DEL LXII
När Italien gick segrande ur det tredje Balkankriget var det mycket som talade för att den oroliga situationen i landet som existerat sedan krigsslutet skulle komma att avslutas – det faktum att landet nu återfått sina ”geografiska gränser” hade tagit vinden ur seglen på den tidigare starka fasciströrelsen under Benito Mussolini, en före detta tidningsskribent och avfällig syndikalist.
Marschen mot Rom blev inte riktigt den succé Mussolini hoppats på
Oturligt nog kunde Mussolinis Nationella Fascistiska Parti inte inse att de till större delen tappat sitt folkliga stöd till förmån för socialisterna, och ansåg att det fortfarande fanns områden som Italien hade rättmätiga anspråk på men som inte annekterats varken efter Världskriget eller det tredje balkankriget. I ett försök att ta makten genomförde därför den tjugosjunde oktober 1922 omkring 10 000 fascister den en marsch mot Rom, i vilken de krävde att kung Vittorio Emanuel III skulle upplösa regeringen och göra Mussolini till premiärminister.
Inte särskilt förvånande vägrade kungen och sände istället in armén för att bryta upp fascisterna, som trots sitt disciplinerade yttre bröts upp inför ett kavallerianfall och skingrades. Kort därefter förbjöds fascisterna – ett förbud som visserligen upphävdes på påvens inrådan, men fascisternas makt var för tillfället bruten.
De två följande åren markerades dock av stadigt ökande spänningar inom det italienska samhället – fascisterna var kanske borta, men vänstern fanns kvar och var stadigt på uppgång, understödda av proletariatet i norra Italien. I valet den sjätte april 1924 fick det italienska kommunistpartiet 35% av rösterna och 187 av 535 platser i parlamentet, något som gjorde att röster inom partiet krävde att de skulle ta över posten som premiärminister. Partiledaren Amadeo Borgdiga vägrade dock, med argumentet att ett sådant krav skulle vara lagvidrigt.
Som en konsekvens avsattes Borgdiga till förmån för den mer vänsterextreme Antonio Gramsci, som omedelbart krävde premiärminister Giovanni Giolittis avgång och avskaffandet av monarkin. Varken Vittorio Emanuel eller Giolitti var dock särskilt intresserade av att ge upp sina jobb till förmån för kommunister, och vägrade.
Samma dag (den tjugosjätte april) intog tusentals medlemmar av kommunistpartiet PCI viktiga stödpunkter över hela norra Italien, främst i Milano, Genoa och Turin, där de utropade den Italienska Socialistiska Republiken och förklarade monarkin avskaffad. Varken kungen eller Giolitti tänkte ge efter här heller, och skickade in armén, något som startade det som kom att kallas det Italienska inbördeskriget.
Viva la RSI!
Inledningsvis var båda sidor säkra på en snabb seger, något som snart kom på skam – monarkisterna hade den reguljära armén på sin sida, men kommunisterna hade fabrikerna, och kunde därför få ut vapen till sina miliser snabbare än vad monarkisterna kunde. Dessa två faktorer jämnade ut varandra till den grad att ingen sida kunde nå ett genombrott, och striderna fastnade snart i de Apenninerna vid en linje som började vid flottbasen La Spezia i väst och fortsatte österut till Rimini i väster.
Det var här som Nationernas Koalition trädde in – varken britter, tyskar, ryssar eller spanjorer fann ett kaotiskt Italien i sitt intresse, och man förhandlade därför fram en tillfällig lösning, i vilken Italien förblev delat och gränsen lades vid den linje där fronten stabiliserats. Den italienska frågan förblev dock olöst, och många länder vägrade erkänna den Italienska Socialistiska Republiken som en självständig stat, faktum är att den enda större europeiska stat som erkände ISR var den Tyska Federationen under Otto Wels, och där erkändes den endast vid sidan om Kungadömet Italien i söder, något som lyckades förarga båda italienska stater på en och samma gång.
Italien efter inbördeskriget
Det faktum att det fanns en stark, revolutionär rörelse i norr som den italienska staten fortfarande ansåg sig vara i krig med fick även andra konsekvenser på det inrikespolitiska planet; bland annat öppnade det upp för en större kyrklig inblandning i Italiens politik, något som dock inte blev helt uppenbart förrän år 1939.