-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Magiskt, fantastiskt, Lady & Lufsen, underbart, perfekt. Jättebra uppdatering, men till skillnad från alla andra här så verkar jag inte veta vilka jag vill ska vinna. 
tyskland, vilka annars?Wetew said:Magiskt, fantastiskt, Lady & Lufsen, underbart, perfekt. Jättebra uppdatering, men till skillnad från alla andra här så verkar jag inte veta vilka jag vill ska vinna.
kommer sydtyskland att byta sida eller?
Med tanke på rollspelet så vill jag att Tyskland vinner. Men det är ju ändå en släkting till Napoleon I som styr FrankrikeFlooper X said:
Det måste ju bara betyda vinst, eller?
varför det, napoleon I vann ju inte, och nu har blodet blandats ut med inavlade aristokraterWetew said:Med tanke på rollspelet så vill jag att Tyskland vinner. Men det är ju ändå en släkting till Napoleon I som styr Frankrike
Napoleon I vann visst. Men så förlorade han ocksåFlooper X said:
Det lutar åt att jag hoppas på tysk seger. Men britterna skall bli svaga enligt mig. De har alltid lagt sig i europeisk politik trots att de enbart varit ute på sin ö...
lite som jänkarna då altsåWetew said:Men britterna skall bli svaga enligt mig. De har alltid lagt sig i europeisk politik trots att de enbart varit ute på sin ö...
Skillnaden är att jänkarna har en stoor ö. Som råkar vara ockuperade av Kanada, Mexiko och en massa andra sydamerikanska stater. (enligt uppgifter från Pentagon som jag fått tag på )Flooper X said:lite som jänkarna då altså
FRANKRIKE SKA VINNA!
(med hjälp av de holländska styrkorna ledda av General Van der Gent såklart. )
(med hjälp av de holländska styrkorna ledda av General Van der Gent såklart.
)
Tror inte alla vet det. Jag gör det dock.Wetew said:Magiskt, fantastiskt, Lady & Lufsen, underbart, perfekt. Jättebra uppdatering, men till skillnad från alla andra här så verkar jag inte veta vilka jag vill ska vinna.
Jeg er også på froskenes side.Sling Shot said:Jag känner mig ensam i mitt Frankrikehejande.
DEL LIII
När 1918 grydde verkade situationen för det redan sönderfallande Osmanska Riket vara väldigt dålig sedan Bagdad och Jerusalem fallit. De två brittiska arméerna hotade nu att mötas runt Mosul och fortsätta framryckningen norrut för att inta Damaskus och länka upp med de ryska trupperna, som nu hotade att inta Ankara. Sultan Mehmed V hade in i det sista fortsatt att vara optimistisk inför koalitionens offensiv, men sedan han dött i juli 1918 och hans bror Mehmed VI tagit över försvann snabbt den lilla gnutta optimism som existerade under hans företrädare – nu gällde det att snabbt nå ett avtal med koalitionen och att bevara så mycket som möjligt av det Osmanska Riket för eftervärlden.
Mehmed VI försökte rädda vad som räddas kunde
Precis som i fallet med den sydtyska federationen slöts kontakter med båda Ryssland och Storbritannien, och det Osmanska Riket gjorde klart att de skulle kunna sluta ett stilleståndsavtal när som helst, mot fortsatt beskydd för huset osman som skulle få fortsätta regera ett förminskat osmanskt rike.
Britterna och deras ryska allierade var väldigt intresserade av att få ett slut på kriget i mellanöstern, inte minst på grund av att de behövde de trupper som för tillfället var upptagna där för att kunna utföra den offensiv som de hoppades skulle kunna avsluta kriget under sommaren 1918. Hemliga avtal skrevs snabbt under där de olika ländernas ockupationszoner fastlades innan ett ordentligt fredsavtal kunde skrivas under, bland annat skulle Storbritannien få ockupera Palestina, Syrien (trots att de inte ockuperat det) och Mesopotamien medan Ryssland skulle få ta kontroll över Armenien och Bosporen. Dynastin osman skulle fortsätta att regera i Konstantinopel, om än under strikt kontroll från koalitionen.
Som ett resultat av de här underhandlingarna blev det Osmanska riket den första spiken som drevs in i ententens kista när de i mars februari 1918 skrev under stilleståndsavtalet i Mudros, en liten hamn på ön Lemnos mellan det Osmanska Riket och Grekland. Detta frigjorde stora mängder ryska och brittiska trupper som nu kunde sättas in framförallt på Balkan.
En koalitionsoffensiv på Balkan hade varit på tapeten ända sedan 1915, då Serbien föll och Salonikafronten öppnades, men varken viljan eller resurserna hade funnits där – de enda som var intresserade av en offensiv norrut hade varit kungarna Petar av Serbien, Nikola av Montenegro och Wilhelm av Albanien, av vilka samtliga utom Wilhelm helt hade förlorat sina hemländer till ententen.
