DEL LXXVI
I USA hade president Franklin D Roosevelt (Dem.) suttit vid makten i sju år när andra världskriget bröt ut, och han hade gjort vissa tecken på att han skulle söka något som få presidenter tidigare sökt och som ingen hittills lyckats med: en tredje ämbetsperiod. Trots att vissa oroliga röster hördes inom det demokratiska partiet, särskilt när USAs främsta handelspartner Storbritannien förr till Frankrike i augusti 1940. Likväl kom Storbritanniens kollaps alldeles för sent för att kunna påverka både primärval och nomineringar, med resultatet att FDR nominerades för en tredje presidentperiod.
Det stod dock snart klart att Roosevelt skulle ha stora problem med att väljas om. Inte nog med att han hade republikanen Alf M Landon mot sig, han mötte dessutom motstånd från en stark gräsrotsrörelse under ledning av sin partikamrat Huey Long, samme man som han skickat till Acadia för att få ordning på ekonomin där och i hopp om att få bort honom från den politiska scenen.
Huey P Long håller tal vid början av sin presidentkampanj
Long hade från sin bas i Acadia (där han snabbt lyckats få ordning på ekonomin) utökat sitt Share Our Wealth-program (föraktfullt kallat “sow” av motståndarna) till att bli en enorm folkrörelse över hela USA parallellt med New Deal, och år 1935 räknade rörelsen uppemot sju miljoner medlemmar och långt fler sympatisörer. Long gick till anfall mot den nya given genom att påstå att den inte gick tillräckligt långt nog, och att den dessutom skapade större klyftor än vad den överbryggade. Han varnade också för det faktum att Roosevelt verkade vilja dra in USA i krig med Frankrike och hennes allierade, något som Long ansåg att inget gott kunde komma ur, särskilt efter de snabba erövringarna av Storbritannien och den Tyska Federationen.
I januari år 1936 slog sig därför Long ihop med flera isolationistiska högergrupper i USA (särskilt embryot till det som skulle bli America First-kommittén i september 1940) för att bilda det numera ökända Union Party. Union Party – vilket inte ska förväxlas med det namn som republikanerna använde i 1864 års presidentkampanj – byggde sin plattform runt de tre P:na; Peace, Prosperity och Power, och fick snabbt ett starkt stöd, särskilt från de fattiga i västern och södern, men också från industriarbetarna i norr. Long förklarade att statens uppgift inte var att dominera, snarare att hjälpa, och att det därför krävdes en stark social säkerhet för att lyfta upp landet ur depressionen. New Deal förkastades som “välmenat men ineffektivt”, och Roosevelts försök till en tredje presidentperiod som “vedervärdigt”, en faktor som fick än fler att sluta upp bakom Union Party. Flertalet politiska kommentatorer ansåg inför 1940 års presidentval att Long och hans vicepresidentkandidat Charles Lindbergh endast skulle splittra de demokratiska rösterna, med resultatet att affärsmannen Wendell Wilkie skulle bli USAs näste president. Dock visade det sig att Union Party lyckades ta röster från både demokrater och republikaner – partiets breda mitten-högerpolitik ledde till att det starkt lockade väljare från republikanernas vänsterfalang och demokraternas högerfalang.
Charles Lindbergh under 1940 års valkampanj
I juli 1940 började New Deal att visa starka tecken på instabilitet, då USAs främsta handelspartners Storbritannien och Tyskland, ockuperats av Frankrike. Förlusten av handelsintäkter ledde till den nya givens totala sammanbrott i oktober 1940, endast en månad innan presidentvalet, och det såg ut som om USA skulle falla ner i ytterligare en depression. I denhna situation såg det för många ut som om Huey Long var den ende som kunde rädda USA, med resultatet att opinionen kraftigt svängde mot Longs sida under dagarna fram till presidentvalet 1940. FDRs försök att åter svänga opinionen tillbaka var i stort sätt fruktlösa, och det var med blandade känslor som det amerikanska folket gick för att rösta.
Den femte november 1940 gick det amerikanska folket till valurnorna, och när resultaten började strömma in visade det sig att det skulle bli ett dött lopp, med både Unionspartiet och det Demokratiska partiet på delad förstaplats, medan Wendell Wilkies republikaner tappade starkt och endast behöll ett försprång i Vermont, Maine och Indiana.
Till Longs och Lindberghs stora förvåning gick dock inte det amerikanska folket över från Demokratiskt till Unionistiskt som en man och många – främst vid kusterna – röstade fortsatt demokratiskt, trots den nya givens kollaps. Ett viktigt undantag var Acadia, där befolkningen ansåg Long vara den man som fixat upp ekonomin och vars befolkning röstade unionistiskt som en man.
Rösterna räknas den sjätte november
Long svepte snart upp hela södern och särskilt sin hemdelstat Louisiana, men han lyckades inte erövra Florida med sina sju elektorsröster, och hela New England röstate starkt demokratiskt, en dogm som också gällde Pennsylvania och New York med sina viktiga 38 respektive 47 elektorsröster. Charles Lindbergh levererade dock sin hemstat Michigans 19 röster på ett silverfat och Union Party fick långsamt ett övertag i Mellanvästern, där elektorsrösterna dock var få. På östkusten var det länge dött lopp mellan Union och Democratic, men framåt kvällen den sjätte november tog FDR en stark ledning i Kalifornien och kort därefter även i Washington och Oregon, en ledning som höll sig ända tills alla röster räknats (även Nevada och Idaho röstade demokratiskt).
Racet avgjordet tidigt på morgonen den sjunde, då Long vann Illinois med endast 17.000 rösters övervikt, och därmed snodde 29 elektorsröster från Roosevelt, något som placerade Union Partys elektorsröster på 269 – tre mer än vad som behövdes för seger, och klockan 11.28 kastade Franklin Delano Roosevelt in handduken. Huey Pierce Long, Jr. blev Amerikas Förenta Staters trettioandra president.
Code:
Huey P. Longs första regering:
President: Huey Long
Vicepresident: Charles Lindbergh
Utrikesminister: Henry Ford
Krigsminister: Robert Wood
Finansminister: Joseph Patterson
Justitieminister: Burton Wheeler
Postminister: Walter Disney
Flottminister: Charles Adams
Inrikesminister: Rush Holt
Jordbruksminister: William Lemke
Handelsminister: Robert McCormick
Arbetsminister: Norman Thomas