande attityd mot monarkin ådrog honom Alexei IIs ogillande, och även om Kerkenskij försökte lägga in ett gott ord för honom avsattes han i maj 1944 från sin post och fick en ny befattning som befälhavare över militärdistriktet Transamur.
Om Slaget vid Dnjepr varit både goda och dåliga nyheter för ryssarna var det enbart dåliga för Frankrike. 209 827 franska och andra katolska soldater hade dödats, försvunnit, tagits till fånga eller skadats så allvarligt att de fått lämna armén, en siffra som motsvarar 12342 soldater om dagen. Ryssarna hade visserligen lidit värre (vissa källor uppskattar uppemot en halv miljon ryska förluster), men de hade råd att ta sådana förluster medan Frankrike höll på att få slut på fransmän att kalla in i armén.
Döda fransmän bland de förstörda resterna av sin utrustning
Intressant nog skedde dock inte förändringar i den franska arméns struktur efter slaget vid Dnjepr, utan samtliga högre officerare tilläts stanna kvar på sina poster. Detta berodde kanske på att de Gaulle hade ändrat åsikt under slagets gång och han ansåg nu att Dnjepr endast varit en ”övning” eller en ”kuriositet”, och att huvudslaget som skulle vinna striden i öst skulle inledas någon gång på sommaren, en förklaring som har sina meriter men också sina brister. Mer troligt är att de Gaulle distraherades av två mycket sammankopplade händelser på Nordsjön i februari 1944.
ditt uppehåll har verkligen lyft ESK till nya höjder (vilket inte säger lite)
toppen!
toppen!
DEL XCV
Den nittonde februari 1944 lämnade i tysthet 35 amerikanska handelsfartyg New Yorks hamn. De bar alla mycket varierande laster och allt från vete till motordelar fanns stuvade i de tunga fartygens lastrum – så långt var den konvoj som långsamt bildades söder om Acadia ingenting ovanligt, kanske med undantag för en ovanligt stor eskort bestående av fyra jagare, tio korvetter och två tunga kryssare. Det som sjömännen i konvoj PQ17 med destination Island inte visste var att ett stort antal skepp i konvojen inte bara fraktade lagliga matvaror och civila maskiner utan även vad som enligt internationell lag räknades som kontraband. Nyligen offentliggjorda uppgifter visar att konvojen bar åtminstone 200 isärmonterade stormvagnar av modellen M3 Lee, uppemot 50 000 gevär och k-pistar med tillhörande ammunition plus en betydande del flygplansreservdelar.
PQ17 var en del av en topphemlig amerikansk operation (kodnamn Knight’s Move) som sedan den inleddes 1942 arbetat för att stärka och försörja de brittiska och tyska styrkorna i Afrika och på Island. Dessa transporter gick naturligtvis helt stick i stäv med den isolationistiska politik som förespråkades av America First-flygeln inom Union Party, och hölls därför helt hemlig från det amerikanska folket och den amerikanska regeringen – möjligtvis med undantag för Huey Long själv – och inte ens det är säkert.
Visste kanske ingenting
Faktum är att det inte ens är säkert att president Long kände till att det fanns något som hette Knight’s Move innan februari 1944. Han nämner ingenting om det i sina memoarer eller dagböcker, och ingen av hans närmaste förtrogna har någonsin bekräftat att presidenten var inblandad i vapentransporterna till Island och Afrika. Vad vi dock vet är att arméchef George C. Marshall var inblandad tillsammans med flertalet administratörer på låg nivå, vilka tillsammans lyckades gå över huvudet på både utrikesminister Henry Ford och krigsminister Robert Wood. Att de lyckades med detta utan att dessa två ärkeisolationister grep in är inte mindre än ett mirakel, och har av flertalet historiker tolkats som att Huey Long var inblandad på något plan.
I vilket fall som helst kvittade om Huey Long kände till om PQ17 bar kontraband eller inte, eftersom fransmännen – i syfte att svälta ut Island – tillkännagett att franska torpedbåtar ”utan nåd eller förvarning” skulle anfalla alla skepp, oavsett nationalitet, som kom inom ett område mellan ”Kap Farväl och Norges kust samt 59 till 82 grader nordlig bredd”. Konvoj PQ17 kom allt närmare denna linje.
