• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Jag misstänker att fronten kommer vara låst ett tag och att kriget kommer likna ww1... Kan det vara så? :eek:
 
Van der Gent said:
Jag misstänker att fronten kommer vara låst ett tag och att kriget kommer likna ww1... Kan det vara så? :eek:
Om det skulle bli så, skulle mina läsare vara emot det?
 
DEL XXXVII

Efter Slaget vid Elbe stod det klart att den franska armén var tvungen att dra sig tillbaka – fronten var alldeles för lång och risken för flankangrepp från söder var överhängande. Trots detta var den franska situationen inte alltför dålig. Trots de enorma förluster som inflikats på armén i slaget vid Elbe förblev den franska armén en slagkraftig styrka. Det största problemet var hur man skulle få denna styrka att försvara en flera hundra kilometer lång front effektivt, särskilt som moralen var låg och soldaterna utmattade.

Den franska generalstaben under Joffre beslutade sig därför för att göra en kontrollerad reträtt tillbaka till Weser. Där skulle fronten vara mycket kortare, och förberedda försvarsverk kunde snabbt byggas på flodens västra strand. Generalstaben väntade sig också att kunna sätta de första femton reservdivisionerna i strid ungefär när huvudarmén nådde Weser. Dessa femton reservdivisioner var i mångt och mycket en eftertanke när det gick upp för generalstaben att kriget kanske skulle vara längre än nittio dagar som man först trott.

frstrelseqc4.png

Förstörd bangård efter den franska reträtten

Under november och december 1914 tömdes långsamt den franska fronten på soldater som alla skickades tillbaka bakom Weser i nygrävda skyttegravar fyllda med taggtråd, maskingevärsnästen och till och med betongbunkrar, samtliga byggda av franska ingenjörstrupper förstärkta med nymobiliserade reservister och tillbakavändande frontsoldater.
Kvar vid Elbe fanns nu en uttunnad eftertrupp, som vid första nordtyska anfall skulle dra sig tillbaka, förstörandes allt bakom sig.

Von Hindenburg hade naturligtvis fått rapporter om att fransmännen drog sig tillbaka, men misstolkade helt deras avsikter. Han trodde att de endast retirerade för att få honom att följa efter reservationslöst för att locka den nordtyska armén i fällan för att sedan försöka inta Berlin igen. För att undvika detta tänkte han därför avancera på en bred front längs hela Elbe och trycka tillbaka fransmännen framför sig. Framryckningen skulle vara långsam och metodisk, och ingen enhet skulle få avancera för långt framför en annan för att förhindra omringningar och flankangrepp.

framryckningsg1.png

Delar av ett nordtykt elitregemente rycker fram

Von Hindenburg spenderade större delen av vintern med att förbereda för attacken – trupper fördelades ut längs fronten och artilleriet förbereddes. Ammunition flyttades upp och fördelades, och under den här tiden fortsatte fransmännen med att bygga upp försvar vid Weser samt spränga fabriker, broar och järnvägar som inte behövdes för reträtten västerut.

Det var inte förrän i mitten av maj 1915, ett år efter krigsutbrottet som marken tinat så pass att von Hindenburg kunde ge klartecken för en framryckning på bred front. Fransmännen vid Elbe stred enligt sina instruktioner halvhjärtat och påbörjade sedan en sedan länge förberedd reträtt med tyskarna efter sig i långsamt släptåg. Tack vare von Hindenburgs order om en långsam framryckning hade fransmännen gott om tid att förstöra ytterligare järnvägslinjer och broar sedan de passerat dem, och det var inte förrän i början av juni som von Hindenburgs trupper nådde Weser efter att ha tagit förhållandevis få förluster i soldater.

weserul3.png

Weser

Den elfte juni, sporrad av sina framgångar under den gångna månaden beordrade Hindenburg att de nordtyska trupperna skulle försöka korsa Weser –även nu var han övertygad om en snabb seger och att fransmännen snart skulle fly. Han hade fel. Mycket fel.

Den tolfte juni började tyskarna att korsa Weser i pråmar och kom genast under fransk artillerield. I sina försök att undvika att träffas av beskjutningen kom flertalet pråmar ur kurs, något som resulterade i felaktiga landsättningar längs hela frontlinjen. Eftersom den information om fiendens positioner som de fått innan anfallet inte stämde fann sig tyskarna villrådiga om exakt vad som skulle göras, särskilt som de fann sig under konstant artillerield och nu när de var på Wesers västra sida även kulsprute- och gevärseld.

De soldater som inte mejades ner direkt på stranden försökte samla sig för ett anfall mot fransmännens linjer men trasslade omedelbart in sig i de tjocka lager med taggtråd och sköts ner när de fumlande försökte ta sig loss. De som tog sig igenom taggtråden mötte styvt motstånd och konstanta franska motattacker när de försökte storma den första skyttegravslinjen; på vissa platser lyckades de bara hålla linjen i bara en kvart innan en fransk motattack kastade tillbaka dem och tvingade dem att starta igen.

skyttegravlr4.png

Nordtyska soldater i en skyttegrav vid Weser

På de platser som de lyckades behålla linjen trots fransmännens motattacker fann de ett nytt lager taggtråd samt kulsprutenästen av betong som ytterligare sinkade dem. Framåt dagen hade tyskarna endast ryckt fram på sin höjd en kilometer och på vissa ställen nått fransmännens bakre skyttegravssystem innan de kastats tillbaka av ihärdiga franska motattacker. Den tyska framryckningen stapplade, stannade och började backa.

Ihärdiga franska motattacker tvingade von Hindenburg att dra tillbaka sina trupper över Weser den fjortonde juni. I sin officiella rapport skrev han lakoniskt att ”visst territorium erövrades med svåra förluster. Gräver ner mig på östra stranden”. I samma rapport bad han också om ingenjörstrupper och cement för att bygga starka försvarsverk på sin sida av Weser.

Fransmännen bestämde sig dock för att inte genomföra en motattack. Händelser i andra delar av det franska imperiet gjorde att soldater snabbt måste dras från Weserfronten.
 
Last edited:
Zuckergußgebäck said:
Händelser i andra delar av det franska imperiet gjorde att soldater snabbt måste dras från Weserfronten.

Jasså? Spännande...
 
Jag har redigerat de tidigare uppdateringarna något efter ett antal synpunkter från Tachikaze. Nu finns det i alla fall en förklaring på varför den Nordtyska Armén led sådana fruktansvärda nederlag under de första krigsmånaderna.

En ny uppdaterig är på väg, men eftersom skolan börjat igen efter sportlovet kommer den kanske att dröja ett tag.
 
DEL XXXVIII

Under krigets gång hade koalitionens diplomater inte legat sysslolösa. Brittiskt guld och löften om bistånd och territorium vid freden lockade och drog i många länder. Vissa, som Danmark förblev neutrala, medan andra lockades in i kriget mot Frankrike. Japan var ett av de länderna som på ett tidigt stadium förklarade krig mot Frankrike och började anfalla franska kolonier och skepp i Stilla Havet.

De två länder som var mest intressanta för Storbritannien var Italien och Spanien. Båda två låg vid Frankrikes södra gränser, och skulle tvinga fransmännen att dela sina trupper om de ville gå med koalitionen. Förhandlingar fördes på hög nivå genom hela 1914 och in på 1915 om ett inträde i kriget, men varken Maria I eller Vittorio Emanuele III var beredda att förklara Frankrike krig just då, särskilt som franska styrkor stod på Berlins tröskel och den Nordtyska Federationen vacklade.

vittorioor5.png

Vittorio Emanuele III var inte riktigt redo att föra sin nation i krig

Slaget vid Elbe och den därpå följande reträtten till Weser övertygade dem dock om att koalitionen kanske var en styrka att satsa på, och den 23:e juni 1915 förklarade Italien krig mot Österrike-Ungern efter ett hemligt fördrag med britterna som lovade dem Dalmatien och delar av södra Frankrike vid krigsslutet. Dagen därpå förklarade Frankrike krig mot Italien och franska trupper började skickas från Weser till de franska Alperna.

Maria I höll sig fortfarande neutral och lät båda sidor dra i henne – i och med Italiens inträde i kriget hade Spanien plötsligt blivit en viktig allierad för båda sidor. Fransmännen lovade henne Gibraltar och Brittiska Östafrika samt flertalet öar i Stilla Havet i och med att Japan förklarat Frankrike krig. Britterna, å andra sidan, lovade henne Marocko, vilket skulle binda ihop Nordvästafrika som en enda stor spansk koloni samt delar av södra Frankrike. Om hon ville skulle hon få annektera Andorra utan att koalitionen protesterade.

I slutändan bestämde sig Maria för att hon pressat britternas generositet så långt det gick, och lovade dem att förklara Frankrike krig när de så önskade. Under tiden fortsatte hon förhandlingarna med Frankrike, kanske för att få ett bättre avtal med dem och svika britterna, eller kanske inte. Kanske ville hon bara invagga dem i säkerhet.
Britterna bestämde sig för att inte spela ut det spanska kortet riktigt ännu, utan vänta till ett passande tillfälle som snart skulle komma.

bretagneed7.png

Bretagne var britternas nästa mål

Ända sedan kriget började hade britterna funderat på exakt hur de skulle kunna stötta koalitionen i Europa. De första stapplande stegen togs i maj 1915 när en mindre brittisk expeditionskår under befäl av sir John French landsteg i Kiel och deltog i von Hindenburgs offensiv mot Weser, men större delen av den brittiska generalstaben ogillade idén om att de skulle vara en ”understödjande trupp” i Tyskland, och ville hellre anfalla fransmännen på hemmaplan.

Den brittiska generalstaben letade då i gömmorna och lyckades slutligen gräva fram en gammal plan från Fashodakriget om en landstigning i Frankrike självt för att tvinga fransmännen att dela sina styrkor. Då hade planen förkastats på grund av brist på trupper och materiel, men nu började britterna återigen fundera på om det inte vore en bra idé att landstiga i Frankrike.

Fem brittiska divisioner och en kavalleridivision som hade förberett sig för att skickas till Tyskland och Weserfronten där von Hindenburg fortfarande funderade på hur han bäst skulle kunna korsa floden och krossa fransmännen förflyttades snabbt från östkusten till västkusten där en större mängd fartyg hade samlats.

Frankrike sökte också nya allierade – Bulgarien och det Osmanska Riket var två självklara kandidater, och stora belöningar lämnades till båda länder efter den franska segern. Det Osmanska Riket lovades att återfå kontrollen över Egypten och Kuwait samt direkt kontroll över södra Kaukasus och ett protektorat över ett formellt självständigt Georgien. Bulgarerna å andra sidan lovades serbiska Makedonien och stora delar av östra Serbien.

mehmedvaq6.png

Mehmed V

Bulgarerna tvekade, trots ett löfte om flera miljoner francs i subsidier om året, medan Osmanerna å andra sidan gick med på de franska planerna, särskilt from fransmännen lovat dem förstärkningar från den franska Medelhavsflottan för att skydda dem mot britterna. Den sjuttonde juni 1915 förklarade därför sultan Mehmed V att han inte kunde se på när ”Rysslands barbariska horder avancerade, brännande all civilisation framför sig” och att han ”därför inte såg någon annan utväg än att förklara krig mot Ryssland och hennes barbariska allierade”.
Franska miljonsubsidier hade kanske också någonting med saken att göra.
 
Last edited:
kenneththegreat said:
Maria I som holder franskmenn og briter på pinebenken minner meg litt om Elizabeth I. Hun holdt noen friere på pinebenken i flere år mens hun sikret allianser bak ryggen på dem. :D
Som sagt så kommer hon kommer inte att kallas "järndrottningen" för intet.
 
Bah, högmodiga britter, dom borde landstiga vid kusten på Wesers västra strand och rulla upp fransmännens flank därifrån. Angående Italien och Ottomanerna, mycket intressant händelseutveckling, får se om Österrike kan klara sig i alla fall, och hur Spanien och Bulgarien gör i slutändan... :)
 
Förbannat intressant! Väntar på fortsättnbingen!
 
Roligt, trist bara att det inte är en AAR :rolleyes: ;)
 
DEL XXXIX

Den brittiska planen för invasionen av Bretagne var mycket enkel. Brittiska trupper skulle landstiga vid den lilla staden Brignogan-Plages i norra Bretagne och rycka söderut mot Lesneven och Landerneau, något som skulle skära av vägen till Brest. Den brittiska styrkan skulle därefter fortsätta så långt söderut som Quimper. Efter att Quimper tagits skulle de franska trupper som innestängts i Brest tvingas att kapitulera, varpå britterna skulle rycka österut längs halvön.

Planen var logisk, men det fanns ett problem, och det var att fransmännen kände till hela planen från början. En nära medarbetare till brittiska kryptografiavdelningens (”Room 40”) chef Alfred Ewing var, enligt dokument som dykt upp efter kriget, en fransk spion. Vissa historiker påstår till och med att spionen var Ewing själv. En annan kandidat är hans assistent William Montgomery.

ewingak7.png

Alfred Ewing - Spion?

