DEL XLIII
I Amerika hade den franska segern år 1871 lett till en ökad immigration av franska arbetare som inte stod ut med Bonaparternas alltmer reaktionära styre. Dessa hade till större delen bosatt sig i Quebec, Nova Scotia och New Brunswick, vilket hade bidragit till att skapa en stark fransk identitet i dessa provinser. När dominionen Kanada bildades år 1867 var denna identitet inte särskilt stark – och den stora immigrationsvågen hade inte heller inträffat – denna skulle vänta några år på sig.
Fransmän började anlända till Canada i större mängder runt år 1875, och immigrationen fick en topp runt 1885-1895, och vid slutet av den var anglokanadensarna i klar minoritet i landets östra delar – något som ledde till att britterna tvingades skapa dominionen Quebec den trettonde juni 1898, samtidigt som Yukonterritoriet, detta inkluderade dock endast provinsen Quebec, och inte Nova Scotia, New Brunswick eller Prince Edward Island, som fortfarande fick tillhöra dominionen Kanada, något som skapade stor bitterhet hos de franskspråkiga i dessa områden.
Vive la Belle Dominion!
Senare på året bröt Fashodakriget ut, och den kanadensiska regeringen var inte sen att skicka en förfrågan till London on inte Quebecs status som dominion kunde dras in och provinsen återinlemmas i Kanada. Inledningsvis var den brittiska regeringen inte särskilt lockad, men sedan fransmännen segrat vid det första slaget vid Mersah Matruh blev det annat ljud i skällan. Den femtonde januari 1899 ockuperade kanadensiska trupper Quebec med motivationen att regeringen i Ville de Québec planerade att bryta banden med Storbritannien och ställa sig under franskt beskydd. ”Otänkbart” sade den Quebecoisiska regeringen. ”Fullt tänkbart” sade London, en attityd som kulminerade i att Quebec annekterades till Kanada den andra februari. När britterna förlorade Fashodakriget tvingades de – om än motvilligt att återupprätta dominionen, vilket också skedde. Under åren mellan 1900 och 1916 höll den quebecoisiska regeringen en låg profil gentemot Kanada och Storbritannien, något som gav dem acceptans från dessa två länder, men inte den egna befolkningen, något som resulterade i täta regeringsskiften – vilka inte gjorde någon skillnad eftersom samtliga partier fortsatte på samma politik.
År 1911 dök dock en ny kraft upp i Quebec och i de fransktalande delarna av Kanada. Bloc de la Patrie Bonapartiste var en nationalistisk franskvänlig rörelse som hade so, sitt uttryckiga mål att ”föra Quebec närmare Frankrike i en politisk och kulturell riktning”. Under ledning av sin karismatiske unge ledare Maurice Duplessis (21 vid partiets bildande) uppnådde BPB stora framgångar i valen upp till krigsutbrottet.
Vid krigsutbrottet förbjöds BPB snabbt i Kanada, och efter viss tvekan även i Quebec, något som inte förhindrade partiet – nu en ”folkrörelse” från att hålla massmöten och demonstrationer över hela Quebec.
Maurice Duplessis flera år senare
År 1914 låg Duplessis lågt – ett fåtal massmöten och demonstrationer hölls, men han höll sig till större delen lugn. Det var först år 1915 som han allvarligt började tänka på att slå till mot britterna. Den kanadensiska och även Quebecoisiska armén började förflyttas till Europa i förberedelse för angreppet på Bretagne, vilket skapade ett stort vakuum när det gällde soldater i Kanada och Quebec – det fanns ingen i närheten som skulle kunna slå ner ett uppror, särskilt ett uppror som hade brett folkligt stöd. Hemliga förhandlingar togs upp med Frankrike, och Napoleon IV visade sig omedelbart positiv till idén. Franska torpedbåtar spenderade större delen av 1915 med att frakta maskingevär och granatkastare till Quebec och östra Kanada, och i slutet av juni 1915 kände sig Duplessis sig tillräckligt väl förberedd.
Den tredje juli 1915 intog ett hundratal beväpnade män viktiga positioner i Ville de Quebec och Montreal, samtidigt som Duplessis tillsammans med tjugo män med franska armégevär marscherade in i stadshuset och krävde regeringens avgång. Alla funktioner i Quebec skulle övertas av BPB. Premiärminister Lomer Gouin tvingades under gevärshot att gå med på detta, och Maurice Duplessis blev Quebecs nye premiärminister.
