-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
DEL LXXXIV
Vid slutet av 1942 lade sig en aldrig tidigare skådad känsla av optimism över Europa (i alla fall den katolsk-franska delen). Frankrike tycktes ha slagit sig ut ur sin långa isolering i Europas utkant, och definitivt hämnats sitt nederlag år 1919. Med franska och franskallierade trupper ockuperande nästan hela Europa verkade det som om en period av fred skulle sänka sig över kontinenten. Vissa krigsåtgärder (såsom vissa ransoneringsförordningar) drogs in och planer gjordes för att skära ner den franska armén. Det verkade äntligen som om Europas katoliker skulle kunna leva ifred i ett eget hemland, fritt från protestanter och ”hedningar”.
Dessa idéer existerade dock inte i det franska högkvarteret i Aachen, där en ny klyfta drevs inom överkommandot. Vissa inom generalstaben ville genomföra en överraskningsattack mot Ryssland, i hopp om att krossa Alexeis krigsmaskin innan den blev ett alltför stort hot mot Frankrike. Andra grupper pläderade i sin tur för ett återupplivande av Éminence, den gamla planen på en invasion av Island. Ytterligare en grupp ville gå på offensiven i de delar av Nordafrika som kontrollerades av Koalitionen – särskilt Egypten och Suezkanalen hägrade.
Guiden skakar hand med General Henri Giraud, en av förespråkarna för Éminence
Det stod snart klart att det skulle vara Guiden som fattade det avgörande beslutet, och den sextonde mars 1942 utfärdades Guidens direktiv nummer 21, i vilket Èminence officiellt återupptogs, och det slogs fast att ett oinskränkt torpedbåtskrig skulle utkämpas runt Island; alla fartyg, oavsett nationalitet, som kom inom 500 kilometer från den isländska kusten skulle sänkas utan förvarning. Detta placerade naturligtvis amerikanska handelsfartyg i farozonen, och direktivet skulle slutligen leda till katastrof för Frankrike, men också för de Gaulle personligen. Blockaden visade sig vara en omedelbar framgång, och omkring 50 fartyg (motsvarande 300000 bruttoregisterton) sänktes i farvattnen runt Island under den första veckan mot endast sju torpedbåtar. Den första tidens framgångar skulle dock inte komma att upprepas, då handelsfartygen snabbt lärde sig de nya reglerna, och koalitionens jagare, fregatter och korvetter snabbt samlade sig för motattack mot de snabba franska torpedbåtarna.
Samtidigt som de franska torpedbåtarna avfyrade sina torpeder för glatta livet fortsatte andra, mindre avgörande strider i luften. På grund av koalitionsbombplanens korta räckvidd (särskilt som de var stationerade på Island) gjorde att de inte klarade av att genomföra den ”bombarström” som RAFs chef Arthur Harris lovat vid början av 1941, utan de anfall de faktiskt gjorde var synnerligen ineffektiva och använde endast ett fåtal flygplan med undermåligt jaktplansunderstöd. Dessa decimerades vanligtvis starkt av franska jaktplan, och ytterst få bombplan kom faktiskt igenom.
Torpedbåt i aktion i Nordatlanten
Den största bombräden under det tidiga kriget utfördes därför inte från Island, utan skickades istället den tolfte november 1941 från de fyra tyska lufthangarfartygen DFLS August Heinrich Hoffmann von Fallersleben, DFLS Wilhelm Röntgen, DFLS Friedrich Schiller och DFLS Richard Wagner. En eskader om tjugo medeltunga bombplan av typen Heinkel 111, eskorterade av åttio Bf 109 ”Willys”. Räden riktades mot hamnverkstäderna i Kiel, och visade sig efteråt ha gjort stor skada. Oturligt nog anfölls luftskeppen av en fransk jaktpatrull över Nordsjön, och innan de slogs bort lyckades de skadeskjuta Richard Wagner så allvarligt att luftskeppet fattade eld och kraschade i Nordsjön som en stor eldboll. Alla 120 besättningsmännen avled så gott som omedelbart.
Oturligt nog slutade det inte där, utan när bombeskadern återvände var ett av He-111
rna så allvarligt skadat att det flög rakt in i Friedrich Schillers högra gascylinder, vilken fattade eld.
Här lyckades faktiskt större delen av besättningen rädda sig, men den materiella förlusten var så pass stor att den tyska exilregeringen beslöt att inte genomföra fler bombräder av den typen.
Fullträff...?
Med undantag för dessa tillfälliga bombningar var livet för katolikerna i de av Frankrike och hennes allierade ockuperade områdena ganska opåverkat av kriget. Visserligen hade de flesta familjer en eller fler anförvanter i den franska armén, flottan eller flygvapnet, men dessa (med undantag för torpedbåtsbesättningarna) verkade inte vara i någon större fara. Det enda stället där landstrider faktiskt utkämpades var Afrika, och där var striderna ytterst sporadiska och med få förluster. I korthet kan man säga att det franska folket upplevde en aldrig tidigare skådad period av fred och välmåga.
Annat var det för de ”genetiskt underlägsna”.
Vid slutet av 1942 lade sig en aldrig tidigare skådad känsla av optimism över Europa (i alla fall den katolsk-franska delen). Frankrike tycktes ha slagit sig ut ur sin långa isolering i Europas utkant, och definitivt hämnats sitt nederlag år 1919. Med franska och franskallierade trupper ockuperande nästan hela Europa verkade det som om en period av fred skulle sänka sig över kontinenten. Vissa krigsåtgärder (såsom vissa ransoneringsförordningar) drogs in och planer gjordes för att skära ner den franska armén. Det verkade äntligen som om Europas katoliker skulle kunna leva ifred i ett eget hemland, fritt från protestanter och ”hedningar”.
Dessa idéer existerade dock inte i det franska högkvarteret i Aachen, där en ny klyfta drevs inom överkommandot. Vissa inom generalstaben ville genomföra en överraskningsattack mot Ryssland, i hopp om att krossa Alexeis krigsmaskin innan den blev ett alltför stort hot mot Frankrike. Andra grupper pläderade i sin tur för ett återupplivande av Éminence, den gamla planen på en invasion av Island. Ytterligare en grupp ville gå på offensiven i de delar av Nordafrika som kontrollerades av Koalitionen – särskilt Egypten och Suezkanalen hägrade.
Guiden skakar hand med General Henri Giraud, en av förespråkarna för Éminence
Det stod snart klart att det skulle vara Guiden som fattade det avgörande beslutet, och den sextonde mars 1942 utfärdades Guidens direktiv nummer 21, i vilket Èminence officiellt återupptogs, och det slogs fast att ett oinskränkt torpedbåtskrig skulle utkämpas runt Island; alla fartyg, oavsett nationalitet, som kom inom 500 kilometer från den isländska kusten skulle sänkas utan förvarning. Detta placerade naturligtvis amerikanska handelsfartyg i farozonen, och direktivet skulle slutligen leda till katastrof för Frankrike, men också för de Gaulle personligen. Blockaden visade sig vara en omedelbar framgång, och omkring 50 fartyg (motsvarande 300000 bruttoregisterton) sänktes i farvattnen runt Island under den första veckan mot endast sju torpedbåtar. Den första tidens framgångar skulle dock inte komma att upprepas, då handelsfartygen snabbt lärde sig de nya reglerna, och koalitionens jagare, fregatter och korvetter snabbt samlade sig för motattack mot de snabba franska torpedbåtarna.
Samtidigt som de franska torpedbåtarna avfyrade sina torpeder för glatta livet fortsatte andra, mindre avgörande strider i luften. På grund av koalitionsbombplanens korta räckvidd (särskilt som de var stationerade på Island) gjorde att de inte klarade av att genomföra den ”bombarström” som RAFs chef Arthur Harris lovat vid början av 1941, utan de anfall de faktiskt gjorde var synnerligen ineffektiva och använde endast ett fåtal flygplan med undermåligt jaktplansunderstöd. Dessa decimerades vanligtvis starkt av franska jaktplan, och ytterst få bombplan kom faktiskt igenom.
Torpedbåt i aktion i Nordatlanten
Den största bombräden under det tidiga kriget utfördes därför inte från Island, utan skickades istället den tolfte november 1941 från de fyra tyska lufthangarfartygen DFLS August Heinrich Hoffmann von Fallersleben, DFLS Wilhelm Röntgen, DFLS Friedrich Schiller och DFLS Richard Wagner. En eskader om tjugo medeltunga bombplan av typen Heinkel 111, eskorterade av åttio Bf 109 ”Willys”. Räden riktades mot hamnverkstäderna i Kiel, och visade sig efteråt ha gjort stor skada. Oturligt nog anfölls luftskeppen av en fransk jaktpatrull över Nordsjön, och innan de slogs bort lyckades de skadeskjuta Richard Wagner så allvarligt att luftskeppet fattade eld och kraschade i Nordsjön som en stor eldboll. Alla 120 besättningsmännen avled så gott som omedelbart.
Oturligt nog slutade det inte där, utan när bombeskadern återvände var ett av He-111
rna så allvarligt skadat att det flög rakt in i Friedrich Schillers högra gascylinder, vilken fattade eld. Här lyckades faktiskt större delen av besättningen rädda sig, men den materiella förlusten var så pass stor att den tyska exilregeringen beslöt att inte genomföra fler bombräder av den typen.
Fullträff...?
Med undantag för dessa tillfälliga bombningar var livet för katolikerna i de av Frankrike och hennes allierade ockuperade områdena ganska opåverkat av kriget. Visserligen hade de flesta familjer en eller fler anförvanter i den franska armén, flottan eller flygvapnet, men dessa (med undantag för torpedbåtsbesättningarna) verkade inte vara i någon större fara. Det enda stället där landstrider faktiskt utkämpades var Afrika, och där var striderna ytterst sporadiska och med få förluster. I korthet kan man säga att det franska folket upplevde en aldrig tidigare skådad period av fred och välmåga.
Annat var det för de ”genetiskt underlägsna”.
Nästa uppdatering kan vara kontroversiell. Om det finns några problem från moderatorrnas sida så kontakta mig - jag är öppen för diskussion.
Bara banna mig inte, utan ge mig en chans att rätta till det om det skulle vara några problem.
Bara banna mig inte, utan ge mig en chans att rätta till det om det skulle vara några problem.
Last edited:
DEL LXXXV
Frankrike hade under 1940, 1941 och början av 1942 spenderat enorma resurser på att deportera alla icke-katoliker (främst protestanter, men också judar, ortodoxa, muslimer, ateister och zigenare) så långt bort från Centraleuropa som möjligt, och att fylla deras plats med rättrogna katoliker. Miljontals människor och stängdes in i trånga godståg och skickades iväg till okända öden i England, Skandinavien och på Balkan, där många av dem tvångssteriliserades. Deras hus togs snabbt över av nyinflyttade katoliker, med resultatet att år 1942 hade allt område fram till Elbe samt Slesvig-Holstein och Jylland helt tömts på protestanter, judar och andra ”oönskade” varelser. Tyskar och danskar hade vanligtvis skickats till norra Sverige och Norge, medan holländare hamnade i England.
I en konferens i Köln i november 1942 fattade de Gaulle, i samråd med Charles Maurras och Alexis Carrell beslutet att inleda tömningen av tre distinkta områden:
Områden som skulle tömmas
För en familj som deporterades gick själva deportationen mycket smidigt till (även om den självklart var mycket obehaglig). Människor som deporterades har berättat att de ofta plockades upp i gryningen av EP-soldater med sina distinkta vita hjälmar. De skickades sedan med en specialbyggd lastbil till den lokala tågstationen, där de lastades in i godsvagnar. Det hände ibland att de tvangs vänta i överfulla salar (fem människor på en kvadratmeter) på nästa tåg, ibland i flera dagar. Här skedde också den slutliga uppdelningen av de deporterade på olika vagnar och till och med tåg. Det var vid dessa platser som familjer splittrades, ibland för alltid. När tåget väl kom bestod det vanligen av en oändlig räcka med godsfinkor, vilka mot slutet av kriget bröts upp av de luftvärnsvagnar som var placerade var femte vagn. Omkring hundra människor trängdes in i en mycket liten godsvagn, vilken sedan stängdes och inte öppnades förrän de nått sitt mål, vilket vanligtvis var en omlastningsstation i antingen Norra Tyskland, Normandie eller Ungern.
Här lastades de om till andra tåg eller – som i Nordtyskland eller Normandie, till fartyg, där trängseln inte blev bättre. Dessutom fanns här den ökade risken för en attack från tyska och brittiska torpedbåtar. Ett sådant tragiskt exempel är attacken på SS Normandie, en före detta lyxkryssare som nu agerade transportfartyg. År 1942 transporterade hon 5134 deporterade protestanter samt en okänd mängd ammunition (till den franska garnisonen i Storbritannien) från Amsterdam till Hull när två torpeder från den brittiska torpedbåten MTB19 slog in i hennes styrbordssida, antände ammunitionen, vilken i sin tur antände bränsleförrådet med resultatet att det 313 meter långa skeppet exploderade, bröts i två delar och sjönk så gott som omedelbart. Endast ett fåtal av de deporterade ombord överlevde, och den stora förlusten av människoliv kunde inte uppvägas av den ursäkt som den brittiska regeringen senare framförde (man ska dock betänka att Normandie seglade under fransk flagg, vilket gjorde henne till ett legitimt mål enligt internationell lag).
SS Normandie
När de deporterade anlände till sina destinationsorter väntade ytterligare en flerdagarspaus i alldeles för trånga lokaler, följt av en ny tågresa mot sin slutdestination.
När de väl anlände vid sina destinationer hade de ofta rest nonstop i flera veckor, många hade dött på vägen, och ytterligare var alldeles för svaga för att kunna ta sig av järnvägsvagnarna själva. Här slussades samtliga in i ett ”sjukvårdssystem”. De fick ett ”I” tatuerat i pannan (För Inférieur – underlägsen), och mellan var annan och var fjärde – beroende på omständighet och plats - skickades in i steriliseringsprocessen. Det var allmän praxis för de franska kirurgerna att ”förbise” vissa förfaranden som annars är standard vid operationer såsom sterilisering av instrumenten och bedövning. Dessa processer ansågs onödiga, och endast tidskrävande. Många överlevande har med skräck berättat om den nästan fabrikslika effektivitet med vilken deportationen genomfördes – barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren som deporterades till Norrland 1944 har berättat hur ”strömlinjeformat allt gick till. Det kändes som om vi befann oss på ett löpande band på väg mot ett okänt mål. Vi var delar i en enorm fabrik. Och De Gaulle stod vid spakarna”.
Så efter en resa som varat flera veckor hade de deporterade äntligen nått vägs ände; dåligt byggda baracker i de mest otillgängliga områdena man kunde finna; Norrland, Karpaterna, de Skotska Högländerna. Här lämnades de så att klara sig själva i enorma ”reservat”, vilka de inte fick lämna. För de som ändå ville pröva lyckan och försökte fly fanns det franska soldater utanför reservatet, vilket var inhägnat med taggtråd. Om man ändå lyckades ta sig förbi kunde man ändå inte undvika att bli upptäckt tack vare I-et i pannan, varpå man fick möta en fransk militärdomstol, som vanligtvis utdömde dödsstraff.
Ett reservats yttre gräns
I övrigt existerade det en viss frihet inom ”reservatet”, de fångna tvangs vanligtvis inte arbeta, utan var endast där för att långsamt dö på grund av den epidemiska matbrist som bredde ut sig i alla ”reservat”. Deras enda uppgift och ”arbete” var att dö ut. Psykologiska åkommor var vanliga i lägren, eftersom många inte klarade av inaktiviteten och de ständiga övergreppen och förgripelserna från andra deporterade. Kriminaliteten spirade i de inhägnade områdena, och detta tjänade endast till att ytterligare sänka de internerades motståndskraft mot de sjukdomar som spreds i den överbefolkade reservaten.
Ytterligare en orosfaktor var att ”reservaten” aldrig var fasta platser, utan flyttades runt lite hipp som happ allteftersom den katolska koloniseringen av tidigare ickekatolska områden fortskred. Till exempel inledde reservat 15 sin existens på den skånska slätten, flyttades norrut in i Småland, hoppade till Vänern, in i Norge, österut till Gästrikland för att sedan hamna i Norrland (den exakta logiken bakom hoppet Gästrikland-Norrland är okänd, eftersom det aldrig skedde någon systematisk katolsk bosättning i Gästrikland. Kanske var det ett försök att systematisera reservatens placering, eftersom nya reservat i Sverige och Norge exklusivt sattes upp i Norrland efter 1943).
Situationen för de inflyttande katolikerna i de före detta protestantiska områdena var endast marginellt bättre. Liksom de deporterade hade de helt ryckts upp med rötterna genom ett regeringsbeslut de inte hade någon påverkan över, fraktats till Nordtyskland, England, Balkan eller Skandinavien i tredje klass för att sedan placeras i ett hus, där de senare upptäckte att de saknade möjligheter till en inkomst. Det är därför inte särskilt förvånande att den franske överkommissionären i Tyskland, Joseph ”Sepp” Dietrich skrev i ett brev till Alexis Carrel i januari 1944 att ”Vi har flyttat hit miljontals människor som inte vill vara här. Vi har lyft dem från en misär till en djupare misär.”
Sepp ska inte förväxlas med Marlene
Situationen för de nyinflyttade katolikerna började långsamt förbättras under 1944, då nya krigsindustrier började skjuta upp i Nordtyskland, men även vid krigsslutet levde de flesta katolska bosättare i djupaste nöd. Kanske uttryckte en av århundradets störste konstnärer problemet bäst när han i sin självbiografi skrev att ”Gaullismens största fel var också dess främsta idé”.
Frankrike hade under 1940, 1941 och början av 1942 spenderat enorma resurser på att deportera alla icke-katoliker (främst protestanter, men också judar, ortodoxa, muslimer, ateister och zigenare) så långt bort från Centraleuropa som möjligt, och att fylla deras plats med rättrogna katoliker. Miljontals människor och stängdes in i trånga godståg och skickades iväg till okända öden i England, Skandinavien och på Balkan, där många av dem tvångssteriliserades. Deras hus togs snabbt över av nyinflyttade katoliker, med resultatet att år 1942 hade allt område fram till Elbe samt Slesvig-Holstein och Jylland helt tömts på protestanter, judar och andra ”oönskade” varelser. Tyskar och danskar hade vanligtvis skickats till norra Sverige och Norge, medan holländare hamnade i England.
I en konferens i Köln i november 1942 fattade de Gaulle, i samråd med Charles Maurras och Alexis Carrell beslutet att inleda tömningen av tre distinkta områden:
- Tyska Federationen öster om Elbe.
- England söder om en linje mellan Bristol Channel och Themsens utlopp.
- En kuststräcka från Bergen i Norge till Karlskrona i söder och de danska öarna.
Områden som skulle tömmas
För en familj som deporterades gick själva deportationen mycket smidigt till (även om den självklart var mycket obehaglig). Människor som deporterades har berättat att de ofta plockades upp i gryningen av EP-soldater med sina distinkta vita hjälmar. De skickades sedan med en specialbyggd lastbil till den lokala tågstationen, där de lastades in i godsvagnar. Det hände ibland att de tvangs vänta i överfulla salar (fem människor på en kvadratmeter) på nästa tåg, ibland i flera dagar. Här skedde också den slutliga uppdelningen av de deporterade på olika vagnar och till och med tåg. Det var vid dessa platser som familjer splittrades, ibland för alltid. När tåget väl kom bestod det vanligen av en oändlig räcka med godsfinkor, vilka mot slutet av kriget bröts upp av de luftvärnsvagnar som var placerade var femte vagn. Omkring hundra människor trängdes in i en mycket liten godsvagn, vilken sedan stängdes och inte öppnades förrän de nått sitt mål, vilket vanligtvis var en omlastningsstation i antingen Norra Tyskland, Normandie eller Ungern.
Här lastades de om till andra tåg eller – som i Nordtyskland eller Normandie, till fartyg, där trängseln inte blev bättre. Dessutom fanns här den ökade risken för en attack från tyska och brittiska torpedbåtar. Ett sådant tragiskt exempel är attacken på SS Normandie, en före detta lyxkryssare som nu agerade transportfartyg. År 1942 transporterade hon 5134 deporterade protestanter samt en okänd mängd ammunition (till den franska garnisonen i Storbritannien) från Amsterdam till Hull när två torpeder från den brittiska torpedbåten MTB19 slog in i hennes styrbordssida, antände ammunitionen, vilken i sin tur antände bränsleförrådet med resultatet att det 313 meter långa skeppet exploderade, bröts i två delar och sjönk så gott som omedelbart. Endast ett fåtal av de deporterade ombord överlevde, och den stora förlusten av människoliv kunde inte uppvägas av den ursäkt som den brittiska regeringen senare framförde (man ska dock betänka att Normandie seglade under fransk flagg, vilket gjorde henne till ett legitimt mål enligt internationell lag).
SS Normandie
När de deporterade anlände till sina destinationsorter väntade ytterligare en flerdagarspaus i alldeles för trånga lokaler, följt av en ny tågresa mot sin slutdestination.
När de väl anlände vid sina destinationer hade de ofta rest nonstop i flera veckor, många hade dött på vägen, och ytterligare var alldeles för svaga för att kunna ta sig av järnvägsvagnarna själva. Här slussades samtliga in i ett ”sjukvårdssystem”. De fick ett ”I” tatuerat i pannan (För Inférieur – underlägsen), och mellan var annan och var fjärde – beroende på omständighet och plats - skickades in i steriliseringsprocessen. Det var allmän praxis för de franska kirurgerna att ”förbise” vissa förfaranden som annars är standard vid operationer såsom sterilisering av instrumenten och bedövning. Dessa processer ansågs onödiga, och endast tidskrävande. Många överlevande har med skräck berättat om den nästan fabrikslika effektivitet med vilken deportationen genomfördes – barnboksförfattarinnan Astrid Lindgren som deporterades till Norrland 1944 har berättat hur ”strömlinjeformat allt gick till. Det kändes som om vi befann oss på ett löpande band på väg mot ett okänt mål. Vi var delar i en enorm fabrik. Och De Gaulle stod vid spakarna”.
Så efter en resa som varat flera veckor hade de deporterade äntligen nått vägs ände; dåligt byggda baracker i de mest otillgängliga områdena man kunde finna; Norrland, Karpaterna, de Skotska Högländerna. Här lämnades de så att klara sig själva i enorma ”reservat”, vilka de inte fick lämna. För de som ändå ville pröva lyckan och försökte fly fanns det franska soldater utanför reservatet, vilket var inhägnat med taggtråd. Om man ändå lyckades ta sig förbi kunde man ändå inte undvika att bli upptäckt tack vare I-et i pannan, varpå man fick möta en fransk militärdomstol, som vanligtvis utdömde dödsstraff.
Ett reservats yttre gräns
I övrigt existerade det en viss frihet inom ”reservatet”, de fångna tvangs vanligtvis inte arbeta, utan var endast där för att långsamt dö på grund av den epidemiska matbrist som bredde ut sig i alla ”reservat”. Deras enda uppgift och ”arbete” var att dö ut. Psykologiska åkommor var vanliga i lägren, eftersom många inte klarade av inaktiviteten och de ständiga övergreppen och förgripelserna från andra deporterade. Kriminaliteten spirade i de inhägnade områdena, och detta tjänade endast till att ytterligare sänka de internerades motståndskraft mot de sjukdomar som spreds i den överbefolkade reservaten.
Ytterligare en orosfaktor var att ”reservaten” aldrig var fasta platser, utan flyttades runt lite hipp som happ allteftersom den katolska koloniseringen av tidigare ickekatolska områden fortskred. Till exempel inledde reservat 15 sin existens på den skånska slätten, flyttades norrut in i Småland, hoppade till Vänern, in i Norge, österut till Gästrikland för att sedan hamna i Norrland (den exakta logiken bakom hoppet Gästrikland-Norrland är okänd, eftersom det aldrig skedde någon systematisk katolsk bosättning i Gästrikland. Kanske var det ett försök att systematisera reservatens placering, eftersom nya reservat i Sverige och Norge exklusivt sattes upp i Norrland efter 1943).
Situationen för de inflyttande katolikerna i de före detta protestantiska områdena var endast marginellt bättre. Liksom de deporterade hade de helt ryckts upp med rötterna genom ett regeringsbeslut de inte hade någon påverkan över, fraktats till Nordtyskland, England, Balkan eller Skandinavien i tredje klass för att sedan placeras i ett hus, där de senare upptäckte att de saknade möjligheter till en inkomst. Det är därför inte särskilt förvånande att den franske överkommissionären i Tyskland, Joseph ”Sepp” Dietrich skrev i ett brev till Alexis Carrel i januari 1944 att ”Vi har flyttat hit miljontals människor som inte vill vara här. Vi har lyft dem från en misär till en djupare misär.”
Sepp ska inte förväxlas med Marlene
Situationen för de nyinflyttade katolikerna började långsamt förbättras under 1944, då nya krigsindustrier började skjuta upp i Nordtyskland, men även vid krigsslutet levde de flesta katolska bosättare i djupaste nöd. Kanske uttryckte en av århundradets störste konstnärer problemet bäst när han i sin självbiografi skrev att ”Gaullismens största fel var också dess främsta idé”.
Last edited:
Phew. Den var inte så farlig. Astrid Lindgren gjorde mig dock rädd - ett bra exempel på ett öppet fönster mot verkligheten.
Om jag vore lärare skulle jag vilja använda ESK som förintelseundervisningsmaterial.
Om jag vore lärare skulle jag vilja använda ESK som förintelseundervisningsmaterial.
...något som gör det till ett utmärkt undervisningsmaterial om förintelsen.Flooper X said:
kombinerat med fakta och x antal böcker/filmer som berör ämnetZuckergußgebäck said:...något som gör det till ett utmärkt undervisningsmaterial om förintelsen.
Givetvis inte ensamt, men jag kan säga att eftersom det här är min egen kultur som blir utsatt så känns det mycket mer. En del av undervisningen är ju att lära ut hur hemskt det egentligen var.
Förresten, brukar ni tala om det här med folk ni känner? (typ, "En kille jag känner på internet har skrivit en cool grej där Frankrike vinner det Fransk-Preussiska kriget och...")
Nej, folk brukar inte vara särskilt entusiastiska om sådant.Zuckergußgebäck said:
Nej, jag känner bara en (1) till historieintresserad i min ålder, och han tillhör faktiskt inte min kompisgrupp, och han skulle inte orka läsa första halvan. Plus att folk troligen anser att jag är konstig som jag är.
Zuckergußgebäck said:
Nej, berättar aldrig att jag finns på detta forum, då skulle de kunna få ut mitt namn här
