DEL LXVI
Valsegern i november 1932 ledde till stora omvälvningar i Frankrike – den tredje republikens misslyckade demokratiska författning kastades åt sidan allteftersom Front Française befäste sitt grepp om makten. Situationen kulminerade den elfte januari 1933, när delar av de 28 % av befolkningen som inte röstat på de Gaulle marscherade mot Paris för att protestera mot vad de såg som de Gaulles direkta hån mot demokratin. Uppeldade av gaullistiska infiltratörer anföll och brände demonstranterna ner delar av Paris förorter, något som fick de Gaulle att skicka in den starkt FF-trogna armén. På tre timmar rensades Paris upp av militären, som inte tvekade att sätta in maskingevär och pansarbilar mot de flyende demonstranterna.
Den tolfte januari hade uppemot sjuhundra demonstranter dödats till ett pris av tjugotre dödade och trettio sårade soldater, och de Gaulle höll ett anförande i senaten, där han fördömde demonstranternas handlingar och försvarade arméns ”rådiga ingripande”. För att skydda Frankrike från ytterligare våldsmanifestationer föreslog han därför införandet av en ny lag, vilken i princip centrerade all makt till de Gaulle och hans kabinett, och förvandlade parlamentets båda kammare till en symbolisk institution (1942 slogs de båda kammarna efter en omröstning ihop till en). Vidare förbjöds alla ”subversiva organisationer” – en medvetet bred term, vilket i princip tillät Front Française att, genom säkerhetsstyrkan EP, upplösa alla partier inom Frankrike, något som också skedde. Tusentals ”subversiva element” spårades upp, dömdes och fängslades, med resultatet att parlamentet i augusti 1933 bestod helt av delegater från Front Française.
EP-soldater (i vita hjälmar) vaktar de anklagade under den stora förrädarrättegången
Lagen tillät även de Gaulle att slå hårt mot de människor som han ansåg vara ”förrädare” – människor som kanske inte hade någon politisk tillhörighet, men som enligt de Gaulle på ett eller annat sätt medverkat till Frankrikes förlust i världskriget. Under en process mellan februari 1933 och maj 1933 dömdes hundratals ”förrädare”, däribland Philippe Pétain och Gaston Doumergue, till döden eller mycket långa fängelsestraff på lösa grunder. 1933 års stora förrädarrättegång högg huvudet av det gamla franska militära och politiska gardet. Deras tomma poster fylldes snart av gaullister med nya, fräscha idéer om snabba segrar och strömlinjeformad ekonomi.
På den ekonomiska fronten förklarade fackföreningen SPGs ledare och tillika finansministern och parfymtillverkaren Euguene Schueller att Frankrike förlorade kriget på grund av det faktum att ekonomin inte satts på komplett krigsfot. Han förklarade att detta misstag aldrig skulle upprepas, och tillkännagav den första franska fyraårsplanen, i vilken arbetslösa skulle skickas in i stora infrastrukturprojekt samt så småningom i den under de Gaulle stadigt expanderande krigsindustrin.
SPG-var en religiös, gaullistisk fackförening som kontrollerade industrin med järnhand under den fjärde republiken
De Gaulles inträde på den (europeiska) utrikespolitiska scenen gjordes den femte januari 1935. Bretagne och Provence hade ända sedan sin skapelse 1919 varit två artificiella länder. Varken befolkningen eller regeringen hade känt någon större nationalkänsla, och hade ständigt längtat efter att återförenas med Frankrike. Oturligt nog för dem kunde ingen av koalitionens medlemmar godkänna detta, då det var extremt viktigt för dem att hålla Frankrike borta från både Atlant- och Medelhavskusten. Som en konsekvens hade Front Française snabbt förbjudits i dessa länder och koalitionstrupper placerats där för att hålla nere eventuella oroligheter.
När Front Française vann valen i Frankrike i november 1932 fick dock den underjordiska rörelsen i Bretagne och Provence åter vind under seglen, och efter starka påtryckningar från de Gaulle som skickligt utnyttjade så fina ord som ”demokrati” och ”självbestämmande” i Nationernas Koalition under 1933 och 1934 kunde Front Française återigen tillåtas i de båda länderna, där de vann en jordskredsseger i båda staterna. De Gaulle förklarade genast dessa territorier annekterade till den fjärde republiken och sände in den franska armén.
De Gaulle hade spenderat större delen av tiden sedan han kom till makten med att systematiskt och i hemlighet rusta upp den franska krigsmakten, som snart hade svällt långt över de 100 000 man som tillåtits i Trier, och som utrustats med lika förbjudna maskingevär och stormvagnar av typen Char D1. När den nya, utökade franska armén marscherade in i Bretagne och Provence ställdes därför NK inför fullbordat faktum. De hade därför inget annat val än att försöka kompromissa med de Gaulle – ingen av medlemsstaterna var särskilt intresserade av att ingripa militärt mot Frankrike mitt i depressionen, och dessutom verkade den franska armén (som vi snart ska få se) rätt så ofarlig. Dessutom var det kanske inte ett så stort pris att betala för världsfred, och när de Gaulle i mars 1935 krävde att brittiska trupper skulle evakuera kanalhamnarna som de ockuperat sedan 1919 drog sig britterna omedelbart tillbaka, både för att inte provocera den uppenbart farlige de Gaulle, men också för att ockupationen kostade Storbritannien med pengar än den gav.
Guiden i Charbourg efter att brittiska trupper lämnat staden
Invasionen – om man nu kan kalla en helt obestridd inmarsch för invasion – var ett utmärkt tillfälle för den franska armén och dess befälhavare Jean Marie de Lattre de Tassigny att öva sig på långväga pansaroperationer i territorier utanför hemlandet. Resultatet verkade inte särskilt lovande; de flesta stormvagnarna bröt ihop eller fick slut på bensin långt innan de nått sina respektive huvudmål (Brest och Marseilles), och infanteriet fick på grund av bränslebrist hos lastbilarna förflytta sig till fots stora sträckor, med resultatet att ”övningen” inte uppnådde sitt resultat. Istället för att vara en uppvisning i en motoriserad infanteriframryckning understödd av pansartrupper blev det en enda lång fotmarsch, som kanske gav soldaterna bättre kondition, men som inte gjorde de Tassigny särskilt nöjd.
Som ett resultat av de Gaulles uppenbara brott mot fredsfördraget i Trier kallades det till en officiell konferens i NK, där man försökte uppnå någon form av kompromiss. De flesta medlemsländer trodde att de Gaulle inte skulle backa i frågan om armén, och troligtvis inte i flottan eller flygvapnet heller, men där slog de faktiskt fel. De Gaulle inställde sig i Genève med ett leende på läpparna och ett mycket vackert tal, i vilket han talade om att det franska folket hade rätt att känna sig stolta igen efter två decenniers förtryck. Han var beredd att avsluta upprustningen av armén, flottan och flygvapnet mot att en folkomröstning skulle hållas i de av Spanien, De Sju Provinserna, Tyskland och RSI kontrollerade franska områdena om nationell tillhörighet samt avskrivande av den franska statens krigsskadestånd.
En Char D1 som övergivits av sin besättning sedan de fått slut på bränsle
För de flesta staterna lät detta som ett litet pris, särskilt för de tunga medlemmarna som Ryssland, Storbritannien och USA – vad var några få territoriella områden fulla av fransmän som inte ville något annat än att komma tillbaka till sitt moderland jämfört med världsfred? De franska krigsskadeståndsbetalningarna hade varit ”tillfälligt” inställda sedan 1925 enligt Schachtplanen, så ingen brydde sig särskilt mycket om att göra vad som redan skedde inofficiellt till officiellt. Det fick bli som de Gaulle ville – enligt den så kallade Genèveöverenskommelsen skulle krigsskadeståndet avskrivas och folkomröstningarna i de olika områdena hållas mellan 1938 och 1940. I gengäld skulle de Gaulle avsluta sin upprustning.
Som man nu vet hade de Gaulle inga som helst planer på att avsluta sin upprustning, trots alla fina löften. Plötsligt fick de franska industrierna inte längre några hemliga beställningar om ”infanterivapen”, utan istället tycktes flertalet höga personer inom Front Française ta ett stort intresse inom jakt och fritid, ty omkring fem miljoner ”jaktgevär” producerades under de följande två åren tillsammans med omkring 200 ”fritidsbåtar” och uppemot 1500 ”privatplan” tillsammans med uppemot tio tusen olika ”fritidsfordon”. Detta var dock endast den officiella siffran, eftersom det är mycket svårt att komma på ett oskyldigt namn för en stormvagn eller en artilleripjäs. Denna uppbyggnad kompletterades de läxor landet lärt sig från 1935, och tusentals tankfordon byggdes, vanligtvis för civila firmor som dock endast var täckmantlar för armén.
Typisk fransk fritidsbåt
Detta hade resultatet att år 1938 var de franska väpnade styrkorna bland de största och slagkraftigaste i Europa, men med ett stort problem; även om tusentals stormvagnar (av den nya typen Char 2D) och lastbilar byggts var de inte på långa vägar tillräckliga, och den franska armén fick vanligtvis förlita sig på hästar för de flesta transporter. Dessutom höll den nya franska krigsmaktens stora beroende av bensin och diesel att bli ett stort problem – enorma mängder bränsle förbrukades varje dag för att hålla armén på stående fot, och detta utan att den genomfört någon som helst offensiv manöver.
Den franska armén var därför stor, halvmodern och otestad. Snart skulle åtminstone en komponent i denna treenighet komma att ändras.
