-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Har "missat" denna tråd helt tidigare.
OTROLIGT snyggt gjort och presenterat Zuckergußgebäck!!
OTROLIGT snyggt gjort och presenterat Zuckergußgebäck!!
PackMan said:OTROLIGT snyggt gjort och presenterat Zuckergußgebäck!!
Zucker är kungen...
DEL LXIII
Det finns ett ordspråk som säger att det som kommer upp också måste komma ner. Detta var inte mindre sant för den stora högkonjunkturen över hela världen efter Världskriget. För första gången någonsin hade tillräckligt många människor tillräckligt mycket pengar för att köpa aktier i företag – något som ledde till en explosion på världens aktiemarknader. Kurserna fortsatte stiga under hela tjugotalet, och folk pantsatte så mycket de kunde och lånade till och med pengar med sina aktier som säkerhet för att kunna köpa fler aktier. Detta skapade ett enormt beroende hos hela världens befolkning på aktier för deras fortsatta ekonomiska välstånd.
Tjugotalets stora börsbubbla nådde kritisk massa den tredje september 1929, varifrån den sjönk med 17% på en månad innan priserna stabiliserades, steg och kanade neråt igen för att slutligen nå fram till den svarta torsdagen den tjugofjärde oktober, då rekordmånga (12 894 650) aktier såldes och köptes på en enda dag och priserna fortsatte att rasa. Detta fick fler och fler aktieägare att dra sig ur marknaden, med resultatet att priserna sjönk ytterligare. Fem dagar senare slogs svarta torsdagens rekord, då omkring 16 400 000 aktier paniksåldes och marknaden sjönk som en sten. Inte förrän klockan 7:45 nästa morgon hade börstelegrafen kommit ikapp resultaten, och man fann att Dow Jones hade sjunkit med hela 30 miljarder på en vecka. Som en jämförelse låg USAs årliga budget år 1929 på tre miljarder.
Oroliga aktieägare på New Yorks gator
Alla försök från den federala regeringens sida att stimulera marknaden (bland annat taktiken att köpa aktier till enorma överpriser) misslyckades, och marknaden fortsatte sjunka tills den träffade bottnen den trettonde november. Härifrån förbättrades den något tills april 1931, då botten åter gick ur marknaden. Detta andra ras fortsatte till den åttonde juli 1932, då marknaden sjunkit med 89% sedan 1929.
Den stora depressionen hade anlänt.
Depressionen skulle kanske inte ha fått så stor inverkan på världens folk om det inte varit så att de flesta människor lånat enorma summor för att köpa fler aktier. Det faktum att de som sålt sina aktier under krisen inte fått särskilt mycket pengar för dem och att de som fortfarande ägde aktier absolut inte kunde få ut några pengar ur dem gjorde att de inte kunde betala tillbaka sina stora lån, något som ledde till flertalet personliga konkurser. Det faktum att bankerna inte kunde få tillbaka sina lån minskade deras trovärdighet i folkets ögon, och rädslan för att bankerna skulle ha så ont om pengar att de inte kunde täcka uttagen ledde till rusningar mot bankerna. Det visade sig att många banker inte heller hade de pengar som krävdes för att täcka folks uttag, med resultatet att många banker gick omkull, vilket i sin tur rev med sig minde företag som i sin tur skakade de stora i sina grundvalar. De företag som faktiskt överlevde tvingades att dramatiskt skära ner på sin personal alternativt minska lönerna, vilket resulterade i enorm arbetslöshet och misär.
Krashen spred sig snabbt över jorden i en enorm dominoeffekt, och skonade endast de länder som saknade tyngre industri, som Kina och till viss mån Ryssland plus de planekonomier som var totalt oberoende av utländsk ekonomi, som RSI. Arbetslösheten steg dramatiskt över hela världen, och gav diverse extremhögerrörelser vind i seglen, men den mest omedelbara effekten syntes i USA. Charles Hughes, som efter att ha tjänstgjort i två ämbetsperioder beslöt sig för att inte söka en tredje period år 1924. Republikanerna nominerade därför vicepresident Calvin Coolidge, som vann en jordskredsseger, något som upprepades 1928; det Republikanska Partiet ansågs nämligen ligga bakom tjugotalets högkonjunktur.
FDR var en mycket karismatisk person
1932, mitt under depressionens svartaste tid var det val igen. Coolidge hade tjänstgjort sina två ämbetsperioder och republikanerna nominerade Herbert Hoover, medan demokraterna, som för en gång vädrade morgonluft, kastade ut katoliken Al Smith till förmån för anglikanen och New Yorkguvernören Franklin D Roosevelt, femmänning till den gamle republikanen Theodore Roosevelt.
Roosevelt lyckades genom sina idéer om en ”ny giv” ena Amerikas folk och för första gången även fackföreningarna bakom en moderat vänsterplattform där staten skulle ingripa enligt Roosevelts tre R (Relief, Recovery, Reform), för att ta kontrollen över ekonomin. Republikanerna hade inte en chans i 1932 års val, och demokraterna fick 480 elektorsröster mot republikanernas 59, och Franklin D Roosevelt kunde bli USAs trettioförsta president. Roosevelt skred omedelbart till verket med att omsätta New Deal i praktiken. Detta fungerade bra, och den amerikanska ekonomin lyckades – till skillnad från flertalet europeiska länder – räta upp sig fram tills år 1937, med undantag för arbetslösheten, som förblev hög.
Trots detta fortsatte problemen i USA. De kanadensiska områden som annekterats till USA efter Världskriget förblev ett problem – det förbjudna katolska partiet BPB agerade bakom kulisserna, och upplopp var vanliga. Efter ett särskilt kraftigt upplopp i mars 1933 bestämde sig presidenten sig för att något skulle göras. Han satte därför upp en kommitté för att införa speciella ekonomiska åtgärder i Acadia. Kommittén leddes av en karismatisk senator från Louisiana vid namn Huey Long, vars Share Our Wealth-program hade nått flera framgångar.
Roosevelt hoppades att Long skulle kunna räta upp situationen in Acadia, samtidigt som han fördes långt bort från den politiska scenen i Washington DC. Det skulle dock visa sig att FDRs planer ofta hade en otrevlig förmåga att landa på presidentens tår, och Long hade inte neutraliserats genom uppdraget i Acadia, snarare tvärtom.
Inte oskadliggjord
Det finns ett ordspråk som säger att det som kommer upp också måste komma ner. Detta var inte mindre sant för den stora högkonjunkturen över hela världen efter Världskriget. För första gången någonsin hade tillräckligt många människor tillräckligt mycket pengar för att köpa aktier i företag – något som ledde till en explosion på världens aktiemarknader. Kurserna fortsatte stiga under hela tjugotalet, och folk pantsatte så mycket de kunde och lånade till och med pengar med sina aktier som säkerhet för att kunna köpa fler aktier. Detta skapade ett enormt beroende hos hela världens befolkning på aktier för deras fortsatta ekonomiska välstånd.
Tjugotalets stora börsbubbla nådde kritisk massa den tredje september 1929, varifrån den sjönk med 17% på en månad innan priserna stabiliserades, steg och kanade neråt igen för att slutligen nå fram till den svarta torsdagen den tjugofjärde oktober, då rekordmånga (12 894 650) aktier såldes och köptes på en enda dag och priserna fortsatte att rasa. Detta fick fler och fler aktieägare att dra sig ur marknaden, med resultatet att priserna sjönk ytterligare. Fem dagar senare slogs svarta torsdagens rekord, då omkring 16 400 000 aktier paniksåldes och marknaden sjönk som en sten. Inte förrän klockan 7:45 nästa morgon hade börstelegrafen kommit ikapp resultaten, och man fann att Dow Jones hade sjunkit med hela 30 miljarder på en vecka. Som en jämförelse låg USAs årliga budget år 1929 på tre miljarder.
Oroliga aktieägare på New Yorks gator
Alla försök från den federala regeringens sida att stimulera marknaden (bland annat taktiken att köpa aktier till enorma överpriser) misslyckades, och marknaden fortsatte sjunka tills den träffade bottnen den trettonde november. Härifrån förbättrades den något tills april 1931, då botten åter gick ur marknaden. Detta andra ras fortsatte till den åttonde juli 1932, då marknaden sjunkit med 89% sedan 1929.
Den stora depressionen hade anlänt.
Depressionen skulle kanske inte ha fått så stor inverkan på världens folk om det inte varit så att de flesta människor lånat enorma summor för att köpa fler aktier. Det faktum att de som sålt sina aktier under krisen inte fått särskilt mycket pengar för dem och att de som fortfarande ägde aktier absolut inte kunde få ut några pengar ur dem gjorde att de inte kunde betala tillbaka sina stora lån, något som ledde till flertalet personliga konkurser. Det faktum att bankerna inte kunde få tillbaka sina lån minskade deras trovärdighet i folkets ögon, och rädslan för att bankerna skulle ha så ont om pengar att de inte kunde täcka uttagen ledde till rusningar mot bankerna. Det visade sig att många banker inte heller hade de pengar som krävdes för att täcka folks uttag, med resultatet att många banker gick omkull, vilket i sin tur rev med sig minde företag som i sin tur skakade de stora i sina grundvalar. De företag som faktiskt överlevde tvingades att dramatiskt skära ner på sin personal alternativt minska lönerna, vilket resulterade i enorm arbetslöshet och misär.
Krashen spred sig snabbt över jorden i en enorm dominoeffekt, och skonade endast de länder som saknade tyngre industri, som Kina och till viss mån Ryssland plus de planekonomier som var totalt oberoende av utländsk ekonomi, som RSI. Arbetslösheten steg dramatiskt över hela världen, och gav diverse extremhögerrörelser vind i seglen, men den mest omedelbara effekten syntes i USA. Charles Hughes, som efter att ha tjänstgjort i två ämbetsperioder beslöt sig för att inte söka en tredje period år 1924. Republikanerna nominerade därför vicepresident Calvin Coolidge, som vann en jordskredsseger, något som upprepades 1928; det Republikanska Partiet ansågs nämligen ligga bakom tjugotalets högkonjunktur.
FDR var en mycket karismatisk person
1932, mitt under depressionens svartaste tid var det val igen. Coolidge hade tjänstgjort sina två ämbetsperioder och republikanerna nominerade Herbert Hoover, medan demokraterna, som för en gång vädrade morgonluft, kastade ut katoliken Al Smith till förmån för anglikanen och New Yorkguvernören Franklin D Roosevelt, femmänning till den gamle republikanen Theodore Roosevelt.
Roosevelt lyckades genom sina idéer om en ”ny giv” ena Amerikas folk och för första gången även fackföreningarna bakom en moderat vänsterplattform där staten skulle ingripa enligt Roosevelts tre R (Relief, Recovery, Reform), för att ta kontrollen över ekonomin. Republikanerna hade inte en chans i 1932 års val, och demokraterna fick 480 elektorsröster mot republikanernas 59, och Franklin D Roosevelt kunde bli USAs trettioförsta president. Roosevelt skred omedelbart till verket med att omsätta New Deal i praktiken. Detta fungerade bra, och den amerikanska ekonomin lyckades – till skillnad från flertalet europeiska länder – räta upp sig fram tills år 1937, med undantag för arbetslösheten, som förblev hög.
Trots detta fortsatte problemen i USA. De kanadensiska områden som annekterats till USA efter Världskriget förblev ett problem – det förbjudna katolska partiet BPB agerade bakom kulisserna, och upplopp var vanliga. Efter ett särskilt kraftigt upplopp i mars 1933 bestämde sig presidenten sig för att något skulle göras. Han satte därför upp en kommitté för att införa speciella ekonomiska åtgärder i Acadia. Kommittén leddes av en karismatisk senator från Louisiana vid namn Huey Long, vars Share Our Wealth-program hade nått flera framgångar.
Roosevelt hoppades att Long skulle kunna räta upp situationen in Acadia, samtidigt som han fördes långt bort från den politiska scenen i Washington DC. Det skulle dock visa sig att FDRs planer ofta hade en otrevlig förmåga att landa på presidentens tår, och Long hade inte neutraliserats genom uppdraget i Acadia, snarare tvärtom.
Inte oskadliggjord
Last edited:
Yay! Det är spännande! Nästa gång kan du väl ta lite kort om frankrike, sedan kan du hitta på något uppror i asien eller afrika.
Ja. Men jag tror inte blir något uppror, men man vet ju aldrig. Det kommer en uppdatering imellan, men sen tar jag Frankrike.
Men holländarna kämpade med uppror på Java under tiden väl... Kan inte tänka mig att japanerna skulle ha det enklare, japanerna borde väl dessutom göra något i sina kolonier, det har varit väldigt tyst om Asien, jag vill ha en stor asienuppdatering!
DEL LXIV
Alexei IIs regeringstid började inte ljust, och fortsatte ännu sämre. Det ryska imperiet bestod av hundratals olika nationaliteter, vilka utökats ytterligare genom flertalet annekteringar under 1900-talets första decennium och efter Världskriget – bland annat hade Ryssland mellan åren 1902-1905 ockuperat bland andra Persien, Mongoliet och delar av Afghanistan och Kina eftersom britterna hade varit för timida efter Fashodakriget för att göra något.
Den ryska staten fick alltså bråka med hundratals minoriteter som alla krävde sin rätt och i vissa ställen sin egen stat. Som om detta inte var nog hotades staten också av en allt starkare underjordisk kommunistisk rörelse, ledd av Vladimir Lenin och hans radikala bolsjeviker – en rörelse som växte sig allt starkare allteftersom Ryssland halkade efter västvärlden.
Alexei II hade ända sedan han kommit in tonåren varit fast besluten att ändra på detta – han tänkte göra Ryssland till en ekonomisk stormakt som skulle kunna tävla med väst om herraväldet över Europa.
Oturligt nog för Alexei fanns det varken viljan eller pengarna till att genomföra en sådan industrialisering på stört, och han fick därför gräva djupare i ett försök att nå roten på problemet, nämligen Rysslands brist på investeringskapital.
Alexei II - en man med ekonomiska bekymmer
För att lösa bristen på kapital krävdes dock fred hemma, och framför allt en demokratisering av staten. För att uppnå detta vände sig Alexei år 1934 bort från tsarernas klassiska ståndtagande och närmade sig istället de moderata socialisterna under Alexandr Kerenskij, en handling som gav honom många fiender, men också många vänner. Med den nyutnämnde premiärministern Kerenskijs hjälp började Ryssland långsamt att förvandlas från en despotisk monarki till något som faktiskt började likna en demokrati.
Samtidigt som Rysslands styrelsesätt reformerades infördes också den så kallade Nya Ekonomiska Politiken (NEP), i vilken skattesänkningar och förmånliga villkor försökte få utländska företag att ta sig in i Ryssland, samtidigt som råmaterialproduktionen förstatligades – särskilt kolgruvorna i Donbass, och arbetarna i dessa statliga gruvor fick bättre arbetsvillkor. Som en effekt av detta började den ryska ekonomin – som på grund av sin jordbruksinriktning inte påverkades nämnvärt av 1929 års händelser – långsamt att förbättras. Flertalet utländska företag som inte klarade av att hålla sig flytande i depressionens utland fann en fristad i Ryssland, med konsekvensen att den ryska bruttonationalprodukten steg långsamt med stadigt under hela 1930-talet.
Alexander Kerenskij ledde Ryssland in i en ny era
Även på den diplomatiska fronten nådde Ryssland stora framgångar. 1930 kallade Storbritannien och Ryssland åter till en större konferens i Nationernas Koalition, den här gången angående Asien. Ryssland, som ju sedan mer än tjugo år hade ockuperat stora delar av Asien började känna ockupationens inverkan på ekonomin, samt det faktum att det gav dem en status som paria i världens ögon, och absolut inte främjade relationerna med Storbritannien och Japan. Ryssland var dock inte i en särskilt stark förhandlingsposition; tsar Nikolaus II låg var en mycket gammal man på sitt allra yttersta. Därför lades inte särskilt mycket planering ner på de ryska kraven, något som resulterade i att de ryska delegaterna vid NK gav enorma koncessioner som senare generationers ryssar skulle kallat oacceptabla.
I det så kallade Salzburgtraktatet slogs det fast att Ryssland skulle få behålla och annektera Mongoliet samt norra Persien, medan de helt skulle utrymma Afghanistan för att åter skapa en buffertzon mellan ryska Centralasien och brittiska Indien. Nikolaus annekterade mycket riktigt nästa år Mongoliet och de persiska territorier som var direkt söder om Kaspiska Havet, men lät resten förbli under rysk ockupation. Ett av de områden som inte reglerades var dock Manchuriets status – både Ryssland och Japan hade intressen där – även om Rysslands intressen kraftigt beskurits efter det rysk-japanska kriget – och ingen tycktes bry sig om republiken Kinas något vaga protester om att Manchuriet faktiskt var en kinesisk provins.
Saken drevs till sin spets den artonde september 1931, när en sträcka av den södra manchuriska järnvägen sprängdes nära staden Mukden. Både ryssar och japaner skyllde hela incidenten på Zhang Zuolin – den kinesiske krigsherre som för tillfället hade kontrollen över Manchuriet, och japanerna följde dagen därpå upp med en invasion av Manchuriet. Ryssarna protesterade lamt i Nationernas Koalition, men hade annat att tänka på, bland annat den inre stabiliten, något som tillät japanerna att i februari 1932 skapa marionettregimen Manchukuo – ett led i de japanska försöken att skapa den ”större ostasiatiska välståndssfären”, ett område fritt från europeisk inblandning, styrt från Japan.
Japanska trupper invaderar Manchuriet
Det största problemet med detta var att de flesta människor Japan lade under sig – främst i före detta Franska Ostindien och Indokina – inte ville styras av japanerna, och mer problem dök upp när Japan gick in i Siam för att ”beskydda” landets absoluta monarki från en militärkupp i juni år 1932. Invasionen, som var relativt oblodig gjorde Japan till en paria i världens ögon, något som inte förbättrades när rapporter om att upproriska befolkningar splittrades och deporterades till olika öar i Stilla havet nådde NK, vilka officiellt protesterade mot Japans ”omänskliga aktiviteter”.
Detta förhindrade inte att britterna nådde ett avtal med japanerna om diverse ”gränsjusteringar” år 1934. Britterna fick en del av Malackahalvön samt flertalet lukrativa handelsavtal i utbyte mot att de vände dövörat till mot Japans ”demografiska omstrukturering”, för när allt kom omkring så gjorde ju Kanada likadant med sina katoliker, så varför inte Japan?
Denna flathet från västs sida tillät japanerna att tillhälften ersätta Javas befolkning med japaner under tiden fram till 1945 och skapa stora demografiska förändringar i resten av området.
Större Ostasiatiska Välståndssfären 1937
Återigen hade politiska manövrar segrat över etiska farhågor, och år 1937 kände sig Japan, trots kritiken från NK, säkra nog att påbörja nästa steg i den större ostasiatiska välståndssfären – invasionen av Kina.
Alexei IIs regeringstid började inte ljust, och fortsatte ännu sämre. Det ryska imperiet bestod av hundratals olika nationaliteter, vilka utökats ytterligare genom flertalet annekteringar under 1900-talets första decennium och efter Världskriget – bland annat hade Ryssland mellan åren 1902-1905 ockuperat bland andra Persien, Mongoliet och delar av Afghanistan och Kina eftersom britterna hade varit för timida efter Fashodakriget för att göra något.
Den ryska staten fick alltså bråka med hundratals minoriteter som alla krävde sin rätt och i vissa ställen sin egen stat. Som om detta inte var nog hotades staten också av en allt starkare underjordisk kommunistisk rörelse, ledd av Vladimir Lenin och hans radikala bolsjeviker – en rörelse som växte sig allt starkare allteftersom Ryssland halkade efter västvärlden.
Alexei II hade ända sedan han kommit in tonåren varit fast besluten att ändra på detta – han tänkte göra Ryssland till en ekonomisk stormakt som skulle kunna tävla med väst om herraväldet över Europa.
Oturligt nog för Alexei fanns det varken viljan eller pengarna till att genomföra en sådan industrialisering på stört, och han fick därför gräva djupare i ett försök att nå roten på problemet, nämligen Rysslands brist på investeringskapital.
Alexei II - en man med ekonomiska bekymmer
För att lösa bristen på kapital krävdes dock fred hemma, och framför allt en demokratisering av staten. För att uppnå detta vände sig Alexei år 1934 bort från tsarernas klassiska ståndtagande och närmade sig istället de moderata socialisterna under Alexandr Kerenskij, en handling som gav honom många fiender, men också många vänner. Med den nyutnämnde premiärministern Kerenskijs hjälp började Ryssland långsamt att förvandlas från en despotisk monarki till något som faktiskt började likna en demokrati.
Samtidigt som Rysslands styrelsesätt reformerades infördes också den så kallade Nya Ekonomiska Politiken (NEP), i vilken skattesänkningar och förmånliga villkor försökte få utländska företag att ta sig in i Ryssland, samtidigt som råmaterialproduktionen förstatligades – särskilt kolgruvorna i Donbass, och arbetarna i dessa statliga gruvor fick bättre arbetsvillkor. Som en effekt av detta började den ryska ekonomin – som på grund av sin jordbruksinriktning inte påverkades nämnvärt av 1929 års händelser – långsamt att förbättras. Flertalet utländska företag som inte klarade av att hålla sig flytande i depressionens utland fann en fristad i Ryssland, med konsekvensen att den ryska bruttonationalprodukten steg långsamt med stadigt under hela 1930-talet.
Alexander Kerenskij ledde Ryssland in i en ny era
Även på den diplomatiska fronten nådde Ryssland stora framgångar. 1930 kallade Storbritannien och Ryssland åter till en större konferens i Nationernas Koalition, den här gången angående Asien. Ryssland, som ju sedan mer än tjugo år hade ockuperat stora delar av Asien började känna ockupationens inverkan på ekonomin, samt det faktum att det gav dem en status som paria i världens ögon, och absolut inte främjade relationerna med Storbritannien och Japan. Ryssland var dock inte i en särskilt stark förhandlingsposition; tsar Nikolaus II låg var en mycket gammal man på sitt allra yttersta. Därför lades inte särskilt mycket planering ner på de ryska kraven, något som resulterade i att de ryska delegaterna vid NK gav enorma koncessioner som senare generationers ryssar skulle kallat oacceptabla.
I det så kallade Salzburgtraktatet slogs det fast att Ryssland skulle få behålla och annektera Mongoliet samt norra Persien, medan de helt skulle utrymma Afghanistan för att åter skapa en buffertzon mellan ryska Centralasien och brittiska Indien. Nikolaus annekterade mycket riktigt nästa år Mongoliet och de persiska territorier som var direkt söder om Kaspiska Havet, men lät resten förbli under rysk ockupation. Ett av de områden som inte reglerades var dock Manchuriets status – både Ryssland och Japan hade intressen där – även om Rysslands intressen kraftigt beskurits efter det rysk-japanska kriget – och ingen tycktes bry sig om republiken Kinas något vaga protester om att Manchuriet faktiskt var en kinesisk provins.
Saken drevs till sin spets den artonde september 1931, när en sträcka av den södra manchuriska järnvägen sprängdes nära staden Mukden. Både ryssar och japaner skyllde hela incidenten på Zhang Zuolin – den kinesiske krigsherre som för tillfället hade kontrollen över Manchuriet, och japanerna följde dagen därpå upp med en invasion av Manchuriet. Ryssarna protesterade lamt i Nationernas Koalition, men hade annat att tänka på, bland annat den inre stabiliten, något som tillät japanerna att i februari 1932 skapa marionettregimen Manchukuo – ett led i de japanska försöken att skapa den ”större ostasiatiska välståndssfären”, ett område fritt från europeisk inblandning, styrt från Japan.
Japanska trupper invaderar Manchuriet
Det största problemet med detta var att de flesta människor Japan lade under sig – främst i före detta Franska Ostindien och Indokina – inte ville styras av japanerna, och mer problem dök upp när Japan gick in i Siam för att ”beskydda” landets absoluta monarki från en militärkupp i juni år 1932. Invasionen, som var relativt oblodig gjorde Japan till en paria i världens ögon, något som inte förbättrades när rapporter om att upproriska befolkningar splittrades och deporterades till olika öar i Stilla havet nådde NK, vilka officiellt protesterade mot Japans ”omänskliga aktiviteter”.
Detta förhindrade inte att britterna nådde ett avtal med japanerna om diverse ”gränsjusteringar” år 1934. Britterna fick en del av Malackahalvön samt flertalet lukrativa handelsavtal i utbyte mot att de vände dövörat till mot Japans ”demografiska omstrukturering”, för när allt kom omkring så gjorde ju Kanada likadant med sina katoliker, så varför inte Japan?
Denna flathet från västs sida tillät japanerna att tillhälften ersätta Javas befolkning med japaner under tiden fram till 1945 och skapa stora demografiska förändringar i resten av området.
Större Ostasiatiska Välståndssfären 1937
Återigen hade politiska manövrar segrat över etiska farhågor, och år 1937 kände sig Japan, trots kritiken från NK, säkra nog att påbörja nästa steg i den större ostasiatiska välståndssfären – invasionen av Kina.
Last edited:
BAM-BAM-BAAAM!
Asitisk action! Näte Frankrike igen, var det inte så?
(Och jag vill fortfarande se saker hända i Skandinavien!)
Asitisk action! Näte Frankrike igen, var det inte så?
(Och jag vill fortfarande se saker hända i Skandinavien!)
