DEL LX
Under kriget hade den tidigare kraftiga konflikten mellan britter och irländare på den grönma ön stadigt stigit, då det irländska parlamentariska partiet under John Redmond marginaliserats till förmån för det militanta Irländska Katolska Broderskapet (ICB). ICB hade mellan 1914 och 1916 försetts med enorma mängder gevär – främst de föråldrade Lebelgevären, som börjat fasas ut till förmån för de nya Berthiergevären.
Vapen och ammunition smugglades in till de irländska rebellerna med hjälp av små snabba torpedbåtar som opererade från baser som Lorient vid den franska atlantkusten – ett mycket effektivt system, eftersom britterna inte kunde täcka hela den irländska kusten på en gång och samtidigt kunna försvara konvojerna från Amerika och till Bretagne.
Inledningsvis var det tänkt att ICB skulle använda vapnen för att göra revolution någonstans mellan 1917 och 1918, men nyheten om att britterna planerade en stor offensiv i Bretagne 1916 tvingade den franska generalstaben att tänka om och skynda på upproret. I mars 1916 anlände prins Napoléon Joachim François Humbert Bonaparte, andre son till Napoleon IV och Thyra av Danmark för att leda revolten och krönas som kung Niall V Mac Eire.
Vid sin ankomst hyllades han genast som kung av de församlade ICB-medlemmarna innan han fördes till en säker plats i väntan på upproret.
På påskmåndagen (passande känt inom kyrklig liturgi som svarta måndagen) 1916 stormade tusentals beväpnade ICB-milismän strategiska punkter över hela södra Irland och lyckades inta flera större städer som Cork och Limerick, medan de nästan lyckades erövra Dublin – endast de norra och östra delarna av staden var under en sviktande brittisk kontroll.
Hans Majestät Niall V Mac Eire
Dagen efter starten på upproret kom Niall V fram från sitt gömställe och förklarade kungadömet Irland en självständig stat med Patrick Pearse som premiärminister. I sitt första officiella tal vädjade han till det irländska folket att gå med honom i kampen för självständighet från brittisk kontroll. Samtidigt bad han ententen om hjälp (hjälp som han egentligen redan var garanterad eftersom han var Napoleon IVs son) och sträckte ut en ”fredens hand” mot britterna. ”Allt vi irländare någonsin velat har varit att får bestämma vårt eget öde”, sade han. ”Jag sträcker därmed ut min hand mot den brittiska regeringen och ber dem att godkänna vår frigörelse”.
Den brittiska regeringen var dock inte särskilt intresserad av att ta en Bonaparte i hand, och brittiska trupper gick till motattack den tredje maj 1916, då ett regemente royal marines anlände för att förstärka britternas svaga grepp i Dublin, och slagskeppen HMS Monarch och HMS Conqueror bombarderade staden – det enda de lyckades med var dock att spränga postkontoret.
Den artonde maj landsteg större brittiska infanteristyrkor i Ulster (nuvarande Nordirland), och kunde långsamt börja trycka tillbaka irländarna söderut, samtidigt som brittiska trupper långsamt och med stora förluster rensade upp fientliga trupper i Dublin.
Det organiserade upproret fick ett slut när Cork och Waterford föll den fjortonde juni 1916 och Niall V fick fly sitt nyfunna kungarike och bilda en exilregering i Cherbourg, varifrån han styrde ett gerillakrig fram tills vapenstilleståndet 1919.
Påskupproret 1916 var en blodig affär
Kriget på Irland fick dock inget slut i och med kapitulationen 1919, och trots stora brittiska och amerikanska styrkor på ön kunde irländarna inte helt undertryckas. 1919 inledde ICB – nu ihopslagen med Irish Catholic Army (ICA) – en stor serie bombkampanjer och andra attentat, något som under åren fram till 1921 trappades upp till ett fullskaligt krig med sammanlagt uppåt 30 000 offer. 1921 hade dock båda parter tröttnat på stridigheterna, och på uppmaning av bland andra påven och Charles Hughes inleddes förhandlingar, vilka avslutades med det Anglo-Irländska avtalet i december 1921 där Irland blev en dominion inom det brittiska imperiet (en status som upphävdes året därpå) med George V som statsöverhuvud.
Irland var dock bara en del i Storbritanniens sjunkande stjärna efter världskriget. Liksom den Tyska Federationen hade landet givit allt och offrat en hel generation av män i norra Tyskland och i Bretagne. Landets stora skulder till USA visade sig mycket svårreglerade, och till råga på allt hamnade landet i en stor arbetskonflikt när hemvändande soldater fann att de inte hade några jobb att gå till.
Konflikten förvärrades den tredje maj 1926, när Storbritanniens gick ut i en generalstrejk i en solidarisk protest mot fallande löner och längre arbetstider för kolarbetarna – en konsekvens av att krigets stora krav på kol hade tömt de rikare fyndigheterna och därmed öppnat upp för utländsk konkurrens – kung George V tog de strejkandes sida medan premiärminister Stanley Baldwin (tory) kallade dem för revolutionärer.
1926 års generalstrejk lamslog Storbritannien
Aldrig tidigare hade landet varit så nära en revolution, och kanske var det den enda gången i världshistorien som en revolution tog sig ett så syndikalistiskt uttryck. Efter nio dagars spända strejker med sammanstötningar mellan polis, militär och strejkande arbetare fattade TUC (brittiska LO) beslutet att avbryta strejken, sedan regeringen backat och förklarat sig villig att förhandla – kolarbetarna fortsatte dock att strejka tills in i november.
Det var under den här krisen som Storbritannien var mycket sårbart för utländska påtryckningar av alla de slag, men mestadels gällde det Afrika, vilket från att ha varit till större delen franskt förvandlats till ett område som helt dominerades av brittiska kolonier – endast i norr fanns det större områden som ägdes av andra länder, främst Italien, Frankrike och Spanien.
Flertalet länder i koalitionen kände sig förbigångna när det gällde uppdelningen av kolonierna, och mitt under den stora strejken lyckades Spanien och den Tyska Federationen övertala Nationernas Koalition att kalla till en konferens för att lösa kolonifrågan.
Afrika 1927
På grund av Storbritanniens relativa svaghet vid tillfället kunde de inte göra mer än att protestera lamt när stora delar av Ekvatorialafrika och Guldkusten tillsammans med Madagaskar och Afrikas Horn slets bort från dem för att ges åt tyskarna, spanjorerna och italienarna. Den enda trösten för britterna var att 1915 års brittiska ockupation av den Förenade Boerrepubliken bekräftades och Dominionen Sydafrika bildades.