• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Henning said:
Om inte Tyskland klarade Ryssland i WW2 ska väl inte Frankrike göra det heller..det kommer att vara ännu svårare med logistiken antar jag. Men å andra sidan har väl inte den ryska industrin utvecklats i samma takt som den sovjetiska gjorde.
Och detta Ryssland herr inte upplevt den politiska urladdning som i våran tidslinje.

Frankrike skulle ha riktiga problem mot Soviet, men mot tsardömmet är det en annan sak.
 
Det skulle förvisso vara roligt med en återupprepning av historien med ett nerbrändt Moskva och en fransman påväg hem genom bränd mark. Men jag tror inte detta Frankrike gör samma misstag som Napoleon ;)
 
Förlåt min okunnighet :rolleyes: men vilket spel är det här, och hur funkar det. Hittar han bara på medans han skriver, eller? :confused:
 
Det kommer att bli en mod till Victoria och HoI2. Zucker har inte spelat något spel, utan han har hittat på allt och skrivit det som en faktabok.
 
Låt inte De Gaulle vinna, säger mitt hjärta.

Äh vatusan, säger min hjärna.

BRAVO!
 
DEL LXXII

De flesta koalitionsgeneraler hade antagit att Nederländerna skulle vara de Gaulles första mål – han hade ju faktiskt inlett sin krigföring där, och det skulle vara den perfekta språngbrädan för att genomföra en flankmanöver mot det tyska försvaret. Som ett svar på denna manöver hade tyskarna och även britterna samlat stora reservstyrkor i de nordvästra delarna av Federationen för att slå tillbaka ett sådant angrepp. En minoritet av koalitionsgeneralerna menade att en sådan manöver var alldeles för uppenbar, och ansåg att de Gaulle istället skulle försöka bryta igenom koalitionens front direkt vid den fransk-tyska gränsen, något som fick tyskarna att förlägga större truppstyrkor även där.
Det fanns bara ett problem med detta, och det var att de Tassigny inte tänkte inleda kriget med vare sig ett anfall i Nederländerna eller den Tyska Federationen, utan tänkte genomföra det som ingen lyckats med sedan 1066 – en invasion av de brittiska öarna.

En detalj i operation Hésation som man inte kan undvika att lägga märke till är den till synes stora bristen på brittiska krigsförberedelser, särskilt om man jämför det övriga Europa där till och med socialismens högborg Tyskland börjat inkalla reservister och försatt den stående armén i högre beredskap under sensommaren 1939, då det började bli tydligt att kriget drog närmare. Dessa aktioner imiterades dock inte inom det brittiska försvaret, av diverse anledningar, vilka är lika många som det finns författare av historieböcker, men den klassiska förklaringen har alltid varit den brittiska premiärministern Neville Chamberlain och hans till synes naiva tro på fortsatt världsfred.

chamberlain.jpg

Neville Chamberlain - inte ensam skyldig

Onekligen ligger en stor del av problemet hos Chamberlain själv, men man ska akta sig för att dra slutsatsen att med en annan premiärminister skulle Storbritannien ha varit bättre förberett. Faktum är att nästan samtliga brittiska premiärminister sedan Världskriget arbetat för att skala bort det brittiska inkallningssystemet och istället försökt gå tillbaka till den yrkesarmé som fanns innan 1914. Detta, tillsammans med den brittiska generalstabens ovilja att satsa fullt ut på den nya stormvagnen och de möjligheter som därmed dök upp gjorde den brittiska armén olämplig att stå emot ett större franskt anfall (politiska oroligheter i samband med Edward VIIIs abdikation kan också ha spelat en roll, men exakt endast en minoritet av historieforskare håller med om detta, och de flesta anser tronföljdskrisen vara helt ovidkommande).

Den dåliga beredskapen på de brittiska öarna berodde till stor del av militära överväganden, något som visas nedan, men man kan inte utesluta den brittiska hemmaopinionen, vilken också var starkt emot krigsförberedelser och även inblandning i Europeisk politik i stort (en åsikt som manifesterade sig i Oswald Mosleys partiöverskridande isolationistiska Britain First Union). Oviljan att förbereda sig för krig var fanns dock inte bara hos folket, utan också i parlamentets båda kammare, vilka var oroliga över en eventuell mobiliserings påverkan på den mycket ostadiga brittiska ekonomin, som precis börjat återhämta sig från depressionen. Dessutom fanns det en stark vilja, främst i House of Lords, att undvika allmän oro och hysteri, något som de trodde att krigsförberedelser skulle kunna bidra till. Utan parlamentets stöd kunde Chamberlain och den brittiska regeringen inte agera för att utöka försvaret, även om de skulle ha velat (det var med knapp nöd som parlamentet inte lade sig i truppförflyttningarna till Tyskland), och mitt under den mörkaste tiden i Europas historia fann sig Chamberlain stående med bundna händer.

Dom grädde på moset missförstod den brittiska generalstaben under ledning av general John Vereker helt de Gaulles intentioner när det gällde kriget, och får därför ta sin släng av sleven i det stora brittiska misslyckandet. Generalstaben ansåg att det kanske förelåg en viss fara för krig, men att de Gaulle inte på allvar planerade att invadera de brittiska öarna. De ansåg att OM Frankrike faktiskt startade krig skulle deras första anfall gå genom Nederländerna och in i den Tyska Federationen, vars starka fast befästningar skulle nöta ut de Tassignys trupper till den grad att de inte skulle kunna stå emot det motangrepp som skulle kasta ut dem ur Tyskland och trycka tillbaka dem hela vägen till Paris.

Vereker.jpg

Generalstabschef Vereker diskuterar krigssituationen med generallöjtnant Pownall den tolfte augusti 1939

När väl generalstaben slagit fast att det inte förelåg någon som helst fara för en invasion av Storbritannien började de istället skicka större delen av den stående armén på de brittiska öarna till Nordtyskland tillsammans med betydande delar av Royal Airforces bombplan med lång räckvidd (dessa kunde nämligen ta sig till Tyskland för egen maskin - när Hésitation inleddes var större delen av jaktplanen antingen paketerade i lådor och på väg att lastas ombord på lastfartyg eller så befann de sig under nedmontering i hamnar över hela den brittiska östkusten). Endast Royal Navy stannade kvar i de brittiska öarna, nämligen i Scapa Flow, långt från den Engelska Kanalen, men desto närmare Nordsjön, där de antog att större delen av striderna med den återuppståndna franska flottan skulle utkämpas.
Med andra ord var de brittiska väpnade styrkorna på fel plats vid fel tidpunkt natten mellan den nionde och tionde augusti 1939.

Samtidigt som franska trupper och jaktplan genomförde ”hotande rörelser” vid den fransk-holländska gränsen på natten mellan den nionde och tionde augusti landsteg mindre franska jägarenheter medelst torpedbåt på en sträcka mellan Southampton och Brighton. Deras uppdrag var främst att klippa av telegraf- och telefonlinjer, och slå ut delar av det brittiska radarnätet för att tillåta de hundratals transportplan av typen Bloch 220 som nyss lyft från franska flygfält att ta sig in över det engelska fastlandet utan att upptäckas.
När solen gick upp den tionde augusti och inga rapporter inkom från radarstationerna längs den engelska sydkusten insåg britterna att något var fel, men skadan var redan skedd; tio tusen fallskärmsjägare hade redan landsatts på strategiska ställen över hela södra England, med effekten att hela landet paralyserades.

Bloch220-1.jpg

Potez 650 (ovan) var de franska fallskärmsjägarnas huvudsakliga transportplan under andra världskriget. För materieltransporter användes Bloch M.B.220 (nedan)

Strax efter gryningen landsteg de första franska trupperna på den engelska sydkusten på en sträcka mellan Portsmouth och Ramsgate på Kents yttersta udde, och gjorde stora framsteg inom de första timmarna efter landstigningen, och nådde Reigate, halvvägs till London vid solnedgången. Tack vare fallskärmsjägarna var det brittiska försvaret totalt oorganiserat och på vissa ställen ickeexisterande. Den brittiska regeringen under Neville Chamberlain kastades omedelbart in i kaos. De var visserligen klara på att fransmännen landstigit på sydkusten, men exakt i vilka mängder och var de var på morgonen den tionde visste ingen. Rapporter om franska trupper kom in från så vitt skilda ställen som Norwich och Bristol, och ingen visste hur de skulle reagera. Den brittiska stående armén var ytterst svag som det var, och när nu det dessutom var omöjligt att kommunicera med de olika enheterna hotade den brittiska armén, precis som de Sju Provinsernas, att upplösas. De enda enheter som faktiskt stod under regeringens kontroll var de i Skottland och norra England samt Royal Navy, vilken till större delen befann sig i Scapa Flow i Orkneyöarna, och därmed inte i position att förhindra de franska landstigningarna.

Vid morgonen den elfte augusti kunde artilleridunder höras i London, och skräckslagna britterna försökte fly norrut undan de snabbt framryckande franska stormvagnarna. Royal Navy var på väg söderut, men de anfölls konstant av franska torpedbåtar (kallade Torpellieurs-eclaire av fransmännen) och tvangs röra sig långsamt framåt. Hela den brittiska armén i sydöst hade nu lösts upp eller kapitulerat, och fransmännen kunde i princip rycka fram utan motstånd mot London i en kniptångsmanöver via Reading och Rochester.
Det enda område som britterna hade några som helst framgångar i var i luften, där Royal Air Force (vilket kort innan de första fallskärmshopparna landade börjat återvända till Storbritannien efter vissa rapporter från brittisk signalspaning) kämpade en desperat strid mot det franska flygvapnet, och faktiskt lyckades behålla status quo, och under hela Slaget om Storbritannien lyckades fransmännen aldrig få totalt luftövertag i skyarna över England.

Dewoitne-1.jpg

En fransk Dewoitne D.520 på stridspatrull över Storbritannien

Det faktum att de inte härskade i luften hindrade dock inte fransmännen att härska på marken, och den femtonde augusti, endast fem dagar efter att de landstigit rullade franska pansarstyrkor in i London. Det brittiska kungahuset och regeringen evakuerade till Edinburgh, där de tvangs fatta ett svårt beslut. Generalstabschefen John Vereker hade dödats i ett luftanfall mot hans stabsposition den trettonde augusti – samma dag som den Irländska Republiken sände trupper in i Ulster – och general Edmund Ironside efterträdde honom till positionen. Ironside var av den meningen att hela England söder om York och kanske upp till Edinburgh var förlorat, och han rekommenderade att samtliga tillgängliga brittiska styrkor skulle dras tillbaka till norr om York om de inte skulle tvingas kapitulera. Därifrån tänkte han leda en motoffensiv mot den franska armén tillsammans med Royal Navy och kasta tillbaka fransmännen i havet.

Chamberlain var naturligtvis tveksam huruvida det skulle vara så bar att ge upp hela den södra halvan av landet, och tvekade i två dagar, vilket tillät fransmännen att landsätta ytterligare trupper i Cornwall och med dessa inta Bristol för att sedan rycka norrut i ytterligare en kniptångsmanöver mot Birmingham. Detta gjorde att när Chambarlain slutligen beslutade sig för att dra tillbaka trupperna fanns det till större delen inga trupper att dra tillbaka. Antingen hade de redan kapitulerat eller så var de omöjliga att nå på grund av avskurna förbindelser. Franska stormvagnar körde norrut från det nyss erövrade Birmingham och stod den tjugosjunde augusti vid en linje mellan Hull, Manchester och Liverpool, och kunde fortsätta norrut mot Newcastle med litet eller inget motstånd. De brittiska trupper som faktiskt lyckats retirera norrut kapitulerade vid det här laget, och till tonerna från Marseljäsen marscherade franskt infanteri tillsammans med stormvagnar in i Newcastle – femton mil från den brittiska regeringens säte i Edinburgh – den fjärde september.

CharD2.jpg

Franska stormvagnar rullar in i Newcastle

Vid det här laget var Neville Chamberlain och de delar av regeringen som lyckats evakuera till Edinburgh total handlingsförlamade, och de flesta accepterade att kriget faktiskt var förlorat. Den sjätte september avgick Neville Chamberlain efter ett misstroendevotum i de delar av parlamentet som inte tagits till fånga i London, och utsåg utan kungens godkännande Oswald Mosley från BFU som ny premiärminister. George VI flydde med det tyska hangarluftskeppet DFLS Johann Jakob Bethmann-Hollweg till den Kanadensiska Enhetsstaten, där han svor att fortsätta kampen mot de som ockuperat hans land. Oswald Mosleys regering slöt kort därefter en vapenvila med Frankrike, varvid Storbritannien placerades under fransk ockupation, och Irland annekterade Ulster. Samtidigt beordrades samtliga brittiska trupper i Nordtyskland att ge sig till fransmännen, en order som stort sett ignorerades av trupperna. I ett ödets ironi fängslades Mosley av fransmännen (och avrättades 1945), som såg honom som en potentiell samlingspunkt för det brittiska motståndet, som redan höll på att bildas genom den officiellt upplösta milisorganisationen Home Guard.

Storbritannien, Europas ”ointagliga fästning” hade fallit på litet mer än en månad. De franska förlusterna var försumbara, och de brittiska mångdubbelt högre. De Gaulle och det franska överkommandot fick höjt självförtroende, samtidigt som den Tyska Federationen skakades i sina grundvalar. Samtidigt som franska torpedbåtar förflyttades till baser på den skotska nordkusten började de Gaulle redan att förbereda för nästa offensiv, vilken enligt honom skulle få Europa på knä. Kriget var långt ifrån över.
 
Last edited:
Gutt! Vi vill se Vichy-skottland!!! :cool:
 
Ah.. En liten twist där. Skojigt att se. Och det var på tiden. De hade klarat sig ifrån invasionsförsök tillräckligt länge. Hoppas nu inte De Gaulle blir girig. Han borde ta det lugnt och försiktigt om han inte vill förlora allt ;)
 
Men han kan väl vara frisk i skallen ändå.... eller jag tar tillbaka det där :p
Jaja, låt honom inte bli allt för girig bara. Det räcker med lite girighet.
 
Zuckergußgebäck said:
Kom igen, tre svar på själva uppdateringen?! :(
Om ni inte gillar vad jag skriver kan ni ju säga det.

Vi älskar det du skriver. Fortsätt uppdatera annars avsätter vi dig som det svenska AAR forumets kung.
 
Jeg liker det Zucker.:)
 
Idiotiska Britter. :rolleyes:
Mycket interesant händelseutveckling. Jag hade hoppats på mer än en när jag kom tillbaka efter 4 dagars frånvaro :p


EDIT: anonymous har som ni kanske vet startat the AARlander. Han söker fortfarande skribenter till nästa månads nummer, och jag ska bara tipsa om att det skulle nog passa med en liten notis om det skandinaviska forumet, som lite reklam för detta. Men snabba på, det går bara att en skriver om deta ämne. ;)