De tre regenterna på Balkan: Nikola I, Petar I och Wilhelm I
Nu, med hundratusentals ryssar och britter frigjorda från striderna i det Osmanska Riket kunde denna efterlängtade offensiv äntligen bli av – något som de tre balkankungarna genast applåderade innan de insåg att de skulle vara tvungna att vänta åtminstone till juni innan vädret tillät offensiver och ide brittisk-ryska trupperna kunde anlända till Salonika.
Motståndet som koalitionstrupperna skulle möta inför den kommande offensiven var patetiskt. De österrikiska trupperna som sedan 1915 hade varit stationerade i södra Serbien och vid Salonikafronten hade decimerats starkt sedan von Hötzendorf dragit förstärkningar från alla håll och kanter för att försöka hindra den österrikiska arméns kollaps efter Rumäniens inträde i kriget och var 1918 ytterst svag. De element inom KuK armée i området som inte var österrikiska var dessutom på gränsen till myteri efter Franz IIIs trontillträde och införandet av trippelmonarkin.
Det var inte mycket bättre ställt med de bulgariska trupperna i området; Bulgariens inträde i kriget hade oturligt nog sammanfallit med en av de värsta missväxterna i landets historia, något som så klart inte hjälptes av att tusentals män kallades bort från fälten för att kämpa i en armé som krävde enorma resurser för att kunna fortsätta strida, som en konsekvens var den bulgariska armén på svältgränsen år 1918. Trots detta var deras 240000 man starka armé vid Salonikafronten inte att leka med.
I juli 1918 var koalitionens armé endast marginellt underlägsen ententens trupper i antal, och man fattade beslutet att anfalla på den 430 kilometer långa fronten.
Bulgariskt artilleri vid Salonikafronten
Anfallet skulle ha tre huvudriktningar: en armégrupp ledd av Wilhelm zu Wied skulle anfalla norrut genom Albanien med Tirana och kanske till och med Ragusa som mål. En andra skulle falla in i serbiska Makedonien och inleda befrielsen av Serbien medan den tredje skulle anfalla i riktning mot Sofia i hopp om att tvinga Bulgarien till förhandlingsbordet.
Samtidigt som dessa tre armégrupper anföll på Balkan skulle ryska och rumänska arméer slå till mot österrikiska styrkor i Ungern, på samma gång som den nordtyska armén gjorde ännu ett försök att trycka ut österrikarna från Schlesien och ta sig igenom Sudeterna och inta Prag.
Anfallet gick som planerat, redan när koalitionens trupper anföll tidigt på morgonen den tjugoandra juli började ententens front på Balkan att lösas upp. De icketyska elementen inom den österrikisk-ungerska armén på Salonikafronten gjorde myteri, vägrade slåss och i vissa fall gick över till Koalitionen, där en ungersk division kunde sättas upp. Bulgarerna kämpade hårt och gick i ställning i bergen norr om den makedonska staden Bitola, där de lyckades hålla koalitionens mittersta armégrupp stången i fyra dagar innan ammunitionen och maten tog slut och de utmattade och hungriga bulgarerna tvingades kapitulera, något som sände resten av den bulgariska armén på full reträtt åt nordväst.
Endast i Albanien möttes koalitionen av hårt motstånd där ubåtskaptenen Georg Trapp lyckades hålla en linje runt hamnstaden Durrës med hjälp av personal från den österrikisk-ungerska flottan, något som tvingade koalitionen att avsätta stora trupper till stadens belägring. I övrigt rullade anfallet framåt med en förvånansvärd hastighet, och det sägs att vid början av juni sammanfattade den brittiske befälhavaren på Balkan, George Milne det hela med att säga: ”Det är så här krig ska utkämpas!”
George Milne förde befäl över de brittiska trupperna vid Salonika
I slutet av september stod koalitionens trupper i Pernik, tre mil från Sofia, och Bulgarien var på gränsen till sammanbrott. Tsar Ferdinand I hade förlorat kontrollen över sitt land, och armén hotade med statskupp. Koalitionen gjorde klart för den bulgariske tsaren att hans valmöjligheter var begränsade: skriv på ett vapenstillestånd och abdikera, eller fortsätt kriget.
Ferdinand valde det första, och ytterligare ett land föll därmed ut ur Frankrikes intressesfär.
Bulgariens kapitulation frigjorde stora brittiska och ryska styrkor i Österrikarnas flank, något som tvingade dem till ytterligare en reträtt norrut mot Bosnien – sent i oktober 1918 drog mot sitt slut på Balkan stod koalitionens trupper på tröskeln till Belgrad och hade intagit Ragusa, samtidigt som det aldrig sinande tysk-ryska trycket i norr och öst tvingat KuK armée att utrymma den lilla bit av Schlesien de fortfarande höll och falla tillbaka för att skydda Prag och Budapest.
Den tredje november 1918, efter omkring en veckas konstant velande förklarade slutligen Franz III att han inte hade något val – med upplopp överallt i de områden i Österrike-Ungern-Serbien som fortfarande stod under kejserlig kontroll och stora myterier inom den ungerska armén var trippelmonarkin oregerbar. Han sökte, precis som osmanerna och bulgarerna före honom, ett vapenstillestånd med koalitionen.
Franz III kort efter att han förklarat för Rikrådet att han bett om fred med koalitionen
Kort därefter ansökte flertalet av de sydtyska furstarna om medlemskap i den nordtyska federationen – endast Bayern tvekade innan de också ansökte om medlemskap i federationen den tionde november. Dagen efter förklarade den sydtyska riksdagen den Sydtyska Federationen upplöst, något som bekräftades av den nordtyska riksdagen den femtonde, då de olika furstendömena i den Sydtyska Federationen formellt annekterades till vad som skulle bli den Tyska Federationen.
Frankrike stod nu ensamt.
När 1918 grydde verkade situationen för det redan sönderfallande Osmanska Riket vara väldigt dålig sedan Bagdad och Jerusalem fallit. De två brittiska arméerna hotade nu att mötas runt Mosul och fortsätta framryckningen norrut för att inta Damaskus och länka upp med de ryska trupperna, som nu hotade att inta Ankara. Sultan Mehmed V hade in i det sista fortsatt att vara optimistisk inför koalitionens offensiv, men sedan han dött i juli 1918 och hans bror Mehmed VI tagit över försvann snabbt den lilla gnutta optimism som existerade under hans företrädare – nu gällde det att snabbt nå ett avtal med koalitionen och att bevara så mycket som möjligt av det Osmanska Riket för eftervärlden.
Mehmed VI försökte rädda vad som räddas kunde
Precis som i fallet med den sydtyska federationen slöts kontakter med båda Ryssland och Storbritannien, och det Osmanska Riket gjorde klart att de skulle kunna sluta ett stilleståndsavtal när som helst, mot fortsatt beskydd för huset osman som skulle få fortsätta regera ett förminskat osmanskt rike.
Britterna och deras ryska allierade var väldigt intresserade av att få ett slut på kriget i mellanöstern, inte minst på grund av att de behövde de trupper som för tillfället var upptagna där för att kunna utföra den offensiv som de hoppades skulle kunna avsluta kriget under sommaren 1918. Hemliga avtal skrevs snabbt under där de olika ländernas ockupationszoner fastlades innan ett ordentligt fredsavtal kunde skrivas under, bland annat skulle Storbritannien få ockupera Palestina, Syrien (trots att de inte ockuperat det) och Mesopotamien medan Ryssland skulle få ta kontroll över Armenien och Bosporen. Dynastin osman skulle fortsätta att regera i Konstantinopel, om än under strikt kontroll från koalitionen.
Som ett resultat av de här underhandlingarna blev det Osmanska riket den första spiken som drevs in i ententens kista när de i mars februari 1918 skrev under stilleståndsavtalet i Mudros, en liten hamn på ön Lemnos mellan det Osmanska Riket och Grekland. Detta frigjorde stora mängder ryska och brittiska trupper som nu kunde sättas in framförallt på Balkan.
En koalitionsoffensiv på Balkan hade varit på tapeten ända sedan 1915, då Serbien föll och Salonikafronten öppnades, men varken viljan eller resurserna hade funnits där – de enda som var intresserade av en offensiv norrut hade varit kungarna Petar av Serbien, Nikola av Montenegro och Wilhelm av Albanien, av vilka samtliga utom Wilhelm helt hade förlorat sina hemländer till ententen.
De tre regenterna på Balkan: Nikola I, Petar I och Wilhelm I
Nu, med hundratusentals ryssar och britter frigjorda från striderna i det Osmanska Riket kunde denna efterlängtade offensiv äntligen bli av – något som de tre balkankungarna genast applåderade innan de insåg att de skulle vara tvungna att vänta åtminstone till juni innan vädret tillät offensiver och ide brittisk-ryska trupperna kunde anlända till Salonika.
Motståndet som koalitionstrupperna skulle möta inför den kommande offensiven var patetiskt. De österrikiska trupperna som sedan 1915 hade varit stationerade i södra Serbien och vid Salonikafronten hade decimerats starkt sedan von Hötzendorf dragit förstärkningar från alla håll och kanter för att försöka hindra den österrikiska arméns kollaps efter Rumäniens inträde i kriget och var 1918 ytterst svag. De element inom KuK armée i området som inte var österrikiska var dessutom på gränsen till myteri efter Franz IIIs trontillträde och införandet av trippelmonarkin.
Det var inte mycket bättre ställt med de bulgariska trupperna i området; Bulgariens inträde i kriget hade oturligt nog sammanfallit med en av de värsta missväxterna i landets historia, något som så klart inte hjälptes av att tusentals män kallades bort från fälten för att kämpa i en armé som krävde enorma resurser för att kunna fortsätta strida, som en konsekvens var den bulgariska armén på svältgränsen år 1918. Trots detta var deras 240000 man starka armé vid Salonikafronten inte att leka med.
I juli 1918 var koalitionens armé endast marginellt underlägsen ententens trupper i antal, och man fattade beslutet att anfalla på den 430 kilometer långa fronten.
Bulgariskt artilleri vid Salonikafronten
Anfallet skulle ha tre huvudriktningar: en armégrupp ledd av Wilhelm zu Wied skulle anfalla norrut genom Albanien med Tirana och kanske till och med Ragusa som mål. En andra skulle falla in i serbiska Makedonien och inleda befrielsen av Serbien medan den tredje skulle anfalla i riktning mot Sofia i hopp om att tvinga Bulgarien till förhandlingsbordet.
Samtidigt som dessa tre armégrupper anföll på Balkan skulle ryska och rumänska arméer slå till mot österrikiska styrkor i Ungern, på samma gång som den nordtyska armén gjorde ännu ett försök att trycka ut österrikarna från Schlesien och ta sig igenom Sudeterna och inta Prag.
Anfallet gick som planerat, redan när koalitionens trupper anföll tidigt på morgonen den tjugoandra juli började ententens front på Balkan att lösas upp. De icketyska elementen inom den österrikisk-ungerska armén på Salonikafronten gjorde myteri, vägrade slåss och i vissa fall gick över till Koalitionen, där en ungersk division kunde sättas upp. Bulgarerna kämpade hårt och gick i ställning i bergen norr om den makedonska staden Bitola, där de lyckades hålla koalitionens mittersta armégrupp stången i fyra dagar innan ammunitionen och maten tog slut och de utmattade och hungriga bulgarerna tvingades kapitulera, något som sände resten av den bulgariska armén på full reträtt åt nordväst.
Endast i Albanien möttes koalitionen av hårt motstånd där ubåtskaptenen Georg Trapp lyckades hålla en linje runt hamnstaden Durrës med hjälp av personal från den österrikisk-ungerska flottan, något som tvingade koalitionen att avsätta stora trupper till stadens belägring. I övrigt rullade anfallet framåt med en förvånansvärd hastighet, och det sägs att vid början av juni sammanfattade den brittiske befälhavaren på Balkan, George Milne det hela med att säga: ”Det är så här krig ska utkämpas!”
George Milne förde befäl över de brittiska trupperna vid Salonika
I slutet av september stod koalitionens trupper i Pernik, tre mil från Sofia, och Bulgarien var på gränsen till sammanbrott. Tsar Ferdinand I hade förlorat kontrollen över sitt land, och armén hotade med statskupp. Koalitionen gjorde klart för den bulgariske tsaren att hans valmöjligheter var begränsade: skriv på ett vapenstillestånd och abdikera, eller fortsätt kriget.
Ferdinand valde det första, och ytterligare ett land föll därmed ut ur Frankrikes intressesfär.
Bulgariens kapitulation frigjorde stora brittiska och ryska styrkor i Österrikarnas flank, något som tvingade dem till ytterligare en reträtt norrut mot Bosnien – sent i oktober 1918 drog mot sitt slut på Balkan stod koalitionens trupper på tröskeln till Belgrad och hade intagit Ragusa, samtidigt som det aldrig sinande tysk-ryska trycket i norr och öst tvingat KuK armée att utrymma den lilla bit av Schlesien de fortfarande höll och falla tillbaka för att skydda Prag och Budapest.
Den tredje november 1918, efter omkring en veckas konstant velande förklarade slutligen Franz III att han inte hade något val – med upplopp överallt i de områden i Österrike-Ungern-Serbien som fortfarande stod under kejserlig kontroll och stora myterier inom den ungerska armén var trippelmonarkin oregerbar. Han sökte, precis som osmanerna och bulgarerna före honom, ett vapenstillestånd med koalitionen.
Franz III kort efter att han förklarat för Rikrådet att han bett om fred med koalitionen
Kort därefter ansökte flertalet av de sydtyska furstarna om medlemskap i den nordtyska federationen – endast Bayern tvekade innan de också ansökte om medlemskap i federationen den tionde november. Dagen efter förklarade den sydtyska riksdagen den Sydtyska Federationen upplöst, något som bekräftades av den nordtyska riksdagen den femtonde, då de olika furstendömena i den Sydtyska Federationen formellt annekterades till vad som skulle bli den Tyska Federationen.
Frankrike stod nu ensamt.
Last edited: