OK. Hur länge kommer du hålla på och skriva? Kör ett MDS vet jag. (Modern Day Story)
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Zuckergußgebäck said:
Kommer att vara mycket intressant. Har du hela handlingen redan planerad?
DEL XL
På Balkan fortsatte striderna – ryssarna konsoliderade sina positioner i Galizien och ryckte söderut in i Slovakien, samtidigt som österrikiska trupper desperat försökte stoppa dem, hålla sina positioner i Schlesien, Alperna och samtidigt invadera Serbien. Vid mitten av 1915 var den österrikisk-ungerska armén, som redan kämpade med språkliga och etniska problem, på gränsen till kollaps.
Franska diplomater utnyttjade detta till att tvinga Wien att gå med på ett antal krav som Bulgarien tidigare ställt på Ententen för att gå med i kriget, bland annat ville de ”omorganisera Balkan helt utan Österrikisk-Ungerskt inflytande”, något som Österrike-Ungern tidigare vägrat att gå med på.
Sent i juli 1915 lyckades dock de franska diplomaterna att nå en kompromiss – Balkan delades upp i två intressesfärer, vilka de två länderna skulle få omorganisera efter egen vilja, något som innebar att Rumänien förutom territoriet öster om Donau, västra Serbien, Albanien och nordvästligaste Grekland kom under Österrikisk-Ungerskt inflytande, resten blev en bulgarisk intressesfär. Detta, plus löften om fransk ekonomisk hjälp, något som alltid var ett bra incitament när det gällde att få med länder i krig fick Bulgarien att förklara Koalitionen krig den fjortonde oktober efter försäkran från Frankrike att britterna inte skulle rycka fram mer i Bretagne och att fransmännen skulle motattackera nästa år.
Ferdinand I av Bulgarien allierade sig efter mycken tvekan med Ententen
Detta visade sig vara sista droppen för Serbien, som redan brottades med en galopperande inflation, tyfusepidemier samt en kollapsande ekonomi. Den serbiska armén tvingades på bara en månad att retirera söderut genom Albanien och in i Grekland. Wilhelm zu Wied tvingades fly Tirana och bege sig till Vlore i södra Albanien, där hans lilla rike fortsatte att existera, uppbackat av serbiska, montenegrinska, albanska, grekiska, italienska och så småningom även brittiska trupper.
Bulgarien annekterade snabbt Makedonien och östra Serbien och kände sig snabbt så pass upplivade att de förklarade krig mot Grekland i hopp om att i en snabb kampanj lägga hela Balkan under sig – en handling som väckte resten av världens indignation, särskilt som Bulgarien inte hade någon anledning att förklara krig. Bulgariens krigsförklaring fällde dock premiärminister Venizelos regering, och kaoset efter hans avgång tillät bulgarerna att rycka fram mot Salonika.
Konstantin I av Grekland togs på sängen av den bulgariska krigsförklaringen
Bulgarerna och deras österrikiska allierade var dock i en dålig position för krig mot Grekland, och även om de lyckades rycka fram en bit mot deras huvudmål Salonika misslyckades de med att inta den strategiskt viktiga staden, och i den bergiga terrängen i norra Grekland och Albanien hårdnade fronten snabbt. Alla hopp om en snabb seger på Balkan grusades.
Likväl var seger över Serbien och hennes allierade på Balkan en stor händelse över hela det österrikisk-ungerska imperiet. Moralen både på hemmafronten och i fält stärktes, och den ryska offensiven stannades innan den nådde Pressburg, en viss ljuspunkt. Franska löften om en expeditionskår samt materiel gjorde också att österrikarna såg fram mot 1916 med om inte tillförsikt så i alla fall förhoppning.
Österrikiska trupper tar upp försvarspositioner i norra Slovakien
På Kaukasus genomförde ryssarna ett motangrepp som helt drev ut turkarna från Ryssland och hade vid slutet av November nått lå långt som hamnen Trabzon. Nyanlända turkiska förstärkningar och vintern förhindrade dem dock från att utnyttja detta till fullo.
I Asien skedde inte särskilt mycket – Japan hade i en blixtoffensiv erövrat de flesta franska kolonierna där, och hade endast misslyckats med att inta Java och franska Indokina, två platser där Frankrike haft större garnisoner vid krigsutbrottet. I januari 1915 landsteg japanska trupper återigen på Java och lyckades efter hårda strider inta Jakarta och de andra större städerna, vilket tvingade den franska garnisonen att fly upp i bergen och in i djungeln.
Franska Indokina höll dock fortfarande ut, men förlorade snart allt militärt värde sedan japanska torpedbåtar anfallit och skadat den franska asienflottan svårt.
Europa mot slutet av 1915
På Balkan fortsatte striderna – ryssarna konsoliderade sina positioner i Galizien och ryckte söderut in i Slovakien, samtidigt som österrikiska trupper desperat försökte stoppa dem, hålla sina positioner i Schlesien, Alperna och samtidigt invadera Serbien. Vid mitten av 1915 var den österrikisk-ungerska armén, som redan kämpade med språkliga och etniska problem, på gränsen till kollaps.
Franska diplomater utnyttjade detta till att tvinga Wien att gå med på ett antal krav som Bulgarien tidigare ställt på Ententen för att gå med i kriget, bland annat ville de ”omorganisera Balkan helt utan Österrikisk-Ungerskt inflytande”, något som Österrike-Ungern tidigare vägrat att gå med på.
Sent i juli 1915 lyckades dock de franska diplomaterna att nå en kompromiss – Balkan delades upp i två intressesfärer, vilka de två länderna skulle få omorganisera efter egen vilja, något som innebar att Rumänien förutom territoriet öster om Donau, västra Serbien, Albanien och nordvästligaste Grekland kom under Österrikisk-Ungerskt inflytande, resten blev en bulgarisk intressesfär. Detta, plus löften om fransk ekonomisk hjälp, något som alltid var ett bra incitament när det gällde att få med länder i krig fick Bulgarien att förklara Koalitionen krig den fjortonde oktober efter försäkran från Frankrike att britterna inte skulle rycka fram mer i Bretagne och att fransmännen skulle motattackera nästa år.
Ferdinand I av Bulgarien allierade sig efter mycken tvekan med Ententen
Detta visade sig vara sista droppen för Serbien, som redan brottades med en galopperande inflation, tyfusepidemier samt en kollapsande ekonomi. Den serbiska armén tvingades på bara en månad att retirera söderut genom Albanien och in i Grekland. Wilhelm zu Wied tvingades fly Tirana och bege sig till Vlore i södra Albanien, där hans lilla rike fortsatte att existera, uppbackat av serbiska, montenegrinska, albanska, grekiska, italienska och så småningom även brittiska trupper.
Bulgarien annekterade snabbt Makedonien och östra Serbien och kände sig snabbt så pass upplivade att de förklarade krig mot Grekland i hopp om att i en snabb kampanj lägga hela Balkan under sig – en handling som väckte resten av världens indignation, särskilt som Bulgarien inte hade någon anledning att förklara krig. Bulgariens krigsförklaring fällde dock premiärminister Venizelos regering, och kaoset efter hans avgång tillät bulgarerna att rycka fram mot Salonika.
Konstantin I av Grekland togs på sängen av den bulgariska krigsförklaringen
Bulgarerna och deras österrikiska allierade var dock i en dålig position för krig mot Grekland, och även om de lyckades rycka fram en bit mot deras huvudmål Salonika misslyckades de med att inta den strategiskt viktiga staden, och i den bergiga terrängen i norra Grekland och Albanien hårdnade fronten snabbt. Alla hopp om en snabb seger på Balkan grusades.
Likväl var seger över Serbien och hennes allierade på Balkan en stor händelse över hela det österrikisk-ungerska imperiet. Moralen både på hemmafronten och i fält stärktes, och den ryska offensiven stannades innan den nådde Pressburg, en viss ljuspunkt. Franska löften om en expeditionskår samt materiel gjorde också att österrikarna såg fram mot 1916 med om inte tillförsikt så i alla fall förhoppning.
Österrikiska trupper tar upp försvarspositioner i norra Slovakien
På Kaukasus genomförde ryssarna ett motangrepp som helt drev ut turkarna från Ryssland och hade vid slutet av November nått lå långt som hamnen Trabzon. Nyanlända turkiska förstärkningar och vintern förhindrade dem dock från att utnyttja detta till fullo.
I Asien skedde inte särskilt mycket – Japan hade i en blixtoffensiv erövrat de flesta franska kolonierna där, och hade endast misslyckats med att inta Java och franska Indokina, två platser där Frankrike haft större garnisoner vid krigsutbrottet. I januari 1915 landsteg japanska trupper återigen på Java och lyckades efter hårda strider inta Jakarta och de andra större städerna, vilket tvingade den franska garnisonen att fly upp i bergen och in i djungeln.
Franska Indokina höll dock fortfarande ut, men förlorade snart allt militärt värde sedan japanska torpedbåtar anfallit och skadat den franska asienflottan svårt.
Europa mot slutet av 1915
Last edited:
Hmm.. Kan frankrike vinna det här? Det måste dom, dom är fransmän!*
*Det där lät motsägelsefullt
*Det där lät motsägelsefullt
DEL XLI
I november 1915 samlade Napoleon IV generalstabschefen Joffre, amiral Boue de Lapeyrere, 1914 års kabinett samt huvudena för den franska diplomatkåren för överläggningar i Versailles. Napoleon IV slog en gång för alla fast att de franska krigsplanerna misslyckats, och att hon höll på att omringas på alla håll och sidor. Nya idéer var tvungna att framföras för att förhindra att Ententen förlorade kriget.
Under förhandlingarnas gång drogs en alternativ fransk krigsplan upp. Först och främst skulle MacMahon III stanna kvar på defensiven vid Weser, samtidigt som mer trupper skulle dras därifrån till fronterna i Bretagne, Spanien och Italien. Allmän värnplikt skulle införas, och alla stridsföra män över tjugo skulle in i armén med hot om hårda straff.
Nymobiliserade franska soldater
Joffre ville själv intensifiera kriget mot Italien för att öppna upp ytterligare järnvägar till Österrike-Ungern än de befintliga genom den Sydtyska Federationen, detta för att kunna förstärka den österrikisk-ungerska armén som höll på att retirera inför de ryska trupperna i Galizien.
Han fick genast mothugg från de Lapeyrere, som ville att Brest skulle återtas för att hjälpa torpedbåtskampanjen mot Storbritannien – som det såg ut nu tvingades den franska flottan att använda Lorient som bas, vilket tvingade torpedbåtarna att göra den långa resan runt Bretagne för att anfalla brittiska konvojer vid Land´s End.
Han lovade också att intensifiera den redan lyckade torpedbåtskampanjen mot Storbritanniens handelsfartyg, och sade att han någon gång under nästa år skulle sända ut den franska flottan för att tillfoga britterna ett svidande nederlag till sjöss.
Napoleon IV höll med de Lapeyrere om att Brest måste återtas, dock inte bara på grund av stadens strategiska läge, utan också på grund av det propagandamässiga värdet i att kasta ut fienden från Frankrike – så länge britterna höll sig fast i Bretagne var de inne i Frankrike, något som sänkte moralen på hemmaplan. Trupper skulle därför skickas främst till Bretagne för motoffensiver där. En expeditionskår till Österrike-Ungern godkändes också, även om den skulle tvingas att resa igenom den Sydtyska Federationens ganska rudimentära järnvägsnät.
En fransk torpedbåt löper ut ur Lorient. De snabba franska torpedbåtarna gjorde stora skador på koalitionens handelsskepp under kriget
Vidare lades planer för en diplomatisk offensiv upp – Portugal, Sverige-Norge, Danmark, Persien, den Förenade Boerrepubliken och Kina samt de sydamerikanska staterna lades fram som tänkbara allianskandidater. Samtliga skulle kunna tvinga fienden att dela sina styrkor och tillåta Frankrike att segra, om än bara i Europa.
Samtidigt drogs Frankrikes krigsmål upp i samråd med diplomaterna. I Europa skulle frankrike återta 1811 års gränser, med undantag för de Illyriska provinserna, vilka skulle förbi Österrikiska. Den Sydtyska Federationen skulle få annektera Sachsen och storra territorier norr om Main. Om Danmark inte gick med i koalitionen skulle hon få tillbaka Schleswig-Holstein. Österrike-Ungern skulle få annektera Schlesien, samtidig som Katalonien skulle annekteras från Spanien och en ”Baskisk Stat under franskt beskydd” skulle sättas upp i norra Spanien. Att denna "Baskiska stat" inte skulle innehålla särskilt många basker tycktes inte bekymra Napoleon IV särskilt mycket. När det gällde Storbritannien skulle Kungadömet Irland bli självständigt under franskt beskydd.
Franska efterkrigsplanen för Europa
Ryssland skulle förlora större delen av sina västra territorier. Från den Nordtyska Federationen och Ryssland skulle ett Polen skapas. Finland, Ukraina och de baltiska staterna skulle frigöras. De baltiska staterna skulle slås ihop till ”Storhertigdömet Baltikan”. Samtliga av dessa stater skulle självklart stå under franskt beskydd. Vitryssland skulle förbi ryskt, men en fransk ekonomisk-politisk intressesfär. I Kaukasus skulle det Osmanska Riket få annektera territorier så långt österut som Kaspiska Havet samt erhålla ett protektorat över ett formellt självständigt Kungadömet Georgien. På Balkan skulle Bulgarien bli den nya stormakten. Bulgariska prinsar skulle installeras som kungar i Grekland och Serbien, medan en habsburgare skulle få tronen i Rumänien.
Afrika skulle styckas mellan Frankrike och den Förenade Boerrepubliken. Det Osmanska Riket skulle återfå kontrollen över Egypten och Libyen, medan de italienska kolonierna på Afrikas Horn skulle annekteras av Abessinien. Abessinien och Liberia skulle formellt fortsätta att vara självständiga stater, men de skulle existera på Frankrikes nåde.
Den franska efterkrigsplanen för Afrika
I Asien skulle Frankrike annektera större delen av de olika ländernas kolonier. Korea skulle återfå sin självständighet från Japan, ryska Centralasien skulle slås ihop till ett enda stort Khanat och Afghanistan skulle annektera delar av Västbengalen. Frankrike skulle annektera flera indiska hamnstäder och ”förhandla” fram "låneavtal" med Kina om Shanghai, Qingdao och Port Arthur. Singapore, Rangoon och Ceylon skulle annekteras till Frankrike, och Siam skulle få Burma. Indien skulle bli ett eget land, om än under fransk kontroll.
Den franska efterkrigsplanen för Asien
Dessa vidlyftiga planer visade bara allt för mycket på hur Frankrike såg sig självt. Trots att hennes trupper stoppats överallt och hon drevs tillbaka steg för steg gjorde hennes ledare upp enorma planer om att omorganisera världen efter franskt tycke. 1915 fanns det inget utrymme för tvivel. Segern var nära.
I november 1915 samlade Napoleon IV generalstabschefen Joffre, amiral Boue de Lapeyrere, 1914 års kabinett samt huvudena för den franska diplomatkåren för överläggningar i Versailles. Napoleon IV slog en gång för alla fast att de franska krigsplanerna misslyckats, och att hon höll på att omringas på alla håll och sidor. Nya idéer var tvungna att framföras för att förhindra att Ententen förlorade kriget.
Under förhandlingarnas gång drogs en alternativ fransk krigsplan upp. Först och främst skulle MacMahon III stanna kvar på defensiven vid Weser, samtidigt som mer trupper skulle dras därifrån till fronterna i Bretagne, Spanien och Italien. Allmän värnplikt skulle införas, och alla stridsföra män över tjugo skulle in i armén med hot om hårda straff.
Nymobiliserade franska soldater
Joffre ville själv intensifiera kriget mot Italien för att öppna upp ytterligare järnvägar till Österrike-Ungern än de befintliga genom den Sydtyska Federationen, detta för att kunna förstärka den österrikisk-ungerska armén som höll på att retirera inför de ryska trupperna i Galizien.
Han fick genast mothugg från de Lapeyrere, som ville att Brest skulle återtas för att hjälpa torpedbåtskampanjen mot Storbritannien – som det såg ut nu tvingades den franska flottan att använda Lorient som bas, vilket tvingade torpedbåtarna att göra den långa resan runt Bretagne för att anfalla brittiska konvojer vid Land´s End.
Han lovade också att intensifiera den redan lyckade torpedbåtskampanjen mot Storbritanniens handelsfartyg, och sade att han någon gång under nästa år skulle sända ut den franska flottan för att tillfoga britterna ett svidande nederlag till sjöss.
Napoleon IV höll med de Lapeyrere om att Brest måste återtas, dock inte bara på grund av stadens strategiska läge, utan också på grund av det propagandamässiga värdet i att kasta ut fienden från Frankrike – så länge britterna höll sig fast i Bretagne var de inne i Frankrike, något som sänkte moralen på hemmaplan. Trupper skulle därför skickas främst till Bretagne för motoffensiver där. En expeditionskår till Österrike-Ungern godkändes också, även om den skulle tvingas att resa igenom den Sydtyska Federationens ganska rudimentära järnvägsnät.
En fransk torpedbåt löper ut ur Lorient. De snabba franska torpedbåtarna gjorde stora skador på koalitionens handelsskepp under kriget
Vidare lades planer för en diplomatisk offensiv upp – Portugal, Sverige-Norge, Danmark, Persien, den Förenade Boerrepubliken och Kina samt de sydamerikanska staterna lades fram som tänkbara allianskandidater. Samtliga skulle kunna tvinga fienden att dela sina styrkor och tillåta Frankrike att segra, om än bara i Europa.
Samtidigt drogs Frankrikes krigsmål upp i samråd med diplomaterna. I Europa skulle frankrike återta 1811 års gränser, med undantag för de Illyriska provinserna, vilka skulle förbi Österrikiska. Den Sydtyska Federationen skulle få annektera Sachsen och storra territorier norr om Main. Om Danmark inte gick med i koalitionen skulle hon få tillbaka Schleswig-Holstein. Österrike-Ungern skulle få annektera Schlesien, samtidig som Katalonien skulle annekteras från Spanien och en ”Baskisk Stat under franskt beskydd” skulle sättas upp i norra Spanien. Att denna "Baskiska stat" inte skulle innehålla särskilt många basker tycktes inte bekymra Napoleon IV särskilt mycket. När det gällde Storbritannien skulle Kungadömet Irland bli självständigt under franskt beskydd.
Franska efterkrigsplanen för Europa
Ryssland skulle förlora större delen av sina västra territorier. Från den Nordtyska Federationen och Ryssland skulle ett Polen skapas. Finland, Ukraina och de baltiska staterna skulle frigöras. De baltiska staterna skulle slås ihop till ”Storhertigdömet Baltikan”. Samtliga av dessa stater skulle självklart stå under franskt beskydd. Vitryssland skulle förbi ryskt, men en fransk ekonomisk-politisk intressesfär. I Kaukasus skulle det Osmanska Riket få annektera territorier så långt österut som Kaspiska Havet samt erhålla ett protektorat över ett formellt självständigt Kungadömet Georgien. På Balkan skulle Bulgarien bli den nya stormakten. Bulgariska prinsar skulle installeras som kungar i Grekland och Serbien, medan en habsburgare skulle få tronen i Rumänien.
Afrika skulle styckas mellan Frankrike och den Förenade Boerrepubliken. Det Osmanska Riket skulle återfå kontrollen över Egypten och Libyen, medan de italienska kolonierna på Afrikas Horn skulle annekteras av Abessinien. Abessinien och Liberia skulle formellt fortsätta att vara självständiga stater, men de skulle existera på Frankrikes nåde.
Den franska efterkrigsplanen för Afrika
I Asien skulle Frankrike annektera större delen av de olika ländernas kolonier. Korea skulle återfå sin självständighet från Japan, ryska Centralasien skulle slås ihop till ett enda stort Khanat och Afghanistan skulle annektera delar av Västbengalen. Frankrike skulle annektera flera indiska hamnstäder och ”förhandla” fram "låneavtal" med Kina om Shanghai, Qingdao och Port Arthur. Singapore, Rangoon och Ceylon skulle annekteras till Frankrike, och Siam skulle få Burma. Indien skulle bli ett eget land, om än under fransk kontroll.
Den franska efterkrigsplanen för Asien
Dessa vidlyftiga planer visade bara allt för mycket på hur Frankrike såg sig självt. Trots att hennes trupper stoppats överallt och hon drevs tillbaka steg för steg gjorde hennes ledare upp enorma planer om att omorganisera världen efter franskt tycke. 1915 fanns det inget utrymme för tvivel. Segern var nära.
Last edited:
Vackert... Mycket vackra planer...
Jag vill ha lite berättelse om dom holländska divisionerna i kriget. Dom borde göra tonvis med hjältedåd! - Se det som en request.
Jag vill ha lite berättelse om dom holländska divisionerna i kriget. Dom borde göra tonvis med hjältedåd! - Se det som en request.
Vänta nu. Jag minns inget om Italienskt Libyen. Frankrike hade alldrig tillåtigt det.
Korrekt, jag berättade aldrig om det. Frankrike såg dock Italien som en potentiell allierad, och i det fallet fick de tillåtelse att ta Libyen från det Osmanska Riket.Snake IV said:
Det finns inga holländska divisioner - ännu. En och annan holländare har självklart inkallats, men fransmännen håller sig än så länge till etniska fransmän. Holländare och Flamländare anses inte tillräckligt pålitliga.Van der Gent said:
Du får minsann se till att fransmännen sätter upp åtminstone 1 holländsk division! 
Ingen jäkla aning. Rollspelet upptar större delen av min tid, men jag skriver lite då och då.
DEL XLII
1916 var för generaler på båda sidor det år då kriget skulle avgöras. I Tyskland hoppades von Hindenburg att med ett sista enormt anfall krossa de franska försvaren, medan French förstärktes med flertalet nyuppsatta brittiska divisioner i Bretagne. Napoleon IV tänkte utfärda ett avgörande slag mot britterna i Bretagne och Spanien samtidigt. De nya uppfinningar som gjorts sedan krigets början verkade också vara just vad som behövdes för att bryta fiendens front.
År 1916 var också ett år då de olika stridande parternas arméer förstärktes – de hundratusentals män som under de patriotiska månaderna efter krigsutbrottet gått med i respektive länders arméer hade nu färdigtränats och var redo att sändas ut i strid i vad som man som tidigare sagts hoppades skulle bli krigets sista år.
Teknologisk utveckling hade snabbt kommit ikapp kriget – Frankrike, Storbritannien och den Nordtyska Federationen hade utfärdat stålhjälmar åt sina trupper som nu stred med handgranater och på vissa ställen, särskilt vid Weserfronten, med tårgas. De assisterades av stadiga och hyfsat säkra jaktplan som svepte ner från himlen, sköt sönder fienden med maskingevär och försvann lika snart igen.
Brittiska soldater i Bretagne med sina nya stålhjälmar
Det land som låg längst fram i den teknologiska utvecklingen var utan tvekan Frankrike. De hade varit först med både stålhjälmen och tårgasen, som för första gången använts på Weserfronten i november 1915, och höll på att vidareutveckla gasen från att vara enbart otrevlig till mycket dödlig. Fransmännen hade dock ytterligare ett antal ess i ärmen att spela ut, särskilt nu, när de anföll fienden på alla håll och kanter. De essen skulle dock få vänta ytterligare några månader.
Fransmännen slog det första slaget den sextonde februari 1916, endast fyra månader efter att den nya krigsplanen spikades, med ett massivt anfall på de brittiska linjerna i Bretagne. Anfallet förebådades av ett flera dagar långt artilleribombardemang, och en halvtimme innan attacken släpptes ett nytt vapen ut på krigets arena. Fransmännen hade samlat tusentals ton med gas och släppte ut den mot britterna. Gasanfallet bestod av en blandning av tårgas, klorgas och fosgen – dock ytterst lite fosgen, eftersom franska industrier ännu inte ställts om till att producera denna mycket dödligare gas.
Franska soldater rycker fram genom ett gasmoln
Britterna trodde inledningsvis att molnet som kom flytande mot den var en rökridå som dolde ett franskt anfall och tog därför upp försvarspositioner. Snart började dock gasens effekter att visa sig – ögonen på soldaterna började vattnas och brittiska soldater föll rosslande till marken sedan de inandats gasen. De brittiska soldaterna förfasades över detta nya vapen, bröt sina led och flydde hals över huvud. Fransmännen ryckte fram men tvingades att vänta för att inte rusa in i sitt eget gasmoln. Efter en kilometers framryckning stoppades de av nyalända brittiska reserver.
Ungefär samma sak hände i söder – här lyckades fransmännen dock utnyttja genombrottet bättre och rycka fram två kilometer, korsa järnvägen till Quimper och tvinga britterna ut ur förorterna. I längden kunde de dock inte fortsätta sin framryckning utan stannades. Foch var nöjd med sin framryckning under den första dagen, och planerade att fortsätta framåt nästa dag. Det skulle dock inte bli så.
Britterna hade spenderat vintern med att fylla Bretagne till bristningsgränsen med soldater för en attack som skulle gå av stapeln sent i februari 1916. Det hela hade dock inte gått så fort som de hade hoppats - olika delar av det brittiska imperiet, och särskilt, som vi ska få se, Kanada krävde stora mängder soldater. År 1916 hade dock enorma mängder soldater samlats i Bretagne, och det var endast det franska angreppet som hindrade dem från att lägga sista handen vid offensiven. De brittiska trupperna var nu i en utmärkt position för att angripa de framryckande fransmännen.
Brittiska soldater disembarkerar i Douarenez
Den sjuttonde genomförde britterna ett motangrepp i gryningen som totalt överraskade fransmännen, och trängde tillbaka dem. Det inledande slaget stod norr om Ergué-Garberic, nordväst om Quimper, och britterna lyckades genom upprepade infanterianfall bryta de franska linjerna, inta staden och därmed nästan skära av järnvägen in i Quimper.
Foch såg ingen annan utväg än att utrymma Quimper och falla tillbaka till en förberedd linje västen om Saint-Yvy. Denna franska reträtt signalerade inledningen på en brittisk offensiv längs hela linjen, särskilt då riktad på utbuktningen runt Saint-Rivoal i bergen. Två brittiska armékårer skulle anfalla utbuktningen från norr och söder, samtidigt som britterna fortsatte att pressa i söder och i norr.
Den armékår som skulle anfalla fransmännen norrifrån bestod av tre divisioner och var under befäl av General Henry Rawlinson, medan den sydliga kårens fyra divisioner stod under befäl av den tyskättade General Frederick William von Preussen. Frederick William var känd för sin aggressiva läggning samt sitt otroliga franskhat – hans farfar var ingen mindre än den före detta kungen av Preussen Wilhelm Friedrich, som flytt till Storbritannien efter den tyska förlusten i det fransk-preussiska kriget.
Frederick William von Preussen - känd för sin distinktiva mustach
Henry Rawlinson slog det första slaget när han på den första dagen ryckte fram två kilometer från sina positioner utanför Playber-Christ till en position cirka två kilometer norr om den strategiskt viktiga vägen mellan Le Plessis och Le Cloître-Saint-Thegonnec. Hela operationen utfördes utan större förluster, samtidigt som fransmännen tvingades överge större delen av sina förråd och retirera söderut.
Frederick, å andra sidan hade stora problem med att rycka fram – första dagen hade han planerat att inta Châteneuf-du-Faou, 8 kilometer framåt, något som skulle sätta honom i en god position att anfalla norrut mot Plonévez-du-Faou, vilket skulle rulla upp fransmännens flank i bergen, trodde han. I själva verket lyckades han endast rycka fram omkring en kilometer den dagen, och föll snabbt bakom schemat. Striderna fortsatte så här över hela Bretagne. Efter tre dagars strider avslutades slaget vid Le Plessis med att Rawlinson korsade vägen mellan de två städerna, utsatte dem för artillerield, intog dem och fortsatte söderut.
I söder fortsatte Frederick sitt ändlösa stampande framåt mot Châteneuf-du-Faou, och lyckades slutligen inta staden tre veckor efter schemat och med tusentals förluster. Samtidigt ryckte Rawlinson fram i norr i vad som kom att kallas Slaget vid Kerbriant – även om Kerbriant knappast rördes av striderna. Rawlins plan var att snabbt inta de två huvudvägarna söderut mot sitt slutgiltiga mål Berrien, åtta och en halv kilometer söderut. Rawlinson lyckades över förväntan – ryckte fram fyra kilometer på tre veckor och tillfogade fransmännen stora förluster. På flankerna skedde inga större framryckningar allteftersom båda sidor skickade mer och mer soldater mot utbuktningen, fast beslutna att hålla den till varje pris. Det enda som faktiskt skedde var att britterna lyckades inta Ergué-Garberic utanför Quimper.
Henry Rawlinson var en mycket kompetent general
De franska förstärkningarna saktade ner von Preussens och Rawlinsons framryckningar till snigelfart, och Rawlinson lyckades inte inta Berrien förrän framåt början på juni, då slaget pågått i fyra månader. I augusti intog von Preussen Plonévez-du-Faou, och i oktober intog de båda armékårerna i en gemensam aktion Collorec, vilket rätade ut deras front och dessutom fick ett slut på slaget som kom att kallas Slaget vid Berrien.
Röd linje: fronten vid början av 1916. Blå linje: franska framryckningar i februari. Streckad linje: fronten i november 1916
Båda sidor grävde ner sig inför vintern, med den plågsamma vetskapen att ingen av dem lyckats särskilt bra med vad de planerade, men att britterna ändå befann sig i en bra position för vidare operationer 1917.
1916 var för generaler på båda sidor det år då kriget skulle avgöras. I Tyskland hoppades von Hindenburg att med ett sista enormt anfall krossa de franska försvaren, medan French förstärktes med flertalet nyuppsatta brittiska divisioner i Bretagne. Napoleon IV tänkte utfärda ett avgörande slag mot britterna i Bretagne och Spanien samtidigt. De nya uppfinningar som gjorts sedan krigets början verkade också vara just vad som behövdes för att bryta fiendens front.
År 1916 var också ett år då de olika stridande parternas arméer förstärktes – de hundratusentals män som under de patriotiska månaderna efter krigsutbrottet gått med i respektive länders arméer hade nu färdigtränats och var redo att sändas ut i strid i vad som man som tidigare sagts hoppades skulle bli krigets sista år.
Teknologisk utveckling hade snabbt kommit ikapp kriget – Frankrike, Storbritannien och den Nordtyska Federationen hade utfärdat stålhjälmar åt sina trupper som nu stred med handgranater och på vissa ställen, särskilt vid Weserfronten, med tårgas. De assisterades av stadiga och hyfsat säkra jaktplan som svepte ner från himlen, sköt sönder fienden med maskingevär och försvann lika snart igen.
Brittiska soldater i Bretagne med sina nya stålhjälmar
Det land som låg längst fram i den teknologiska utvecklingen var utan tvekan Frankrike. De hade varit först med både stålhjälmen och tårgasen, som för första gången använts på Weserfronten i november 1915, och höll på att vidareutveckla gasen från att vara enbart otrevlig till mycket dödlig. Fransmännen hade dock ytterligare ett antal ess i ärmen att spela ut, särskilt nu, när de anföll fienden på alla håll och kanter. De essen skulle dock få vänta ytterligare några månader.
Fransmännen slog det första slaget den sextonde februari 1916, endast fyra månader efter att den nya krigsplanen spikades, med ett massivt anfall på de brittiska linjerna i Bretagne. Anfallet förebådades av ett flera dagar långt artilleribombardemang, och en halvtimme innan attacken släpptes ett nytt vapen ut på krigets arena. Fransmännen hade samlat tusentals ton med gas och släppte ut den mot britterna. Gasanfallet bestod av en blandning av tårgas, klorgas och fosgen – dock ytterst lite fosgen, eftersom franska industrier ännu inte ställts om till att producera denna mycket dödligare gas.
Franska soldater rycker fram genom ett gasmoln
Britterna trodde inledningsvis att molnet som kom flytande mot den var en rökridå som dolde ett franskt anfall och tog därför upp försvarspositioner. Snart började dock gasens effekter att visa sig – ögonen på soldaterna började vattnas och brittiska soldater föll rosslande till marken sedan de inandats gasen. De brittiska soldaterna förfasades över detta nya vapen, bröt sina led och flydde hals över huvud. Fransmännen ryckte fram men tvingades att vänta för att inte rusa in i sitt eget gasmoln. Efter en kilometers framryckning stoppades de av nyalända brittiska reserver.
Ungefär samma sak hände i söder – här lyckades fransmännen dock utnyttja genombrottet bättre och rycka fram två kilometer, korsa järnvägen till Quimper och tvinga britterna ut ur förorterna. I längden kunde de dock inte fortsätta sin framryckning utan stannades. Foch var nöjd med sin framryckning under den första dagen, och planerade att fortsätta framåt nästa dag. Det skulle dock inte bli så.
Britterna hade spenderat vintern med att fylla Bretagne till bristningsgränsen med soldater för en attack som skulle gå av stapeln sent i februari 1916. Det hela hade dock inte gått så fort som de hade hoppats - olika delar av det brittiska imperiet, och särskilt, som vi ska få se, Kanada krävde stora mängder soldater. År 1916 hade dock enorma mängder soldater samlats i Bretagne, och det var endast det franska angreppet som hindrade dem från att lägga sista handen vid offensiven. De brittiska trupperna var nu i en utmärkt position för att angripa de framryckande fransmännen.
Brittiska soldater disembarkerar i Douarenez
Den sjuttonde genomförde britterna ett motangrepp i gryningen som totalt överraskade fransmännen, och trängde tillbaka dem. Det inledande slaget stod norr om Ergué-Garberic, nordväst om Quimper, och britterna lyckades genom upprepade infanterianfall bryta de franska linjerna, inta staden och därmed nästan skära av järnvägen in i Quimper.
Foch såg ingen annan utväg än att utrymma Quimper och falla tillbaka till en förberedd linje västen om Saint-Yvy. Denna franska reträtt signalerade inledningen på en brittisk offensiv längs hela linjen, särskilt då riktad på utbuktningen runt Saint-Rivoal i bergen. Två brittiska armékårer skulle anfalla utbuktningen från norr och söder, samtidigt som britterna fortsatte att pressa i söder och i norr.
Den armékår som skulle anfalla fransmännen norrifrån bestod av tre divisioner och var under befäl av General Henry Rawlinson, medan den sydliga kårens fyra divisioner stod under befäl av den tyskättade General Frederick William von Preussen. Frederick William var känd för sin aggressiva läggning samt sitt otroliga franskhat – hans farfar var ingen mindre än den före detta kungen av Preussen Wilhelm Friedrich, som flytt till Storbritannien efter den tyska förlusten i det fransk-preussiska kriget.
Frederick William von Preussen - känd för sin distinktiva mustach
Henry Rawlinson slog det första slaget när han på den första dagen ryckte fram två kilometer från sina positioner utanför Playber-Christ till en position cirka två kilometer norr om den strategiskt viktiga vägen mellan Le Plessis och Le Cloître-Saint-Thegonnec. Hela operationen utfördes utan större förluster, samtidigt som fransmännen tvingades överge större delen av sina förråd och retirera söderut.
Frederick, å andra sidan hade stora problem med att rycka fram – första dagen hade han planerat att inta Châteneuf-du-Faou, 8 kilometer framåt, något som skulle sätta honom i en god position att anfalla norrut mot Plonévez-du-Faou, vilket skulle rulla upp fransmännens flank i bergen, trodde han. I själva verket lyckades han endast rycka fram omkring en kilometer den dagen, och föll snabbt bakom schemat. Striderna fortsatte så här över hela Bretagne. Efter tre dagars strider avslutades slaget vid Le Plessis med att Rawlinson korsade vägen mellan de två städerna, utsatte dem för artillerield, intog dem och fortsatte söderut.
I söder fortsatte Frederick sitt ändlösa stampande framåt mot Châteneuf-du-Faou, och lyckades slutligen inta staden tre veckor efter schemat och med tusentals förluster. Samtidigt ryckte Rawlinson fram i norr i vad som kom att kallas Slaget vid Kerbriant – även om Kerbriant knappast rördes av striderna. Rawlins plan var att snabbt inta de två huvudvägarna söderut mot sitt slutgiltiga mål Berrien, åtta och en halv kilometer söderut. Rawlinson lyckades över förväntan – ryckte fram fyra kilometer på tre veckor och tillfogade fransmännen stora förluster. På flankerna skedde inga större framryckningar allteftersom båda sidor skickade mer och mer soldater mot utbuktningen, fast beslutna att hålla den till varje pris. Det enda som faktiskt skedde var att britterna lyckades inta Ergué-Garberic utanför Quimper.
Henry Rawlinson var en mycket kompetent general
De franska förstärkningarna saktade ner von Preussens och Rawlinsons framryckningar till snigelfart, och Rawlinson lyckades inte inta Berrien förrän framåt början på juni, då slaget pågått i fyra månader. I augusti intog von Preussen Plonévez-du-Faou, och i oktober intog de båda armékårerna i en gemensam aktion Collorec, vilket rätade ut deras front och dessutom fick ett slut på slaget som kom att kallas Slaget vid Berrien.
Röd linje: fronten vid början av 1916. Blå linje: franska framryckningar i februari. Streckad linje: fronten i november 1916
Båda sidor grävde ner sig inför vintern, med den plågsamma vetskapen att ingen av dem lyckats särskilt bra med vad de planerade, men att britterna ändå befann sig i en bra position för vidare operationer 1917.
Last edited:
DEL XLIII
I Amerika hade den franska segern år 1871 lett till en ökad immigration av franska arbetare som inte stod ut med Bonaparternas alltmer reaktionära styre. Dessa hade till större delen bosatt sig i Quebec, Nova Scotia och New Brunswick, vilket hade bidragit till att skapa en stark fransk identitet i dessa provinser. När dominionen Kanada bildades år 1867 var denna identitet inte särskilt stark – och den stora immigrationsvågen hade inte heller inträffat – denna skulle vänta några år på sig.
Fransmän började anlända till Canada i större mängder runt år 1875, och immigrationen fick en topp runt 1885-1895, och vid slutet av den var anglokanadensarna i klar minoritet i landets östra delar – något som ledde till att britterna tvingades skapa dominionen Quebec den trettonde juni 1898, samtidigt som Yukonterritoriet, detta inkluderade dock endast provinsen Quebec, och inte Nova Scotia, New Brunswick eller Prince Edward Island, som fortfarande fick tillhöra dominionen Kanada, något som skapade stor bitterhet hos de franskspråkiga i dessa områden.
Vive la Belle Dominion!
Senare på året bröt Fashodakriget ut, och den kanadensiska regeringen var inte sen att skicka en förfrågan till London on inte Quebecs status som dominion kunde dras in och provinsen återinlemmas i Kanada. Inledningsvis var den brittiska regeringen inte särskilt lockad, men sedan fransmännen segrat vid det första slaget vid Mersah Matruh blev det annat ljud i skällan. Den femtonde januari 1899 ockuperade kanadensiska trupper Quebec med motivationen att regeringen i Ville de Québec planerade att bryta banden med Storbritannien och ställa sig under franskt beskydd. ”Otänkbart” sade den Quebecoisiska regeringen. ”Fullt tänkbart” sade London, en attityd som kulminerade i att Quebec annekterades till Kanada den andra februari. När britterna förlorade Fashodakriget tvingades de – om än motvilligt att återupprätta dominionen, vilket också skedde. Under åren mellan 1900 och 1916 höll den quebecoisiska regeringen en låg profil gentemot Kanada och Storbritannien, något som gav dem acceptans från dessa två länder, men inte den egna befolkningen, något som resulterade i täta regeringsskiften – vilka inte gjorde någon skillnad eftersom samtliga partier fortsatte på samma politik.
År 1911 dök dock en ny kraft upp i Quebec och i de fransktalande delarna av Kanada. Bloc de la Patrie Bonapartiste var en nationalistisk franskvänlig rörelse som hade so, sitt uttryckiga mål att ”föra Quebec närmare Frankrike i en politisk och kulturell riktning”. Under ledning av sin karismatiske unge ledare Maurice Duplessis (21 vid partiets bildande) uppnådde BPB stora framgångar i valen upp till krigsutbrottet.
Vid krigsutbrottet förbjöds BPB snabbt i Kanada, och efter viss tvekan även i Quebec, något som inte förhindrade partiet – nu en ”folkrörelse” från att hålla massmöten och demonstrationer över hela Quebec.
Maurice Duplessis flera år senare
År 1914 låg Duplessis lågt – ett fåtal massmöten och demonstrationer hölls, men han höll sig till större delen lugn. Det var först år 1915 som han allvarligt började tänka på att slå till mot britterna. Den kanadensiska och även Quebecoisiska armén började förflyttas till Europa i förberedelse för angreppet på Bretagne, vilket skapade ett stort vakuum när det gällde soldater i Kanada och Quebec – det fanns ingen i närheten som skulle kunna slå ner ett uppror, särskilt ett uppror som hade brett folkligt stöd. Hemliga förhandlingar togs upp med Frankrike, och Napoleon IV visade sig omedelbart positiv till idén. Franska torpedbåtar spenderade större delen av 1915 med att frakta maskingevär och granatkastare till Quebec och östra Kanada, och i slutet av juni 1915 kände sig Duplessis sig tillräckligt väl förberedd.
Den tredje juli 1915 intog ett hundratal beväpnade män viktiga positioner i Ville de Quebec och Montreal, samtidigt som Duplessis tillsammans med tjugo män med franska armégevär marscherade in i stadshuset och krävde regeringens avgång. Alla funktioner i Quebec skulle övertas av BPB. Premiärminister Lomer Gouin tvingades under gevärshot att gå med på detta, och Maurice Duplessis blev Quebecs nye premiärminister.
Nästa dag befann sig Quebec i chock – kuppen hade varit både spektakulär och oblodig. Beväpnade män från BPB patrullerade gatorna och upprätthöll ordningen, samtidigt som London och Ottawa hade svårt att förstå vad som hänt. Klockan tre på eftermiddagen förklarade Maurice Duplessis i ett tal i centrala Ville de Quebec att ”den före detta dominionen Quebec” nu var ”Konungariket Quebec” och att han inbjöd Frankrikes kejsare Napoleon IV att ta tronen som Napoleon I de Quebec. Under tiden skulle han agera som riksföreståndare.
Milismän från BPB i en "rekvirerad" lastbil i Ville de Quebec
Reaktionerna gick från förvåning och hopp i Quebec till förtvivlan och bestörtning i Kanada och London. Den brittisk-kanadensiska armén var för tillfället fastlåst i det blodiga slaget vid Berrien, och inga reguljära trupper kunde skickas till Quebec för att slå ner upproret, istället fick man, som den brittiska regeringen uttryckte det: ”lita på det kanadensiska folket”.
Att ”lita på det kanadensiska folket” var i princip det samma som att säga åt dem att ta ner jaktgeväret från väggen och marschera in i Quebec med vapen i hand, något som också i mångt och mycket skedde – premiärminister Robert Borden försökte dock hålla locket på och uppmanade alla till besinning – en fredlig lösning kunde säkert finnas. Duplessis kontrade med att beordra de Quebecoiska milismän som redan existerade – nämligen de som var medlemmar av BPB och hade deltagit i kuppen – att invadera Ontario och inta Toronto och Ottawa för ”la belle royaume”.
Robert Borden took an axe, gave the Dominion forty wacks...
Robert Borden hade inte särskilt mycket att komma med mot denna invasion. Hans dominion var i upplösning – den franska minoriteten i östra Ontario var synnerligen orolig, och det blev upplopp i både Ottawa och Toronto, där protestantiska bostadsområden attackerades och kyrkor brändes. New Brunswick, Nova Scotia och Prince Edward Island var på gränsen till att förklara sig lojala mot kungariket Quebec och lämna Kanada, och när strider rapporterades vid Hull och Eastview strax utanför Ottawa ansåg han att striden var förlorad och flydde söderut mot USA.
Med Borden försvann det enda som skulle ha kunnat hindra Kanada från att kollapsa i anarki och upploppen gick snabbt över till regelrätta strider. Kanadas tre östra provinser gick snabbt över till Duplessis Kungadömet Quebec, och Newfoundland sjönk ner i en spiral föll med upplopp och våldsamheter.
I Ontarios östra delar fortsatte upploppen och det som idag skulle ha kallats för etnisk rensning – fransktalande familjer drevs ut från sina bostäder och hämnades på sina engelsktalande grannar i en ändlös vendetta med det uttalade målet att tömma Ontario på fransmän/engelsmän.
Blått: Områden lojala mot brittiska kronan. Rött: Områden i uppror mot brittiska kronan
Något som liknade en front etablerades på en linje längs med gränsen mellan Ontario och Ottawa fram till Pembroke, varifrån den gick söderut mot Belleville. På båda sidor om linjen utspelades hemska scener allteftersom de båda sidorna tog en gruvlig hämnd på sina grannar när 30 års uppdämt etniskt raseri fick sitt blodiga utlopp.
Den kanadensiska regeringen – eller vad som fanns kvar av den efter Bordens flykt togs snabbt över av ministern för milis och försvar Sam Hughes. Hughes var en uttalad anglokanadensare som stod emot allt vad Quebec hette, och det var endast hans position långt ner i regeringshierarkin som förhindrade honom från att leda soldater in i Quebec. Då hade han setts som en högljudd dåre. Nu var han den perfekte mannen för att slå tillbaka mot de fransmän som tagit upp vapen mot hans majestät, en uppgift Hughes mer än gärna gick med på.
Sam Hughes ledde vad som fanns kvar av den kanadensiska regeringen
Hughes förklarade snabbt sin lojalitet gentemot London och vände dövörat till mot de övergrepp som alltjämt pågick mot den fransktalande befolkningen öster om fronten, samtidigt som han beordrade den kanadensiska milisen att mobilisera för striden som låg framför dominionen. Hughes slog det första slaget den tjugoandra augusti 1916 då nymobiliserade kanadensiska milismän – särskilt från Ontario – anföll Quebecoisiska ställningar vid Bancroft och Belleville, i hopp om att rulla upp fiendens södra flank ochj inta de strategiska nord-sydliga järnvägslinjerna vid Brancroft.
Angreppet var ett spektakulärt misslyckande – insmugglade franska maskingevär slaktade de dåligt utrustade milismännen i hundratal, och attacken avslutades flera mil från Bancroft och halvvägs mellan Trenton och Belleville, något som bara höjde den quebecoisiska moralen.
Den amerikanska kontinenten blödde, men nu sipprade det bara. Snart skulle blodet forsa.
I Amerika hade den franska segern år 1871 lett till en ökad immigration av franska arbetare som inte stod ut med Bonaparternas alltmer reaktionära styre. Dessa hade till större delen bosatt sig i Quebec, Nova Scotia och New Brunswick, vilket hade bidragit till att skapa en stark fransk identitet i dessa provinser. När dominionen Kanada bildades år 1867 var denna identitet inte särskilt stark – och den stora immigrationsvågen hade inte heller inträffat – denna skulle vänta några år på sig.
Fransmän började anlända till Canada i större mängder runt år 1875, och immigrationen fick en topp runt 1885-1895, och vid slutet av den var anglokanadensarna i klar minoritet i landets östra delar – något som ledde till att britterna tvingades skapa dominionen Quebec den trettonde juni 1898, samtidigt som Yukonterritoriet, detta inkluderade dock endast provinsen Quebec, och inte Nova Scotia, New Brunswick eller Prince Edward Island, som fortfarande fick tillhöra dominionen Kanada, något som skapade stor bitterhet hos de franskspråkiga i dessa områden.
Vive la Belle Dominion!
Senare på året bröt Fashodakriget ut, och den kanadensiska regeringen var inte sen att skicka en förfrågan till London on inte Quebecs status som dominion kunde dras in och provinsen återinlemmas i Kanada. Inledningsvis var den brittiska regeringen inte särskilt lockad, men sedan fransmännen segrat vid det första slaget vid Mersah Matruh blev det annat ljud i skällan. Den femtonde januari 1899 ockuperade kanadensiska trupper Quebec med motivationen att regeringen i Ville de Québec planerade att bryta banden med Storbritannien och ställa sig under franskt beskydd. ”Otänkbart” sade den Quebecoisiska regeringen. ”Fullt tänkbart” sade London, en attityd som kulminerade i att Quebec annekterades till Kanada den andra februari. När britterna förlorade Fashodakriget tvingades de – om än motvilligt att återupprätta dominionen, vilket också skedde. Under åren mellan 1900 och 1916 höll den quebecoisiska regeringen en låg profil gentemot Kanada och Storbritannien, något som gav dem acceptans från dessa två länder, men inte den egna befolkningen, något som resulterade i täta regeringsskiften – vilka inte gjorde någon skillnad eftersom samtliga partier fortsatte på samma politik.
År 1911 dök dock en ny kraft upp i Quebec och i de fransktalande delarna av Kanada. Bloc de la Patrie Bonapartiste var en nationalistisk franskvänlig rörelse som hade so, sitt uttryckiga mål att ”föra Quebec närmare Frankrike i en politisk och kulturell riktning”. Under ledning av sin karismatiske unge ledare Maurice Duplessis (21 vid partiets bildande) uppnådde BPB stora framgångar i valen upp till krigsutbrottet.
Vid krigsutbrottet förbjöds BPB snabbt i Kanada, och efter viss tvekan även i Quebec, något som inte förhindrade partiet – nu en ”folkrörelse” från att hålla massmöten och demonstrationer över hela Quebec.
Maurice Duplessis flera år senare
År 1914 låg Duplessis lågt – ett fåtal massmöten och demonstrationer hölls, men han höll sig till större delen lugn. Det var först år 1915 som han allvarligt började tänka på att slå till mot britterna. Den kanadensiska och även Quebecoisiska armén började förflyttas till Europa i förberedelse för angreppet på Bretagne, vilket skapade ett stort vakuum när det gällde soldater i Kanada och Quebec – det fanns ingen i närheten som skulle kunna slå ner ett uppror, särskilt ett uppror som hade brett folkligt stöd. Hemliga förhandlingar togs upp med Frankrike, och Napoleon IV visade sig omedelbart positiv till idén. Franska torpedbåtar spenderade större delen av 1915 med att frakta maskingevär och granatkastare till Quebec och östra Kanada, och i slutet av juni 1915 kände sig Duplessis sig tillräckligt väl förberedd.
Den tredje juli 1915 intog ett hundratal beväpnade män viktiga positioner i Ville de Quebec och Montreal, samtidigt som Duplessis tillsammans med tjugo män med franska armégevär marscherade in i stadshuset och krävde regeringens avgång. Alla funktioner i Quebec skulle övertas av BPB. Premiärminister Lomer Gouin tvingades under gevärshot att gå med på detta, och Maurice Duplessis blev Quebecs nye premiärminister.
Nästa dag befann sig Quebec i chock – kuppen hade varit både spektakulär och oblodig. Beväpnade män från BPB patrullerade gatorna och upprätthöll ordningen, samtidigt som London och Ottawa hade svårt att förstå vad som hänt. Klockan tre på eftermiddagen förklarade Maurice Duplessis i ett tal i centrala Ville de Quebec att ”den före detta dominionen Quebec” nu var ”Konungariket Quebec” och att han inbjöd Frankrikes kejsare Napoleon IV att ta tronen som Napoleon I de Quebec. Under tiden skulle han agera som riksföreståndare.
Milismän från BPB i en "rekvirerad" lastbil i Ville de Quebec
Reaktionerna gick från förvåning och hopp i Quebec till förtvivlan och bestörtning i Kanada och London. Den brittisk-kanadensiska armén var för tillfället fastlåst i det blodiga slaget vid Berrien, och inga reguljära trupper kunde skickas till Quebec för att slå ner upproret, istället fick man, som den brittiska regeringen uttryckte det: ”lita på det kanadensiska folket”.
Att ”lita på det kanadensiska folket” var i princip det samma som att säga åt dem att ta ner jaktgeväret från väggen och marschera in i Quebec med vapen i hand, något som också i mångt och mycket skedde – premiärminister Robert Borden försökte dock hålla locket på och uppmanade alla till besinning – en fredlig lösning kunde säkert finnas. Duplessis kontrade med att beordra de Quebecoiska milismän som redan existerade – nämligen de som var medlemmar av BPB och hade deltagit i kuppen – att invadera Ontario och inta Toronto och Ottawa för ”la belle royaume”.
Robert Borden took an axe, gave the Dominion forty wacks...
Robert Borden hade inte särskilt mycket att komma med mot denna invasion. Hans dominion var i upplösning – den franska minoriteten i östra Ontario var synnerligen orolig, och det blev upplopp i både Ottawa och Toronto, där protestantiska bostadsområden attackerades och kyrkor brändes. New Brunswick, Nova Scotia och Prince Edward Island var på gränsen till att förklara sig lojala mot kungariket Quebec och lämna Kanada, och när strider rapporterades vid Hull och Eastview strax utanför Ottawa ansåg han att striden var förlorad och flydde söderut mot USA.
Med Borden försvann det enda som skulle ha kunnat hindra Kanada från att kollapsa i anarki och upploppen gick snabbt över till regelrätta strider. Kanadas tre östra provinser gick snabbt över till Duplessis Kungadömet Quebec, och Newfoundland sjönk ner i en spiral föll med upplopp och våldsamheter.
I Ontarios östra delar fortsatte upploppen och det som idag skulle ha kallats för etnisk rensning – fransktalande familjer drevs ut från sina bostäder och hämnades på sina engelsktalande grannar i en ändlös vendetta med det uttalade målet att tömma Ontario på fransmän/engelsmän.
Blått: Områden lojala mot brittiska kronan. Rött: Områden i uppror mot brittiska kronan
Något som liknade en front etablerades på en linje längs med gränsen mellan Ontario och Ottawa fram till Pembroke, varifrån den gick söderut mot Belleville. På båda sidor om linjen utspelades hemska scener allteftersom de båda sidorna tog en gruvlig hämnd på sina grannar när 30 års uppdämt etniskt raseri fick sitt blodiga utlopp.
Den kanadensiska regeringen – eller vad som fanns kvar av den efter Bordens flykt togs snabbt över av ministern för milis och försvar Sam Hughes. Hughes var en uttalad anglokanadensare som stod emot allt vad Quebec hette, och det var endast hans position långt ner i regeringshierarkin som förhindrade honom från att leda soldater in i Quebec. Då hade han setts som en högljudd dåre. Nu var han den perfekte mannen för att slå tillbaka mot de fransmän som tagit upp vapen mot hans majestät, en uppgift Hughes mer än gärna gick med på.
Sam Hughes ledde vad som fanns kvar av den kanadensiska regeringen
Hughes förklarade snabbt sin lojalitet gentemot London och vände dövörat till mot de övergrepp som alltjämt pågick mot den fransktalande befolkningen öster om fronten, samtidigt som han beordrade den kanadensiska milisen att mobilisera för striden som låg framför dominionen. Hughes slog det första slaget den tjugoandra augusti 1916 då nymobiliserade kanadensiska milismän – särskilt från Ontario – anföll Quebecoisiska ställningar vid Bancroft och Belleville, i hopp om att rulla upp fiendens södra flank ochj inta de strategiska nord-sydliga järnvägslinjerna vid Brancroft.
Angreppet var ett spektakulärt misslyckande – insmugglade franska maskingevär slaktade de dåligt utrustade milismännen i hundratal, och attacken avslutades flera mil från Bancroft och halvvägs mellan Trenton och Belleville, något som bara höjde den quebecoisiska moralen.
Den amerikanska kontinenten blödde, men nu sipprade det bara. Snart skulle blodet forsa.
Last edited: