DEL LXXI
Sensommaren 1939 utmärktes främst av ökande spänningar mellan de olika fraktioner som bildats sedan 1932; på ena sidan stod de nationalintegralistiska nationerna Frankrike, Italien och Brasilien, och på den andra stod de mer eller mindre demokratiska länderna i den sjunde koalitionen, vilken leddes av Storbritannien och den Tyska Federationen. Under juni och juli började de Gaulle göra mer och mindre hotande rörelser sedan det forna (innan 1899) Belgien pacificerats och franska trupper totalt ockuperat landet. Dessa nya rörelser var främst riktade mot den Holländska Republiken och den Tyska Federationen, vilka fortfarande kontrollerade territorier som tillhört Frankrike innan freden i Trier.
Redan i ett tal i april 1939 hade de Gaulle förklarat att det enda sättet att hindra honom från att ta till ”extraordinära åtgärder” (något som han påstod att han själv ville undvika i det längsta) var att tillåta Frankrike att återta sina ”naturliga gränser”, en väldigt vag term som dock tolkades som ett anspråk på alla territorier väster om Rhen samt Nederländerna. Detta tal följdes snart upp av ett mer uttryckligt krav den tredje augusti 1939, då ”Frankrikes naturliga gränser” förklarades vara Rhen, Ems, Engelska Kanalen, Katalonien samt delar av RSI.
Från denna punkt framåt gick det neråt för freden i Europa.
Vissa personer i Europa hade fortfarande hopp om att behålla freden. Bland dessa fanns den nu åttioårige (och döende i magcancer) Jean Jaurès. Jaurès hade tack vare sin stora popularitet inom arbetarrörelsen skonats från den stora förrädarrättegången 1933, men istället landsförvisats och fått sina verk (särskilt Armée Nouvelle, eller som den heter på svenska - Demokrati & Militärtjänstgöring) brända på stora bokbål. Jaurès ansåg fortfarande att freden gick att rädda, men inte så länge Charles de Gaulle satt vid makten i Frankrike. Precis som han gjort år 1914 försökte han ställa till med generalstrejker i olika länder för att visa att Europas proletariat inte skulle tolerera att det än en gång sändes ut framför kulsprutorna för kapitalisternas vinning.
En åldrande Jean Jaurés läser i den i Frankrike förbjudna tidningen L'Humanité
Precis som 1914 misslyckades 1939, kanske än mer katastrofalt den andra gången än den första. År 1914 hade delar av arbetarna i de olika länderna faktiskt gått ut i strejk, år 1939 blev strejken mycket ensidig, och härjade främst i koalitionen, medan den gaullistiska fackföreningen SPG självklart inte tänkte ta ut sina arbetare i strejk för fredens skull, och någon annan arbetarorganisation fanns inte i de Gaulles Frankrike. Jaurès rop om generalstrejk tjänade därför endast till att stärka Frankrikes ställning när koalitionens ekonomier lamslogs i två dagar mellan den femte och sjunde augusti. Generalstrejken avbröts så fort det stod klart att de franska arbetarna inte tänkte strejka, men skadan hade redan skett.
För en person med facit i hand står det vid det här laget klart att de Gaulle inte hade några som helst tankar på en fredlig lösning på den diplomatiska konflikt han själv skapat tidigt i augusti 1939, och att han med hela sin energi försökte knuffa Europa till krigets rand. Krig ville han ha, och krig skulle det bli. I ett internt PM daterat den femte augusti förklarade han att även om koalitionen gick med på hans krav skulle det endast placera honom och den franska armén i en mycket bättre position inför det krig som oundvikligen skulle komma.
Europas diplomater såg det dock inte så – de trodde att de visste att de Gaulle visserligen kom med oförskämda krav, men att det var krav som med diplomatins hjälp kunde tonas ner till något mer vettiga nivåer. De ansåg att Frankrikes
Guide inte kunde vilja ha krig, han hade ju själv varit frontsoldat i den franska armén och varit utsatt för krigets fasor. Endast de som varit långväga från ett slagfält startade krig, hette det ju.
Problemet med detta var att de Gaulle ansåg att han aldrig känt sig mer levande under framryckningen genom den Nordtyska Federationen år 1914, och att han känt en sorts pervers njutning i att döda fiendesoldater. Nutida psykologer har också pekat på det faktum att de Gaulle var med under större delen av den franska framryckningen mot Berlin, men att han tillfångatogs innan han kunde uppleva den franska arméns första nederlag vid Potsdam och Brandenburg och den efterföljande reträtten till Elbe. De påstår att detta skapade en obalans i de Gaulles syn på den franska arméns förmågor eftersom han inte upplevde hur den besegrades annat än genom tidningsrapporter, vilka naturligtvis inte är lika verkliga som förstahandsupplevelser.
Fånglägret i Arys (Orzysz) i vilket Carles de Gaulle hölls
Drottning Maria III av Spanien – en utbildad psykoanalytiker – lägger i sin avhandling "
De Gaulles Psyche – What Guided the Guide
?" (Yale University Press, New Haven, 1953) fram teorin att de Gaulles redan existerande kroniska megalomani fick utslag i en tro att det var endast så länge han stred som den franska armén var segerrik, och att dess nederlag efter det att han tagits tillfånga berodde på att han inte befann sig i frontlinjen. Detta kan sedan – enligt Maria III – ha resulterat i ett sorts mindervärdeskomplex med skuldkänslor för att det var hans fel att Frankrike förlorade kriget och att han var tvungen att föra tillbaka henne till storhet för att ”bota” sig själv.
Vad som än låg bakom de Gaulles vilja att störta ner Europa i krig kan en sak vara säker: när de Gaulle bestämde sig för att något skulle hända, hände det.
Den sjätte augusti samlades delegater från hela den sjunde koalitionen för att befästa sin allians mot Frankrike, men inte särskilt överraskande var det inte särskilt många av staterna som faktiskt lovade att stå fast vid sina allierade. De enda som var riktigt entusiastiska om att upprätthålla alliansen var Storbritannien, Nederländerna och den Tyska Federationen. Spanien och flertalet balkanstater tvekade, och när USA och Ryssland förklarade sig ovilliga att gå i krig mitt under depressionen (USA) och under en känslig fas i landets uppbyggnad (Ryssland) föll den sjunde koalitionen så gott som ihop, och de enda som faktiskt stod kvar var Storbritannien, Nederländerna och den Tyska Federationen. Dessa länder fick visserligen löften om materialhjälp från Franklin D. Roosevelt och Alexei II, men någon direkt intervention kunde det inte vara tal om.
Alexei II och Franklin D. Roosevelt ville inte blanda sig i konflikten - än
Situationen hettade upp ytterligare den sjunde augusti, då franska trupper i Algeriet marscherade in i fristäderna Alger, Oran och Philippeville samtidigt som italienska trupper invaderade Tunis. De franska och italienska soldaterna utkämpade mindre strider under dagen med de få paramilitära poliser som koalitionen hade i staden innan dessa tvangs kapitulera efter ett kraftigt bombardemang från franska kanonbåtar.
Incidenten skapade en stor splittring inom den europeiska fredens sista hopp; Nationernas Koalition. NK hade dagen innan skakats av den sjunde koalitionens sammanbrott, och nu kunde de olika delegaterna inte komma överens om hur man skulle reagera. Vissa, som de ryska delegaterna förklarade att det trots allt rörde sig om fyra fristäder i Nordafrika som knappt var värda koalitionens uppmärksamhet, medan de nederländska representanterna skrek om att det hela var ett tydligt bevis på att de Gaulle och hans allierade inte hade någon som helst respekt för små nationers självständighet. De fick genast medhåll från den Tyska Federationen, medan Storbritannien under Neville Chamberlain tog en något mer pragmatisk hållning och mumlade något att kasta ett ben åt hunden.
Trots detta kom man överens om att den franska aggressionen var tvungen att fördömas, och ett ganska tamt uttalande utfärdades framåt kvällen, där Frankrike och Italien varnades från att göra ytterligare framstötar i Europa och övriga världen. Som svar reste sig de franska och italienska delegaterna upp, lämnade Genève och åkte tillbaka till Frankrike. De Gaulles svar blev att utfärda ett motultimatum nästa dag, i vilket han förklarade att den franska armén, flottan och flygvapnet stod redo att inleda krigshandlingar mot den Tyska Federationen om hon inte inom 24 timmar fick tillbaka de territorier som var rätteligen hennes. På kvällen den nionde augusti stod det klart att varken den Tyska Federationen eller något annat land tänkte ge upp något territorium till Frankrike. Klockan 21:15 den nionde augusti 1939 höll de Gaulle ett tal till de olika medlemmarna av den sjunde koalitionen i vilket han förklarade att ”Senfärdighetens era av halvmesyrer, av blidkande utvägar och hukande förhalning lider mot sitt slut. I dess ställe står Ni nu inför en tid av konsekvenser.”
Guiden talar i radio om för världen att konsekvensernas tid anlänt
Klockan 21:30 gick ett radiomeddelande ut till samtliga enheter i de franska väpnade styrkorna. Meddelandet bestod endast av ett enda ord: ”HÉSITATION”. Fem minuter senare dundrade tusentals flygplansmotorer igång på flygfält i norra Frankrike, varifrån de bar sin dödliga last av fallskärmsjägare mot ett ovisst mål.
En tjugoårig vapenvila var över. Discordia lyfte från franska flygfält, baracker och stormvagnsgarage och flög ut över Europa.
