• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Zuckergußgebäck said:
Bättre nu?
Äh, nu blev det ännu värre juh. :p
(förlåt för att jag förstör din AAR :eek:o )

Jag tänkte såhär:
cxvxcvxez4.jpg

Guld - Kroatien (den tredje monarkin) Rött - Del av Bosnien som kanske skulle kunna gå till Serbien. Med Montenegro, Makedonien och Albanien kan du göra som du tänkte från början.

I Vickyversion:
zzsdfhl6.jpg
 
I mina ögon borde de olika staterna vilja göra upp med Ryssland istället och etablera sin självständighet med deras och Nordtysklands stöd, inte fortsätta kohandla med den förlorande parten bara för att fortsätta ett omöjligt krig. Jag vet i varje fall att om jag var en av de icke-österrikiska eller icke-ungerska minoriteterna så skulle jag nog ta det här tillfället att ta självständighet istället för att klänga mig fast. Ryssarna borde vara glada att börja stycka upp sin fiende och få en rad stater i sin intressesfär på köpet.

Men det är, å andra sidan, bara min åsikt om det hela såklart. :)
 
Problemet är självklart att din källa är öppen för tolkning. Exakt hur mycket och vad kroaterna skulle kompenseras med, det nya kungadömets exakta status osv.
 
Zuckergußgebäck said:
Problemet är självklart att din källa är öppen för tolkning. Exakt hur mycket och vad kroaterna skulle kompenseras med, det nya kungadömets exakta status osv.
Ja, jag orkade inte leta igenom hela boken, men på den tiden var den allmänna uppfattningen bland kroaterna att Bosnien-Herzegovina var en del av Kroatien som turkarna slitit loss. Serbien ville också ha Bosnien-Herzegovina och Slavonien, men eftersom ÖU inte direkt är bästisar med serberna känns det lite konstigt att de får så mycket land.

Nä, nu lämnar jag denna diskussion. Gör som du vill. :)
 
DEL XLVIII

Det var inte bara den Nordtyska Federationen och Trippelmonarkin som skakades av politiska omvälvningar under kriget. 1912 dog bayerns regent Luitpold, och hans 67-årige som Ludwig tog över jobbet som regent för den gravt mentalsjuke Otto I, och därmed också presidentskapet över den Sydtyska Federationen. De bayerska representanterna i riksdagen lär ha hoppat jämfota av detta, särskilt som Ludwig var mycket mer konservativ än sin far, och framförallt mer jordbruksinriktad.

Som en sorts belöning för detta lade de bayerska representanterna fram ett förslag om att avsätta Otto I från den tron han knappt ens var medveten om att han hade och sätta dit Ludwig istället. Det bayerska folket kände dock en stark sympati för Otto, och det fanns starka misstankar om att hans ”galenskap” endast var en ursäkt för att öppna vägen till tronen för den reaktionäre Ludwig. Likväl godkände riksdagen det hela, och den femte november 1913 avsattes Otto I till förmån för Ludwig III. Folkets sympatier stod genast hos den avsatte Otto, och det var troligtvis endast världskrigets utbrott och den därpå följande patriotiska vågen som förhindrade ett andra avbrott i det Bayerska presidentskapsmonopolet.

ludwig.jpg

Ludwig III var lika impopulär som hans uniform var prålig

1916 ansåg dock folket att måttet var rågat – Frankfurts fall och det faktum att nordtyska trupper stod utanför Bayreuth rörde upp nationalkänslan till den grund att Ludwig fick ducka ett stort antal ruttna grönsaker så fort han lämnade die Residenz, och ytterligare en våg av vad Ludwig kallade ”Ottoism” gick genom riket. Det är därför kanske inte så värst förvånande att Bayern för andra gången på fyrtio år förlorade majoriteten i riksdagen till ett land som aldrig tidigare innehaft presidentposten: Hessen.

ernstludwig.jpg

Storhertig Ernst Ludwig var mentalt instabil, men inte helt galen

Storhertigen av Hessen, Ernst Ludwig, var en mycket psykiskt instabil person, som var fixerad vid och rädd för döden, särskilt eftersom hans yngre bror dött i en olycka när han var fem och systern och modern i difteri när han var tio.
Ernst Ludwig ville på grund av sitt dåliga självförtroende ha någon annan än sig själv på presidentstolen – kanske kronprins Rupprecht av Bayern? - men tvingades ganska snart av sina riksdagsdelegater att ta platsen ändå.

Ernst Ludwigs tid som federationens president märks främst av att han inte gjorde särskilt mycket – han lyckades delegera de flesta av sina plikter, och spenderade istället större delen av sin tid med att vallfärda till sin brors grav. Likväl blev han omåttligt populär sedan kronprins Rupprecht av Bayern, son till den avskydde Ludwig III och ett kort tag Ernst Ludwigs kandidat till presidentposten anföll och tryckte tillbaka de nordtyska styrkorna till positioner strax söder om Frankfurt-am-Main, dock med stora förluster.

rupprecht.jpg

Rupprechts stjärna var stadigt stigande

När den Österrikisk-Ungerska armén kollapsade i mitten av 1917 började Ernst Ludwig öppna hemliga kanaler till den åttonde koalitionen, särskilt som han misstänkte att ententen inte skulle kunna fortsätta kriget så värst länge till. Förhandlingar inleddes med ett ombud till ett ombud för Franz von Papen, en nästan okänd med adlig trettioårig byråkrat som hette Johan Ludwig von Krosigk. Ernst Ludwig påstod att den Sydtyska Federationen letts in i kriget av Ludwig III, och förklarade att de flesta sydtyskar och även stora delar av regeringen var beredda att sluta fred mot att de fick behålla sina positioner inom samhället, dock vågade de inte på grund av att de var omringade av Frankrike och Österrike.

Ernst Ludwig överdrev något när han sade att de flesta i federationen var emot kriget, men inte mycket. Det väntade franska flottanfallet i Nordatlanten hade inte kommit till stånd på grund av brist på kol och olja åt fartygen, med resultatet att hungersnöden snabbt bredde ut sig över ententen. Värst var det i Sydtyskland, där man inte hade haft någon som helst förberedelse för at större hungersnöd, och regeringens Laissez-Fairepolitik tillät storbönder att hålla inne säden för att sedan sälja den i små partier till överpris.

upplopp.jpg

Armé och polis sätts in mot ett hungersupplopp i München i oktober 1917

Som en konsekvens bredde det allmänna missnöjet ut sig i Federationen under 1915 och 1916, något som ju kulminerat i ett regeringsbyte, som dock inte kunde åtgärda problemen – låt-gå-attityden till ekonomin var för djupt rotad i det sydtyska samhället – med hungerskravaller under sena 1916 och hela 1917 som resultat. När 1917 gick mot sitt slut började det långsamt gå upp för de sytyska furstarna – precis som för resten av ententen – att de var tvungna att vinna kriget snart för att undvika en total kollaps.
 
Last edited:
härligt! :D
så bytte SGF sida, eller missuppfattade jag allt?
 
@Flooper
Nej, men de håller på att sluta kontakter med koalitionen, ungefär som Sixtusaffären i vår tidslinje.
 
Last edited:
DEL XLIX

När år 1917 grydde kunde värdens ledare se ut över Europa och se att tre års blodigt krig egentligen inte hade åstadkommit någonting förutom hundratusentals döda. Frankrike hade inte kollapsat, och höll fortfarande stora delar av Tyskland, och hade nyss intagit Barcelona efter sin seger vid Pyrenéerna på sensommaren förra året, och Spanien verkade vara vid gränsen för vad de skulle kunna utstå. Samtidigt höll fransmännen stora delar av den Nordtyska Federationens industriella hjärtland, och 1916 års massiva offensiver hade misslyckats i sina försök att slå igenom den franska fronten.

Likväl var situationen för fransmännen ytterst svår – Trippelmonarkin Österrike-Serbien-Ungern verkade komma närmare en kollaps för var dag, och det var bara Franz IIIs konstanta kohandel och eftergifter år ungrarna som höll ihop landet. En allt tätare anglo-amerikansk blockad höll på att svälta den franska industrin, samt till och med det franska folket. Antalet yngre män som kunde inkallas i armén höll långsamt på att minska, och det franska överkommandot började fundera på om de inte borde börja inkalla holländare och flamländare.

kanalarna.jpg

Brittiska skepp i kanalsektionen av blockaden för ankar vid Kanalöarna

Likväl var inte allting svart för Frankrike – de franska torpedbåtssvärmarna som hela tiden patrullerade Atlanten ställde till med stora skador på brittiska, nordtyska och amerikanska handelsfartyg, även om införandet av snabbare jagare och spaningsluftskepp sänkte medellivslängden hos torpedbåtsbesättningarna till cirka en månad. Samtidigt höll de franska vetenskapsmännen och taktikerna på att utveckla komponenterna till en helt ny typ av krigföring.

Ledande för den här utvecklingen var den 56–årige brigadgeneralen Jean-Baptiste Eugène Estienne. Estienne hade gått in i kriget som regementsbefälhavare inom artilleriet, och tidigt börjat dra slutsatser om skyttegravskriget och vad som kunde göras för att bryta dödläget. Han skrev en promemoria i ämnet år 1915, men den arkiverades, mestadels eftersom den franska generalstaben fortfarande var säker på att vinna kriget ganska fort, samt att de inte tålde kritik från de lägre officerarna. Likväl fortsatte Estiennes stjärna att stiga, och han blev snart brigadgeneral inom artilleriet, och då kunde man inte längre blunda för hans idéer.

Sent år 1916 började fransmännen inse att de var tvungna att bryta dödläget fort innan Österrike-Ungern kollapsade och den franska ekonomin och industrin gick i botten. Därför dammade man åter av Estiennes idéer, och han sattes högt upp i den franska generalstaben, där han fick uppdraget att förbereda Weserarmén för den planerade offensiven 1917. Inledningsvis gick arbetet trögt för den nyblivne stabsmedlemmen, som mötte motstånd från flera håll, inte minst från Patrice MacMahon III, som trots sin brakförlust i Brandenburg när kriget var nytt hade stort inflytande i generalstaben, mestadels på grund av vem hans far och farfar varit.

estienne.jpg

Jean-Baptiste Estienne inledde en ny era inom krigföringen

Med Joffres hjälp lyckades dock Estienne neutralisera det gamla gardet och börja göra vettiga saker istället. Enligt Jean-Baptiste var hela idén om ett enormt artilleribombardemang följt av en offensiv på bred front helt felaktig – artilleribombardemanget tjänade endast till att varna fienden om var offensiven skulle sättas in, och den breda framryckningen började stappla så fort någon del av den mötte hårdare motstånd.

Estiennes idéer bestod istället av ett ytterst kort artilleribombardemang, följt av framryckningar av enheter på de sträckor av linjen som tidigare visat sig vara svaga – den så kallade Point de Rupture. Enheternas befälhavare skulle ha en mycket större handlingsfrihet än vad han haft tidigare, och fick genomföra sina order såsom han fann bäst. Stötte en trupp på en hårt försvarad fientlig position skulle den inte försöka anfalla och inta den till vilket pris som helst, något som varit fallet tidigare, utan istället passera den och låta efterföljande trupper som utnyttjade de hål som de främre chocktrupperna slagit i linjen ta hand om den nu isolerade ställningen.

Estienne insåg dock att detta såg bra ut på pappret, men att det skulle vara svårt att åstadkomma i praktiken, särskilt med den utrustning som den franska armén förfogade över 1916. Han inledde därför ett antal forskningsprojekt för att effektivisera den franska armén. Vissa blev ganska lyckade, som k-pisten PM17 och den lätta eldkastaren, medan andra som ett försök till ”gaskastare” övergavs på det experimentella stadiet.

pm17.jpg

Nordtysk soldat med erövrad PM17

Det som dock kom att revolutionera kriget och lade grunden för samtliga krig från och med 1916 var dock Stormvagnen. Idén om en stormvagn var inte ny – 1915 hade William Foster & Co på uppdrag av den brittiska generalstaben lagt fram ett förslag till en stormvagnsliknande maskin med namnet ”Little Willie”. Idén förkastades dock av den brittiska armén med motivationen att vagnen inte var anpassad till den svåra terrängen i Bretagne, där större delen av den brittiska armén kämpade, och idén om en stormvagn lades i träda.

De brittiska planerna hade i sinom tid via franska kontakter inom den brittiska generalstaben nått till Paris, där de studerades och förkastades som opraktisk, och samlade damm i arkiven ända tills Estienne började intressera sig för bepansrade fordon. Ritningarna grävdes ut ur arkiven och levererades till vapentillverkaren Schneider, med order om att tillverka en prototyp som skulle klara modern krigföring och effektivt klara av vad som tidigare varit kavalleriets roll: att utnyttja en genombrytning.

schneider.jpg

Schneider CA1

Resultatet blev Schneider CA1, en tung och ganska otymplig stormvagn, som dock blev världens första operativa pansarfordon. Problemet var bara att maxhastigheten var 8 kilometer i timmen, och beväpningen med en 75 mm kanon och två maskingevär löjligt svag. Hastighetsbegränsningen samt det faktum att den i mångt och mycket primitiva maskinen skulle ta sig fram över obanad terräng gjorde det svårt för monstrositeterna att hålla takt med infanteriet när en genombrytning väl uppnåtts.

Den psykologiska verkan hos dessa stormvagnar var dock mycket större än deras eldkraft. Deras osårbarhet för handeldvapen och det faktum att soldater aldrig tidigare sett något liknande gjorde att de som utsattes för dessa ”landslagskepp” snabbt flydde. Oturligt nog för fransmännen ställde den brittiska blockaden till det för produktionen av Scheiderstormvagnen, och endast cirka 200 producerades totalt innan den officiellt utrangerades till förmån för den lättare Renault FT-19.

ft17.jpg

Renault FT-19 var mycket bättre än den äldre CA1, men bara ett fåtal byggdes innan krigsslutet

Likväl var Estiennes idéer lovande, och när soldater utrustade med hans k-pistar, lätta maskingevär och eldkastare (men utan stormvagnar) ryckte fram i Valle d’Aosta i de italienska alperna i mars 1917 lyckades de rycka fram hela tre mil fågelvägen och nådde nästan fram till Aosta innan de stoppades av hastigt framförda italienska reserver. Detta resultat uppnåddes med förhållandevis lätta förluster, och den franska generalstaben förflyttade snabbt soldater och stormvagnar norrut mot Weser. Det var ont om tid – amerikanska trupper höll på att anlända i Bretagne och Nordtyskland, och en nyligen utgiven hemlig rapport visade att Frankrike endast var några få månader från allvarlig matbrist.

Det här var Frankrikes sista chans. Misslyckades de var kriget över.
 
Vive la France!
 
Nikolai said:
Vive la France!

Det norrmannen sade innefattar min åsikt.
 
Spännande. Hoppas Frankrike förlorar. Jag har aldrig gillat folk som gillar grodlår :(
 
snälla, låt frankrike kollapsa
 
Heja Tyskland!