-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Jag håller på att jobbar med nästa del, och jag skulle ha haft den uppe vid det här laget om imageshack inte strejkade. 
Zuckergußgebäck said:Jag håller på att jobbar med nästa del, och jag skulle ha haft den uppe vid det här laget om imageshack inte strejkade.
Skaff Photobucket!
Är det allvarligt talat meningen att det ska ta så länga att ladda upp dj*vla bild till Photobucket?
det funkade bra (så bra det nu någonsin funkar) innan idag, men det hjälper väl inte så mycket
använd någon annan då, det finns ju hur många bildhostare som helst
EDIT, whoops, fel datum
använd någon annan då, det finns ju hur många bildhostare som helst
EDIT, whoops, fel datum
DEL XLVII
Den Nordtyska Federationen hade ända sedan den stora reformen år 1885 varit ett ganska stabilt land, där konservativa och liberala regeringar växlade vid makten med jämna mellanrum. Valet 1915 var inget undantag. Liberalen och pacifisten Ludwig Quidde hade mött det kommande kriget oförberett – under hans styra hade den nordtyska krigsmakten visserligen svällt, men han tvekade på det bästa sättet att förhålla sig till de allt större åskmolnen i Europa, något som resulterade i att armén inte började mobilisera förrän en vecka efter de franska trupperna var över gränsen, och då hade den nordtyska infrastrukturen allvarligt skadats.
Innan von Hindenburg lyckades hindra fransmännen vid Elbe i november 1914 hade de nästan lyckats inta Berlin. Trots att staden räddades, och fransmännen tvingades retirera tillbaka till Weser hade Quiddes rykte allvarligt skadats till den grad att det Liberala Folkpartiet beslutade att inte föra fram honom, den sittande presidenten, som kandidat till presidentposten 1915 – ett fenomen som aldrig tidigare uppvisats i Federationen.
Den nye presidenten
I juni 1915 nominerade det liberala partiet istället Nationalliberalen Gustav Stresemann som presidentkandidat. Quidde uteslöts inte från partiet, men skickades från och med nu fram till sin död 1941 långt bort från rampljuset. De konservativa lovade å andra sidan att föra kriget bättre än liberalerna (en inte alltför svår uppgift, med tanke på den senaste tidens händelser) och nominerade den före detta militären Franz von Papen som sin kandidat.
Valet i december 1915 var en ganska enkel händelse – de liberala väljarna splittrades och röstade antingen konservativt eller socialistiska, faktum är att valet 1915 var det första valet i vilket socialisterna fick fler röster än liberalerna, även om övertaget var marginellt. Den stora splittringen inom de liberala leden innebar att Franz von Papen snart kunde utses till valets vinnare. I sitt installationstal svor von Papen att trycka ut alla fiender från Federationens gränser innan 1916 års slut, och som en konsekvens beordrade han von Hindenburg att öka upp operationerna runt Elbe, samtidigt som han skapade en helt ny armékår – Arméekorps Schlesien under befäl av August von Mackensen, till vilken ett stort antal nymobiliserade divisioner och ett antal veteranenheter från von Hindenburgs offensiv mot Weser.
Mackensen genomförde flertalet operationer under 1916, särskilt i områdena runt Liegnitz i norr och Oppeln i söder. Dessa operationer lyckades inte helt trycka ut österrikarna från Schlesien, men gjorde stora framsteg, särskilt efter förvirringen efter Rumäniens inträde i kriget och Franz-Josef Is död.
En tysk pontonbro över Weser bakom brohuvudet
I väster misslyckades dock von Hindenburg att tillfoga fransmännen några större nederlag. I slaget vid Paderborn, vilket genomfördes tillsammans med britternas framryckningar i slaget vid Berrien förlorade tyskarna närmare 700 000 man mot fransmännens 500 000 under strider som varade hela året. Von Hindenburg lyckades dock erövra ett flera mil brett och på sina ställen flera kilometer djupt brohuvud på Wesers västra bank innan anfallet fastnade i förberedda franska positioner. Ytterligare dåliga nyheter kom från den södra fronten, där sydtyska armén hade utnyttjat det faktum att större delen av federationens trupper var upptagna antingen vid Weser eller vid Oder för att anfalla och återta Darmstadt och därmed hota Frankfurt-am-Main. Trupper skickades hastigt från Weserfronten, och en enorm prestigeförlust för Federationen kunde undvikas.
Dubbelmonarkin Österrike-Ungern, som redan var ytterst fragilt efter de spektakulära förlusterna i Transsylvanien tidigare på året utsattes i november 1916 för ytterligare ett dråpslag då Franz Josef I, kejsare sedan 1848 avled. Han efterträddes av sin brorson Franz Ferdinand, som redan visat prov på att vara en lovande fältherre under striderna i Galizien.
Franz Josef I
Franz, vars planerade Sarajevoresa ställdes in i april på grund av krigsutbrottet var kanske inte den mest älskade personen i Donaumonarkin. Hans högst kontroversiella kärleksgiftermål med den lågadliga grevinnan Sophie von Chotek ledde till protester från så vitt skilda människor som påve Leo II, Nikolaus II av Ryssland och Napoleon IV av Frankrike. Till och med Franz Josef var emot giftermålet, som satte den österrikiska adeln emot kronprinsen. Slutligen kom man fram till en kompromiss där Franz Ferdinand skulle få gifta sig med Sophie, men äktenskapet skulle bli morganatiskt, dvs deras barn skulle inte ha arvsrätt.
Vidare hade Franz Ferdinand idéer om att skapa en Habsburgsk Federation i hopp om att kunna krossa panslavismen i sin linda. Ungrarna såg inte med blida ögon på detta, eftersom de såg varje försök att göra dubbelmonarkin till en trippelmonarki allvarligt skulle kringskära deras makt, något som också var sant.
Kejsar Franz III
Kejsar Franz III, som Franz Ferdinand kallade sig var dock fast besluten att skapa en Donaufederation, och år 1917 års Ausgleichomförhandlingar blev svåra och besvärliga. Kejsaren lyckades slutligen få igenom skapandet av en trippelmonarki där serberna var likställda – Donaufederationen fick vänta. Detta skedde dock under högljudda protester från de ungerska delegaterna, och när Franz III tillkännagav sin avsikt att annektera Serbien, Montenegro och Albanien för att slå ihop dem med Bosnien och ett från Ungern bortslitet Kroatien till ”Kungadömet Balkan”, ett tredje kungadöme inom staten gick en våg av upplopp genom Ungern.
Trippelmonarkins nya flagga
Den ungerska armén gjorde myteri och vägrade slåss, något som i längden kunde få hela fronten att kollapsa, något som också skedde under andra halvan av 1917. Situationen stabiliserades inte förrän Franz III lyckades få över ungrarna på sin sida genom frikostiga politiska eftergifter, vilka skulle träda i kraft efter kriget. Skadan var dock redan skedd – de ryska, rumänska och tyska arméerna hade tillsammans lyckats tränga fram stora sträckor genom de luckor i fronten som skapats av den deserterande ungerska armén och hotade Budapest. Tyska trupper var farligt nära att ta sig över Sudeterna och bryta in på den böhmiska slätten, något som troligtvis skulle leda till att Prag föll. Det var därför endast Franz IIIs kohandel som höll ihop landet så att det fick se ännu ett år.
Inte för att det året var mycket att se…
Den Nordtyska Federationen hade ända sedan den stora reformen år 1885 varit ett ganska stabilt land, där konservativa och liberala regeringar växlade vid makten med jämna mellanrum. Valet 1915 var inget undantag. Liberalen och pacifisten Ludwig Quidde hade mött det kommande kriget oförberett – under hans styra hade den nordtyska krigsmakten visserligen svällt, men han tvekade på det bästa sättet att förhålla sig till de allt större åskmolnen i Europa, något som resulterade i att armén inte började mobilisera förrän en vecka efter de franska trupperna var över gränsen, och då hade den nordtyska infrastrukturen allvarligt skadats.
Innan von Hindenburg lyckades hindra fransmännen vid Elbe i november 1914 hade de nästan lyckats inta Berlin. Trots att staden räddades, och fransmännen tvingades retirera tillbaka till Weser hade Quiddes rykte allvarligt skadats till den grad att det Liberala Folkpartiet beslutade att inte föra fram honom, den sittande presidenten, som kandidat till presidentposten 1915 – ett fenomen som aldrig tidigare uppvisats i Federationen.
Den nye presidenten
I juni 1915 nominerade det liberala partiet istället Nationalliberalen Gustav Stresemann som presidentkandidat. Quidde uteslöts inte från partiet, men skickades från och med nu fram till sin död 1941 långt bort från rampljuset. De konservativa lovade å andra sidan att föra kriget bättre än liberalerna (en inte alltför svår uppgift, med tanke på den senaste tidens händelser) och nominerade den före detta militären Franz von Papen som sin kandidat.
Valet i december 1915 var en ganska enkel händelse – de liberala väljarna splittrades och röstade antingen konservativt eller socialistiska, faktum är att valet 1915 var det första valet i vilket socialisterna fick fler röster än liberalerna, även om övertaget var marginellt. Den stora splittringen inom de liberala leden innebar att Franz von Papen snart kunde utses till valets vinnare. I sitt installationstal svor von Papen att trycka ut alla fiender från Federationens gränser innan 1916 års slut, och som en konsekvens beordrade han von Hindenburg att öka upp operationerna runt Elbe, samtidigt som han skapade en helt ny armékår – Arméekorps Schlesien under befäl av August von Mackensen, till vilken ett stort antal nymobiliserade divisioner och ett antal veteranenheter från von Hindenburgs offensiv mot Weser.
Mackensen genomförde flertalet operationer under 1916, särskilt i områdena runt Liegnitz i norr och Oppeln i söder. Dessa operationer lyckades inte helt trycka ut österrikarna från Schlesien, men gjorde stora framsteg, särskilt efter förvirringen efter Rumäniens inträde i kriget och Franz-Josef Is död.
En tysk pontonbro över Weser bakom brohuvudet
I väster misslyckades dock von Hindenburg att tillfoga fransmännen några större nederlag. I slaget vid Paderborn, vilket genomfördes tillsammans med britternas framryckningar i slaget vid Berrien förlorade tyskarna närmare 700 000 man mot fransmännens 500 000 under strider som varade hela året. Von Hindenburg lyckades dock erövra ett flera mil brett och på sina ställen flera kilometer djupt brohuvud på Wesers västra bank innan anfallet fastnade i förberedda franska positioner. Ytterligare dåliga nyheter kom från den södra fronten, där sydtyska armén hade utnyttjat det faktum att större delen av federationens trupper var upptagna antingen vid Weser eller vid Oder för att anfalla och återta Darmstadt och därmed hota Frankfurt-am-Main. Trupper skickades hastigt från Weserfronten, och en enorm prestigeförlust för Federationen kunde undvikas.
Dubbelmonarkin Österrike-Ungern, som redan var ytterst fragilt efter de spektakulära förlusterna i Transsylvanien tidigare på året utsattes i november 1916 för ytterligare ett dråpslag då Franz Josef I, kejsare sedan 1848 avled. Han efterträddes av sin brorson Franz Ferdinand, som redan visat prov på att vara en lovande fältherre under striderna i Galizien.
Franz Josef I
Franz, vars planerade Sarajevoresa ställdes in i april på grund av krigsutbrottet var kanske inte den mest älskade personen i Donaumonarkin. Hans högst kontroversiella kärleksgiftermål med den lågadliga grevinnan Sophie von Chotek ledde till protester från så vitt skilda människor som påve Leo II, Nikolaus II av Ryssland och Napoleon IV av Frankrike. Till och med Franz Josef var emot giftermålet, som satte den österrikiska adeln emot kronprinsen. Slutligen kom man fram till en kompromiss där Franz Ferdinand skulle få gifta sig med Sophie, men äktenskapet skulle bli morganatiskt, dvs deras barn skulle inte ha arvsrätt.
Vidare hade Franz Ferdinand idéer om att skapa en Habsburgsk Federation i hopp om att kunna krossa panslavismen i sin linda. Ungrarna såg inte med blida ögon på detta, eftersom de såg varje försök att göra dubbelmonarkin till en trippelmonarki allvarligt skulle kringskära deras makt, något som också var sant.
Kejsar Franz III
Kejsar Franz III, som Franz Ferdinand kallade sig var dock fast besluten att skapa en Donaufederation, och år 1917 års Ausgleichomförhandlingar blev svåra och besvärliga. Kejsaren lyckades slutligen få igenom skapandet av en trippelmonarki där serberna var likställda – Donaufederationen fick vänta. Detta skedde dock under högljudda protester från de ungerska delegaterna, och när Franz III tillkännagav sin avsikt att annektera Serbien, Montenegro och Albanien för att slå ihop dem med Bosnien och ett från Ungern bortslitet Kroatien till ”Kungadömet Balkan”, ett tredje kungadöme inom staten gick en våg av upplopp genom Ungern.
Trippelmonarkins nya flagga
Den ungerska armén gjorde myteri och vägrade slåss, något som i längden kunde få hela fronten att kollapsa, något som också skedde under andra halvan av 1917. Situationen stabiliserades inte förrän Franz III lyckades få över ungrarna på sin sida genom frikostiga politiska eftergifter, vilka skulle träda i kraft efter kriget. Skadan var dock redan skedd – de ryska, rumänska och tyska arméerna hade tillsammans lyckats tränga fram stora sträckor genom de luckor i fronten som skapats av den deserterande ungerska armén och hotade Budapest. Tyska trupper var farligt nära att ta sig över Sudeterna och bryta in på den böhmiska slätten, något som troligtvis skulle leda till att Prag föll. Det var därför endast Franz IIIs kohandel som höll ihop landet så att det fick se ännu ett år.
Inte för att det året var mycket att se…
Last edited:
JA, de goda får stärkta positioner, och österrike går åt helvette (antar i alla fall det, med tanke på slutet)
toppen zucker!
toppen zucker!
Zuckergußgebäck said:
Trippelmonarkins nya flagga
Nå trenger vi bare litt gult så har vi en papegøye.
BOO! HISS!Zuckergußgebäck said:
Istället för att Kroatien tog hand om alla områden befolkade av sydslaver inom Ö-U, som faktiskt var planerat. Sen kunde Serbien bli en Österrikisk lydstat och få Makedonien, Montenegro och kanske Albanien. Det känns lite mer realistiskt.
Österrike följer sin franska föreild och annekterar allt som finns in dess vägSling Shot said:BOO! HISS!
Istället för att Kroatien tog hand om alla områden befolkade av sydslaver inom Ö-U, som faktiskt var planerat. Sen kunde Serbien bli en Österrikisk lydstat och få Makedonien, Montenegro och kanske Albanien. Det känns lite mer realistiskt.
detta är ju Franz Ferdinand, han kanske hade andra planerSling Shot said:BOO! HISS!
Istället för att Kroatien tog hand om alla områden befolkade av sydslaver inom Ö-U, som faktiskt var planerat. Sen kunde Serbien bli en Österrikisk lydstat och få Makedonien, Montenegro och kanske Albanien. Det känns lite mer realistiskt.
Jag skrev Franz Ferdinands planer.Flooper X said:detta är ju Franz Ferdinand, han kanske hade andra planer
Zuckergußgebäck said:
En historia om Balkan said:
Här ser vi också att kroater, slovener och muslimer inte ville styras av serber.
nu börjar jag gilla österrike ju,dumma Sling Shot som bryter upp min fina onda-goda bild om Österrike förlorar, kommer de då att splittrade så som de blev historiskt, eller kommer de bara att bli av med landområden?
Det får vi se. Jag antar att det inte är i Nikolaus IIs intressen att se ett sort land på Balkan, vilket kan hota hans intressen. Har ni invändningar får ni säga dem.