Nästa dag befann sig Quebec i chock – kuppen hade varit både spektakulär och oblodig. Beväpnade män från BPB patrullerade gatorna och upprätthöll ordningen, samtidigt som London och Ottawa hade svårt att förstå vad som hänt. Klockan tre på eftermiddagen förklarade Maurice Duplessis i ett tal i centrala Ville de Quebec att ”den före detta dominionen Quebec” nu var ”Konungariket Quebec” och att han inbjöd Frankrikes kejsare Napoleon IV att ta tronen som Napoleon I de Quebec. Under tiden skulle han agera som riksföreståndare.
Milismän från BPB i en "rekvirerad" lastbil i Ville de Quebec
Reaktionerna gick från förvåning och hopp i Quebec till förtvivlan och bestörtning i Kanada och London. Den brittisk-kanadensiska armén var för tillfället fastlåst i det blodiga slaget vid Berrien, och inga reguljära trupper kunde skickas till Quebec för att slå ner upproret, istället fick man, som den brittiska regeringen uttryckte det: ”lita på det kanadensiska folket”.
Att ”lita på det kanadensiska folket” var i princip det samma som att säga åt dem att ta ner jaktgeväret från väggen och marschera in i Quebec med vapen i hand, något som också i mångt och mycket skedde – premiärminister Robert Borden försökte dock hålla locket på och uppmanade alla till besinning – en fredlig lösning kunde säkert finnas. Duplessis kontrade med att beordra de Quebecoiska milismän som redan existerade – nämligen de som var medlemmar av BPB och hade deltagit i kuppen – att invadera Ontario och inta Toronto och Ottawa för ”la belle royaume”.
Robert Borden took an axe, gave the Dominion forty wacks...
Robert Borden hade inte särskilt mycket att komma med mot denna invasion. Hans dominion var i upplösning – den franska minoriteten i östra Ontario var synnerligen orolig, och det blev upplopp i både Ottawa och Toronto, där protestantiska bostadsområden attackerades och kyrkor brändes. New Brunswick, Nova Scotia och Prince Edward Island var på gränsen till att förklara sig lojala mot kungariket Quebec och lämna Kanada, och när strider rapporterades vid Hull och Eastview strax utanför Ottawa ansåg han att striden var förlorad och flydde söderut mot USA.
Med Borden försvann det enda som skulle ha kunnat hindra Kanada från att kollapsa i anarki och upploppen gick snabbt över till regelrätta strider. Kanadas tre östra provinser gick snabbt över till Duplessis Kungadömet Quebec, och Newfoundland sjönk ner i en spiral föll med upplopp och våldsamheter.
I Ontarios östra delar fortsatte upploppen och det som idag skulle ha kallats för etnisk rensning – fransktalande familjer drevs ut från sina bostäder och hämnades på sina engelsktalande grannar i en ändlös vendetta med det uttalade målet att tömma Ontario på fransmän/engelsmän.
Blått: Områden lojala mot brittiska kronan. Rött: Områden i uppror mot brittiska kronan
Något som liknade en front etablerades på en linje längs med gränsen mellan Ontario och Ottawa fram till Pembroke, varifrån den gick söderut mot Belleville. På båda sidor om linjen utspelades hemska scener allteftersom de båda sidorna tog en gruvlig hämnd på sina grannar när 30 års uppdämt etniskt raseri fick sitt blodiga utlopp.
Den kanadensiska regeringen – eller vad som fanns kvar av den efter Bordens flykt togs snabbt över av ministern för milis och försvar Sam Hughes. Hughes var en uttalad anglokanadensare som stod emot allt vad Quebec hette, och det var endast hans position långt ner i regeringshierarkin som förhindrade honom från att leda soldater in i Quebec. Då hade han setts som en högljudd dåre. Nu var han den perfekte mannen för att slå tillbaka mot de fransmän som tagit upp vapen mot hans majestät, en uppgift Hughes mer än gärna gick med på.
Sam Hughes ledde vad som fanns kvar av den kanadensiska regeringen
Hughes förklarade snabbt sin lojalitet gentemot London och vände dövörat till mot de övergrepp som alltjämt pågick mot den fransktalande befolkningen öster om fronten, samtidigt som han beordrade den kanadensiska milisen att mobilisera för striden som låg framför dominionen. Hughes slog det första slaget den tjugoandra augusti 1916 då nymobiliserade kanadensiska milismän – särskilt från Ontario – anföll Quebecoisiska ställningar vid Bancroft och Belleville, i hopp om att rulla upp fiendens södra flank ochj inta de strategiska nord-sydliga järnvägslinjerna vid Brancroft.
Angreppet var ett spektakulärt misslyckande – insmugglade franska maskingevär slaktade de dåligt utrustade milismännen i hundratal, och attacken avslutades flera mil från Bancroft och halvvägs mellan Trenton och Belleville, något som bara höjde den quebecoisiska moralen.
Den amerikanska kontinenten blödde, men nu sipprade det bara. Snart skulle blodet forsa.