I vilket fall som helst skickades en stor del av den franska styrka som var på väg från Weser till Italien västerut till Bretagne där de tog upp positioner runt staden Lesneven, söder om Brignogan-Plages, varifrån de skulle kasta tillbaka britterna i havet.

Den sjunde juli 1914 dök en stor brittisk flotta upp utanför Bretagnes kust och började bombardera den kuststräcka på vilken den brittiska expeditionskåren skulle landstiga under befäl av sir Douglas Haig, något som gav den franska armén i Bretagne en förvarning om att landstigningen snart skulle ske.

Ferdinand Foch, som efter att ha blivit förbigången i Tyskland fått befäl över styrkorna i Bretagne visste att han omöjligt skulle kunna hålla Brest med de trupper han hade till sitt förfogande, men han skulle kunna minimera skadorna. Han rekvirerade omedelbart samtliga handelsfartyg i Brest, bogserade ut dem till Goulet de Brest, inloppet till hamnen och sänkte dem där. De minor han hade till sitt förfogande lades också där för att bilda en formidabel spärr för vem som än försökte anlöpa Brest. Samtidigt började han att tömma sina försvarslinjer på soldater och förflytta dem österut mot en linje centrerad på bergen i Monts d’Arrée

transportka1.png

Franska soldater på väg till Bretagne

Den åttonde landsteg brittiska styrkor vid Brignogan-Plages och möttes av lätt kulsprute- och artillerield, vilket skapade förvirring och fördröjde den brittiska framryckningen, vilket var precis vad Foch ville. Han beordrade sina trupper att förflytta sig österut och sätta upp en försvarslinje mellan Morlaix och Quimper, något som i mångt och mycket redan var färdigställt.

Brittiska trupper började rycka söderut dagen därpå efter att ha konsoliderat sitt brohuvud vid Brignogan-Plages och intog Lesneven runt klockan tolv. Efter mindre strider med utspridda franska förband hade brittiska trupper nått Guipavas utanför Brest klockan halv fem, och Haig bestämde sig för att storma staden.

Foch hade lämnat kvar en större styrka i Brest, både för att skada hamnen så mycket som möjligt innan britterna intog staden, men också för att hålla ut och köpa tid åt den franska huvudstyrkan som höll på att gräva ner sig.

Den brittiska stormningen blev därför inte riktigt vad Haig väntat sig – fransmännen försvarade sig i hastigt grävda skyttegravar centrerade runt en ring med befästningar som byggts på tidigt nittonhundratal. Brest föll därför inte den första dagen, och inte heller nästa, även om britterna stadigt ryckte närmare.
Garnisonen höll ut i fyra dagar med svåra förluster innan de kapitulerade och förklarade Brest en öppen stad, en fördröjning som gett Foch tid att gräva ner sig på en linje tvärs över halvön.

När Haigs trupper marscherade in i Brest den trettonde juli 1915 möttes de av en bedrövlig syn. De franska trupperna hade följt Fochs order till punkt och pricka. Vägar och järnvägslinjer hade rivits upp, broar sprängts, elledningar rivits ner, cisterner sprängts och kranar rivits. Skepp hade sänkts både i hamninloppet och inne i hamnen själv. Söndersmulad betong och sprängda krandelar hade tillsammans med lastbilar och tågvagnar vräkts ner i dockorna. All mat hade beslagtagits, kol och fotogen bränts.
Brest var en spökstad. Britterna hade kanske intagit den, men de hade endast tagit över en sandhög och en svältande befolkning.

brestef7.png

Soldater från Första Divisionens Kavalleribrigad på väg in i Brest

Den brittiska expeditionsstyrkan tog snabbt kontrollen över allt territorium norr om Landernau och väster om Morlaix och ryckte söderut mot Quimper. Här hade dock Fochs trupper grävt ner sig väster om staden, och britternas inledande försök att inta staden misslyckades. Haig beordrade snabbt sina trupper att ta uppställningar vid den franska linjen och vänta på vidare order, samtidigt som resten av trupperna rensade upp i områdena väster om den franska fronten.

Det stod snart klart för Haig att den enda större hamnen som återstod för honom var Douarnenez – här hade fransmännen inte gått så hårt fram, kanske med baktanken att de skulle kunna tvinga britterna att centrera sina förnödenhetstransporter till en hamn – något som gjorde dem sårbara för franska torpedbåtar.
I början på augusti hade de brittiska trupperna säkrat kontrollen över allt territorium väster om linjen mellan Morlaix och Quimper, och Haig kände sig redo att återigen rycka fram.

I norr skulle första kåren bestående av tredje och femte divisionen rycka fram fem kilometer från sin bas i Saint-Thégonnec och inta Pleyber-Christ, vilket skulle skära av järnvägen in i Morlaix, något som skulle försvåra förnödenhetstransporter längs den franska linjen.

I söder skulle den andra kårens första och fjärde divisioner rycka fram från Briec i riktning mot Coray och Rosporden och därmed inringa Quimper, som skulle vara under attack från den andra divisionen. När Quimper föll skulle man fokusera på att inta Morlaix, vilket skulle falla efter några dagar. När detta var avklarat skulle men rycka fram mot St. Brieuc i norr och Lorient i söder.
Hela planen räknades kunna avslutas inom tre veckor, vid slutet av vilka Frankrike skulle ha mottagit ett så hårt slag att hon skulle vackla.

artilleribl0.png

Brittiskt artilleri beskjuter franska ställningar väster om Penvern

Den femte augusti inleddes anfallet med ett enormt bombardemang över hela fronten, vilket pågick i en vecka – allt enligt MacMahonsk doktrin. Den trettonde ryckte britterna framåt, och mötte omedelbart starkt motstånd från fransmännen. I norr ryckte britterna fram en och en halv kilometer de första fem timmarna – långt bakom tidschemat, som sade att de vid den här laget snart skulle ha intagit Penvern, fyra kilometer från Saint-Thégonnec. Trots kraftiga försök under esten av dagen lyckades britterna här inte knäcka fransmännens andra skyttegravslinje och inta Penvern.

I söder gick det inte mycket bättre. Den andra divisionen lyckades skjuta fram fronten till Quimpers utkanter – Combrit och Plomelin intogs med lätta förluster – mest för att fransmännen inte räknat med att hålla dem. De stoppades dock av floderna Odet och Steir, vid vilka fransmännen grävt ner sig. Även här lyckade britterna inte korsa floden.

frontcn8.png

Fronten vid offensivens början. Svarta linjer är järnvägar

De första och fjärde divisionerna, vars krigsmål var mest spektakulära, ryckte fram hela sju kilometer den första dagen. De nådde dock inte på långa vägar vare sig Coray eller Rosporden, vilka låg sex och en halv, respektive sexton och en halv kilometer från deras längsta framryckning. Motståndet hårdnade också, vilket fick divisionsbefälhavaren Edmund Allenby att fundera på om han verkligen kunde rycka fram sex kilometer ytterligare nästföljande dag.

Den fjortonde förnyade britterna sina försök att inta sina mål, men även nu misslyckades de katastrofalt. De längsta framryckningarna gjordes av trupperna i nord, som ryckte fram kanske en kilometer innan de fångades upp av ytterligare en fransk försvarslinje. I söder ryckte de fram trehundra meter och lyckades inta en vägkorsning

Striderna fortsatte på detta sätt, med brittiska framryckningar och franskt försvar, och när Haig avbröt offensiven den första oktober hade britterna lyckats inta Penvern i norr, Pleyven i mitten sedan fransmännen utrymt den, och fortfarande inte nått sina mål i söder, även om de ryckt fram en bra bit sedan de katastrofala resultaten den andra dagen. De brittiska förlusterna låg på runt tjugofemtusen man – ungefär halva den styrka de kommit dit med. Franska förluster var fjortontusen man. Båda sidor började genast att slå på stora trumman om sin stora seger i Bretagne samt slå på generalstabens trumma om förstärkningar.

front2cw9.png

Fronten vid offensivens slut

Samtidigt spelade britterna ut sitt kort – den andra oktober förklarade Spanien krig mot Frankrike och resten av ententen.
 
Last edited:
Heja De Förenade Kungadömena av Storbritannien! Fransosmos!

(PS. Är detta baserat på ett spel eller bara fiktion? Om det senare, befaller jag Zuckergüßgebäck att fixa lite action för Sverige (och Holland).
 
AH! Jävla spanjorer att anfalla frankrike i ryggen! Jag tror dock att Bulgarien och Turkarna går med på Frankrikes sida!
 
Van der Gent: Turkarna har gått med på Frankrikes sida. Varför trodde du annars att det fanns en vacker bild på Mehmed V i förra uppdateringen?

Kenneththegreat: Utmärkt!

Back-Picker: Det är bara fiktion, fast jag kommer att släppa ett mod för Victoria någon gång i framtiden. Var god vänta cirka trettio till nittio år för händelser som gäller Sverige. :D
 
Last edited: