-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Zuckergußgebäck said:Det hjälper att ha fem armar.
Allvarligt talat har jag ingen aning själv.
Hra du fem tangentbord också? :rofl:
Jag vill bara säga att det här inte är dött, och jag skriver några rader per dag i en långsam, sävlig takt. Gud ska veta att kriget i Quebec är det mest intressanta som finns, men det är viktigt för framtiden.
DEL XLIV
Duplessis första misstag i upproret var en händelse som gick ner i historien som ”slaget vid Van Buren”. När New Brunswick gjorde uppror mot Kanada och gick med kungadömet Quebec fanns det fortfarande ett stort antal protestanter som fortfarande var lojala mot den brittiska kronan. För att skydda sig mot angrepp från BPBs milismän beväpnade de sig och inledde en ojämn kamp mot katolikerna – det bör dock nämnas att dessa lojalister inte heller var främmande för att använda våld och terror.
De flesta tvingades snart ge upp inför det folkliga uppbådet lett av BPB, men en grupp på omkring 100 lojalister runt staden St. Leonard fortsatte kämpa. Den sextonde augusti anfölls de av en större styrka katolska milismän och tvingades retirera över Saint John River in i USA. Tvärs över floden fanns staden Van Buren, där lojalisterna tog skydd undan fienden.
Dagen därpå krävde den katolska milisen att lojalisterna skulle ge upp, samt att Van Burens stadsledning skulle lämna ut dem. Van Burens stadsledning – en protestantisk församling – vägrade tillsammans med lojalisterna, och klockan elva korsade katolikerna floden och invaderade USA. Lojalisterna tvingades fly söderut mot Caribou med katolikerna tätt efter sig. Runt klockan tre förstärktes lojalisterna av enheten 1st Maine Heavy Artillery från statens nationalgarde, och tillsammans lyckades de återta Van Buren, dock inte förrän BPBs lokale ledare beordrat att staden skulle brännas ner.
Van Buren efter att BPB dragit sig ut ur Maine
Slaget om Van Buren samt Pancho Villas räd mot New Mexico tidigare på året gjorde att president Woodrow Wilsons politik – åtminstone utåt – om att hålla Amerika ur kriget förlorade ansiktet, och de mer jingoistiska republikanerna vädrade morgonluft.
Valet i november 1916 var en mycket jämn affär, och det sägs att Woodrow Wilson gått och lagt sig innan rösterna i Kalifornien och Washington räknats i tron att han skulle vinna de staterna och därmed segra i valet. Oturligt nog för honom räknades rösterna klart medan han låg och snusade, vilka visade att Republikanernas Charles Evan Hughes vunnit de staterna med en smal marginal, något som gav honom 25 fler elektorsröster än Wilson.
En reporter lär ha ringt till Wilsons hus för att få en intervju med honom efter den överraskade förlusten, och fått höra att ”presidenten sover”. Reportern svarade då sarkastiskt: ”när han vaknar, tala då om för honom att han inte längre är president”.
Hughes inledde sin presidentperiod med att förklara att ”de provokationer som utgått från Quebec och Mexico inte längre kan fortsätta” och utlova hårdare tag mot fienden, något som applåderades av båda Sam Hughes och Storbritanniens premiärminister Asquith. Duplessis kommenterade det inte, men lär ha sagt till en medarbetare att ”kommer amerikanerna är vi förlorade”.
Hughes satte sig omedelbart i förhandlingar med Asquith och Sam Hughes om ett eventuellt samarbete och en kombinerad offensiv mot Quebec. Oturligt nog var den brittiska armén fastlåst i Bretagne, och kunde inte förflyttas till Nordamerika förrän French bestämt sig för att avbryta offensiven. Under starkt tryck både från den brittiska regeringen samt det faktum att vintern närmade sig avbröt French sin offensiv i oktober 1916, vilket tillät både brittiska och kanadensiska trupper att skeppas över Atlanten till USA.
Valet i USA var en ödesdiger händelse för Frankrike
De första anglokanadensiska trupperna landsteg i Boston den tredje januari 1917 efter en resa som varat flera veckor, och gjorde sig genast hemmastadda där – till många amerikanska mödrars förfäran. Samtidigt som britterna roade sig hölls diskussioner på högsta nivå mellan den amerikanske överbefälhavaren Generalmajor Tasker H Bliss, befälhavaren över de amerikanska styrkorna i Maine John ”Black Jack” Pershing samt befälhavaren över den Brittisk-Kanadensiska Armékåren (BCAC) Julian Byng.
