DEL LXXIV
Den tyska generalstaben hade spenderat hela vintern 1939-1940 med att debattera exakt var fransmännen skulle komma att sätta in sitt anfall. De flesta höga officerare inom OKBW ansåg att det franska anfallet skulle komma att sättas in mot Nederländerna, varifrån de skulle svänga österut in i Federationen i ett försök att undvika de starka tyska befästningarna i Rhenlandet. De antog också att även om fransmännen snabbt skulle komma att ockupera Nederländerna skulle de snart fångas upp av de i hemlighet uppförda befästningsverken vid och mellan Ems och Weser, och den stora Armégrupp A som var förlagd där – en ståndpunkt som stöddes av det faktum att stora franska pansarstyrkor höll på att dras ihop i området runt Antwerpen. En minoritetsgrupp, bestående främst av Heinz Guderian och hans underordnade Erwin Rommel ansåg att fransmännen inte skulle genomföra något så uppenbart, utan trodde själva att de skulle försöka bryta igenom de starka befästningsverken i Rhenlandet i en klassisk chockkrigsmanöver såsom doktrinen ursprungligen formulerats av Guderian själv. OKBW ansåg (för första gången på länge) att det kanske låg något i det som Guderian och Rommel sade, och förstärkte därför den i Rhenlandet förlagda Armégrupp B och satte Guderian som befälhavare över den. En flyttbar reserv (Armégrupp C) med generallöjtnant Erich von Manstein som befälhavare skapades också, och skulle förstärka de frontavsnitt där fronten hotade att rämna samt skulle underlätta den planerade reträtten söderut. Den åttonde maj 1940 sköljde krigets vågor in över den Tyska Federationen i form av stora franska pansarformationer följda av infanteri till fots, men de kom inte på någon av de fronter som tyskarna hade förutspått.
Erich von Manstein
Under den första veckan i maj hade fransmännen genomfört världens största maskerad; pansar och infanteri hade på nätterna snabbt förflyttats från norra till östra Belgien, där de planerade att bryta igenom den tyska fronten på ett ställe där det inte fanns någon front – tyskarna räknade med att Ardennernas skogar inte skulle tillåta franska stormvagnar att avancera. Det var dock här som 2:a armén under marskalk Philippe Leclerc kraftsamlade för ett anfall som skulle få jorden att darra. Tillsammans med de 1:a och 3:e arméerna i Flandern och Alcase-Lorraine skulle de genomföra ett av världshistoriens största fälttåg någonsin.
På natten till den åttonde maj startade hundratals dieselmotorer på den västra sidan av Maas, och vid det första gryningsljuset bröt hela helvetet löst. Broarna över Maas erövrades inom bara några minuter inför ögonen på de förvånade tyska gränsvakterna, och franska stormvagnar rullade till tonerna från Marseljäsen över den flod som för några timmar sedan utgjort gränsen mellan Frankrike och den Tyska Federationen.
Gerd von Rundstedt och Heinz Guderian, vilka förde befäl över Armégrupp A respektive Armégrupp C fick snabbt nyheterna om det franska anfallet i området kring Arel (Arlon) och Lüttich (Liege), men gränsen mellan de två armégruppernas operationsområde var oklar, och ingen av dem visste vem som skulle marschera för att möta anfallet – den centralstyrda tyska armén tillät inga egna initiativ.
Gerd von Rundstedt överraskades totalt
De franska pansartrupperna anföll framåt med en otrolig fart, och övervann Linje A längs Maas snabbt, liksom linjerna AB och AC, vilka samtliga hade endast en förstärkt fredstidsgarnison istället för en hel armégrupp. Den tionde stod franska trupper redo att gå in i Rhenlandet och storma fram mot Koblenz och i förlängningen Köln, varvid de skulle kunna skära av de sydgående järnvägslinjerna och därmed kommunikationerna mellan Armégrupp A och Armégrupp B. Utan tydliga order från OKBW bestämde sig därför Guderian för att skicka Erwin Rommels femte pansarkår (bestående av tre pansardivisioner (14, 13, 19), vilka nyss utrustats med Panzer V och två infanteridivisioner (60, 198), huvudsakligen bestående av reservister) norrut för att försvara Aachen och de viktiga järnvägs- och telefonlinjerna i Rhenlandet.
