• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
skitbra, men jag hatar alltid att se frankrike göra framsteg, om än dyrköpta ;)
 
utmärkt uppdatering ZgB!

:D
 
Prinz Wilhelm said:
utmärkt uppdatering ZgB!

:D

Jag håller med den lille norrlänningen.
 
Van der Gent said:
Jag håller med den lille norrlänningen.

jävla sörlänning :D
 
Utmärkt bra jobbat! Bra uppdatering :D
 
Sling Shot said:
Oj, han var liten. Tillochmed mindre än KTG. :eek:

e alla emot mig? 13 e ju inte så litet :mad:
 
Prinz Wilhelm said:
/&%"R&¤!"%!#¤"!¤!%&!#¤#!#¤!%¤!




nej
Sluta spamma ner denna fantastiska AAR med dina ålderskomplex ;)
 
Flooper X said:
Sluta spamma ner denna fantastiska AAR med dina ålderskomplex ;)

jaja.. fyllde ju år igår :D
 
man tackar :D
 
DEL LXXX

Fransmännens största problem när det kom till Spanien var att de inte hade någon som helst möjlighet att invadera. Ursprungligen hade de Gaulle i samråd med de Tassigny satt den tjugoandra juni (sommarsolståndet) som invasionsdagen, men den schweiziska kampanjen hade dragit ut så länge på tiden att när hela alplandet var säkrat var det den tjugonde juni; till råga på allt hade den styrka som förberett sig för att invadera Spanien dragits in i striderna under de mörka dagarna i maj, då det såg ut som om Schweizarna skulle kunna hålla ut hur länge som helst. Den franska armén i väster var mycket oorganiserad efter striderna, och hade tagit sådana förluster att det skulle ta åtminstone två månader för dem att återfå sin ursprungliga styrka och förflytta sig från Schweiz till den spanska gränsen – tid som den franska generalstaben och politiska ledningen inte hade.

Inför dessa fakta tvangs de Gaulle för första gången sedan kriget att backa från en plan, om än med mycken gråt och tandgnisslan. En invasion av Spanien var omöjlig fram tills september, och det visste han. Det fanns ingen annan råd än att ta skeden i vacker hand och skicka in den eminente utrikesministern och tillika chefsideologen Maurras. De Gaulle hoppades att Maria inte skulle känna till att den franska armén var i ett så dåligt skick, och att hon därför skulle ge efter för hot.
Maurras anlände i Madrid den tjugofemte juni, tre dagar efter starten på den planerade invasionen. Järndrottningen Maria I, nu sextionio och fortfarande ogift tog emot honom med en glädje som utrikesministern enligt egen utsago ”tydligt märkte var falsk”. Senare på kvällen lade Charles fram Frankrikes och de Gaulles krav inför Maria I och den tillförordnade premiärministern general Francisco Franco.

CharlesMaurras.jpg

Ateist, Gaullist och Utrikesminister. Charles Maurras hade allt

De franska kraven var enkla: Spanien skulle ge upp Katalonien, Kanarieöarna, Balearerna, Ekvatorialafrika och Marocko, vilka skulle annekteras till Frankrike. Tre spanska divisioner skulle stå till den franska arméns förfogande vid alla tider, och ytterligare två skulle kunna tas in vid behov. Maria I skulle få behålla sin tron och kontrollen över sina inre affärer. Maurras förklarade även att Spanien borde konsultera Paris (eller Aachen) i alla sina utrikesaffärer.
Maria tycktes lyssna intresserad, och förklarade att hon omöjligt skulle kunna ge bort så betydande delar av ditt fosterland (att hon var etnisk fransyska glömdes lämpligt nog bort), och att hon inte kunde acceptera Maurras erbjudande, men om han var villig att göra vissa mindre ändringar…

Den franske utrikesministern visste att spelet var förlorat, och att Maria inte lät lura sig. Maria I hade mycket bra koll på den franska arméns problem, och visste att hon hade två månader på sig att förbereda sitt försvar. Hennes övertygelse stärktes bara av att fransmännen kom och krävde territorium av henne. I Francisco Francos memoarer skriver generalen/premiärministern att Maria kommenterade det hela genom att säga ”Om de hade haft trupperna skulle de bara komma och ta det. Maurras är inte bara döv – han är dum också.”

Under en veckas intensiva förhandlingar kom Marias utomordentliga förhandlingsförmåga i dager. Hon plattade inte bara till Charles Maurras vid flera tillfällen, utan lyckades även få honom att backa angående Katalonien och Balearerna, samt skippa de två extradivisionerna, och skära ned de tre divisionerna till två. I det avtal som slöts mellan Spanien och Frankrike den första juli 1941 överlämnade Maria I hertigdömet Andorra, enklaven Llívia, Kanarieöarna samt alla spanska kolonier i Afrika till de Gaulle. Hon lovade att tillfråga Guiden eller Charles Maurras angående alla utrikespolitiska aktioner som togs av Spanien (ett löfte som hon tänkte bryta så snart hon kunde) samt att överföra de två spanska divisionerna till fransk kontroll fortast möjligt (en synnerligen komplicerad operation, verkar det som, eftersom det tog tre år för den att slutföras).

spanskasoldater.jpg

Något långsamma

I överlag verkade Järndrottningen nöjd med utfallet av förhandlingarna. Hon hade kommit undan en invasion och därmed möjligheten av huset Iberos undergång. Nu var hon istället allierad med ett Frankrike som verkade vara på väg till segern, och i krig med en koalition som hon i hemlighet försäkrat att hon skulle stödja i händelse av en lyckad landstigning i Europa. Faktum är att den som var mest missnöjd med avtalet var de Gaulle själv, som fann sig snuvad på Katalonien, ett område som han betraktade som rätteligen franskt, och viktiga torpedbåtsbaser på Balearerna och Kanarieöarna. De spanska kolonierna skulle kanske en gång bli användbara som deportationsdestinationer när icke-katolikerna en gång för alla drevs ut ur Europa, men i nuläget var de endast svårförsvarade belastningar.

Det var dock inte bara på det diplomatiska området som Maria I skördade framgångar. Under mellankrigstiden hade den spanska oppositionen mot huset Ibero samlats så fort den patriotiska yran efter segern mot Frankrike lagt sig. Vid mitten av 1930-talet stod riket på gränsen till inbördeskrig då den anarkosyndikalistiska rörelsen CNT-FAI (Confederación Nacional del Trabajo-Federación Anarquista Ibérica) reagerade mot vad den såg som en alltmer reaktionär politik från Marias sida. Huset Ibero blev mer och mer isolerat från det spanska folket, vilket snabbt tog sida för allt utom kungafamiljen. I ett försök att skapa en känsla av nationell enighet använde Maria sin kraft som statsöverhuvud för att tillsätta en ny premiärminister år 1936; generalen och hjälten från första världskriget Francisco Franco.

Franco.jpg

Francisco Franco

Franco var dock inte den enda anledningen till att Maria I säkrade sin tron; år 1936 hade Carlismen fått en allvarlig knäck då den siste obestridlige tronpretendenten Alfonso Carlos I dog. Teoretiskt sett skulle därför den nye carlistiska tronpretendenten vara de Legitima Alfonsisternas Alfonso XIII; en förening som kunde ha otrevliga bieffekter för huset Ibero. Turligt nog för Maria splittrade den dynastiska föreningen mer än den enade, när den andra halvan slöt upp bakom den före detta franske arméofficeren Francisco Javier de Borbón Parma y de Braganza – bättre känd som Xavier av Bourbon-Parma, och utsåg honom till carlistisk regent (han blev senare även tronpretendent under namnet Javier I)

Marias ställning säkrades även genom det att de carlister som slöt upp bakom Alfonso XIII hotade att splittra även den Legitimistiska Alfonsismen, genom sina konstanta attacker på tronpretendentens politiska åskådning, som de inte såg som tillräckligt konservativa. Även frågan om huruvida Carlismen och den Legitima Alfonsimen borde utvecklas i mer gaullistisk riktning hotade att spränga motståndet mot Maria I, och när CNT-FAI genomförde sin ”julirevolt” 1936, var det mycket lätt för henne att samla de olika monarkistiska rörelserna bakom henne i kampen mot syndikalismen – en kamp som Francos armé vann efter ett antal gatustrider och upplopp i landets större städer.

xavier-alfonso.jpg

Immobiliserade

Denna uppslutning bakom huset Ibero skall inte ses som en gillande handling av vare sig de olika monarkistiska rörelserna eller det spanska folket, utan var snarare en ren nödvändighet för att försöka slå ner den hotande syndikalistiska revolutionen, men det tillåt Maria att få en sådan kontroll över de olika rörelserna att hon effektivt och utan problem kunde successivt knäcka deras rygg under hela 1940-talet, och därmed säkra sin dynastis fortsatta position på den spanska tronen.