Mr. G said:
Nej, definitivt inte. Däremot så uppför sig en hel del människor väldigt barnsligt när dom blir tjuriga. Långt ifrån alla dock, vissa inser hur dom beter sig och försöker undvika att vara barnsliga.
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Nej, definitivt inte. Däremot så uppför sig en hel del människor väldigt barnsligt när dom blir tjuriga. Långt ifrån alla dock, vissa inser hur dom beter sig och försöker undvika att vara barnsliga.
Van der Gent said:
"Alla utom jag"
Hoppas dock att Zucker uppdaterar denna snart ändå
...herregud. Suck. Jaja, jag vet att Zucker är tillräckligt vettig för att återuppta innan skolan börjar iallafall.
Nu när ni inte är dödsfiender längre kan du väl komma med en uppdatering? *gör übergulliga hundögon*
DEL LXXVII
Vintern 1940-1941 var en ganska händelselös tid i Europa – franska torpedbåtar fortsatte sina operationer i Atlanten med det uttalade målet att strypa alla försörjningslinjer till det av koalitionen ockuperade Island (för att hjälpa detta och skapa baser för en framtida invasion invaderade också mindre grupper fallskärmsjägare Fär- och Shetlandsöarna, vilka erövrades utan motstånd), och mindre luftstrider utkämpades över Nordsjön när tyska lufthangarfartygsbaserade bombplan försökte ta sig in över Centraleuropa för att genomföra bombräder. Folkförflyttningarna från Tyskland till Skandinavien fortsatte att öka i antal, och de franska administratörerna började snegla på idén att tömma Jylland på protestanter.
Nordtyska icke-katoliker väntar på att omlastas till ett fartyg i Aarhus
Trots detta befann sig den franska generalstaben under de Tassigny i en period av febril aktivitet. De Gaulle hade i en promemoria daterad den tredje januari 1941 förklarat att ”Skandinaviens befolkningsutrymmen är alldeles för små för våra behov” och att ”eftersom större delen av den demografiska omstruktureringen i Tyskland och Skandinavien beror på användandet av fartyg, vilka kunde sättas till större användning i Éminence [invasionen av Island] torde nya mål för vårt Heliga Korståg dras upp.” Vidare: ”Det som först dyker upp är naturligtvis Balkan, innehållande allsköns underlägsna religioner och raser, och som dessutom har den fördelen att den demografiska omstruktureringen kan ske via järnväg”.
Det som de Gaulle ville skulle ske, blev också, och Éminence lades tills vidare på hyllan till fördel för operation Sectionnement. Självklart innebar denna ändring av planerna en stor logistisk huvudvärk för generalstaben, särskilt som det franska transportsystemet redan var hårt anfrätt av partisaner. De Tassigny reste personligen till de Gaulles ”befälspost” i Aachen, där han försökte övertyga Guiden om att en attack mot Balkan inte bara skulle innebära stora ansträngningar på det franska transportsystemet, utan även skulle skapa en ny partisanhärd vid sidan om Nordtyskland, Holland, de Brittiska Öarna och Skandinavien samt också riskera att uppröra Alexei II av Ryssland, vars tsarer sedan före första världskriget sett sig själva som slavernas beskyddare. Alexei II hade redan reagerat ilsket när Tjeckoslovakien och Ungern kapitulerade till Frankrike, och hans reaktion vid ett fullskaligt krig mot alla balkanstaterna skulle vara oförutsägbar.
Inte helt lycklig
De Gaulle lät sig dock inte röras av de Tassignys maningar till försiktighet, utan gav honom också i uppdrag att avdela tre infanteridivisioner för en invasion av Schweiz. Den franska överbefälhavaren stormade härmed (enligt uppgift från de Gaulles bror Xavier) ut ur Aachens stadshus, vrålade åt sin chafför och körde ut ur staden och tillbaka till Paris.
I Paris drog han och hans medarbetare på endast en vecka upp hela Sectionnement tillsammans med den mindre Tannhäuser, invasionen av Schweiz. På något sätt lyckades han också få fatt i tillräckligt många järnvägsvagnar för att kunna transportera större dleen av den franska armén och flygvapnet från Tyskland och Skandinavien till Österrike och Ungern, varifrån invasionen skulle inledas den sjätte april 1941.
