DEL XLIX
När år 1917 grydde kunde värdens ledare se ut över Europa och se att tre års blodigt krig egentligen inte hade åstadkommit någonting förutom hundratusentals döda. Frankrike hade inte kollapsat, och höll fortfarande stora delar av Tyskland, och hade nyss intagit Barcelona efter sin seger vid Pyrenéerna på sensommaren förra året, och Spanien verkade vara vid gränsen för vad de skulle kunna utstå. Samtidigt höll fransmännen stora delar av den Nordtyska Federationens industriella hjärtland, och 1916 års massiva offensiver hade misslyckats i sina försök att slå igenom den franska fronten.
Likväl var situationen för fransmännen ytterst svår – Trippelmonarkin Österrike-Serbien-Ungern verkade komma närmare en kollaps för var dag, och det var bara Franz IIIs konstanta kohandel och eftergifter år ungrarna som höll ihop landet. En allt tätare anglo-amerikansk blockad höll på att svälta den franska industrin, samt till och med det franska folket. Antalet yngre män som kunde inkallas i armén höll långsamt på att minska, och det franska överkommandot började fundera på om de inte borde börja inkalla holländare och flamländare.
Brittiska skepp i kanalsektionen av blockaden för ankar vid Kanalöarna
Likväl var inte allting svart för Frankrike – de franska torpedbåtssvärmarna som hela tiden patrullerade Atlanten ställde till med stora skador på brittiska, nordtyska och amerikanska handelsfartyg, även om införandet av snabbare jagare och spaningsluftskepp sänkte medellivslängden hos torpedbåtsbesättningarna till cirka en månad. Samtidigt höll de franska vetenskapsmännen och taktikerna på att utveckla komponenterna till en helt ny typ av krigföring.
Ledande för den här utvecklingen var den 56–årige brigadgeneralen Jean-Baptiste Eugène Estienne. Estienne hade gått in i kriget som regementsbefälhavare inom artilleriet, och tidigt börjat dra slutsatser om skyttegravskriget och vad som kunde göras för att bryta dödläget. Han skrev en promemoria i ämnet år 1915, men den arkiverades, mestadels eftersom den franska generalstaben fortfarande var säker på att vinna kriget ganska fort, samt att de inte tålde kritik från de lägre officerarna. Likväl fortsatte Estiennes stjärna att stiga, och han blev snart brigadgeneral inom artilleriet, och då kunde man inte längre blunda för hans idéer.
Sent år 1916 började fransmännen inse att de var tvungna att bryta dödläget fort innan Österrike-Ungern kollapsade och den franska ekonomin och industrin gick i botten. Därför dammade man åter av Estiennes idéer, och han sattes högt upp i den franska generalstaben, där han fick uppdraget att förbereda Weserarmén för den planerade offensiven 1917. Inledningsvis gick arbetet trögt för den nyblivne stabsmedlemmen, som mötte motstånd från flera håll, inte minst från Patrice MacMahon III, som trots sin brakförlust i Brandenburg när kriget var nytt hade stort inflytande i generalstaben, mestadels på grund av vem hans far och farfar varit.
Jean-Baptiste Estienne inledde en ny era inom krigföringen
Med Joffres hjälp lyckades dock Estienne neutralisera det gamla gardet och börja göra vettiga saker istället. Enligt Jean-Baptiste var hela idén om ett enormt artilleribombardemang följt av en offensiv på bred front helt felaktig – artilleribombardemanget tjänade endast till att varna fienden om var offensiven skulle sättas in, och den breda framryckningen började stappla så fort någon del av den mötte hårdare motstånd.
Estiennes idéer bestod istället av ett ytterst kort artilleribombardemang, följt av framryckningar av enheter på de sträckor av linjen som tidigare visat sig vara svaga – den så kallade Point de Rupture. Enheternas befälhavare skulle ha en mycket större handlingsfrihet än vad han haft tidigare, och fick genomföra sina order såsom han fann bäst. Stötte en trupp på en hårt försvarad fientlig position skulle den inte försöka anfalla och inta den till vilket pris som helst, något som varit fallet tidigare, utan istället passera den och låta efterföljande trupper som utnyttjade de hål som de främre chocktrupperna slagit i linjen ta hand om den nu isolerade ställningen.
Estienne insåg dock att detta såg bra ut på pappret, men att det skulle vara svårt att åstadkomma i praktiken, särskilt med den utrustning som den franska armén förfogade över 1916. Han inledde därför ett antal forskningsprojekt för att effektivisera den franska armén. Vissa blev ganska lyckade, som k-pisten PM17 och den lätta eldkastaren, medan andra som ett försök till ”gaskastare” övergavs på det experimentella stadiet.
Nordtysk soldat med erövrad PM17
Det som dock kom att revolutionera kriget och lade grunden för samtliga krig från och med 1916 var dock Stormvagnen. Idén om en stormvagn var inte ny – 1915 hade William Foster & Co på uppdrag av den brittiska generalstaben lagt fram ett förslag till en stormvagnsliknande maskin med namnet ”Little Willie”. Idén förkastades dock av den brittiska armén med motivationen att vagnen inte var anpassad till den svåra terrängen i Bretagne, där större delen av den brittiska armén kämpade, och idén om en stormvagn lades i träda.
De brittiska planerna hade i sinom tid via franska kontakter inom den brittiska generalstaben nått till Paris, där de studerades och förkastades som opraktisk, och samlade damm i arkiven ända tills Estienne började intressera sig för bepansrade fordon. Ritningarna grävdes ut ur arkiven och levererades till vapentillverkaren Schneider, med order om att tillverka en prototyp som skulle klara modern krigföring och effektivt klara av vad som tidigare varit kavalleriets roll: att utnyttja en genombrytning.
Schneider CA1
Resultatet blev Schneider CA1, en tung och ganska otymplig stormvagn, som dock blev världens första operativa pansarfordon. Problemet var bara att maxhastigheten var 8 kilometer i timmen, och beväpningen med en 75 mm kanon och två maskingevär löjligt svag. Hastighetsbegränsningen samt det faktum att den i mångt och mycket primitiva maskinen skulle ta sig fram över obanad terräng gjorde det svårt för monstrositeterna att hålla takt med infanteriet när en genombrytning väl uppnåtts.
Den psykologiska verkan hos dessa stormvagnar var dock mycket större än deras eldkraft. Deras osårbarhet för handeldvapen och det faktum att soldater aldrig tidigare sett något liknande gjorde att de som utsattes för dessa ”landslagskepp” snabbt flydde. Oturligt nog för fransmännen ställde den brittiska blockaden till det för produktionen av Scheiderstormvagnen, och endast cirka 200 producerades totalt innan den officiellt utrangerades till förmån för den lättare Renault FT-19.
Renault FT-19 var mycket bättre än den äldre CA1, men bara ett fåtal byggdes innan krigsslutet
Likväl var Estiennes idéer lovande, och när soldater utrustade med hans k-pistar, lätta maskingevär och eldkastare (men utan stormvagnar) ryckte fram i Valle d’Aosta i de italienska alperna i mars 1917 lyckades de rycka fram hela tre mil fågelvägen och nådde nästan fram till Aosta innan de stoppades av hastigt framförda italienska reserver. Detta resultat uppnåddes med förhållandevis lätta förluster, och den franska generalstaben förflyttade snabbt soldater och stormvagnar norrut mot Weser. Det var ont om tid – amerikanska trupper höll på att anlända i Bretagne och Nordtyskland, och en nyligen utgiven hemlig rapport visade att Frankrike endast var några få månader från allvarlig matbrist.
Det här var Frankrikes sista chans. Misslyckades de var kriget över.