Vad är så särskilt med ditt namn egentligen?Mr. G said:Nej, berättar aldrig att jag finns på detta forum, då skulle de kunna få ut mitt namn här
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
kenneththegreat said:Jeg går i 8.klasse. Nuff said.
7:an blir det om man jämför med svenskt skolsysstem..
(Måste bidra till den svenska övermakten på det skandinaviska forumet)
Zuckergußgebäck said:Vad är så särskilt med ditt namn egentligen?
Jag ogillar att inte vara anonym, men din AAR är bra!
DEL LXXXVI
När det gället havet dominerades Andra Världskriget mest av torpedbåtsinsatser, en utveckling som få hade kunnat förutspå vid krigsutbrottet, särskilt som Storbritannien – trots nerskärningar under mellankrigstiden – hade den största flottan i världen. Royal Navy höll en sådan storlek att endast de Amerikanska och Japanska flottorna hade någon som helst chans att mäta sig med den, och uppbackad av sju hangarfartyg och tolv slagskepp var den en mycket slagkraftig styrka och en symbol för Storbritanniens makt överallt i världen. De flesta utgick därför från att sjökriget skulle domineras av mindre strider mellan den lilla franska flottan och den enorma Royal Navy.
Oturligt nog skulle det inte vara särskilt länge.
Inte så länge till
I och med att Storbritannien utsägs till Frankrikes första invasionsmål vid inledningen av kriget beseglades också den brittiska flottans öde. Channel Fleet ansågs mycket riktigt som ett stort hot mot de franska invasionsplanerna, och franska fallskärmsjägare och torpedbåtar slog till hårt och skoningslöst mot skeppen. De lyckades sänka slagskeppet Revenge och hangarfartyget Hermes samt skada ett stort antal andra skepp, något som helt öppnade vägen för invasionsstyrkorna. När så franska trupper intog Southampton erövrade de slagskeppet Resolution och hangarfartyger Courageous tillsammans med en betydande mängd jagare och kryssare.
Resten av Royal Navy flydde Scapa Flow när det stod klart att fransmännen skulle segra, och tog sig först till Newfoundland, för att sedan förflytta sig söderut till Georgetown, varifrån de sedan år 1941 seglade till Island, som då höll på att förvandlas till en stor koalitionsbas.
Problemet för Royal Navy var dock att de omöjligt kunde försörja flottan med både bränsle och ammunition, och man fattade snart beslutet att plocka isär samtliga slagskepp, använda de tunga kanonerna till kustförsvar, och istället göra om de tomma skroven till enorma flytande luftvärnsbatterier. Undantaget var slagskeppen Nelson och Rodney, som istället började konverteras till hangarfartyg. Dessa, plus ett av de konverterade slagskeppen – ett så kallat Flakship (HMS Resolution) – deltog också i den misslyckade bombräden mot Hamburg år 1942, men de tvangs vända om efter upprepade franska torpedbåtsanfall.
Nu full med luftvärnskanoner
Den franska flottan å andra sidan hade kraftigt decimerats efter första världskriget – ett krig under vilket de trots amiral Lapeyreres otaliga löften till Napoleon IV om ett anfall mot Royal Navy hade stannat kvar i hamn – samtliga slagskepp och slagkryssare hade skrotats av den segerrika koalitionen, och antalet kryssare begränsats i både antal (5) och tonnage (6000). Samma sak hade skett med jagarna (10 stycken på 800 ton var), medan torpedbåtar av någon outgrundlig anledning inte förbjudits – kanske trodde koalitionen att franska torpedbåtar aldrig skulle bli något direkt hot mot koalitionen.
Torpedbåtens värde hade insetts direkt efter Fashodakrigets Mallorcaslag, då franska torpedbåtar ställt till med betydande skador på Royal Navy även om de till slut förlorat själva slaget, och torpedbåtar fann snart sin egen plats i flottans budget, med resultatet att frankrike hade 232 torpedbåtar år 1914 och hela 793 år 1919 (under kriget hade 1967 torpedbåtar bryggts och 1406 sänkts). Totalt sett hade de franska torpedbåtarna ställt till med stora skador på koalitionens handelsfartyg, men mot slutet av kriget hade alltid förlusterna varit oproportionerligt stora, och det var kanske detta som lett till de något konstiga bestämmelserna angående torpedbåtar i Freden i Trier.
Trots denna tillåtelse att bygga torpedbåtar byggdes endast tolv under den Tredje Republiken, kanske på grund av den dåliga ekonomiska situationen under stora delar av dess existens, men också på grund av den outtalade politiken hos både Doumergue och Pétain att inte gå i krig. Allt detta ändrades när Front Francaise kom till makten. Under förevändning av att vara ”fritidsbåtar” byggdes hundratals torpedbåtar av den nya T1-klassen (i folkmun och i propaganda kallad Torpilleur-Eclaire - Blixttorpedbåt, en term som snart överfördes på alla franska torpedbåtar). År 1939 hade Frankrike därför hela 355 torpedbåtar av typen T1, och ytterligare 133 av den nya T2-an.
Torpedbåtar redo att gå ut till havs
Nästan så fort kriget inleddes fattade de Gaulle tillsammans med flottans överbefälhavare François Darlan beslutet att behålla de franska kryssarna Aquitanie, Coq Gaulois, Friant, Victor Hugo och Marne i hamn, medan torpedbåtarna gjorde det tunga jobbet. Nästan från krigets första dagar visade torpedbåtarna prov på stora framgångar. Till exempel sänkte T-156 den tyska kryssaren Danzig endast en vecka efter krigets början, och koalitionens förluster i handelsskepp uppgick till 178 621 bruttoregisterton, något som fick de Gaulle att allvarligt fundera på att skrota de fem kryssarna för att istället bygga torpedbåtar av stålet. Nationell stolthet förbjöd dock en sådan handling, och kryssarna sattes istället på att patrullera engelska kanalen efter brittiska torpedbåtar – en plats där det var väldigt långt mellan fiendeskeppen.
Nationell stolthet omfattade dock inte alla de fartyg som tagits som krigsbyte i Southampton, och även om de Gaulle ett tag lekte med idén om en fransk högsjöflotta skrotades både Resolution och Courageous. Kanonerna återanvändes, och metallen hamnade i den franska krigsindustrin. Jagarna konverterades snabbt till större torpedbåtar och fick typnamnet T1B, ett förfarandesätt som också de franska jagarna (nu trettio stycken till antalet) råkade ut för. De franska jagarna hade dock visat sig vara av dålig design redan som jagare, och var inte bättre som torpedbåtar. De flesta var alldeles för stora och långsamma för den typen av uppgifter, och tjugotre av de trettio sänktes (mot ytterst få handelsfartyg) innan man år 1944 fattade beslutet att skrota de kvarvarande jagartorpedbåtarna. De brittiska jagarna var av en märkbart bättre design, men man märkte snart att även de utsattes för oproportionerliga förluster, med resultatet att de också skrotades, även om man väntade till 1945 med det beslutet.
Franska torpedbåtsbaser. Recife är inte inkluderat
De franska torpedbåtarna strukturerades vanligen i flottiljer med omkring 200 torpedbåtar var. Vid början av andra världskriget hade tre torpedbåtsflottiljer; den första i Cherbourg, den andra i Brest och den tredje i Marseilles. Dessa hade var sitt särskilt operationsrum; den första i Engelska Kanalen, andra i Atlanten och den tredje i Medelhavet. Av dessa förblev endast den andra i samma bas under hela kriget – den första förflyttades efter erövringen av Storbritannien norrut till Scapa Flow, medan den tredje så gott som omedelbart (den tredje oktober) förflyttades till Palermo på Sicilien.
Allteftersom kriget fortskred skapades nya flottiljer över hela världen; den fjärde i Bergen, den femte i Narvik, den sjätte i Torshavn, den sjunde i Salamis, den åttonde i Agadir, den nionde i Vigo, den tionde i Georgetown och Racife, den elfte i Constanta och slutligen den tolfte i Visby och Danzig. Dessa byggdes senare ut med ytterligare fem flottiljer, vilket resulterade att Palermo, Bergen, Agadie, Georgetown och Scapa Flow betjänade två flottiljer samtidigt.
Under kriget byggdes ungefär åtta tusen torpedbåtar av en uppsjö av torpedbåtsklasser, ibland med så liten skillnad mellan sig att det är svårt att rättfärdiga en separat klass för vissa av dem. De klasser som man därför vanligen talar om är T1, T2, T3, T7, T7/46 och T9. T4, T5 och T6 producerades antingen i litet antal eller agerade endast transportbåtar, och brukar därför inte räknas in i listan. T8 var endast en prototyp till T9, och såg aldrig strid.
Vid krigets början bestod den franska torpedbåtsflottan som tidigare sagts huvudsakligen av T1-or, med ett mindre inslag av T2-or. T1 var den absolut första torpedbåtsdesignen som tagits fram under de Gaulles fjärde republik, och led stort av den brist på expertis som skapats under den tredje republiken, då flottan i huvudsak legat i träda. Torpedbåten var visserligen av en sund design – den hade baserats på en mycket lyckad serie fritidsbåtar – men den var å andra sidan inte särskilt lämpad för krigshandlingar.
T1 - här utan de yttre torpederna
Eftersom man egentligen bara hade följt fritidsbåtens ritningar var T1 i mångt och mycket en nödlösning, en motorbåt med två torpedtuber fastsvetsade på fördäck och med ett luftvärn bestående av en kulspruta som egentligen var ämnad för armén och som endast satts på en ställning som gav den möjligheten att skjuta i hög vinkel. Förutom de två inledande torpedtuberna bar också T1 två extratorpeder som placerats på ställningar på utsidan av skrovet, något som tvingade torpedbåten att stanna helt för att kunna ladda om, och gjorde omladdning i tung sjö helt omöjlig – dessutom var det inte omöjligt för torpederna att lossna och försvinna i djupet, antingen när man försökte ta ombord dem för att ladda om eller helt enkelt när torpedbåten gick i maxfart vid hård sjö. Detta resulterade i att de franska besättningarna började kalla T1-an för ”Den ruttna kanoten”.
Dessa problem hade dock uppdagats redan 1935 när franska torpedbåtar deltog i det Stora Sydamerikanska Kriget, och man hade satt Société Nouvelle des Forges et Chantiers de la Méditerranée, ett av Frankrikes bästa skeppsvarv, på att förbättra designen, samtidigt som produktionen av T1 fortsatte. År 1938 hade T2 lanserats, och man hade så gott som omedelbart börjat fasa ut konstruktionen av T1 till förmån för den nya modellen, vilken inbegrep flertalet förbättringar.
Bland T2-ans många förbättrade egenskaper märktes – förutom det att den byggts som ett krigsskepp från köl till däck – att de två främre torpedtuberna hade blivit överbyggda av ett enda däck, samt att de två extra torpederna (nu fyra) hade flyttats från skrovets sidor till själva akterdäck, vilket hade förlängts med en meter för att överhuvudtaget få plats med de fyra halvmeterstorpederna som nu också skulle lastas ombord. Detta gav dock bieffekten att båtens manöverförmåga minskades, och man hade därför satt in en starkare motor, vilken lyckades hålla marschfarten kvar vid det ganska respektingivande fyrtio knop.
Ytterligare förbättringar inkluderade ytterligare en luftvärnskulspruta, som den här gången också från början tillverkats med torpedbåten i åtanke. Slutligen förbättrades besättningens förhållanden ombord på båten något, och kommandobryggan blev mycket mer skyddad från väder och vind.
En T2-a sjösätts
T2 tjänstgjorde med stor framgång under hela kriget, och har därför fått smeknamnet ”arbetshästen”, men det hindrade inte de franska ingenjörerna från att fortsätta akten på högre fart, kraftigare beväpning och bättre skydd. När Brasilien gick med i kriget i oktober 1941 och öppnade upp Georgetowns betydande flottbas för franska fartyg i januari 1942 insåg man att en ny torpedbåt som kunde operera över hela Atlanten, och som klarade resan mellan Europa och Amerika behövdes. Resultatet blev först T2B, vars enda förbättring var större bränsletankar, och som på grund av den därför minskade manöverdugligheten inte blev någon större succé. Efter de första förlusterna i Karibien insåg därför det franska flottkommandot att man var tvungen att skapa en ny sorts torpedbåt som skulle kunna klara av torpedbåtskrigföring på långa avstånd.
I december år 1942 sjösattes TP-5170, den första representanten för den nya T3-klassen. T3 hade ytterligare ett antal förbättringar jämfört med T2, bland annat ökades antalet torpedtuber till tre istället för två, och ytterligare två extratorpeder klämdes in, vilket höjde det totala antalet torpeder i torpedbåten från sex till nio. Som ett svar på den stora risken för angrepp från koalitionens jagare och tyska hangarluftskepp - särskilt då torpedbåten var tvungen att ta sig inom två kilometers avstånd från målet för att avfyra sina torpeder med någonlunda precision - blev båten mer och mer bepansrad; bland annat täcktes manöverhytten helt över med stål, och fönstren fick pansarglas, samtidigt som de två kulsprutorna byttes ut mot riktiga luftvärnskanoner. Denna imponerande beväpning kompletterades även med en primitiv radar och en avancerad radarvarnare. Radarn var av begränsad användning för båten, då den endast kunde söka av ett smalt fält framför båten, medan radarvarnaren snart blev en oumbärlig förvarning om fientliga flygplan och jagare. T3-ans enda problem var att utvecklingen av motorer inte fortskred lika snabbt som utvecklingen av resten av båten, och då T3-an redan var mycket större än sina föregångare minskades farten och manöverdugligheten kraftigt, vilket skulle ha katastrofala resultat för en särskild torpedbåtsbefälhavare.
T3 - en stor förbättring
I ett försök att rätta till T3-ans tillkortakommanden byggdes ett antal olika modeller fram till 1944, men varken T4 eller T6 (T5 var en ganska lyckad förnödenhetsbåt) lyckades helt komma till rätta med problemen, och producerades endast i mycket litet antal. Det var inte förrän 1944 och införandet av T7 som felen med T3 rättades till, då införandet av en bättre motor i mångt och mycket rättade till hastighetsproblemen, samtidigt som ytterligare två torpeder och en automatkanon lyckades klämmas in tillsammans med förbättrad radar som täckte 360° av torpedbåtens omgivning. Dessutom utrustades T7-orna så gott som omedelbart med en akustisk torped var, även om dessa var notoriskt opålitliga – TP-7734 och TP-7847 lyckades sänka sig själva med sina akustiska torpeder – och endast användes i nödfall.
Ytterligare förbättringar infördes på den 1946 lanserade modell T7/46, varibland särskilt MF1 (Matériel Furtivité) kan nämnas. MF1 var det första radarabsorberande materialet, och bestod av grafitpartiklar inbäddade i gummi. Vanligtvis täcktes endast radio och radarmasterna med MF1, men det finns exempel (TP-7854 till TP-7873), där så gott som hela båten täcktes med MF1.
Mot slutet av kriget experimenterade även fransmännen med vinklade ytor på torpedbåtarna täckta med det förbättrade MF2 som ett sätt att undkomma koalitionens radar, och resultatet blev den synnerligen futuristiska T9 och dess prototyp T8. På dessa var så gott som varje yta vinklad och täckt med MF2 i hopp om att absorbera och reflektera bort radarsignaler. Som om det inte var nog skulle dessutom T9 kunna dyka under vatten och endast lämna en liten bit av kommandobryggan ovanför vattenytan för att få syre till dieselmotorerna, och därigenom minska sin radarsignatur avsevärt. En förbättrad dieselmotor kompletterad med en engångsraketmotor med fast raketbränsle skulle öka hastigheten på ytan från T7-ans 40 knop till närmare 70 knop under kortare perioder, vilket definitivt skulle tillåta båten att köra ifrån även de snabbaste fientliga jagarna. Oturligt nog för fransmännen hann kriget ta slut innan man hunnit lösa problemet med att få båten att dyka - de flesta testerna slutade med att båten började läcka och snabbt tvangs ta sig upp till ytan igen. De femtio planerade T9-orna (TP-8062 fram till TP-8112) hann därför aldrig sjösättas.
En raketmotor till en T9-a testas
Trots torpedbåtskampanjens eventuella misslyckande måste man ändå ta med dess stora framgångar i beräkningen. Under kriget sänkte 7967 franska torpedbåtar 4094 fartyg till ett sammanlagt tonnage av 19 961 927 bruttoregisterton mot 4461 förlorade båtar. Om man jämför kostanden mellan att bygga en ny torpedbåt mot att bygga ett nytt handelsfartyg måste man erkänna att förhållandet mellan sänkta torpedbåtar och sänkta handelsfartyg kanske inte var så ojämnt trots allt, och att det ändå var de franska torpedbåtarna som gick segrande ur slaget om Atlanten.
När det gället havet dominerades Andra Världskriget mest av torpedbåtsinsatser, en utveckling som få hade kunnat förutspå vid krigsutbrottet, särskilt som Storbritannien – trots nerskärningar under mellankrigstiden – hade den största flottan i världen. Royal Navy höll en sådan storlek att endast de Amerikanska och Japanska flottorna hade någon som helst chans att mäta sig med den, och uppbackad av sju hangarfartyg och tolv slagskepp var den en mycket slagkraftig styrka och en symbol för Storbritanniens makt överallt i världen. De flesta utgick därför från att sjökriget skulle domineras av mindre strider mellan den lilla franska flottan och den enorma Royal Navy.
Oturligt nog skulle det inte vara särskilt länge.
Inte så länge till
I och med att Storbritannien utsägs till Frankrikes första invasionsmål vid inledningen av kriget beseglades också den brittiska flottans öde. Channel Fleet ansågs mycket riktigt som ett stort hot mot de franska invasionsplanerna, och franska fallskärmsjägare och torpedbåtar slog till hårt och skoningslöst mot skeppen. De lyckades sänka slagskeppet Revenge och hangarfartyget Hermes samt skada ett stort antal andra skepp, något som helt öppnade vägen för invasionsstyrkorna. När så franska trupper intog Southampton erövrade de slagskeppet Resolution och hangarfartyger Courageous tillsammans med en betydande mängd jagare och kryssare.
Resten av Royal Navy flydde Scapa Flow när det stod klart att fransmännen skulle segra, och tog sig först till Newfoundland, för att sedan förflytta sig söderut till Georgetown, varifrån de sedan år 1941 seglade till Island, som då höll på att förvandlas till en stor koalitionsbas.
Problemet för Royal Navy var dock att de omöjligt kunde försörja flottan med både bränsle och ammunition, och man fattade snart beslutet att plocka isär samtliga slagskepp, använda de tunga kanonerna till kustförsvar, och istället göra om de tomma skroven till enorma flytande luftvärnsbatterier. Undantaget var slagskeppen Nelson och Rodney, som istället började konverteras till hangarfartyg. Dessa, plus ett av de konverterade slagskeppen – ett så kallat Flakship (HMS Resolution) – deltog också i den misslyckade bombräden mot Hamburg år 1942, men de tvangs vända om efter upprepade franska torpedbåtsanfall.
Nu full med luftvärnskanoner
Den franska flottan å andra sidan hade kraftigt decimerats efter första världskriget – ett krig under vilket de trots amiral Lapeyreres otaliga löften till Napoleon IV om ett anfall mot Royal Navy hade stannat kvar i hamn – samtliga slagskepp och slagkryssare hade skrotats av den segerrika koalitionen, och antalet kryssare begränsats i både antal (5) och tonnage (6000). Samma sak hade skett med jagarna (10 stycken på 800 ton var), medan torpedbåtar av någon outgrundlig anledning inte förbjudits – kanske trodde koalitionen att franska torpedbåtar aldrig skulle bli något direkt hot mot koalitionen.
Torpedbåtens värde hade insetts direkt efter Fashodakrigets Mallorcaslag, då franska torpedbåtar ställt till med betydande skador på Royal Navy även om de till slut förlorat själva slaget, och torpedbåtar fann snart sin egen plats i flottans budget, med resultatet att frankrike hade 232 torpedbåtar år 1914 och hela 793 år 1919 (under kriget hade 1967 torpedbåtar bryggts och 1406 sänkts). Totalt sett hade de franska torpedbåtarna ställt till med stora skador på koalitionens handelsfartyg, men mot slutet av kriget hade alltid förlusterna varit oproportionerligt stora, och det var kanske detta som lett till de något konstiga bestämmelserna angående torpedbåtar i Freden i Trier.
Trots denna tillåtelse att bygga torpedbåtar byggdes endast tolv under den Tredje Republiken, kanske på grund av den dåliga ekonomiska situationen under stora delar av dess existens, men också på grund av den outtalade politiken hos både Doumergue och Pétain att inte gå i krig. Allt detta ändrades när Front Francaise kom till makten. Under förevändning av att vara ”fritidsbåtar” byggdes hundratals torpedbåtar av den nya T1-klassen (i folkmun och i propaganda kallad Torpilleur-Eclaire - Blixttorpedbåt, en term som snart överfördes på alla franska torpedbåtar). År 1939 hade Frankrike därför hela 355 torpedbåtar av typen T1, och ytterligare 133 av den nya T2-an.
Torpedbåtar redo att gå ut till havs
Nästan så fort kriget inleddes fattade de Gaulle tillsammans med flottans överbefälhavare François Darlan beslutet att behålla de franska kryssarna Aquitanie, Coq Gaulois, Friant, Victor Hugo och Marne i hamn, medan torpedbåtarna gjorde det tunga jobbet. Nästan från krigets första dagar visade torpedbåtarna prov på stora framgångar. Till exempel sänkte T-156 den tyska kryssaren Danzig endast en vecka efter krigets början, och koalitionens förluster i handelsskepp uppgick till 178 621 bruttoregisterton, något som fick de Gaulle att allvarligt fundera på att skrota de fem kryssarna för att istället bygga torpedbåtar av stålet. Nationell stolthet förbjöd dock en sådan handling, och kryssarna sattes istället på att patrullera engelska kanalen efter brittiska torpedbåtar – en plats där det var väldigt långt mellan fiendeskeppen.
Nationell stolthet omfattade dock inte alla de fartyg som tagits som krigsbyte i Southampton, och även om de Gaulle ett tag lekte med idén om en fransk högsjöflotta skrotades både Resolution och Courageous. Kanonerna återanvändes, och metallen hamnade i den franska krigsindustrin. Jagarna konverterades snabbt till större torpedbåtar och fick typnamnet T1B, ett förfarandesätt som också de franska jagarna (nu trettio stycken till antalet) råkade ut för. De franska jagarna hade dock visat sig vara av dålig design redan som jagare, och var inte bättre som torpedbåtar. De flesta var alldeles för stora och långsamma för den typen av uppgifter, och tjugotre av de trettio sänktes (mot ytterst få handelsfartyg) innan man år 1944 fattade beslutet att skrota de kvarvarande jagartorpedbåtarna. De brittiska jagarna var av en märkbart bättre design, men man märkte snart att även de utsattes för oproportionerliga förluster, med resultatet att de också skrotades, även om man väntade till 1945 med det beslutet.
Franska torpedbåtsbaser. Recife är inte inkluderat
De franska torpedbåtarna strukturerades vanligen i flottiljer med omkring 200 torpedbåtar var. Vid början av andra världskriget hade tre torpedbåtsflottiljer; den första i Cherbourg, den andra i Brest och den tredje i Marseilles. Dessa hade var sitt särskilt operationsrum; den första i Engelska Kanalen, andra i Atlanten och den tredje i Medelhavet. Av dessa förblev endast den andra i samma bas under hela kriget – den första förflyttades efter erövringen av Storbritannien norrut till Scapa Flow, medan den tredje så gott som omedelbart (den tredje oktober) förflyttades till Palermo på Sicilien.
Allteftersom kriget fortskred skapades nya flottiljer över hela världen; den fjärde i Bergen, den femte i Narvik, den sjätte i Torshavn, den sjunde i Salamis, den åttonde i Agadir, den nionde i Vigo, den tionde i Georgetown och Racife, den elfte i Constanta och slutligen den tolfte i Visby och Danzig. Dessa byggdes senare ut med ytterligare fem flottiljer, vilket resulterade att Palermo, Bergen, Agadie, Georgetown och Scapa Flow betjänade två flottiljer samtidigt.
Under kriget byggdes ungefär åtta tusen torpedbåtar av en uppsjö av torpedbåtsklasser, ibland med så liten skillnad mellan sig att det är svårt att rättfärdiga en separat klass för vissa av dem. De klasser som man därför vanligen talar om är T1, T2, T3, T7, T7/46 och T9. T4, T5 och T6 producerades antingen i litet antal eller agerade endast transportbåtar, och brukar därför inte räknas in i listan. T8 var endast en prototyp till T9, och såg aldrig strid.
Vid krigets början bestod den franska torpedbåtsflottan som tidigare sagts huvudsakligen av T1-or, med ett mindre inslag av T2-or. T1 var den absolut första torpedbåtsdesignen som tagits fram under de Gaulles fjärde republik, och led stort av den brist på expertis som skapats under den tredje republiken, då flottan i huvudsak legat i träda. Torpedbåten var visserligen av en sund design – den hade baserats på en mycket lyckad serie fritidsbåtar – men den var å andra sidan inte särskilt lämpad för krigshandlingar.
T1 - här utan de yttre torpederna
Eftersom man egentligen bara hade följt fritidsbåtens ritningar var T1 i mångt och mycket en nödlösning, en motorbåt med två torpedtuber fastsvetsade på fördäck och med ett luftvärn bestående av en kulspruta som egentligen var ämnad för armén och som endast satts på en ställning som gav den möjligheten att skjuta i hög vinkel. Förutom de två inledande torpedtuberna bar också T1 två extratorpeder som placerats på ställningar på utsidan av skrovet, något som tvingade torpedbåten att stanna helt för att kunna ladda om, och gjorde omladdning i tung sjö helt omöjlig – dessutom var det inte omöjligt för torpederna att lossna och försvinna i djupet, antingen när man försökte ta ombord dem för att ladda om eller helt enkelt när torpedbåten gick i maxfart vid hård sjö. Detta resulterade i att de franska besättningarna började kalla T1-an för ”Den ruttna kanoten”.
Dessa problem hade dock uppdagats redan 1935 när franska torpedbåtar deltog i det Stora Sydamerikanska Kriget, och man hade satt Société Nouvelle des Forges et Chantiers de la Méditerranée, ett av Frankrikes bästa skeppsvarv, på att förbättra designen, samtidigt som produktionen av T1 fortsatte. År 1938 hade T2 lanserats, och man hade så gott som omedelbart börjat fasa ut konstruktionen av T1 till förmån för den nya modellen, vilken inbegrep flertalet förbättringar.
Bland T2-ans många förbättrade egenskaper märktes – förutom det att den byggts som ett krigsskepp från köl till däck – att de två främre torpedtuberna hade blivit överbyggda av ett enda däck, samt att de två extra torpederna (nu fyra) hade flyttats från skrovets sidor till själva akterdäck, vilket hade förlängts med en meter för att överhuvudtaget få plats med de fyra halvmeterstorpederna som nu också skulle lastas ombord. Detta gav dock bieffekten att båtens manöverförmåga minskades, och man hade därför satt in en starkare motor, vilken lyckades hålla marschfarten kvar vid det ganska respektingivande fyrtio knop.
Ytterligare förbättringar inkluderade ytterligare en luftvärnskulspruta, som den här gången också från början tillverkats med torpedbåten i åtanke. Slutligen förbättrades besättningens förhållanden ombord på båten något, och kommandobryggan blev mycket mer skyddad från väder och vind.
En T2-a sjösätts
T2 tjänstgjorde med stor framgång under hela kriget, och har därför fått smeknamnet ”arbetshästen”, men det hindrade inte de franska ingenjörerna från att fortsätta akten på högre fart, kraftigare beväpning och bättre skydd. När Brasilien gick med i kriget i oktober 1941 och öppnade upp Georgetowns betydande flottbas för franska fartyg i januari 1942 insåg man att en ny torpedbåt som kunde operera över hela Atlanten, och som klarade resan mellan Europa och Amerika behövdes. Resultatet blev först T2B, vars enda förbättring var större bränsletankar, och som på grund av den därför minskade manöverdugligheten inte blev någon större succé. Efter de första förlusterna i Karibien insåg därför det franska flottkommandot att man var tvungen att skapa en ny sorts torpedbåt som skulle kunna klara av torpedbåtskrigföring på långa avstånd.
I december år 1942 sjösattes TP-5170, den första representanten för den nya T3-klassen. T3 hade ytterligare ett antal förbättringar jämfört med T2, bland annat ökades antalet torpedtuber till tre istället för två, och ytterligare två extratorpeder klämdes in, vilket höjde det totala antalet torpeder i torpedbåten från sex till nio. Som ett svar på den stora risken för angrepp från koalitionens jagare och tyska hangarluftskepp - särskilt då torpedbåten var tvungen att ta sig inom två kilometers avstånd från målet för att avfyra sina torpeder med någonlunda precision - blev båten mer och mer bepansrad; bland annat täcktes manöverhytten helt över med stål, och fönstren fick pansarglas, samtidigt som de två kulsprutorna byttes ut mot riktiga luftvärnskanoner. Denna imponerande beväpning kompletterades även med en primitiv radar och en avancerad radarvarnare. Radarn var av begränsad användning för båten, då den endast kunde söka av ett smalt fält framför båten, medan radarvarnaren snart blev en oumbärlig förvarning om fientliga flygplan och jagare. T3-ans enda problem var att utvecklingen av motorer inte fortskred lika snabbt som utvecklingen av resten av båten, och då T3-an redan var mycket större än sina föregångare minskades farten och manöverdugligheten kraftigt, vilket skulle ha katastrofala resultat för en särskild torpedbåtsbefälhavare.
T3 - en stor förbättring
I ett försök att rätta till T3-ans tillkortakommanden byggdes ett antal olika modeller fram till 1944, men varken T4 eller T6 (T5 var en ganska lyckad förnödenhetsbåt) lyckades helt komma till rätta med problemen, och producerades endast i mycket litet antal. Det var inte förrän 1944 och införandet av T7 som felen med T3 rättades till, då införandet av en bättre motor i mångt och mycket rättade till hastighetsproblemen, samtidigt som ytterligare två torpeder och en automatkanon lyckades klämmas in tillsammans med förbättrad radar som täckte 360° av torpedbåtens omgivning. Dessutom utrustades T7-orna så gott som omedelbart med en akustisk torped var, även om dessa var notoriskt opålitliga – TP-7734 och TP-7847 lyckades sänka sig själva med sina akustiska torpeder – och endast användes i nödfall.
Ytterligare förbättringar infördes på den 1946 lanserade modell T7/46, varibland särskilt MF1 (Matériel Furtivité) kan nämnas. MF1 var det första radarabsorberande materialet, och bestod av grafitpartiklar inbäddade i gummi. Vanligtvis täcktes endast radio och radarmasterna med MF1, men det finns exempel (TP-7854 till TP-7873), där så gott som hela båten täcktes med MF1.
Mot slutet av kriget experimenterade även fransmännen med vinklade ytor på torpedbåtarna täckta med det förbättrade MF2 som ett sätt att undkomma koalitionens radar, och resultatet blev den synnerligen futuristiska T9 och dess prototyp T8. På dessa var så gott som varje yta vinklad och täckt med MF2 i hopp om att absorbera och reflektera bort radarsignaler. Som om det inte var nog skulle dessutom T9 kunna dyka under vatten och endast lämna en liten bit av kommandobryggan ovanför vattenytan för att få syre till dieselmotorerna, och därigenom minska sin radarsignatur avsevärt. En förbättrad dieselmotor kompletterad med en engångsraketmotor med fast raketbränsle skulle öka hastigheten på ytan från T7-ans 40 knop till närmare 70 knop under kortare perioder, vilket definitivt skulle tillåta båten att köra ifrån även de snabbaste fientliga jagarna. Oturligt nog för fransmännen hann kriget ta slut innan man hunnit lösa problemet med att få båten att dyka - de flesta testerna slutade med att båten började läcka och snabbt tvangs ta sig upp till ytan igen. De femtio planerade T9-orna (TP-8062 fram till TP-8112) hann därför aldrig sjösättas.
En raketmotor till en T9-a testas
Trots torpedbåtskampanjens eventuella misslyckande måste man ändå ta med dess stora framgångar i beräkningen. Under kriget sänkte 7967 franska torpedbåtar 4094 fartyg till ett sammanlagt tonnage av 19 961 927 bruttoregisterton mot 4461 förlorade båtar. Om man jämför kostanden mellan att bygga en ny torpedbåt mot att bygga ett nytt handelsfartyg måste man erkänna att förhållandet mellan sänkta torpedbåtar och sänkta handelsfartyg kanske inte var så ojämnt trots allt, och att det ändå var de franska torpedbåtarna som gick segrande ur slaget om Atlanten.
Last edited:
Den här kändes inte riktigt bra...
Hur som helst så drar jag till Nederländerna imorgon, så det är allt ni kommer att se på ett tag.
Hur som helst så drar jag till Nederländerna imorgon, så det är allt ni kommer att se på ett tag.
liten miss kanske?Zuckergußgebäck said:
annars bra (så bra det kan bli när mna berättar om teknisk utveckling iaf. Det intresserar mig inte så mycket)
Jag kände mig nästan tvungen att köra en flottupdatering, eftersom VDG tjatade så vackert, och jag kände att området sorgligt nog ignorerats tidigare. Nästa blir roligare.
efter ett år borde du lärt dig att inte ställa sånna frågorTayya said:Exakt vad blir nästa?