Konvojen upptäcktes först av torpedbåten TP-1136 227 sjömil öster om Kap Farväl, Grönland sydligaste spets, klockan 11:39 den tjugotredje februari. Detta var väl innanför den franska blockadlinjen, och torpedbåtens befälhavare, löjtnant (Enseigne de Vaisseau de 1ère Classe) M.J.M. Groix beslöt sig därför att hissa radiomasten och skicka ett meddelande till torpedbåtsflottans ledningscentral i Scapa Flow, Skottland. Efter ett kort övervägande i den stora bunkern i Orkneyöarna fick TP-1136 order att förfölja konvojen och rapportera dess position en gång i timmen.
Nu med egen bunker
Medan T-2:ans tre 2000 hästkrafters dieselmotorer fick upp hastigheten och torpedbåten började skugga konvojen på omkring tio sjömils avstånd utbröt en febril aktivitet ett antal meter under jorden på ön Hoy i Orkneyöarna. Här inledde flera hundra man det enorma arbetet med att organisera en effektiv attack på konvojen. Efter fem års krig var de flesta officerare i torpedbåtsflottans överkommando mycket erfarna i konsten att anfalla konvojer (många av officerarna hade själva varit torpedbåtskaptener i krigets början), men det tog ändå 48 timmar att samla ihop vargflocken – den enorma torpedbåtsflotta som enligt den franska doktrinen samtidigt skulle anfalla konvojen från så många håll som möjligt, övermanna eskortfartygen och ställa till så mycket skada som möjligt innan de försvann i skydd av nattens mörker – som skulle anfalla PQ17, mestadels på grund av att de franska torpedbåtarna i Nordatlanten var mycket utspridda och att det därmed tog ett tag för dem att ta sig till anfallsplatsen.
Klockan 17:11 den tjugofemte februari gavs den slutgiltiga ordern; så fort det blivit mörkt skulle de 44 torpedbåtar som nu skuggade konvojen genomföra sitt anfall. När denna order gavs kunde viss oro skönjas i bunkern på Scapa Flow; konvojen befann sig nu gott och väl inom räckvidd för brittiska och tyska flygplan på Island, och detta gjorde naturligtvis ett anfall ännu farligare. Särskilt oroade man sig för kaptenen på en av de ditkallade torpedbåtarna, men man kunde inte gärna beordra TP-6074 att återgå till sin tidigare patrullzon – då riskerade man att dra på sig vrede långt uppifrån. Efter ett kort sammanträde med sin stab beslutade överbefälhavaren för torpedbåtsflottan, Storamiral Émile Muselier, att TP-6074 och dess befälhavare skulle tillåtas anfalla.
Émile Muselier - Storamiral som gjorde ett stort misstag
Medan mörkret tätnade över Nordatlantens vågor på kvällen den tjugofemte januari 1945 fälldes radiomasterna för sista gången innan anfallet upp på de franska torpedbåtarna. Konvojens position kontrollerades och ett fåtal meddelanden skickades fram och tillbaka. Kort därefter fälldes masterna ner, tomma torpedtuber laddades och klart skepp beordrades. 132 dieselmotorer jobbade sig upp i högsta varvtal, och de Gaulles tysta jägare rusade fram över havsytan mot de långsamma handelsskeppen bortom horisonten. Den dundrande hjorden hade satt igång. Nu kunde inget stoppa den.
Klockan 23:18 plockade en brittisk radiostation på Island upp en serie signaler från en position 310 sjömil sydväst om Island. Korpralen som hade nattskiftet hann knappt ta emot de första signalerna innan han slängde sig över telefonen och ringde sambandscentralen. Hans snabbt nerkastade anteckningar ger oss en ganska bra bild av hur torpedbåtsanfallet fortskred.
Som man kan se ovan anföll fransmännen i två vågor under natten, den första klockan 23:18 och den andra klockan 23:42. Under sitt inledande anfall sänkte de 44 torpedbåtarna tolv handelsfartyg, vilka ofta inte hann sända någon nödsignal, och en jagare, USS Pope utan att förlora en enda torpedbåt. Konvojens befälhavare, kapten Samuel N. Moore ombord på den tunga kryssaren USS Quincy, beslöt att inte lämna konvojens fartyg utan eskort genom att ta upp förföljandet, utan satte istället konvojen på en zickzackkurs samtidigt som han ökade avståndet mellan de olika fartygen.
Dagens hjälte
Moores beslut att inte förfölja torpedbåtarna visade sig vara mycket lyckat. När de torpedbåtar som hunnit ladda om eller inte avfyrat sina torpeder under det första anfallet återvände 15 minuter senare fann de en mycket mindre kompakt samling mål, och framför allt förberedda eskortfartyg. Mot en förlust på fem torpedbåtar träffade de endast två handelsfartyg (det ena var S.S Daniel Morgan, vars radiooperatör dödades vid träffen och därmed inte hann sända klart) och satte en blindgångare i sidan på Quincys systerfartyg USS San Francisco innan de amerikanska jagarna och kryssarna tvingade dem att fly in i natten.
Det var nu som Moore släppte lös sina jagare, vilka tillsammans med det tyska lufthangarfartyger DFLS Gustav von Schmoller och så många torpedbombare den brittiska flygbasen vid Keflavik lyckats skrapa ihop tog upp jakten på torpedbåtarna.
Jägaren hade blivit den jagade.
Den nittonde februari 1944 lämnade i tysthet 35 amerikanska handelsfartyg New Yorks hamn. De bar alla mycket varierande laster och allt från vete till motordelar fanns stuvade i de tunga fartygens lastrum – så långt var den konvoj som långsamt bildades söder om Acadia ingenting ovanligt, kanske med undantag för en ovanligt stor eskort bestående av fyra jagare, tio korvetter och två tunga kryssare. Det som sjömännen i konvoj PQ17 med destination Island inte visste var att ett stort antal skepp i konvojen inte bara fraktade lagliga matvaror och civila maskiner utan även vad som enligt internationell lag räknades som kontraband. Nyligen offentliggjorda uppgifter visar att konvojen bar åtminstone 200 isärmonterade stormvagnar av modellen M3 Lee, uppemot 50 000 gevär och k-pistar med tillhörande ammunition plus en betydande del flygplansreservdelar.
PQ17 var en del av en topphemlig amerikansk operation (kodnamn Knight’s Move) som sedan den inleddes 1942 arbetat för att stärka och försörja de brittiska och tyska styrkorna i Afrika och på Island. Dessa transporter gick naturligtvis helt stick i stäv med den isolationistiska politik som förespråkades av America First-flygeln inom Union Party, och hölls därför helt hemlig från det amerikanska folket och den amerikanska regeringen – möjligtvis med undantag för Huey Long själv – och inte ens det är säkert.
Visste kanske ingenting
Faktum är att det inte ens är säkert att president Long kände till att det fanns något som hette Knight’s Move innan februari 1944. Han nämner ingenting om det i sina memoarer eller dagböcker, och ingen av hans närmaste förtrogna har någonsin bekräftat att presidenten var inblandad i vapentransporterna till Island och Afrika. Vad vi dock vet är att arméchef George C. Marshall var inblandad tillsammans med flertalet administratörer på låg nivå, vilka tillsammans lyckades gå över huvudet på både utrikesminister Henry Ford och krigsminister Robert Wood. Att de lyckades med detta utan att dessa två ärkeisolationister grep in är inte mindre än ett mirakel, och har av flertalet historiker tolkats som att Huey Long var inblandad på något plan.
I vilket fall som helst kvittade om Huey Long kände till om PQ17 bar kontraband eller inte, eftersom fransmännen – i syfte att svälta ut Island – tillkännagett att franska torpedbåtar ”utan nåd eller förvarning” skulle anfalla alla skepp, oavsett nationalitet, som kom inom ett område mellan ”Kap Farväl och Norges kust samt 59 till 82 grader nordlig bredd”. Konvoj PQ17 kom allt närmare denna linje.
Konvojen upptäcktes först av torpedbåten TP-1136 227 sjömil öster om Kap Farväl, Grönland sydligaste spets, klockan 11:39 den tjugotredje februari. Detta var väl innanför den franska blockadlinjen, och torpedbåtens befälhavare, löjtnant (Enseigne de Vaisseau de 1ère Classe) M.J.M. Groix beslöt sig därför att hissa radiomasten och skicka ett meddelande till torpedbåtsflottans ledningscentral i Scapa Flow, Skottland. Efter ett kort övervägande i den stora bunkern i Orkneyöarna fick TP-1136 order att förfölja konvojen och rapportera dess position en gång i timmen.
Nu med egen bunker
Medan T-2:ans tre 2000 hästkrafters dieselmotorer fick upp hastigheten och torpedbåten började skugga konvojen på omkring tio sjömils avstånd utbröt en febril aktivitet ett antal meter under jorden på ön Hoy i Orkneyöarna. Här inledde flera hundra man det enorma arbetet med att organisera en effektiv attack på konvojen. Efter fem års krig var de flesta officerare i torpedbåtsflottans överkommando mycket erfarna i konsten att anfalla konvojer (många av officerarna hade själva varit torpedbåtskaptener i krigets början), men det tog ändå 48 timmar att samla ihop vargflocken – den enorma torpedbåtsflotta som enligt den franska doktrinen samtidigt skulle anfalla konvojen från så många håll som möjligt, övermanna eskortfartygen och ställa till så mycket skada som möjligt innan de försvann i skydd av nattens mörker – som skulle anfalla PQ17, mestadels på grund av att de franska torpedbåtarna i Nordatlanten var mycket utspridda och att det därmed tog ett tag för dem att ta sig till anfallsplatsen.
Klockan 17:11 den tjugofemte februari gavs den slutgiltiga ordern; så fort det blivit mörkt skulle de 44 torpedbåtar som nu skuggade konvojen genomföra sitt anfall. När denna order gavs kunde viss oro skönjas i bunkern på Scapa Flow; konvojen befann sig nu gott och väl inom räckvidd för brittiska och tyska flygplan på Island, och detta gjorde naturligtvis ett anfall ännu farligare. Särskilt oroade man sig för kaptenen på en av de ditkallade torpedbåtarna, men man kunde inte gärna beordra TP-6074 att återgå till sin tidigare patrullzon – då riskerade man att dra på sig vrede långt uppifrån. Efter ett kort sammanträde med sin stab beslutade överbefälhavaren för torpedbåtsflottan, Storamiral Émile Muselier, att TP-6074 och dess befälhavare skulle tillåtas anfalla.
Émile Muselier - Storamiral som gjorde ett stort misstag
Medan mörkret tätnade över Nordatlantens vågor på kvällen den tjugofemte januari 1945 fälldes radiomasterna för sista gången innan anfallet upp på de franska torpedbåtarna. Konvojens position kontrollerades och ett fåtal meddelanden skickades fram och tillbaka. Kort därefter fälldes masterna ner, tomma torpedtuber laddades och klart skepp beordrades. 132 dieselmotorer jobbade sig upp i högsta varvtal, och de Gaulles tysta jägare rusade fram över havsytan mot de långsamma handelsskeppen bortom horisonten. Den dundrande hjorden hade satt igång. Nu kunde inget stoppa den.
Klockan 23:18 plockade en brittisk radiostation på Island upp en serie signaler från en position 310 sjömil sydväst om Island. Korpralen som hade nattskiftet hann knappt ta emot de första signalerna innan han slängde sig över telefonen och ringde sambandscentralen. Hans snabbt nerkastade anteckningar ger oss en ganska bra bild av hur torpedbåtsanfallet fortskred.
Som man kan se ovan anföll fransmännen i två vågor under natten, den första klockan 23:18 och den andra klockan 23:42. Under sitt inledande anfall sänkte de 44 torpedbåtarna tolv handelsfartyg, vilka ofta inte hann sända någon nödsignal, och en jagare, USS Pope utan att förlora en enda torpedbåt. Konvojens befälhavare, kapten Samuel N. Moore ombord på den tunga kryssaren USS Quincy, beslöt att inte lämna konvojens fartyg utan eskort genom att ta upp förföljandet, utan satte istället konvojen på en zickzackkurs samtidigt som han ökade avståndet mellan de olika fartygen.
Dagens hjälte
Moores beslut att inte förfölja torpedbåtarna visade sig vara mycket lyckat. När de torpedbåtar som hunnit ladda om eller inte avfyrat sina torpeder under det första anfallet återvände 15 minuter senare fann de en mycket mindre kompakt samling mål, och framför allt förberedda eskortfartyg. Mot en förlust på fem torpedbåtar träffade de endast två handelsfartyg (det ena var S.S Daniel Morgan, vars radiooperatör dödades vid träffen och därmed inte hann sända klart) och satte en blindgångare i sidan på Quincys systerfartyg USS San Francisco innan de amerikanska jagarna och kryssarna tvingade dem att fly in i natten.
Det var nu som Moore släppte lös sina jagare, vilka tillsammans med det tyska lufthangarfartyger DFLS Gustav von Schmoller och så många torpedbombare den brittiska flygbasen vid Keflavik lyckats skrapa ihop tog upp jakten på torpedbåtarna.
Jägaren hade blivit den jagade.