Den tolfte maj slog Rommel till i vad som kom att kallas slaget vid Bitburg. I en överraskningsattack i det skogsklädda området väster om staden bröt Rommels pansartrupper snabbt igenom den franska nittonde kårens flank och hotade att totalt stoppa den andra arméns södra anfallsaxel. Leclerc fick panik och skickade snabbt trupper från andra anfallsriktningar för att stå emot detta anfall som han trodde skedde på armébas. Oturligt nog för Rommel bröt dock hans Panzer V:s snabbt sönder, och hans planerade anfall in i fransmännens bakre linjer avstannade totalt, och vad som en gång varit ett tyskt anfall blev snart en försvarsstrid, där tyskarna försvarade sig väl, men snart tvingades tillbaka av franska anfall, med resultatet att Leclerc fortsatte sitt anfall den femtonde, skar av de nord-sydliga järnvägarna och kommunikationslinjerna samt intog Koblenz två veckor efter kampanjens inledning. Härifrån kunde hans andra armé börja sprida ut sig och agera på djupet i tyskarnas linjer.
Operation Chainiste
När väl Koblenz fallit (och 2:a armén befann sig 150 kilometer inne i Tyskland) satte de Tassigny fas två av Chainiste i verket (intressant nog kallades denna operation för WACHT AM RHEIN, efter den gamla tyska kampsången, vilken blivit ganska impopulär efter 1871 och snart glömts bort av alla utom nostalgikerna och musikforskarna), vari man utnyttjade den stora förvirring som nu rådde inom den tyska armén genom att skicka fram 1:a och 3:e arméerna mot sina respektive mål.
I gryningen den tjugotredje maj landsteg franska fallskärmsjägare – trots att det franska luftherraväldet var tveksamt som bäst – vid flertalet viktiga broar över Rhen i Nederländerna, där de snabbt överkom de chockade garnisonerna och intog broarna. Där grävde de ner sig i väntan på de franska pansartrupperna, vilka beräknades kunna korsa södra Nederländerna endast på några få dagar och därmed ha helt intakta broar att korsa den strategiskt viktiga floden på. Fallskärmsjägare landade också i Baden, där de genomförde samma aktioner som de gjort i Storbritannien, nämligen att skapa så mycket problem som möjligt.
Som tidigare sagts väntade sig tyskarna att det skulle ta åtminstone en vecka innan fransmännen överkom linje A, men som det ofta är i krig så överlever inte planerna kontakt med fienden. Franska dykbombare av typen Potez 632 pulveriserade linje A på en flera kilometer bred sträcka, och franska pansartrupper och stormvagnsjägare tog sig igenom, tätt följda av infanteriet. För Guderian kom detta inte som någon överraskning, han lär istället ha muttrat att ”den djäveln stjäl mina idéer” innan han beordrade en reträtt bakåt mot nästa försvarslinje. Problemet för Guderian var, precis som det varit för britterna, att fransmännen var alldeles för snabba för att tyskarna skulle hinna retirera. Redan nio timmar efter stridernas början befann sig franska stormvagnar vid linje AB, där de endast mötte sporadiskt motstånd och pressade vidare framåt. De flesta av Guderians trupper var därför helt kringrända, och kunde bara vänta på att plockas upp av efterföljande franskt infanteri. Guderian bad om tillstånd att rekvirera förband från Erich von Mansteins Armégrupp A, men fick avslag från ett Berlin som troligtvis inte visste vad det gjorde.
Franska fallskärmsjägare i Nederländerna
Liknande händelser utspelade sig i Nederländerna, där det dock gick ännu lättare. Den nederländska armén hade litet förtroende för sin regering, och var dessutom utrustade med föråldrade vapen, något som särskilt märktes på pansarvärnet. Holländarnas pansarvärnskanoner kunde inte rå på de franska stormvagnarna, som helt sonika körde över försvaret, eller de delar av det som inte gav sig så fort de såg franska trupper. Redan sju timmar efter Wacht Am Rheins inledning nådde franskt pansar Rhen och upprättade därmed kontakt med fallskärmsjägarna. Tack vare att broarna var intakta kunde fransmännen fortsätta norrut mot Groningen och Amsterdam, för att sedan svänga in i den Tyska Federationen och Armégrupp A.
Armégrupp A stod under befäl av general Gerd von Rundstedt, en mycket kompetent general, men totalt oförmögen att stå emot den flod av stormvagnar som kom rusande mot dem. I teorin skulle Armégrupp A inte haft några problem att krossa fransmännen totalt; uppemot 70% av allt tyskt pansar låg förlagda här, och det var också här som den största koncentrationen av Panzer V-vagnar i hela Federationen fanns. Det största problemet för von Rundstedt var att hans stormvagnsförband inte var så fulltaliga som han önskat att de varit. Omkring 80% (i vissa enheter uppemot 95%) av hans Panzer V befann sig på verkstad, och hans Panzer IV med sin svaga pansarvärnskanon stod knappast någon chans mot de franska stormvagnarna. Von Rundstedt gjorde vad han kunde, men tvangs ändå till slut att överge hela A-systemet och retirera till linje B, bakom Weser. Den enda ljuspunkten för Armégrupp A var striden vid Edewecht på vägen mot Oldenburg. Den 29:de maj lyckades den tyska trehundrasextonde infanteriplutonen tvinga en fransk pansarspjutspets att stanna sin framryckning på fälten nordost om staden. Även om plutonen slutligen utplånades via luftanfall och franskt infanteri lyckades den – förstärkt med en Panzer V – förstöra fem franska stormvagnar och en stormvagnsjagare, varav två samt stormvagnsjagaren förstördes av infanterister med minor, pansarvärnsraketer och granater. Bland de trettiotvå (av 45 man i plutonen) som postumt fick järnkorset av andra och första graden denna dag utmärkte sig särskilt korpral Fritz Schröder, som ”utan en tanke på faran av sitt eget liv klättrade upp på en fransk stormvagn och kastade ner ett antal granater i luckan, varvid fordonet totalförstördes”. Fritz Schröder dog i explosionen. Av de 32 som dekorerades med järnkorset den dagen var det bara han som också fick riddarkorset.
Korpral Fritz Schröder
Striden vid Edewecht var dock endast ett bitet myggbett i sidan på den franska framryckningen, och den tredje juni stod det klart att den franska 2:a arméns norra och södra anfallsriktningar, i samverkan med 1:a och 3:e arméerna höll på att omringa armégrupp A och B. Först nu vaknade den tyska regeringen till allvaret i situationen, och beordrade fram armégrupp C för att hjälpa till vid de två omringade armégruppernas utbrytning och reträtt tillbaka till försvarslinje C. Armégrupp C bestod till större delen av nyinkallade reservister, med ytterst lite pansarstöd, och skulle ursprungligen ha använts som en förstärkningspool för de två andra armégrupperna. När den nu själv beordrades in i striden som en självständig armégrupp kunde det bara sluta på ett sätt.
Redan vid uppmarschen kom de under sporadiska bombangrepp från franska lätta bombplan, vilka visserligen ofta drevs bort av tyskarnas Willys, men som tjänade till att sänka stridsmoralen. Att vara under beskjutning utan möjlighet att slå tillbaka är mycket påfrestande, särskilt för nyinkallade soldater utan stridserfarenhet. När Armégrupp C väl nådde striderna skedde det oplanerat; de franska stormvagnarna befann sig mycket längre österut än beräknat, och redan efter första dagens strider höll von Mansteins styrka på att bryta ihop allteftersom franska pansarspjutspetsar trängde längre och längre in i armégruppen som saknade både eget pansar, artilleri samt kraftiga raketgevär.
Mitt under Armégruppens sammanbrott telefonerade Franz Halder, reporesentant för OKBW till von Mansteins högkvarter, där han frågade hur situationen var. Mansteins svar har gått ner i historieböckerna som: "situationen utmärkt, jag anfaller". Kort därefter vände han sig till sin adjutant och sade: "min center bryts sönder, högra flanken är på reträtt. Hur tar vi oss bäst härifrån?"
