DEL LXXXV
Frankrike hade under 1940, 1941 och början av 1942 spenderat enorma resurser på att deportera alla icke-katoliker (främst protestanter, men också judar, ortodoxa, muslimer, ateister och zigenare) så långt bort från Centraleuropa som möjligt, och att fylla deras plats med rättrogna katoliker. Miljontals människor och stängdes in i trånga godståg och skickades iväg till okända öden i England, Skandinavien och på Balkan, där många av dem tvångssteriliserades. Deras hus togs snabbt över av nyinflyttade katoliker, med resultatet att år 1942 hade allt område fram till Elbe samt Slesvig-Holstein och Jylland helt tömts på protestanter, judar och andra ”oönskade” varelser. Tyskar och danskar hade vanligtvis skickats till norra Sverige och Norge, medan holländare hamnade i England.
I en konferens i Köln i november 1942 fattade de Gaulle, i samråd med Charles Maurras och Alexis Carrell beslutet att inleda tömningen av tre distinkta områden:
- Tyska Federationen öster om Elbe.
- England söder om en linje mellan Bristol Channel och Themsens utlopp.
- En kuststräcka från Bergen i Norge till Karlskrona i söder och de danska öarna.
Även om strategiska och militära överväganden fick gå före – något som saktade ner förflyttningarna på grund av brist på godsvagnar – fick dessa deportationer högsta prioritet, och fortsatte av och till (beroende på den militärpolitiska situationen) fram till 1944, då de avbröts.
Områden som skulle tömmas
För en familj som deporterades gick själva deportationen mycket smidigt till (även om den självklart var mycket obehaglig). Människor som deporterades har berättat att de ofta plockades upp i gryningen av EP-soldater med sina distinkta vita hjälmar. De skickades sedan med en specialbyggd lastbil till den lokala tågstationen, där de lastades in i godsvagnar. Det hände ibland att de tvangs vänta i överfulla salar (fem människor på en kvadratmeter) på nästa tåg, ibland i flera dagar. Här skedde också den slutliga uppdelningen av de deporterade på olika vagnar och till och med tåg. Det var vid dessa platser som familjer splittrades, ibland för alltid. När tåget väl kom bestod det vanligen av en oändlig räcka med godsfinkor, vilka mot slutet av kriget bröts upp av de luftvärnsvagnar som var placerade var femte vagn. Omkring hundra människor trängdes in i en mycket liten godsvagn, vilken sedan stängdes och inte öppnades förrän de nått sitt mål, vilket vanligtvis var en omlastningsstation i antingen Norra Tyskland, Normandie eller Ungern.
Här lastades de om till andra tåg eller – som i Nordtyskland eller Normandie, till fartyg, där trängseln inte blev bättre. Dessutom fanns här den ökade risken för en attack från tyska och brittiska torpedbåtar. Ett sådant tragiskt exempel är attacken på SS Normandie, en före detta lyxkryssare som nu agerade transportfartyg. År 1942 transporterade hon 5134 deporterade protestanter samt en okänd mängd ammunition (till den franska garnisonen i Storbritannien) från Amsterdam till Hull när två torpeder från den brittiska torpedbåten MTB19 slog in i hennes styrbordssida, antände ammunitionen, vilken i sin tur antände bränsleförrådet med resultatet att det 313 meter långa skeppet exploderade, bröts i två delar och sjönk så gott som omedelbart. Endast ett fåtal av de deporterade ombord överlevde, och den stora förlusten av människoliv kunde inte uppvägas av den ursäkt som den brittiska regeringen senare framförde (man ska dock betänka att Normandie seglade under fransk flagg, vilket gjorde henne till ett legitimt mål enligt internationell lag).
SS Normandie
När de deporterade anlände till sina destinationsorter väntade ytterligare en flerdagarspaus i alldeles för trånga lokaler, följt av en ny tågresa mot sin slutdestination.
När de väl anlände vid sina destinationer hade de ofta rest nonstop i flera veckor, många hade dött på vägen, och ytterligare var alldeles för svaga för att kunna ta sig av järnvägsvagnarna själva. Här slussades samtliga in i ett ”sjukvårdssystem”. De fick ett ”I” tatuerat i pannan (För
Inférieur – underlägsen), och mellan var annan och var fjärde – beroende på omständighet och plats - skickades in i steriliseringsprocessen. Det var allmän praxis för de franska kirurgerna att ”förbise” vissa förfaranden som annars är standard vid operationer såsom sterilisering av instrumenten och bedövning. Dessa processer ansågs onödiga, och endast tidskrävande. Många överlevande har med skräck berättat om den nästan fabrikslika effektivitet med vilken deportationen genomfördes – barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren som deporterades till Norrland 1944 har berättat hur ”strömlinjeformat allt gick till. Det kändes som om vi befann oss på ett löpande band på väg mot ett okänt mål. Vi var delar i en enorm fabrik. Och De Gaulle stod vid spakarna”.
Så efter en resa som varat flera veckor hade de deporterade äntligen nått vägs ände; dåligt byggda baracker i de mest otillgängliga områdena man kunde finna; Norrland, Karpaterna, de Skotska Högländerna. Här lämnades de så att klara sig själva i enorma ”reservat”, vilka de inte fick lämna. För de som ändå ville pröva lyckan och försökte fly fanns det franska soldater utanför reservatet, vilket var inhägnat med taggtråd. Om man ändå lyckades ta sig förbi kunde man ändå inte undvika att bli upptäckt tack vare I-et i pannan, varpå man fick möta en fransk militärdomstol, som vanligtvis utdömde dödsstraff.
Ett reservats yttre gräns
I övrigt existerade det en viss frihet inom ”reservatet”, de fångna tvangs vanligtvis inte arbeta, utan var endast där för att långsamt dö på grund av den epidemiska matbrist som bredde ut sig i alla ”reservat”. Deras enda uppgift och ”arbete” var att dö ut. Psykologiska åkommor var vanliga i lägren, eftersom många inte klarade av inaktiviteten och de ständiga övergreppen och förgripelserna från andra deporterade. Kriminaliteten spirade i de inhägnade områdena, och detta tjänade endast till att ytterligare sänka de internerades motståndskraft mot de sjukdomar som spreds i den överbefolkade reservaten.
Ytterligare en orosfaktor var att ”reservaten” aldrig var fasta platser, utan flyttades runt lite hipp som happ allteftersom den katolska koloniseringen av tidigare ickekatolska områden fortskred. Till exempel inledde reservat 15 sin existens på den skånska slätten, flyttades norrut in i Småland, hoppade till Vänern, in i Norge, österut till Gästrikland för att sedan hamna i Norrland (den exakta logiken bakom hoppet Gästrikland-Norrland är okänd, eftersom det aldrig skedde någon systematisk katolsk bosättning i Gästrikland. Kanske var det ett försök att systematisera reservatens placering, eftersom nya reservat i Sverige och Norge exklusivt sattes upp i Norrland efter 1943).
Situationen för de inflyttande katolikerna i de före detta protestantiska områdena var endast marginellt bättre. Liksom de deporterade hade de helt ryckts upp med rötterna genom ett regeringsbeslut de inte hade någon påverkan över, fraktats till Nordtyskland, England, Balkan eller Skandinavien i tredje klass för att sedan placeras i ett hus, där de senare upptäckte att de saknade möjligheter till en inkomst. Det är därför inte särskilt förvånande att den franske överkommissionären i Tyskland, Joseph ”Sepp” Dietrich skrev i ett brev till Alexis Carrel i januari 1944 att ”Vi har flyttat hit miljontals människor som inte vill vara här. Vi har lyft dem från en misär till en djupare misär.”
Sepp ska inte förväxlas med Marlene
Situationen för de nyinflyttade katolikerna började långsamt förbättras under 1944, då nya krigsindustrier började skjuta upp i Nordtyskland, men även vid krigsslutet levde de flesta katolska bosättare i djupaste nöd. Kanske uttryckte en av århundradets störste konstnärer problemet bäst när han i sin självbiografi skrev att ”Gaullismens största fel var också dess främsta idé”.