DEL LXIV
Alexei IIs regeringstid började inte ljust, och fortsatte ännu sämre. Det ryska imperiet bestod av hundratals olika nationaliteter, vilka utökats ytterligare genom flertalet annekteringar under 1900-talets första decennium och efter Världskriget – bland annat hade Ryssland mellan åren 1902-1905 ockuperat bland andra Persien, Mongoliet och delar av Afghanistan och Kina eftersom britterna hade varit för timida efter Fashodakriget för att göra något.
Den ryska staten fick alltså bråka med hundratals minoriteter som alla krävde sin rätt och i vissa ställen sin egen stat. Som om detta inte var nog hotades staten också av en allt starkare underjordisk kommunistisk rörelse, ledd av Vladimir Lenin och hans radikala bolsjeviker – en rörelse som växte sig allt starkare allteftersom Ryssland halkade efter västvärlden.
Alexei II hade ända sedan han kommit in tonåren varit fast besluten att ändra på detta – han tänkte göra Ryssland till en ekonomisk stormakt som skulle kunna tävla med väst om herraväldet över Europa.
Oturligt nog för Alexei fanns det varken viljan eller pengarna till att genomföra en sådan industrialisering på stört, och han fick därför gräva djupare i ett försök att nå roten på problemet, nämligen Rysslands brist på investeringskapital.
Alexei II - en man med ekonomiska bekymmer
För att lösa bristen på kapital krävdes dock fred hemma, och framför allt en demokratisering av staten. För att uppnå detta vände sig Alexei år 1934 bort från tsarernas klassiska ståndtagande och närmade sig istället de moderata socialisterna under Alexandr Kerenskij, en handling som gav honom många fiender, men också många vänner. Med den nyutnämnde premiärministern Kerenskijs hjälp började Ryssland långsamt att förvandlas från en despotisk monarki till något som faktiskt började likna en demokrati.
Samtidigt som Rysslands styrelsesätt reformerades infördes också den så kallade Nya Ekonomiska Politiken (NEP), i vilken skattesänkningar och förmånliga villkor försökte få utländska företag att ta sig in i Ryssland, samtidigt som råmaterialproduktionen förstatligades – särskilt kolgruvorna i Donbass, och arbetarna i dessa statliga gruvor fick bättre arbetsvillkor. Som en effekt av detta började den ryska ekonomin – som på grund av sin jordbruksinriktning inte påverkades nämnvärt av 1929 års händelser – långsamt att förbättras. Flertalet utländska företag som inte klarade av att hålla sig flytande i depressionens utland fann en fristad i Ryssland, med konsekvensen att den ryska bruttonationalprodukten steg långsamt med stadigt under hela 1930-talet.
Alexander Kerenskij ledde Ryssland in i en ny era
Även på den diplomatiska fronten nådde Ryssland stora framgångar. 1930 kallade Storbritannien och Ryssland åter till en större konferens i Nationernas Koalition, den här gången angående Asien. Ryssland, som ju sedan mer än tjugo år hade ockuperat stora delar av Asien började känna ockupationens inverkan på ekonomin, samt det faktum att det gav dem en status som paria i världens ögon, och absolut inte främjade relationerna med Storbritannien och Japan. Ryssland var dock inte i en särskilt stark förhandlingsposition; tsar Nikolaus II låg var en mycket gammal man på sitt allra yttersta. Därför lades inte särskilt mycket planering ner på de ryska kraven, något som resulterade i att de ryska delegaterna vid NK gav enorma koncessioner som senare generationers ryssar skulle kallat oacceptabla.
I det så kallade Salzburgtraktatet slogs det fast att Ryssland skulle få behålla och annektera Mongoliet samt norra Persien, medan de helt skulle utrymma Afghanistan för att åter skapa en buffertzon mellan ryska Centralasien och brittiska Indien. Nikolaus annekterade mycket riktigt nästa år Mongoliet och de persiska territorier som var direkt söder om Kaspiska Havet, men lät resten förbli under rysk ockupation. Ett av de områden som inte reglerades var dock Manchuriets status – både Ryssland och Japan hade intressen där – även om Rysslands intressen kraftigt beskurits efter det rysk-japanska kriget – och ingen tycktes bry sig om republiken Kinas något vaga protester om att Manchuriet faktiskt var en kinesisk provins.
Saken drevs till sin spets den artonde september 1931, när en sträcka av den södra manchuriska järnvägen sprängdes nära staden Mukden. Både ryssar och japaner skyllde hela incidenten på Zhang Zuolin – den kinesiske krigsherre som för tillfället hade kontrollen över Manchuriet, och japanerna följde dagen därpå upp med en invasion av Manchuriet. Ryssarna protesterade lamt i Nationernas Koalition, men hade annat att tänka på, bland annat den inre stabiliten, något som tillät japanerna att i februari 1932 skapa marionettregimen Manchukuo – ett led i de japanska försöken att skapa den ”större ostasiatiska välståndssfären”, ett område fritt från europeisk inblandning, styrt från Japan.
Japanska trupper invaderar Manchuriet
Det största problemet med detta var att de flesta människor Japan lade under sig – främst i före detta Franska Ostindien och Indokina – inte ville styras av japanerna, och mer problem dök upp när Japan gick in i Siam för att ”beskydda” landets absoluta monarki från en militärkupp i juni år 1932. Invasionen, som var relativt oblodig gjorde Japan till en paria i världens ögon, något som inte förbättrades när rapporter om att upproriska befolkningar splittrades och deporterades till olika öar i Stilla havet nådde NK, vilka officiellt protesterade mot Japans ”omänskliga aktiviteter”.
Detta förhindrade inte att britterna nådde ett avtal med japanerna om diverse ”gränsjusteringar” år 1934. Britterna fick en del av Malackahalvön samt flertalet lukrativa handelsavtal i utbyte mot att de vände dövörat till mot Japans ”demografiska omstrukturering”, för när allt kom omkring så gjorde ju Kanada likadant med sina katoliker, så varför inte Japan?
Denna flathet från västs sida tillät japanerna att tillhälften ersätta Javas befolkning med japaner under tiden fram till 1945 och skapa stora demografiska förändringar i resten av området.
Större Ostasiatiska Välståndssfären 1937
Återigen hade politiska manövrar segrat över etiska farhågor, och år 1937 kände sig Japan, trots kritiken från NK, säkra nog att påbörja nästa steg i den större ostasiatiska välståndssfären – invasionen av Kina.