Egentligen vet jag inte om min POD är så värst trolig - men samtidigt ska man se det här som om det skrivits av en person som faktiskt levat i den alternativa tidslinjen, där Frankrikes seger är en högst naturlig och inte konstig sak.
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Tayya said:HEJA RYSSLAND!
Trodde aldrig jag skulle säga så.
Inte jag heller. Men denna berättelsen har byggt upp ett större hat mot Gaullist-Frankrike än vad jag har mot Nazi-Tyskland.
Jättebra! Tog ett par dagar att läsa igenom. Känns också mycket läskigare än Förintelsen.
Förlåt mig detta, men jag är fortfarande alldeles slut - det skrivs, men i ett långsamt tempo.
DEL XCII
Alexeis tal hade stora effekter över hela det ryska riket – vanliga människor kände sig för första gången sedan krigets början informerade om vad som hände, och var imponerade av tsarens uppenbara handlingskraft, och när en mobiliseringsorder för reservister födda mellan 1917 och 1920 utfärdades var det inte många som protesterade. Den politiska oron lade sig, och när det ryska Ryska Socialdemokratiska Arbetarepartiets ledare, den sjuttiotreårige Vladimir Iljitj Uljanov, Lenin kallad, i ett tal lade sin vikt bakom kriget mot Frankrike försvann de sista spåren av oroligheter. I sitt tal förklarade Uljanov att även om tsardömet ”representerade en förlegad och förtryckande institution”, måste man se till ”den större faran, och inse att social oro i Ryssland endast tjänar till gaullisternas fördel”.
Vladimir Iljitj "Lenin" Uljanov. Vid 73 års ålder höll han RSDAP i ett järngrepp
Det skulle dock ta tid innan Ryssland lyckats mobilisera sina reserver, och situationen vid fronten var fortfarande kritisk, med franska framgångar överallt under oktober och november 1943. Omringningen av de ryska trupperna i Polen skapade ett stort hål i den ryska fronten, och det fanns inga reserver för att fylla det. Med ett stort genombrott hotande i mitten beslöt därför den kejserliga försvarskommittén under ledning av Alexei och Kerenskij att trupperna i Litauen och Ukraina skulle vara tvungna att dra sig tillbaka österut om inte heller de skulle omringas och krossas. Frågan som nu stod framför Ryssland var huruvida de skulle kunna hinna mobilisera snabbt nog för att kunna stoppa fransmännen innan dessa lyckades erövra Moskva, landets viktigaste järnvägsknutpunkt.
Den andra november informerade generalstabschef Denikin tsaren och den kejserliga försvarskommittén om att det inte såg ut som om Moskva skulle kunna hålla ut, och att samtliga administrativa centra för centrala Ryssland borde evakueras till Samara.
Vad varken tsaren eller det ryska överkommandot inte visste var att deras farhågor egentligen var helt obefogade; i november 1943 höll den franska offensiven på att bryta sönder under sin egen tyngd. Det glesa ryska järnvägsnätet begränsade starkt den mängd förnödenheter som kunde nå de franska fronttrupperna, och de tåg som faktiskt rullade anfölls ofta av ryska störtbombare eller partisaner, med resultatet att en akut bränsle- och ammunitionsbrist höll på att utvecklas i de franska leden.
General Anton Ivanovitj Denikin - överbefälhavare över den kejserliga armén
Denna brist var visserligen inte så stor att den skulle kunna krossa den franska armén helt i sig själv, men den skapade enorma fördröjningar och fick operation Nimrod att långsamt halka efter schemat. Som om detta inte var nog slog också höstregnen till i oktober, vilka snabbt förvandlade samtliga icke asfalterade vägar (vilka också utgjorde lejonparten av det ryska vägnätverket) till ändlösa hav av lera, i vilka franska fordon körde fast och hade en starkt demoraliserande effekt på de franska trupperna. Öster om Minsk fanns endast ett enda hav av lera, och den franska offensiven stod så gott som stilla fram till mitten av november, då den första frosten frös vägarna så pass att de åter kunde börja rulla.
Denna paus i oktober hade dock tillåtit tillräckligt med drivmedel och ammunition att nå fronten för att ge den franska offensiven tillräckligt med slagkraft för att slå igenom det ryska försvaret och tvinga den av nyinkallade reservister förstärkta ryska armén tillbaka till Nikolauslinjen, en serie tunga befästningar på Dnjeprs östra strand, döpta efter Nikolaus II, Rysslands tsar mellan 1894 och 1932. General Denikin visste att den ryska armén var tvungen att stoppa fienden här eller tvingas överge de flesta viktiga städerna i västra Ryssland – fick fienden ett fäste på Dnjeprs östra sida skulle de praktiskt taget vara inne i Kiev, och väldigt nära många andra städer, som till exempel Smolensk, Vitebsk och Moskva. Det var därför med stor vånda som de ryska soldaterna drog sig tillbaka in i det bunker- och skyttegravssystem som sträckte sig flera kilometer österut från flodstranden för att vänta på de franska trupper som snabbt närmade sig.
Även på den franska sidan var våndan stor. Nikolauslinjen var med rätta fruktad bland både franska officerare och soldater, och i en rapport från den franska underrättelsetjänsten till generalstaben år 1942 påstod att det skulle vara mycket svårt och kräva stora förluster att bryta linjen. Två franska och ryska krigsspel (dvs stabsövningar) som utförts oberoende av varandra nådde samma slutsats. Det intressanta med båda dessa simulationer var dock att i båda fallen lyckades den anfallande sidan bryta Nikolauslinjen och inta kolfälten och jordbruken i Ukraina.
Ryska soldater tar upp positioner i Nikolauslinjen
Den femtonde december 1943 nådde de första franska stormvagnarna Dnjepr och Dvina, de två floder runt vilka Nikolauslinjen centrerades. Vädret var mycket dåligt; det snöade kraftigt och termometern sjönk dag för dag, vilket ledde till att båda floderna var kraftigt frusna. Överbefälhavaren för de franska styrkorna i öst, fältmarskalk Philippe Leclerc (som låg bakom det lyckade tyska fälttåget 1940) beslöt efter påtryckningar från Guiden sig i samråd med generalerna Legentilhomme, Catroux, Juin och de Larminat – vilka förde befäl över vars en av de fyra armégrupper som nu stod vid Nikoluslinjen – för att försöka korsa floden och skapa ett brohuvud på andra sidan, kanske till och med avsluta kriget omedelbart.
På grund av stora svårigheter med att få fram förnödenheter och soldater på de frusna vägarna kunde anfallet inte inledas förrän den tjugofemte december 1943, lagom till jul, och även då var de franska styrkorna inte fulltaliga, många tusen soldater flyttade sig fortfarande långsamt österut långt bakom frontlinjen.
Det stod klart för Leclerc att han inte skulle kunna kringgå de ryska försvaren på samma sätt som han gjort i Tyskland tre år tidigare – det fanns för det första på grund av Guidens snäva tidtabell ingen tid att samla samman en pansarspjutspets där de ryska försvaren verkade som svagast och för det andra fanns det inte tillräckligt med stridsklara stormvagnar för att bygga en sådan spjutspets. Leclerc fann sig därför tvungen att använda vad han kallade för ”raffinerad råstyrka” för att bryta upp Nikolauslinjen. I sina hastigt ihopdragna planer föll den franske fältmarskalken istället tillbaka på general Estiennes idéer om infiltrationstaktik från Första Världskriget – små enheter EP-soldater skulle under natten ta sig över floden, isolera ryska fästen och fortsätta bakåt i fiendens linjer.
På kvällen den tjugofjärde inleddes anfallet med att små enheter EP-soldater – nu iförda inte bara vita hjälmar utan också nyanlända vinteruniformer – skyddade av nattens mörker och ett tungt snöfall tog sig över den frusna floden på tusentals ställen längs den 1600 kilometer långa fronten. De flesta lyckades ta sig över floden utan större problem, men fann snart att uppgiften var dem övermäktig; soldaterna hade inte fått klara instruktioner, utan dessa hade istället varierat stort beroende på vem man frågat – vissa hade sagt åt dem att erövra vissa bunkrar för att öppna vägen för de franska trupperna, andra hade sagt åt dem att fortsätta längre bakåt i fiendens linjer. Detta resulterade i att EP-soldaternas anfall kom okoordinerat och att ryska soldater snart kunde gå till motangrepp. EP-männen fann sig plötsligt isolerade indragna i sega strider på många olika ställen och djup i Nikolauslinjen, och upptäckte att det enda de kunde göra var att hålla ställningarna och hoppas att detta var en tillräcklig distraktion för att det franska infanteriet skulle kunna bryta igenom och befria dem. Upprepade ryska anfall mot fickorna resulterade dock i att de flesta EP-soldater dog på sin post eller kapitulerade innan gryningen.
En fransk EP-trupp marscherar fram till sin startposition inför räden den tjugofjärde januari
De franska EP-soldaternas räder mot Nikolauslinjen hade på grund av otillräckliga förberedelser därför endast marginella effekter på den ryska sammanhållningen, och tjänade mest till att förvarna general Denikin om att ett franskt anfall var nära förestående. Denikin – som först antagit att ingen fransk general skulle vara så dum att han anföll Nikolauslinjen mitt i vintern – reagerade därför först med bestörtning och sedan med handlingskraft. Nikolauslinjen och de nyinkallade reserver som fanns bakom den försattes omedelbart i högsta beredskap, samtidigt som det ryska flygvapnet fick order om att tanka planen och rulla fram ammunition. ”Vill Leclerc leka snöbollskrig ska han veta att det varit rysk nationalsport i århundraden”, kommenderade den ryske överbefälhavaren när dagen grydde den tjugofemte januari 1944 och de första artillerikrevaderna i fjärran signalerade början på en ny fransk offensiv.
Alexeis tal hade stora effekter över hela det ryska riket – vanliga människor kände sig för första gången sedan krigets början informerade om vad som hände, och var imponerade av tsarens uppenbara handlingskraft, och när en mobiliseringsorder för reservister födda mellan 1917 och 1920 utfärdades var det inte många som protesterade. Den politiska oron lade sig, och när det ryska Ryska Socialdemokratiska Arbetarepartiets ledare, den sjuttiotreårige Vladimir Iljitj Uljanov, Lenin kallad, i ett tal lade sin vikt bakom kriget mot Frankrike försvann de sista spåren av oroligheter. I sitt tal förklarade Uljanov att även om tsardömet ”representerade en förlegad och förtryckande institution”, måste man se till ”den större faran, och inse att social oro i Ryssland endast tjänar till gaullisternas fördel”.
Vladimir Iljitj "Lenin" Uljanov. Vid 73 års ålder höll han RSDAP i ett järngrepp
Det skulle dock ta tid innan Ryssland lyckats mobilisera sina reserver, och situationen vid fronten var fortfarande kritisk, med franska framgångar överallt under oktober och november 1943. Omringningen av de ryska trupperna i Polen skapade ett stort hål i den ryska fronten, och det fanns inga reserver för att fylla det. Med ett stort genombrott hotande i mitten beslöt därför den kejserliga försvarskommittén under ledning av Alexei och Kerenskij att trupperna i Litauen och Ukraina skulle vara tvungna att dra sig tillbaka österut om inte heller de skulle omringas och krossas. Frågan som nu stod framför Ryssland var huruvida de skulle kunna hinna mobilisera snabbt nog för att kunna stoppa fransmännen innan dessa lyckades erövra Moskva, landets viktigaste järnvägsknutpunkt.
Den andra november informerade generalstabschef Denikin tsaren och den kejserliga försvarskommittén om att det inte såg ut som om Moskva skulle kunna hålla ut, och att samtliga administrativa centra för centrala Ryssland borde evakueras till Samara.
Vad varken tsaren eller det ryska överkommandot inte visste var att deras farhågor egentligen var helt obefogade; i november 1943 höll den franska offensiven på att bryta sönder under sin egen tyngd. Det glesa ryska järnvägsnätet begränsade starkt den mängd förnödenheter som kunde nå de franska fronttrupperna, och de tåg som faktiskt rullade anfölls ofta av ryska störtbombare eller partisaner, med resultatet att en akut bränsle- och ammunitionsbrist höll på att utvecklas i de franska leden.
General Anton Ivanovitj Denikin - överbefälhavare över den kejserliga armén
Denna brist var visserligen inte så stor att den skulle kunna krossa den franska armén helt i sig själv, men den skapade enorma fördröjningar och fick operation Nimrod att långsamt halka efter schemat. Som om detta inte var nog slog också höstregnen till i oktober, vilka snabbt förvandlade samtliga icke asfalterade vägar (vilka också utgjorde lejonparten av det ryska vägnätverket) till ändlösa hav av lera, i vilka franska fordon körde fast och hade en starkt demoraliserande effekt på de franska trupperna. Öster om Minsk fanns endast ett enda hav av lera, och den franska offensiven stod så gott som stilla fram till mitten av november, då den första frosten frös vägarna så pass att de åter kunde börja rulla.
Denna paus i oktober hade dock tillåtit tillräckligt med drivmedel och ammunition att nå fronten för att ge den franska offensiven tillräckligt med slagkraft för att slå igenom det ryska försvaret och tvinga den av nyinkallade reservister förstärkta ryska armén tillbaka till Nikolauslinjen, en serie tunga befästningar på Dnjeprs östra strand, döpta efter Nikolaus II, Rysslands tsar mellan 1894 och 1932. General Denikin visste att den ryska armén var tvungen att stoppa fienden här eller tvingas överge de flesta viktiga städerna i västra Ryssland – fick fienden ett fäste på Dnjeprs östra sida skulle de praktiskt taget vara inne i Kiev, och väldigt nära många andra städer, som till exempel Smolensk, Vitebsk och Moskva. Det var därför med stor vånda som de ryska soldaterna drog sig tillbaka in i det bunker- och skyttegravssystem som sträckte sig flera kilometer österut från flodstranden för att vänta på de franska trupper som snabbt närmade sig.
Även på den franska sidan var våndan stor. Nikolauslinjen var med rätta fruktad bland både franska officerare och soldater, och i en rapport från den franska underrättelsetjänsten till generalstaben år 1942 påstod att det skulle vara mycket svårt och kräva stora förluster att bryta linjen. Två franska och ryska krigsspel (dvs stabsövningar) som utförts oberoende av varandra nådde samma slutsats. Det intressanta med båda dessa simulationer var dock att i båda fallen lyckades den anfallande sidan bryta Nikolauslinjen och inta kolfälten och jordbruken i Ukraina.
Ryska soldater tar upp positioner i Nikolauslinjen
Den femtonde december 1943 nådde de första franska stormvagnarna Dnjepr och Dvina, de två floder runt vilka Nikolauslinjen centrerades. Vädret var mycket dåligt; det snöade kraftigt och termometern sjönk dag för dag, vilket ledde till att båda floderna var kraftigt frusna. Överbefälhavaren för de franska styrkorna i öst, fältmarskalk Philippe Leclerc (som låg bakom det lyckade tyska fälttåget 1940) beslöt efter påtryckningar från Guiden sig i samråd med generalerna Legentilhomme, Catroux, Juin och de Larminat – vilka förde befäl över vars en av de fyra armégrupper som nu stod vid Nikoluslinjen – för att försöka korsa floden och skapa ett brohuvud på andra sidan, kanske till och med avsluta kriget omedelbart.
På grund av stora svårigheter med att få fram förnödenheter och soldater på de frusna vägarna kunde anfallet inte inledas förrän den tjugofemte december 1943, lagom till jul, och även då var de franska styrkorna inte fulltaliga, många tusen soldater flyttade sig fortfarande långsamt österut långt bakom frontlinjen.
Det stod klart för Leclerc att han inte skulle kunna kringgå de ryska försvaren på samma sätt som han gjort i Tyskland tre år tidigare – det fanns för det första på grund av Guidens snäva tidtabell ingen tid att samla samman en pansarspjutspets där de ryska försvaren verkade som svagast och för det andra fanns det inte tillräckligt med stridsklara stormvagnar för att bygga en sådan spjutspets. Leclerc fann sig därför tvungen att använda vad han kallade för ”raffinerad råstyrka” för att bryta upp Nikolauslinjen. I sina hastigt ihopdragna planer föll den franske fältmarskalken istället tillbaka på general Estiennes idéer om infiltrationstaktik från Första Världskriget – små enheter EP-soldater skulle under natten ta sig över floden, isolera ryska fästen och fortsätta bakåt i fiendens linjer.
På kvällen den tjugofjärde inleddes anfallet med att små enheter EP-soldater – nu iförda inte bara vita hjälmar utan också nyanlända vinteruniformer – skyddade av nattens mörker och ett tungt snöfall tog sig över den frusna floden på tusentals ställen längs den 1600 kilometer långa fronten. De flesta lyckades ta sig över floden utan större problem, men fann snart att uppgiften var dem övermäktig; soldaterna hade inte fått klara instruktioner, utan dessa hade istället varierat stort beroende på vem man frågat – vissa hade sagt åt dem att erövra vissa bunkrar för att öppna vägen för de franska trupperna, andra hade sagt åt dem att fortsätta längre bakåt i fiendens linjer. Detta resulterade i att EP-soldaternas anfall kom okoordinerat och att ryska soldater snart kunde gå till motangrepp. EP-männen fann sig plötsligt isolerade indragna i sega strider på många olika ställen och djup i Nikolauslinjen, och upptäckte att det enda de kunde göra var att hålla ställningarna och hoppas att detta var en tillräcklig distraktion för att det franska infanteriet skulle kunna bryta igenom och befria dem. Upprepade ryska anfall mot fickorna resulterade dock i att de flesta EP-soldater dog på sin post eller kapitulerade innan gryningen.
En fransk EP-trupp marscherar fram till sin startposition inför räden den tjugofjärde januari
De franska EP-soldaternas räder mot Nikolauslinjen hade på grund av otillräckliga förberedelser därför endast marginella effekter på den ryska sammanhållningen, och tjänade mest till att förvarna general Denikin om att ett franskt anfall var nära förestående. Denikin – som först antagit att ingen fransk general skulle vara så dum att han anföll Nikolauslinjen mitt i vintern – reagerade därför först med bestörtning och sedan med handlingskraft. Nikolauslinjen och de nyinkallade reserver som fanns bakom den försattes omedelbart i högsta beredskap, samtidigt som det ryska flygvapnet fick order om att tanka planen och rulla fram ammunition. ”Vill Leclerc leka snöbollskrig ska han veta att det varit rysk nationalsport i århundraden”, kommenderade den ryske överbefälhavaren när dagen grydde den tjugofemte januari 1944 och de första artillerikrevaderna i fjärran signalerade början på en ny fransk offensiv.
Last edited:
First and foremost: Yey, uppdatering *lägg till smily med partyhatt och sån där grej man blåser i på småbarnskalas här*
Sammanslutning mot en yttre fiende som denna har skett förut, men det gick lite väl smärtfritt får jag tycka. För de breda lagren är det väl som att välja mellan pest eller kolera.
Kamrat Lenin!Zuckergußgebäck said:
Sammanslutning mot en yttre fiende som denna har skett förut, men det gick lite väl smärtfritt får jag tycka. För de breda lagren är det väl som att välja mellan pest eller kolera.
Jag hade nog inte riktigt tänkt igenom det hela, men eftersom det tog tre års krig och inkompetens från tsarens sida för den ryska revolutionen att starta...
Tanken slog mig också, efter posten. Då får man också betrakta att det andra riket var flickscouter med kakor i jämförelse med Gaulistfrankrike; eller Tsarryssland för den delen. Fast å andra sidan har detta Ryssland haft ytterligare 25 år att ruttna.Zuckergußgebäck said:
Släg in lite opåverkande oroligheter ngnstans så är jag nöjd
Will do.
Angående de som undrar varför Lenin fortfarande lever så beror det på två saker:
1. Han blev aldrig statschef och fick därför inte möjlighet att jobba ihjäl sig
2. Fanya Kaplan försöker på grund av avsaknaden av den ryska revolutionen aldrig mörda Lenin 1918. I vår tidslinje fastnade kulan i nacken på Lenin och det gick inte att operera bort den, varefter hans hälsa började dala.
Angående de som undrar varför Lenin fortfarande lever så beror det på två saker:
1. Han blev aldrig statschef och fick därför inte möjlighet att jobba ihjäl sig
2. Fanya Kaplan försöker på grund av avsaknaden av den ryska revolutionen aldrig mörda Lenin 1918. I vår tidslinje fastnade kulan i nacken på Lenin och det gick inte att operera bort den, varefter hans hälsa började dala.
Last edited:
