• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Zuckergußgebäck said:
Jag försökte skriva, men det blev inte bra. Jag tror inte det är min dag idag. :(

jodå det är det, du är superduktig. Superbra GM, suberbra ARR skrivare. Otroligt bra!

(glöm inte att jag spelar Vöp i rollspelet :cool: ;) )
 
Zuckergußgebäck said:
Så alla snälla kommentarer är ett sätt att smöra för rollspelet? :(
Nej, VDG vill ju ha ett nederländskt arméförband också. Men i övrigt... JA! :p
 
Zuckergußgebäck said:
Så alla snälla kommentarer är ett sätt att smöra för rollspelet? :(

:p

Nej, ärligt talat tycker jag att du är superbra även om jag förlorar :)
 
Zuckergußgebäck said:
Så alla snälla kommentarer är ett sätt att smöra för rollspelet? :(
De är inga riktiga fans. Lägg upp uppdateringarna på något oåtkomligt ställe så de inte hittar den, och skicka sedan länken till mig :p
 
Nej Zucker, jag tycker din AAR är jättebra och väntar ivrigt på varje uppdatering. Skulle gärna köpa den när den kommer ut i bokform.
 
Van der Gent said:
Nej Zucker, jag tycker din AAR är jättebra och väntar ivrigt på varje uppdatering. Skulle gärna köpa den när den kommer ut i bokform.
Du smörar! :mad: :p
 
Zuckergußgebäck said:
Du smörar! :mad: :p

Faktiskt inte, jag smörar aldrig för högermänniskor. ;)

Edit: Skulle faktiskt vara jävligt kul att se ett skillnadernas krig i bokform, ett säkert köp.
 
kenneththegreat said:
Garantert.

Zücker, du burde kanskje oversette hele greia til engelsk og slenge den inn der.
skulle väl vara riktigt jobbigt :p
 
Zucker ska ju använda sin AAR för att basera en mod på om jag minns korrekt, hur som helst så har grunden till en HoI2 mod formats i mitt huvud.. :p
 
Zuckergußgebäck said:
Det är mitt privilegium. :mad:

Njae, du får tyvärr inte använda min hjärnas modtänk. :p är din mod tänkt till HoI eller Vickan?
 
Van der Gent said:
Njae, du får tyvärr inte använda min hjärnas modtänk. :p är din mod tänkt till HoI eller Vickan?
Ett till vicky och sen en uppföljare till HOI2.
 
Zuckergußgebäck said:
Ett till vicky och sen en uppföljare till HOI2.

Yay, då får du ta och skaffa HoI2 DD...
 
DEL LII

1917-1918.jpg


Situationen var vid det här laget dock inte alls så dålig som von Papen trodde den var. Fransmännen höll på att hamna i ett dilemma, vilket bestod i det faktum att de avancerat för snabbt för att understödstrupperna skulle kunna hinna med. Infanteriet och artilleriet började få ont om ammunition och mat, medan de få stormvagnar som faktiskt hade lyckats hålla takt med infanteriet var i skriande behov av reservdelar och bensin. Dessutom var det inte så att dessa varor fanns i ett överflöd bakom linjerna, utan hela den franska armén drogs vid det här laget med en kronisk förnödenhetsbrist allteftersom industrierna fick slut på råvaror på grund av koalitionens sjöblockad.

Detta lämnade det franska överkommandot med två val – antingen kunde de stanna och vänta på att få fram tillräckligt med förnödenheter för att fortsätta framryckningen, något som skulle beröva dem initiativet och tillåta tyskarna att föra fram förstärkningar, eller så kunde de rycka fram, något som de knappast hade utrustning eller energi till att göra då de franska soldaterna var utmattade efter 40 dagars konstanta strider.

utmattning.jpg

En utmattad fransk soldat efter 40 dagars framryckning

Den tjugoförsta april stod de främsta franska styrkorna på en linje mellan Gehrden och Seelze, cirka en mil från Hannover. Härifrån tänkte de, trots sin dåliga förnödenhetssituation rycka fram och inta den viktiga industristaden och slå ett hårt slag mot de nordtyska krigsansträngningarna. Här hade också stora nordtyska styrkor, förstärkta med den nittiotredje amerikanska infanteridivisionen samt de sextiotredje och femtioförsta brittiska gardesinfanteridivisionerna, dragits samman i ett försök att kasta tillbaka fransmännen och rädda Hannover från att falla i fiendens händer.

Fransmännen planerade att anfalla den tjugotredje april, men deras anfall förkoms av koalitionens. Den femtioförsta divisionens andra infanteribrigad intog utan större problem staden Benthe, fem kilometer från det franska högkvarteret i Kirchwegen, men mötte starkt franskt motstånd i skogen norr om staden. På den milslånga sträckan mellan Gehrden och Seelze ryckte nu resen av den femtioförsta divisionen fram tillsammans med den hundrasjunde tyska infanteridivisionen, tillsammans med den andra pansaravdelningen.

De nordtyska stormvagnarna mötte tillsammans med ett antal infanteribrigader tungt motstånd på vägen mellan Ahlem och Lenthe, ett viktigt delmål på vägen mot Kirchwegen, och det tog flera timmars hårda strider med stora förluster innan koalitionsstyrkorna kunde inta Lenthe och tvinga ut fransmännen på åkrarna och fälten väster om staden, där de dock grävde ner sig och hindrade alla koalitionens försök till vidare framryckning.

stormning.jpg

Nordtyska soldater anfaller i skogen norr om Benthe

I norr ryckte den amerikanska nittiotredje fram på en kilometerlång sträcka mellan Seelze och Harenberg, deras mål var att slå en bräsch mellan de två städerna och tvinga fransmännen att utrymma dem. Motståndet var dock väldigt lätt, och fransmännen tvingades snabbt tillbaka mot Döteberg och Almhorst, vilka intogs framåt kvällen.

I söder gick det ungefär lika lätt som i norr. Den femtioförsta divisionens infanteribrigad förstärktes snart med större styrkor från divisionen, samtidigt som resten kringgick skogen och stötte fram mot Ditterke, medan den sextiotredje gardesinfanteridivisionen anföll Gehrde i hopp om att rulla upp den franska flanken. Klockan sex på kvällen beslutade sig fransmännen sig för att ge upp framstöten mot Hannover och börja dra sig tillbaka till förberedda ställningar vid linjen Wunstdorf-Barsingshausen-Springe. Nästa dag beordrade Estienne och det franska överkommandot samtliga franska trupper vid Weserfronten att gå över till defensiven ”i väntan på ytterligare offensiver”.

Likväl var det inte en enorm framgångssaga för koalitionen som utspelade sig – de franska trupperna som retirerade retirerade med vetskapen om att de inte var besegrade och i tron att de snart skulle rycka framåt igen, något som resulterade i att de bjöd hårt motstånd under sitt tillbakadragande mot den förberedda linjen. Koalitionstrupperna tvingades därför att rycka fram långsamt och metodisk, samt att med stor blodspillan erövra varje byggnad på vägen mot Barsingshausen, med resultatet att de inte nådde dit förrän den trettionde juni.

artilleri.jpg

Nordtyskt artilleri på vägen till Barsingshausen

Trots detta ansåg koalitionens nyskapade överkommando under ledning av Paul von Hindenburg att tiden var mogen för en offensiv längs hela Weserfronten, vilken skulle slå den franska armén i grunden och avsluta kriget – retorik som man hört förut i koalitionens högkvarter, men som nu verkade vara praktiskt genomförbart: planerna fanns där sedan innan den franska offensiven, likaså trupperna, om än något omkastade efter att första ha kastats tillbaka för att sedan rycka fram igen, och den franska armén ansågs ha försvagats till den grad av nästan tre månaders strider att den inte skulle kunna försvara sig. Cirka två veckor behövdes för att arméerna skulle kunna återhämta sig, motta förstärkningar och få tilräckligt med förnödenheter.

Trots detta, såsom många gånger förr, förekom fransmännen koalitionens schackdrag med bara ett fåtal dagar. Estienne hade snabbt samlat ihop de trupper, stormvagnar och andra resurser han hade kvar och satte allt på ett kort. Truppstyrkorna drogs ihop i området runt Bassum, en stad två och en halv mil sydväst om Bremen. Därifrån tänkte Estienne skicka fram dem för att inta den viktiga hamnstaden och därmed stänga av huvudinfartsvägen för de enorma amerikanska truppstyrkor som kom för att förstärka tyskarna i deras försök att slå tillbaka mot fransmännen.

Den sextonde juli upprepades därför mönstret igen, och fransmännen började rycka fram mot Bremen. Offensiven tog koalitionen på sängen – de hade inte trott att fransmännen var kapabla till ännu en offensiv, och de förhållandevis få och gröna divisioner i Bremenområdet, om man undantog staden Bremen självt, där ett antal amerikanska infanteridivisioner höll på att disembarkera från de skepp som fört dem till Europa. Fransmännen kunde därför relativt lätt inta städerna Syke och Kirchweyhe på vägen till Bremen efter endast fem dagar innan några som helst förstärkningar hann anlända.

bremen.jpg

Fransk patrull utanför Syke

Estienne gjorde här sitt första allvarliga misstag, när han beordrade trupperna att vänta för att förnödenheterna skulle hinna komma ikapp dem. Genom denna paus i den franska framryckningen hann tyska trupper börja anlända och sälla sig till försvararna. Estienne isåg här sitt misstag, och istället för att beordra en stormning av den viktiga hamnstaden beslutade han sig för att gå runt den. Vid Oyten, tretton kilometer öster om Bremen stötte dock de franska trupperna på en stor tysk-amerikansk styrka, väll nergrävd i fälten och längs järnvägen norr om staden. De franska stormvagnarna hade återigen fallit bakom huvudstyrkan, och fransmännen fann sig därför berövade sitt viktigaste anfallsvapen. Dessutom hade de fortfarande väldigt ont om ammunition; trots Estiennes paus hade de efter framryckningen endast omkring femton gevärsmagasin var och ännu färre för k-pistarna.

Resultatet blev att den franska styrkan totalt upplöstes inför koalitionens övermakt. Frontsoldaterna kapitulerade och sträckte händerna i luften, och de soldater som hållits i reserv vägrade antingen att fortsätta strida eller flydde västerut i vild panik, tätt förföljda av koalitionstrupper. Under de nästföljande dagarna kollapsade hela den franska armén längs Weserfronten, och det var inte förrän vid floden Ems, endast en kort sträcka från den fransk-tyska gränsen som de slutade retirera.

Paris och framförallt Élyséepalatset var i uppror efter detta katastrofala nederlag vilket i ett slag nästan totalt utplånade alla franska erövringar sedan 1914. Skulden måste läggas på någon, och det fort. De gamla hökarna i den franska generalstaben valde naturligtvis genast ut Jean-Baptiste Estienne och till en viss grad hans beskyddare Joseph ”papa” Joffre som de skyldiga. Folket höll med, och Napoleon IV fann ingen annan råd än att entlediga Estienne och skicka Joffre på ett långvarigt garnisonsuppdrag i centralmassivet. Istället placerades den sextioårige Robert Nivelle på posten som generalstabschef. Nivelle var en mycket aggressiv man, som skrytit med att han skulle kunna avsluta kriget på tre månader om han bara blev stabschef. Nu fick han tillfälle att bevisa det.

nivelle.jpg

Nivelle fick chansen att visa sin duglighet

På grund av den allmänna förnödenhetssituationen och de många förstörda järnvägarna tvingades von Hindenburg att avblåsa offensiverna för 1917, och vänta tills nästa år innan de kunde fortsätta. Likväl stod det klart på hösten 1917 att om Frankrike skulle vinna det här kriget krävdes ett mindre mirakel. De flesta väntade sig ett totalt franskt sammanbrott inom ett fåtal månader.
 
Last edited:
*förflyttar sig från bron*
Bra uppdaterimng :)
 
JA, en uppdatering! du måste väl skriva som en galning, med tanke på hur många liv du har i dina händer :p

Säg att det inte sker några mirakel, snälla?