Ingen av de arméer som stod emot det franska anfallet var särskilt slagkraftiga eller moderna. Särskilt den jugoslaviska armén var fylld av problem, bland vilka särskilt de i huvudsak katolska kroaterna märktes. Ända sedan den Tyska Federationens fall hade kroater både inom och utom armén ställt till med stora bekymmer. Upplopp riktade mot ortodoxa serber hade varit vanliga bland civilbefolkningen, och insubordination mot icke-katolska officerare var ett inte helt okänt fenomen inom armén.
De trupper som var ortodoxa var inte heller skonade från problem. Ända sedan det tredje balkankriget år 1920 och konung Petar Is död året därpå hade det jugoslaviska folket helt saknat förtroende för både kungahuset och regeringen, särskilt efter Đorđe IIs trontillträde i augusti 1921 och den hårda politik som han förde.
Resten av balkanstaternas arméer var också förtvivlat omoderna, även om de kanske inte hade samma moralproblem som Jugoslavien. De enda två länder som kunde skryta med att ha trupper som inte använde utrustning från det första världskriget var Albanien och Grekland, vilka båda importerat moderna vapen från Storbritannien på det sena 1930-talet. Av dessa två var det dock bara Grekland som faktiskt hade en armé som kunde hoppas att stå emot fransmännen – den albanska armén bestod endast av ett par hundra man, vilka extraknäckte som en paramilitär polisstyrka.
Kung Đorđe II av Jugoslavien
Under dagarna som ledde fram till den sjätte april inkom flera underrättelser till de olika balkanstaterna om stora franska och italienska truppsamlingar vid ländernas norra gränser, nyheter som också nådde Alexei II i Sankt Petersburg. Alexei skickade omedelbart en officiell protest till de Gaulle, där han förklarade att han inte tänkte stå vid sidan av och se på när hans slaviska bröder ockuperades. Som svar reste utrikesminister Charles Maurras omedelbart till Petersburg för att nå någon form av avtal med tsaren, även om Maurras senare skrev att ”mötet med hedningen [Alexei] skar i mig, och att jag endast med stor ansträngning kunde hindra mig från att spotta på denne kättare”.
Hur Maurras än må ha känt hamrade de två männen långsamt ut ett hemligt avtal med varandra. Alexei skulle låta fransmännen ta Balkan, och i utbyte skulle Ryssland få fritt spelrum i Asien och dessutom motta enorma mängder militärmateriel och tekniskt kunnande. Materielen och expertisen kom dock inte gratis, Alexei fick lova att försörja de Gaulle med uppemot en miljon ton utsäde och niohundratusen ton olja tillsammans med 100 000 ton bomull plus mer än en miljon olika andra råmaterial, en uppoffring som inte var billig, men som å andra sidan varken Alexei eller Maurras någonsin planerade att betala fullt ut. Trots detta skulle Ryssland ändå försörja stora delar av den franska krigsmakten under den kommande tiden.
Med det hemliga avtalet med Ryssland slutet väntade man endast på startsignalen från Aachen, och den kom som väntat sen sjätte april 1941.
Franska soldater i Laibach, april 1941
Så fort franska stormvagnar och infanterister anföll över de jugoslaviska och rumänska gränserna i april 1941 började de respektive arméerna snabbt att brytas sönder. De kroatiska förbanden i den jugoslaviska armén deserterade så gott som omedelbart och anslöt sig till fransmännen. De kroatiska civilisterna hjälpte de franska invasionsstyrkorna så gott de kunde, främst genom att hjälpa förband att orientera sig trots övermålade vägskyltar och förse franska soldater med detaljerade lokalkartor över området – detta trots hot om stränga straff.
Med de ickekatolska trupperna i den jugoslaviska armén var det lite si och så. Ingen av dem hjälpte aktivt den franska invasionsmakten, men å andra sidan gjorde de inte särskilt stort motstånd. Redan efter åtta dagars strider stod franska pansartrupper på en linje mellan Osijek-Sarajevo-Dubrovnik, och nät franska stormvagnar stod beredda att inta Belgrad gav det jugoslaviska överkommandot upp – Jugoslavien kapitulerade till Frankrike efter endast tio dagar. De delar av den jugoslaviska armén som inte kapitulerat till fransmännen anslöt sig till de albanska, bulgariska och grekiska arméerna, där deras låga stridsmoral fortsatte att vara ett problem.
Den andra infallsriktningen in i Rumänien gick inte lika lätt. Franska mekaniserade enheter bröt snabbt igenom de rumänska gränsbefästningarna och tvingade rumänerna till en förnedrande reträtt österut. Inom fem dagar hade de västligaste delarna av landet helt tömts på rumänska trupper, och rumänerna tvangs sätta upp ställningar vid 1914 års gräns i Karpaterna – ett drag som verkade vara början på slutet för Rumänien, men som faktiskt var ett strategiskt genidrag. Den rumänska armén under Ion Antonescu hade här under sedan Ungerns och Tjeckoslovakiens kapitulation byggt en liten, men tack vare Karpaterna stark försvarslinje, där de planerade att hålla fransmännen tills Alexei II insåg att Balkan inte skulle falla till Frankrike så lätt och tvingas gripa in.
General Ion Antonescu tillfogade den franska armén för tiden fruktansvärda nederlag
Det första franska anfallet mot den rumänska försvarslinjen kom den fjortonde april 1941, då den tredje stormvagnsdivisionen i samverkan med delar av den 63:e infanteridivisionen ryckte fram mot Prahovadalen i ett försök att bryta igenom vad de trodde var ett i praktiken redan krossat rumänskt försvar. Efter mindre strider kunde de franska trupperna säkra staden Busteni i dalens norra delar, och ryckte segervisst fram längs floden Prahova mot Sinaia på andra sidan dalen. Ungefär mitt i dalen slog dock den rumänska fällan ihop, och de fann sig i ett bakhåll, med en två kilometer lång stormvagnskolumn och tusentals soldater inklämda mellan floden Prahova och Karpaterna. När de franska styrkorna slutligen lyckades ta sig ut ur dalen var de så allvarligt decimerade att den tredje stormvagnsdivisionen fick upplösas (den återskapades inte förrän 1945), och 63:e hade förlorat omkring hälften av sin styrka och skickades tillbaka till reserven.
Liknande scener upprepades under hela april, och trots massiva artilleribombardemang och störtbombsanfall höll de rumänska soldaterna sina poster i bergen och lyckades genom konstanta motangrepp skapa stor oordning inom de franska leden. I början på maj började det franska överkommandot att bli desperat; trupperna i Jugoslavien fortsatte sina anfall mot de kvarvarande balkanländerna, men deras förnödenhetslinjer blev mer och mer utsträckta, och deras framryckning försvårades av det faktum att de inte hade fördelen av en kniptångsmanöver – den norra delen av kniptången hade ju fastnat i Karpaterna.
I en order daterad den tredje maj 1941 förklarade de Gaulle och de Tassigny att situationen i Karpaterna höll på att bli ohållbar, och att de godkände användandet av ”särskilda stridsmedel” för att bryta fronten.
Under en vecka mellan den fjärde och den elfte maj 1941 släpptes enligt franska dokument omkring dubbelt så mycket gas per kvadratkilometer över Karpaterna än vad som användes under hela slaget vid Kerbriant (också känt som slaget vid Berrien) i februari-oktober 1916. De rumänska soldaterna saknade i många fall gasmasker, och när fransmännen dessutom började använde nervgas den andra dagen började den rumänska fronten att spricka allteftersom fler och fler soldater förgiftades och fördes tillbaka till militärsjukhus som saknade möjligheter att behandla både vanlig giftgas och nervgas; massiva gasanfall skulle med tiden bli standardförfarande inom den franska armén vid svåra situationer. Den trettonde maj bröt franska stormvagnar igenom den rumänska gränsen och stormade söderut mot Bukarest, vilket intogs den sextonde. Detta fick dock inte armén att lägga ner sina vapen; och trots att regering och kungahus flydde över den ryska gränsen utkämpade återstoden av den rumänska armén en modig arriärgardesstrid på vägen söderut mot Bulgarien, innan de tvangs kapitulera efter att de fann sig mitt emellan två stora franska armégrupper.
Operationerna Sectionnement och Tannhäuser
Med Rumänien och Bulgarien (vilket kapitulerat i princip utan strid) i Franska händer kunde de två armégrupperna fokusera på att erövra det som de Tassigny såg som kampanjens huvudmål: Grekland, med sina strategiska hamnar och flottbaser.
Vintern 1940-1941 var en ganska händelselös tid i Europa – franska torpedbåtar fortsatte sina operationer i Atlanten med det uttalade målet att strypa alla försörjningslinjer till det av koalitionen ockuperade Island (för att hjälpa detta och skapa baser för en framtida invasion invaderade också mindre grupper fallskärmsjägare Fär- och Shetlandsöarna, vilka erövrades utan motstånd), och mindre luftstrider utkämpades över Nordsjön när tyska lufthangarfartygsbaserade bombplan försökte ta sig in över Centraleuropa för att genomföra bombräder. Folkförflyttningarna från Tyskland till Skandinavien fortsatte att öka i antal, och de franska administratörerna började snegla på idén att tömma Jylland på protestanter.
Nordtyska icke-katoliker väntar på att omlastas till ett fartyg i Aarhus
Trots detta befann sig den franska generalstaben under de Tassigny i en period av febril aktivitet. De Gaulle hade i en promemoria daterad den tredje januari 1941 förklarat att ”Skandinaviens befolkningsutrymmen är alldeles för små för våra behov” och att ”eftersom större delen av den demografiska omstruktureringen i Tyskland och Skandinavien beror på användandet av fartyg, vilka kunde sättas till större användning i Éminence [invasionen av Island] torde nya mål för vårt Heliga Korståg dras upp.” Vidare: ”Det som först dyker upp är naturligtvis Balkan, innehållande allsköns underlägsna religioner och raser, och som dessutom har den fördelen att den demografiska omstruktureringen kan ske via järnväg”.
Det som de Gaulle ville skulle ske, blev också, och Éminence lades tills vidare på hyllan till fördel för operation Sectionnement. Självklart innebar denna ändring av planerna en stor logistisk huvudvärk för generalstaben, särskilt som det franska transportsystemet redan var hårt anfrätt av partisaner. De Tassigny reste personligen till de Gaulles ”befälspost” i Aachen, där han försökte övertyga Guiden om att en attack mot Balkan inte bara skulle innebära stora ansträngningar på det franska transportsystemet, utan även skulle skapa en ny partisanhärd vid sidan om Nordtyskland, Holland, de Brittiska Öarna och Skandinavien samt också riskera att uppröra Alexei II av Ryssland, vars tsarer sedan före första världskriget sett sig själva som slavernas beskyddare. Alexei II hade redan reagerat ilsket när Tjeckoslovakien och Ungern kapitulerade till Frankrike, och hans reaktion vid ett fullskaligt krig mot alla balkanstaterna skulle vara oförutsägbar.
Inte helt lycklig
De Gaulle lät sig dock inte röras av de Tassignys maningar till försiktighet, utan gav honom också i uppdrag att avdela tre infanteridivisioner för en invasion av Schweiz. Den franska överbefälhavaren stormade härmed (enligt uppgift från de Gaulles bror Xavier) ut ur Aachens stadshus, vrålade åt sin chafför och körde ut ur staden och tillbaka till Paris.
I Paris drog han och hans medarbetare på endast en vecka upp hela Sectionnement tillsammans med den mindre Tannhäuser, invasionen av Schweiz. På något sätt lyckades han också få fatt i tillräckligt många järnvägsvagnar för att kunna transportera större dleen av den franska armén och flygvapnet från Tyskland och Skandinavien till Österrike och Ungern, varifrån invasionen skulle inledas den sjätte april 1941.
Ingen av de arméer som stod emot det franska anfallet var särskilt slagkraftiga eller moderna. Särskilt den jugoslaviska armén var fylld av problem, bland vilka särskilt de i huvudsak katolska kroaterna märktes. Ända sedan den Tyska Federationens fall hade kroater både inom och utom armén ställt till med stora bekymmer. Upplopp riktade mot ortodoxa serber hade varit vanliga bland civilbefolkningen, och insubordination mot icke-katolska officerare var ett inte helt okänt fenomen inom armén.
De trupper som var ortodoxa var inte heller skonade från problem. Ända sedan det tredje balkankriget år 1920 och konung Petar Is död året därpå hade det jugoslaviska folket helt saknat förtroende för både kungahuset och regeringen, särskilt efter Đorđe IIs trontillträde i augusti 1921 och den hårda politik som han förde.
Resten av balkanstaternas arméer var också förtvivlat omoderna, även om de kanske inte hade samma moralproblem som Jugoslavien. De enda två länder som kunde skryta med att ha trupper som inte använde utrustning från det första världskriget var Albanien och Grekland, vilka båda importerat moderna vapen från Storbritannien på det sena 1930-talet. Av dessa två var det dock bara Grekland som faktiskt hade en armé som kunde hoppas att stå emot fransmännen – den albanska armén bestod endast av ett par hundra man, vilka extraknäckte som en paramilitär polisstyrka.
Kung Đorđe II av Jugoslavien
Under dagarna som ledde fram till den sjätte april inkom flera underrättelser till de olika balkanstaterna om stora franska och italienska truppsamlingar vid ländernas norra gränser, nyheter som också nådde Alexei II i Sankt Petersburg. Alexei skickade omedelbart en officiell protest till de Gaulle, där han förklarade att han inte tänkte stå vid sidan av och se på när hans slaviska bröder ockuperades. Som svar reste utrikesminister Charles Maurras omedelbart till Petersburg för att nå någon form av avtal med tsaren, även om Maurras senare skrev att ”mötet med hedningen [Alexei] skar i mig, och att jag endast med stor ansträngning kunde hindra mig från att spotta på denne kättare”.
Hur Maurras än må ha känt hamrade de två männen långsamt ut ett hemligt avtal med varandra. Alexei skulle låta fransmännen ta Balkan, och i utbyte skulle Ryssland få fritt spelrum i Asien och dessutom motta enorma mängder militärmateriel och tekniskt kunnande. Materielen och expertisen kom dock inte gratis, Alexei fick lova att försörja de Gaulle med uppemot en miljon ton utsäde och niohundratusen ton olja tillsammans med 100 000 ton bomull plus mer än en miljon olika andra råmaterial, en uppoffring som inte var billig, men som å andra sidan varken Alexei eller Maurras någonsin planerade att betala fullt ut. Trots detta skulle Ryssland ändå försörja stora delar av den franska krigsmakten under den kommande tiden.
Med det hemliga avtalet med Ryssland slutet väntade man endast på startsignalen från Aachen, och den kom som väntat sen sjätte april 1941.
Franska soldater i Laibach, april 1941
Så fort franska stormvagnar och infanterister anföll över de jugoslaviska och rumänska gränserna i april 1941 började de respektive arméerna snabbt att brytas sönder. De kroatiska förbanden i den jugoslaviska armén deserterade så gott som omedelbart och anslöt sig till fransmännen. De kroatiska civilisterna hjälpte de franska invasionsstyrkorna så gott de kunde, främst genom att hjälpa förband att orientera sig trots övermålade vägskyltar och förse franska soldater med detaljerade lokalkartor över området – detta trots hot om stränga straff.
Med de ickekatolska trupperna i den jugoslaviska armén var det lite si och så. Ingen av dem hjälpte aktivt den franska invasionsmakten, men å andra sidan gjorde de inte särskilt stort motstånd. Redan efter åtta dagars strider stod franska pansartrupper på en linje mellan Osijek-Sarajevo-Dubrovnik, och nät franska stormvagnar stod beredda att inta Belgrad gav det jugoslaviska överkommandot upp – Jugoslavien kapitulerade till Frankrike efter endast tio dagar. De delar av den jugoslaviska armén som inte kapitulerat till fransmännen anslöt sig till de albanska, bulgariska och grekiska arméerna, där deras låga stridsmoral fortsatte att vara ett problem.
Den andra infallsriktningen in i Rumänien gick inte lika lätt. Franska mekaniserade enheter bröt snabbt igenom de rumänska gränsbefästningarna och tvingade rumänerna till en förnedrande reträtt österut. Inom fem dagar hade de västligaste delarna av landet helt tömts på rumänska trupper, och rumänerna tvangs sätta upp ställningar vid 1914 års gräns i Karpaterna – ett drag som verkade vara början på slutet för Rumänien, men som faktiskt var ett strategiskt genidrag. Den rumänska armén under Ion Antonescu hade här under sedan Ungerns och Tjeckoslovakiens kapitulation byggt en liten, men tack vare Karpaterna stark försvarslinje, där de planerade att hålla fransmännen tills Alexei II insåg att Balkan inte skulle falla till Frankrike så lätt och tvingas gripa in.