I Berlin var stämningen tryckt. Total mörkläggning rådde, och den femte juni, när franska trupper från 2:a armén nått så långt som Hannover och var på väg mot Magdeburg förklarades undantagstillstånd i staden. Hans Vogel och OKBWs generalstabschef Oskar von Hindenburg (son till Paul von Hindenburg) hade ingen som helst aning om vad de skulle göra. Armégrupperna A och B var splittrade upp i ett antal svaga och omringade grupper bakom fiendens linjer, och armégrupp C höll på att upplösas trots det faktum att den inte alls var omringad och endast varit i strid ett fåtal dagar. Den tyska federationen hade inte på långa vägar avslutat sin mobilisering (inkallandet av den 2:a reservklassen höll på att avslutas, och den 3:e väntade på sina inkallelsebrev), och som ett resultat var den tyska administrationen i uppror. Riksdagen höll också på att förlora tålamodet med Vogel, som verkade vara helt inkompetent när det gällde att försvara landet, något som också speglades i de breda massornas lager, där många ropade på en stark ledare som kunde rädda den Tyska Federationen.
Riksdagen delade inte Hans Vogels syn på läget
Den åttonde juni, en månad efter att fientligheterna inletts kallades Hans Vogel inför riksdagen, där han tvangs förklara sitt handlande och varför franska pansartrupper siktats i Magdeburgs utkanter. Efter en timmes hård kritik, särskilt angående de socialistiska arménedskärningarna under mellankrigstiden förklarade riksdagen att de saknade förtroende för Hans Vogel, och rådde honom att avgå, vilket han också gjorde efter tre timmars vånda.
På inrådan av general Joseph ”Sepp” Dietrich beslöt riksdagen att inkalla den ärkereaktionäre (vissa ansåg gaullistiske) NVP-ledaren Hermann Göring som ny president, något som den gamle kavalleristen accepterade med glädje.
Göring tillträdde presidentämbetet vid en mycket känslig tidsperiod. De flesta militärstrateger inom den tyska generalstaben ansåg att kriget inte gick att vinna, och att den bästa utvägen skulle vara att sluta fred med Frankrike och ta del i den nya världsordningen (även protestantiska generaler höll denna position, något som de snart skulle komma att ångra), och liksom Mosley innan honom skickade Göring fredstrevare till de Gaulle, vars krav var ganska enkla: avsluta fientligheterna, låt franska trupper ockupera Federationen, och demobilisera den tyska armén.
Med samtliga tre armégrupper i oordning och i farozonen för att helt förstöras, och med franska pansartrupper i Magdeburg (Infanteriet i Hannover) fann Göring inget annat val än att ge efter för de Gaulles krav. Den femtonde juni 1940 slutade de tyska trupperna att göra motstånd, och den tjugonde kunde franska trupper slutligen marschera in i Berlin utan motstånd inför chockade Berlinare.
I Den efterföljande tyska kapitulationen tilldelades Göring ett litet område i södra Tyskland, vilket blev den kortlivade staten ”Fria Tyskland”, innan den upplöstes i december 1940 av den franska överkommissionären i Tyskland, gaullisten Joseph Dietrich, som fått Göring till makten. Göring relegerades till att bli en marionettfigur medan resten av Tyskland långsamt började inkorporeras i Frankrike.
Joseph "Sepp" Dietrich. Fransk Överkommissionär för Tyskland
Med den Tyska Federationens fall på lite mer än en månad stod Frankrike och därmed de Gaulle i juni 1940 som Europas obestridde härskare. I ett memorandum från juli 1940 förklarade de Gaulle att ”Alla andra Europas nationer kommer att falla det ögonblicket våra stormvagnar korsar gränsen” och att ”det enda hotet som står mellan oss och fullföljandet av Guds vilja är Kejsardömet Ryssland”. De Gaulle var dock ännu inte färdig att ta sig an den tyska björnen, och det fanns fortfarande fler nationer kvar att erövra i vad han såg som ett stort korståg för den sanna katolska tron. Det fanns nu ingen återvändo.
Deus Vult.