Samtliga parter var överens om att upproret skulle kunna krossas genom att man intog Quebec, Montreal, Ottawa och Halifax, men exakt hur detta skulle ske var man oense om. Pershing och Bliss ville att britterna skulle inta Newfoundland och Anticosti Island för att sedan genomföra amfibiska operationer i St. Lawrencegolfen, samtidigt som amerikanska styrkor ryckte fram på linjen Ottawa-Montreal-Quebec samt in i New Brunswick.
Britterna villa å andra sidan inte begränsa sig till en sådan biroll, utan krävde att få delta i anfallet norrut, åtminstone det in i New Brunswick. Förhandlingarna låstes, och det var inte förrän den sjuttonde som president Hughes lyckades medla fram en lösning – britterna skulle landstiga på New Foundland och Anticosti Island, men också i södra Nova Scotia samt följa med anfallet in i New Brunswick med två brigader.
Julian Byng förde befäl över de brittiska styrkorna i Nordamerika
Anfallet fick dock vänta tills de värsta vinterstormarna lagt sig, så att de brittiska trupperna skulle kunna landstiga vid sina mål, och det var därför inte förrän den femte februari som invasionsflottorna seglade mot Nova Scotia och Newfoundland. Den sjöburna invasionen inleddes den sjunde februari, då brittiska trupper landsteg tre kilometer söder om Lower Woods Harbour i Nova Scotia – en aktiuon som följdes dagen därpå med en invasion på en tretton kilometer långt kuststräcka mellan Channel-port Aux Basqeus och Cape Ray på Newfoundland.
För en gångs skull i detta krig gick allt som planerat – BPBs närvaro på Newfoundland var svag, och de milismän som fanns i Nova Scotia hade förflyttats västerut för att möta hotet från Sam Hughes kanadensare. Tillsammans tillät detta britterna att nå sina krigsmål enligt schemat – Yarmouth intogs efter en vecka, och Newfoundland förklarades säkrat efter två – vissa motstånd från BPB fortsatte att glöda i de inre delarna av ön, men med kusten säkrad kunde britterna fortsätta mot Anticosti Island och landstiga vid fem skyddade bukter vid öns nordöstra kust. Anticosti Island föll också utan större motstånd.
Under tiden hade amerikanska trupper dragits samman vid gränsen till Quebec, och den nyskapade Amerikanska Kanadensiska Expeditionskåren (AEFC) stod redo att invadera den upproriska provinsen. Pershing hade satt upp sitt högkvarter i Massena, endast fyra kilometer från gränsen, och planerade att därifrån inta Ottawa tillsammans med Hughes kanadensiska frivilliga. Anfallet skulle börja den tionde februari.
Amerikanska trupper i Ogdensburg
Den tionde februari 1917 öppnade amerikanskt artilleri upp mot de Quebecoisiska ställningarna norr om St. Lawrencefloden. Bombardemanget pågick hela den dagen och nästa, och det var inte förrän den tolfte som amerikanerna kunde börja korsa floden vid staden Ogdensburg, fem mil söder om Massena. Huvudmålet för anfallet var att inta Prescott, staden tvärs över floden från Massena för att sedan fortsätta norrut mot Ottawa.
Här gick det dock inte så lätt som tidigare – BPBs milismän var kanske inte särskilt erfarna, men vad de saknade i erfarenhet i utrustning tog de igen i antal och fanatism. Mot slutet på den första dagen hade amerikanerna lyckats avancera en bit bortom Prescott, men inte särskilt mycket längre – fientliga massangrepp och fanatiskt motstånd hade förhindrat dem att utnyttja den mark de tagit.
För varje amerikan som dött hade dock flertalet milismän dött i de massanfall som kom att karakterisera kriget i Quebec under 1917, och allteftersom BPBs led tunnades ut ryckte amerikanerna och deras brittisk-kanadensiska allierade fram.
Napoleon IV, som en vecka tidigare accepterat Quebecs inbjudan att ta tronen som kung över Quebec lär ha reagerat häftigt när han fick höra att amerikanerna invaderat hans nya kungarike, och krävde omedelbart att den franska diplomatkåren skulle förklara USA krig. Generalstabschefen Joseph Joffre och Gabriel Hanotaux försökte båda få Napoleon IV att ändra mening – att få USA som fiende kunde inte leda till någonting bra, särskilt som Frankrikes resurser höll på att sträckas mycket längre än vad de egentligen borde.
Det franska kabinettet avrådde Napoleon IV från att förklara krig
Napoleon IV vägrade dock lyssna till förnuftets – eller i alla fall sina militärer och diplomaters – röst, och gick så långt som att säga att om inte diplomatkåren förklarade krig skulle han själv göra det på Place de la Concorde. Det blev återigen som kejsaren ville, och den femtonde februari 1917 förklarade Frankrike krig mot USA.
Detta hindrade dock inte krigets skeende i Amerika, och efter hårda strider intogs Ottawa av amerikansk-kanadensiska trupper i april, och Halifax några dagar senare. Britterna landsteg vid St. Lawrencegolfen och ryckte fram mot Quebec, samtidigt som amerikanerna bombarderade Montreal. Det organiserade BPB-motståndet bröt ner i maj, och den trettonde samma månad gick Duplessis ombord på en fransk torpedbåt, vilken tog honom och delar av hans stab till Frankrike.
Duplessis flykt signalerade dock inte helt slutet på kriget – milismännen flydde städerna och fortsatte en gerillakampanj mot fienden, understödda av den fransktalande befolkningen, något som skulle kräva stora amerikanska truppinsatser under resten av kriget. Dock ledde segern i Quebec till att Bliss kunde börja dra upp planer för ett amerikanskt ingripande i Europa, vilket skulle få djupgående konsekvenser för Frankrike.
Duplessis första misstag i upproret var en händelse som gick ner i historien som ”slaget vid Van Buren”. När New Brunswick gjorde uppror mot Kanada och gick med kungadömet Quebec fanns det fortfarande ett stort antal protestanter som fortfarande var lojala mot den brittiska kronan. För att skydda sig mot angrepp från BPBs milismän beväpnade de sig och inledde en ojämn kamp mot katolikerna – det bör dock nämnas att dessa lojalister inte heller var främmande för att använda våld och terror.
De flesta tvingades snart ge upp inför det folkliga uppbådet lett av BPB, men en grupp på omkring 100 lojalister runt staden St. Leonard fortsatte kämpa. Den sextonde augusti anfölls de av en större styrka katolska milismän och tvingades retirera över Saint John River in i USA. Tvärs över floden fanns staden Van Buren, där lojalisterna tog skydd undan fienden.
Dagen därpå krävde den katolska milisen att lojalisterna skulle ge upp, samt att Van Burens stadsledning skulle lämna ut dem. Van Burens stadsledning – en protestantisk församling – vägrade tillsammans med lojalisterna, och klockan elva korsade katolikerna floden och invaderade USA. Lojalisterna tvingades fly söderut mot Caribou med katolikerna tätt efter sig. Runt klockan tre förstärktes lojalisterna av enheten 1st Maine Heavy Artillery från statens nationalgarde, och tillsammans lyckades de återta Van Buren, dock inte förrän BPBs lokale ledare beordrat att staden skulle brännas ner.
Van Buren efter att BPB dragit sig ut ur Maine
Slaget om Van Buren samt Pancho Villas räd mot New Mexico tidigare på året gjorde att president Woodrow Wilsons politik – åtminstone utåt – om att hålla Amerika ur kriget förlorade ansiktet, och de mer jingoistiska republikanerna vädrade morgonluft.
Valet i november 1916 var en mycket jämn affär, och det sägs att Woodrow Wilson gått och lagt sig innan rösterna i Kalifornien och Washington räknats i tron att han skulle vinna de staterna och därmed segra i valet. Oturligt nog för honom räknades rösterna klart medan han låg och snusade, vilka visade att Republikanernas Charles Evan Hughes vunnit de staterna med en smal marginal, något som gav honom 25 fler elektorsröster än Wilson.
En reporter lär ha ringt till Wilsons hus för att få en intervju med honom efter den överraskade förlusten, och fått höra att ”presidenten sover”. Reportern svarade då sarkastiskt: ”när han vaknar, tala då om för honom att han inte längre är president”.
Hughes inledde sin presidentperiod med att förklara att ”de provokationer som utgått från Quebec och Mexico inte längre kan fortsätta” och utlova hårdare tag mot fienden, något som applåderades av båda Sam Hughes och Storbritanniens premiärminister Asquith. Duplessis kommenterade det inte, men lär ha sagt till en medarbetare att ”kommer amerikanerna är vi förlorade”.
Hughes satte sig omedelbart i förhandlingar med Asquith och Sam Hughes om ett eventuellt samarbete och en kombinerad offensiv mot Quebec. Oturligt nog var den brittiska armén fastlåst i Bretagne, och kunde inte förflyttas till Nordamerika förrän French bestämt sig för att avbryta offensiven. Under starkt tryck både från den brittiska regeringen samt det faktum att vintern närmade sig avbröt French sin offensiv i oktober 1916, vilket tillät både brittiska och kanadensiska trupper att skeppas över Atlanten till USA.
Valet i USA var en ödesdiger händelse för Frankrike
De första anglokanadensiska trupperna landsteg i Boston den tredje januari 1917 efter en resa som varat flera veckor, och gjorde sig genast hemmastadda där – till många amerikanska mödrars förfäran. Samtidigt som britterna roade sig hölls diskussioner på högsta nivå mellan den amerikanske överbefälhavaren Generalmajor Tasker H Bliss, befälhavaren över de amerikanska styrkorna i Maine John ”Black Jack” Pershing samt befälhavaren över den Brittisk-Kanadensiska Armékåren (BCAC) Julian Byng.
Samtliga parter var överens om att upproret skulle kunna krossas genom att man intog Quebec, Montreal, Ottawa och Halifax, men exakt hur detta skulle ske var man oense om. Pershing och Bliss ville att britterna skulle inta Newfoundland och Anticosti Island för att sedan genomföra amfibiska operationer i St. Lawrencegolfen, samtidigt som amerikanska styrkor ryckte fram på linjen Ottawa-Montreal-Quebec samt in i New Brunswick.
Britterna villa å andra sidan inte begränsa sig till en sådan biroll, utan krävde att få delta i anfallet norrut, åtminstone det in i New Brunswick. Förhandlingarna låstes, och det var inte förrän den sjuttonde som president Hughes lyckades medla fram en lösning – britterna skulle landstiga på New Foundland och Anticosti Island, men också i södra Nova Scotia samt följa med anfallet in i New Brunswick med två brigader.
Julian Byng förde befäl över de brittiska styrkorna i Nordamerika
Anfallet fick dock vänta tills de värsta vinterstormarna lagt sig, så att de brittiska trupperna skulle kunna landstiga vid sina mål, och det var därför inte förrän den femte februari som invasionsflottorna seglade mot Nova Scotia och Newfoundland. Den sjöburna invasionen inleddes den sjunde februari, då brittiska trupper landsteg tre kilometer söder om Lower Woods Harbour i Nova Scotia – en aktiuon som följdes dagen därpå med en invasion på en tretton kilometer långt kuststräcka mellan Channel-port Aux Basqeus och Cape Ray på Newfoundland.
För en gångs skull i detta krig gick allt som planerat – BPBs närvaro på Newfoundland var svag, och de milismän som fanns i Nova Scotia hade förflyttats västerut för att möta hotet från Sam Hughes kanadensare. Tillsammans tillät detta britterna att nå sina krigsmål enligt schemat – Yarmouth intogs efter en vecka, och Newfoundland förklarades säkrat efter två – vissa motstånd från BPB fortsatte att glöda i de inre delarna av ön, men med kusten säkrad kunde britterna fortsätta mot Anticosti Island och landstiga vid fem skyddade bukter vid öns nordöstra kust. Anticosti Island föll också utan större motstånd.
Under tiden hade amerikanska trupper dragits samman vid gränsen till Quebec, och den nyskapade Amerikanska Kanadensiska Expeditionskåren (AEFC) stod redo att invadera den upproriska provinsen. Pershing hade satt upp sitt högkvarter i Massena, endast fyra kilometer från gränsen, och planerade att därifrån inta Ottawa tillsammans med Hughes kanadensiska frivilliga. Anfallet skulle börja den tionde februari.
Amerikanska trupper i Ogdensburg
Den tionde februari 1917 öppnade amerikanskt artilleri upp mot de Quebecoisiska ställningarna norr om St. Lawrencefloden. Bombardemanget pågick hela den dagen och nästa, och det var inte förrän den tolfte som amerikanerna kunde börja korsa floden vid staden Ogdensburg, fem mil söder om Massena. Huvudmålet för anfallet var att inta Prescott, staden tvärs över floden från Massena för att sedan fortsätta norrut mot Ottawa.
Här gick det dock inte så lätt som tidigare – BPBs milismän var kanske inte särskilt erfarna, men vad de saknade i erfarenhet i utrustning tog de igen i antal och fanatism. Mot slutet på den första dagen hade amerikanerna lyckats avancera en bit bortom Prescott, men inte särskilt mycket längre – fientliga massangrepp och fanatiskt motstånd hade förhindrat dem att utnyttja den mark de tagit.
För varje amerikan som dött hade dock flertalet milismän dött i de massanfall som kom att karakterisera kriget i Quebec under 1917, och allteftersom BPBs led tunnades ut ryckte amerikanerna och deras brittisk-kanadensiska allierade fram.
Napoleon IV, som en vecka tidigare accepterat Quebecs inbjudan att ta tronen som kung över Quebec lär ha reagerat häftigt när han fick höra att amerikanerna invaderat hans nya kungarike, och krävde omedelbart att den franska diplomatkåren skulle förklara USA krig. Generalstabschefen Joseph Joffre och Gabriel Hanotaux försökte båda få Napoleon IV att ändra mening – att få USA som fiende kunde inte leda till någonting bra, särskilt som Frankrikes resurser höll på att sträckas mycket längre än vad de egentligen borde.
Det franska kabinettet avrådde Napoleon IV från att förklara krig
Napoleon IV vägrade dock lyssna till förnuftets – eller i alla fall sina militärer och diplomaters – röst, och gick så långt som att säga att om inte diplomatkåren förklarade krig skulle han själv göra det på Place de la Concorde. Det blev återigen som kejsaren ville, och den femtonde februari 1917 förklarade Frankrike krig mot USA.
Detta hindrade dock inte krigets skeende i Amerika, och efter hårda strider intogs Ottawa av amerikansk-kanadensiska trupper i april, och Halifax några dagar senare. Britterna landsteg vid St. Lawrencegolfen och ryckte fram mot Quebec, samtidigt som amerikanerna bombarderade Montreal. Det organiserade BPB-motståndet bröt ner i maj, och den trettonde samma månad gick Duplessis ombord på en fransk torpedbåt, vilken tog honom och delar av hans stab till Frankrike.
Duplessis flykt signalerade dock inte helt slutet på kriget – milismännen flydde städerna och fortsatte en gerillakampanj mot fienden, understödda av den fransktalande befolkningen, något som skulle kräva stora amerikanska truppinsatser under resten av kriget. Dock ledde segern i Quebec till att Bliss kunde börja dra upp planer för ett amerikanskt ingripande i Europa, vilket skulle få djupgående konsekvenser för Frankrike.
Last edited:
Ser ut som jeg fikk rett i at det amerikanske kavalriet hakker alt i småbiter. 
BTW, sykemeldt eller?
BTW, sykemeldt eller?
Van der Gent said:AEFC?
American Expeditionary Force Canada eller noe i den duren...
Jag har inte sagt det här tidigare, men Zucker, du gör ett jättebra jobb. Underbar historia.
Jag måste verkligen sätta mig ner och läsa igenom den här pärlan. Mycket bra skrivet.
Fick grabben ingen födelsedagstråd? Jag vill se uppdateringar!
Grattis iallafall
EDIT: Inte att glömma. Ni skall alla rösta på denna AAR som besta Vicky History-book in ACA
Grattis iallafall
EDIT: Inte att glömma. Ni skall alla rösta på denna AAR som besta Vicky History-book in ACA
Last edited:
DEL XLV
De brittiska framryckningarna i Bretagne och Spaniens och Italiens inträde i kriget satte Frankrike i en prekär situation år 1916. Kriget som skulle ha varit över på några månader drog ut längre på tiden än vad någon hade föreställt sig, och det började stå klart att Frankrike måste slå ut sina fiender snabbt om de inte skulle kollapsa – fientliga flottor höll redan på att strypa råvaruimporten, och brittiska styrkor anföll djupt in i de försvarslösa franska kolonierna i Afrika. Det var i denna anda som franska trupper som tidigare varit förlagda i Bretagne förflyttades söderut mot den spanska gränsen i juni 1916, då det stod klart att britterna inte skulle kunna bryta igenom de franska linjerna.
Maria I hade direkt vid krigsutbrottet instruerat sina generaler att rycka norrut in i Frankrike med största möjliga hastighet. Deras huvudmål skulle vara hamnstaden Bordeaux och industristaden Toulouse. Det spanska anfallet misslyckades naturligtvis totalt – spanska trupper ockuperade omedelbart Andorra och förklarade det lilla furstendömet annekterat till det spanska kungadömet – något som upprörde både den spanske Biskopen av Urgell Joan Baptista Benlloch i Vivóoch och Napoleon IV, vilka formellt var Andorras statsöverhuvuden. Biskopen av Urgell fick ett brev av Maria I i vilket han vänligt ombads att hålla käften, medan Napoleon IV enligt Maria ”Endast får svar via mina kanoner”. De spanska trupperna intog snabbt hamnen Hendaye vid den fransk-spanska gränsen inför ögonen på stadens chockade polisstyrka och ryckte norrut, där de dock mötte hårt motstånd från hastigt ihopsamlade franska reservister, vilka stoppade spanjorerna på en linje mellan Ciboure och Ainhoa. De spanska soldaterna greps av panik inför detta oväntade franska motstånd – deras moral var redan låg – och började retirera söderut, något som förstärktes av att den kompetente general Dámaso Berenguer dödades av franskt artilleri, och det var endast ett rådigt ingripande från den artonårige löjtnanten Francisco Franco Bahamonde som förhindrade spanjorernas högra flygel från att kollapsa totalt. Som ett resultat av Francos aktioner stabiliserades fronten söder om Ainhoa, och en total spansk kollaps förhindrades.
Dámaso Berenguers död förde den spanska västra armén farligt nära kollaps
På spanjorernas östligaste flank gick det inte mycket bättre – överraskningsmomentet tillät spanjorerna att inta Banyuls-sur-Mer, fyra kilometer från gränsen, men lyckades inte inta den strategiskt viktiga staden Elne – vilket skulle ha tillåtit dem att bombardera Perpignan. I stället stoppades deras anfall av sjömän från den franska medelhavsflottan, reservister och polismän, vilka lyckades etablera en front söder om Elne. De kunde dock inte förhindra att spanskt artilleri nästan totalt utplånade staden från kartan. Det var i detta kaos som de franska trupper som tidigare dragits från Weserfronten nu anlände för att driva tillbaka spanjorerna.
Den spanska situationen var dålig, men långt ifrån hopplös – huvudbefälhavaren över den spanska armén i Frankrike, Fernando Primo de Rivera var av den åsikten att det franska motståndet fortfarande kunde brytas, även om hans trupper lidit ett antal nederlag den senaste tiden – kanske trodde han på det, kanske hade han bara Maria I flåsande i nacken. I vilket fall som helst beordrade han sin brorson, den fyrtiosexårige Miguel Primo de Rivera som förde befäl över den östra flanken att förnya sitt anfall mot Elne, bryta de franska ställningarna vid Palau del Vidre, 3.3 kilometer från Eine och rycka vidare mot Perpignan, varifrån han skulle hota de franska ställningarna vid Port-La-Nouvelle och i förlängningen Narbonne.
Miguel Primo de Rivera hade den allt annat än trevliga uppgiften att uppfylla sin farbrors omöjliga önskningar
Miguel hade vissa tvivel om huruvida operationen var möjlig, men insåg att den spanska armén var tvungen att slå till innan fransmännen lyckats befästa sina ställningar, vilket definitivt skulle göra alla framryckningar omöjliga. Den tjugoåttonde juli 1916 inledde de Rivera sitt anfall. Trupper norr om St André stormade norrut mot Palau del Vidre tre kilometer norrut. Inledningsvis verkade framryckningen gå bra – på den första dagen ryckte spanjorerna fram nästan ända in i Palau del Vidre innan fransmännen reagerade.
Förstärkta med de trupper som förflyttats söderut från Bretagne och Weserfronten lyckade de kasta tillbaka spanjorerna cirka en kilometer innan fronten låstes. Längst i öster ryckte den fjärde divisionens första infanteribrigad ändra fram till floden Tech - mestadels på grund av bristande franskt motstånd. Oturligt nog kunde de inte utnyttja genombrottet tack vare franska styrkor på flodens norra strand samt en stor brist på båtar. Fransmännen höll sig dock lugna längst i öster, och fokuserade istället sin styrka på att hålla Palau del Vidre.
Saint-Cyprien-Plage är nu en turistort. Då var det en fransk torpedbåtsbas
Den andra dagen anföll spanska trupper de franska ställningarna runt Palau del Vide – som nu började kallas Pedeve av soldaterna – och trängde in i förorterna. Fransmännen fattade beslutet att evakuera staden och dra sig tillbaka bakom Tech, där de lättare skulle kunna bjuda spanjorerna motstånd. Detta placerade spanska trupper endast 1.5 kilometer från Elne och möjligheten till en flankmanöver mot Saint-Cyprien-Plage, en fransk torpedbåtsbas.
Nästa dags spanska anfall mot Tech misslyckades dock totalt – fransmännen hade spenderat mycket möda på att göra Tech till en – om inte formidabel så i alla fall kännbar - barriär för den spanska framryckningen. I ett enormt skyttegravssystem som sträckte sig så långt bakom som Elne självt hade större delen av de franska förstärkningar som anlänt sedan juni placerats, något som skapade stora problem för spanjorerna. Det hela komplicerades ytterligare av att de Rivera inte hade några båtar till sitt förfogande att korsa floden med, vilket gjorde att dyrbara timmar slösades bort med att leta bromaterial. När broarna sedan började byggas började franskt artilleri att landa i floden och de spanska ställningarna, samtidigt som franska kulsprutor skapade enorma förluster hos de spanska ingenjörstrupperna.
Spanska soldater vid Techs norra strand
Framåt eftermiddagen den trettioförsta lyckades ett antal spanska regementen inta ett litet brohuvud på norra sidan av Tech mellan Palau del Vidre och Ortaffa. Tyvärr kunde inte hella detta genombrott utnyttjas, och soldaterna där hade fullt sjå med att hålla sitt lilla brohuvud.
Den sjätte augusti bestämde sig befälhavaren för de franska styrkorna i söder Francois Anthoine för att göra ett motanfall, vilket lyckades över all förväntan. De spanska trupperna var utmattade och rebelliska efter en veckas fruktlösa strider, och fronten upplöstes. Banyuls-sur-Mer förr tillbaka i fransmännens händer efter två veckors hopplösa arriärstrider, och Anthoine kunde rycka söderut mot Barcelona.
Samtidigt tvingade franska angrepp den västra flankens befälhavare Antero Rubin - Dámaso Berenguers efterträdare – att retirera söderut till en linje strax norr om Hendaye, vilket i princip eliminerade det spanska hotet mot Frankrike. På två månader hade fransmännen återtagit initiativet i kriget. Kanske kunde de vinna ändå?
Europa i juli 1916
De brittiska framryckningarna i Bretagne och Spaniens och Italiens inträde i kriget satte Frankrike i en prekär situation år 1916. Kriget som skulle ha varit över på några månader drog ut längre på tiden än vad någon hade föreställt sig, och det började stå klart att Frankrike måste slå ut sina fiender snabbt om de inte skulle kollapsa – fientliga flottor höll redan på att strypa råvaruimporten, och brittiska styrkor anföll djupt in i de försvarslösa franska kolonierna i Afrika. Det var i denna anda som franska trupper som tidigare varit förlagda i Bretagne förflyttades söderut mot den spanska gränsen i juni 1916, då det stod klart att britterna inte skulle kunna bryta igenom de franska linjerna.
Maria I hade direkt vid krigsutbrottet instruerat sina generaler att rycka norrut in i Frankrike med största möjliga hastighet. Deras huvudmål skulle vara hamnstaden Bordeaux och industristaden Toulouse. Det spanska anfallet misslyckades naturligtvis totalt – spanska trupper ockuperade omedelbart Andorra och förklarade det lilla furstendömet annekterat till det spanska kungadömet – något som upprörde både den spanske Biskopen av Urgell Joan Baptista Benlloch i Vivóoch och Napoleon IV, vilka formellt var Andorras statsöverhuvuden. Biskopen av Urgell fick ett brev av Maria I i vilket han vänligt ombads att hålla käften, medan Napoleon IV enligt Maria ”Endast får svar via mina kanoner”. De spanska trupperna intog snabbt hamnen Hendaye vid den fransk-spanska gränsen inför ögonen på stadens chockade polisstyrka och ryckte norrut, där de dock mötte hårt motstånd från hastigt ihopsamlade franska reservister, vilka stoppade spanjorerna på en linje mellan Ciboure och Ainhoa. De spanska soldaterna greps av panik inför detta oväntade franska motstånd – deras moral var redan låg – och började retirera söderut, något som förstärktes av att den kompetente general Dámaso Berenguer dödades av franskt artilleri, och det var endast ett rådigt ingripande från den artonårige löjtnanten Francisco Franco Bahamonde som förhindrade spanjorernas högra flygel från att kollapsa totalt. Som ett resultat av Francos aktioner stabiliserades fronten söder om Ainhoa, och en total spansk kollaps förhindrades.
Dámaso Berenguers död förde den spanska västra armén farligt nära kollaps
På spanjorernas östligaste flank gick det inte mycket bättre – överraskningsmomentet tillät spanjorerna att inta Banyuls-sur-Mer, fyra kilometer från gränsen, men lyckades inte inta den strategiskt viktiga staden Elne – vilket skulle ha tillåtit dem att bombardera Perpignan. I stället stoppades deras anfall av sjömän från den franska medelhavsflottan, reservister och polismän, vilka lyckades etablera en front söder om Elne. De kunde dock inte förhindra att spanskt artilleri nästan totalt utplånade staden från kartan. Det var i detta kaos som de franska trupper som tidigare dragits från Weserfronten nu anlände för att driva tillbaka spanjorerna.
Den spanska situationen var dålig, men långt ifrån hopplös – huvudbefälhavaren över den spanska armén i Frankrike, Fernando Primo de Rivera var av den åsikten att det franska motståndet fortfarande kunde brytas, även om hans trupper lidit ett antal nederlag den senaste tiden – kanske trodde han på det, kanske hade han bara Maria I flåsande i nacken. I vilket fall som helst beordrade han sin brorson, den fyrtiosexårige Miguel Primo de Rivera som förde befäl över den östra flanken att förnya sitt anfall mot Elne, bryta de franska ställningarna vid Palau del Vidre, 3.3 kilometer från Eine och rycka vidare mot Perpignan, varifrån han skulle hota de franska ställningarna vid Port-La-Nouvelle och i förlängningen Narbonne.
Miguel Primo de Rivera hade den allt annat än trevliga uppgiften att uppfylla sin farbrors omöjliga önskningar
Miguel hade vissa tvivel om huruvida operationen var möjlig, men insåg att den spanska armén var tvungen att slå till innan fransmännen lyckats befästa sina ställningar, vilket definitivt skulle göra alla framryckningar omöjliga. Den tjugoåttonde juli 1916 inledde de Rivera sitt anfall. Trupper norr om St André stormade norrut mot Palau del Vidre tre kilometer norrut. Inledningsvis verkade framryckningen gå bra – på den första dagen ryckte spanjorerna fram nästan ända in i Palau del Vidre innan fransmännen reagerade.
Förstärkta med de trupper som förflyttats söderut från Bretagne och Weserfronten lyckade de kasta tillbaka spanjorerna cirka en kilometer innan fronten låstes. Längst i öster ryckte den fjärde divisionens första infanteribrigad ändra fram till floden Tech - mestadels på grund av bristande franskt motstånd. Oturligt nog kunde de inte utnyttja genombrottet tack vare franska styrkor på flodens norra strand samt en stor brist på båtar. Fransmännen höll sig dock lugna längst i öster, och fokuserade istället sin styrka på att hålla Palau del Vidre.
Saint-Cyprien-Plage är nu en turistort. Då var det en fransk torpedbåtsbas
Den andra dagen anföll spanska trupper de franska ställningarna runt Palau del Vide – som nu började kallas Pedeve av soldaterna – och trängde in i förorterna. Fransmännen fattade beslutet att evakuera staden och dra sig tillbaka bakom Tech, där de lättare skulle kunna bjuda spanjorerna motstånd. Detta placerade spanska trupper endast 1.5 kilometer från Elne och möjligheten till en flankmanöver mot Saint-Cyprien-Plage, en fransk torpedbåtsbas.
Nästa dags spanska anfall mot Tech misslyckades dock totalt – fransmännen hade spenderat mycket möda på att göra Tech till en – om inte formidabel så i alla fall kännbar - barriär för den spanska framryckningen. I ett enormt skyttegravssystem som sträckte sig så långt bakom som Elne självt hade större delen av de franska förstärkningar som anlänt sedan juni placerats, något som skapade stora problem för spanjorerna. Det hela komplicerades ytterligare av att de Rivera inte hade några båtar till sitt förfogande att korsa floden med, vilket gjorde att dyrbara timmar slösades bort med att leta bromaterial. När broarna sedan började byggas började franskt artilleri att landa i floden och de spanska ställningarna, samtidigt som franska kulsprutor skapade enorma förluster hos de spanska ingenjörstrupperna.
Spanska soldater vid Techs norra strand
Framåt eftermiddagen den trettioförsta lyckades ett antal spanska regementen inta ett litet brohuvud på norra sidan av Tech mellan Palau del Vidre och Ortaffa. Tyvärr kunde inte hella detta genombrott utnyttjas, och soldaterna där hade fullt sjå med att hålla sitt lilla brohuvud.
Den sjätte augusti bestämde sig befälhavaren för de franska styrkorna i söder Francois Anthoine för att göra ett motanfall, vilket lyckades över all förväntan. De spanska trupperna var utmattade och rebelliska efter en veckas fruktlösa strider, och fronten upplöstes. Banyuls-sur-Mer förr tillbaka i fransmännens händer efter två veckors hopplösa arriärstrider, och Anthoine kunde rycka söderut mot Barcelona.
Samtidigt tvingade franska angrepp den västra flankens befälhavare Antero Rubin - Dámaso Berenguers efterträdare – att retirera söderut till en linje strax norr om Hendaye, vilket i princip eliminerade det spanska hotet mot Frankrike. På två månader hade fransmännen återtagit initiativet i kriget. Kanske kunde de vinna ändå?
Europa i juli 1916
Last edited:
Väl formar Maria med viljan sin värld,
Väl flyga som kondorer hennes rykten;
Men någon gång brytes det viftande svärd,
och konkvistadorerna fällas i flykten.
Vad spanjorerna må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en råttfjärt i stormen bort.
Väl flyga som kondorer hennes rykten;
Men någon gång brytes det viftande svärd,
och konkvistadorerna fällas i flykten.
Vad spanjorerna må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en råttfjärt i stormen bort.
Frankrike segrar på ännu en front utan bekymmer, heter Napoleon IV möjligen Peter Ebbessen egentligen?
Napoleon IV och Maria I hade kommit väldigt bra överens om de inte varit så lika - i vilket fall de inte hade kommit så bra överens, om du förstår vad jag menar...