General Ion Antonescu tillfogade den franska armén för tiden fruktansvärda nederlag
Det första franska anfallet mot den rumänska försvarslinjen kom den fjortonde april 1941, då den tredje stormvagnsdivisionen i samverkan med delar av den 63:e infanteridivisionen ryckte fram mot Prahovadalen i ett försök att bryta igenom vad de trodde var ett i praktiken redan krossat rumänskt försvar. Efter mindre strider kunde de franska trupperna säkra staden Busteni i dalens norra delar, och ryckte segervisst fram längs floden Prahova mot Sinaia på andra sidan dalen. Ungefär mitt i dalen slog dock den rumänska fällan ihop, och de fann sig i ett bakhåll, med en två kilometer lång stormvagnskolumn och tusentals soldater inklämda mellan floden Prahova och Karpaterna. När de franska styrkorna slutligen lyckades ta sig ut ur dalen var de så allvarligt decimerade att den tredje stormvagnsdivisionen fick upplösas (den återskapades inte förrän 1945), och 63:e hade förlorat omkring hälften av sin styrka och skickades tillbaka till reserven.
Liknande scener upprepades under hela april, och trots massiva artilleribombardemang och störtbombsanfall höll de rumänska soldaterna sina poster i bergen och lyckades genom konstanta motangrepp skapa stor oordning inom de franska leden. I början på maj började det franska överkommandot att bli desperat; trupperna i Jugoslavien fortsatte sina anfall mot de kvarvarande balkanländerna, men deras förnödenhetslinjer blev mer och mer utsträckta, och deras framryckning försvårades av det faktum att de inte hade fördelen av en kniptångsmanöver – den norra delen av kniptången hade ju fastnat i Karpaterna.
I en order daterad den tredje maj 1941 förklarade de Gaulle och de Tassigny att situationen i Karpaterna höll på att bli ohållbar, och att de godkände användandet av ”särskilda stridsmedel” för att bryta fronten.
Under en vecka mellan den fjärde och den elfte maj 1941 släpptes enligt franska dokument omkring dubbelt så mycket gas per kvadratkilometer över Karpaterna än vad som användes under hela slaget vid Kerbriant (också känt som slaget vid Berrien) i februari-oktober 1916. De rumänska soldaterna saknade i många fall gasmasker, och när fransmännen dessutom började använde nervgas den andra dagen började den rumänska fronten att spricka allteftersom fler och fler soldater förgiftades och fördes tillbaka till militärsjukhus som saknade möjligheter att behandla både vanlig giftgas och nervgas; massiva gasanfall skulle med tiden bli standardförfarande inom den franska armén vid svåra situationer. Den trettonde maj bröt franska stormvagnar igenom den rumänska gränsen och stormade söderut mot Bukarest, vilket intogs den sextonde. Detta fick dock inte armén att lägga ner sina vapen; och trots att regering och kungahus flydde över den ryska gränsen utkämpade återstoden av den rumänska armén en modig arriärgardesstrid på vägen söderut mot Bulgarien, innan de tvangs kapitulera efter att de fann sig mitt emellan två stora franska armégrupper.
Operationerna Sectionnement och Tannhäuser
Med Rumänien och Bulgarien (vilket kapitulerat i princip utan strid) i Franska händer kunde de två armégrupperna fokusera på att erövra det som de Tassigny såg som kampanjens huvudmål: Grekland, med sina strategiska hamnar och flottbaser.
Last edited:
Alt. A: Um... er... det kanske inte är förlorat..
Alt. B: Lite ironi kanske var inblandat...
Välj själv.
EDIT: POST 200!
Alt. B: Lite ironi kanske var inblandat...
Välj själv.
EDIT: POST 200!
Last edited:
jag är mästare på att inte se ironi när den dansar på min näsa, så jag kör på ATayya said:
just det, skitbra zucker!
jag tror att jag har en liten aning om vad som kommer hända härnäst också
jag tror att jag har en liten aning om vad som kommer hända härnäst också
