DEL XXXIX
Den brittiska planen för invasionen av Bretagne var mycket enkel. Brittiska trupper skulle landstiga vid den lilla staden Brignogan-Plages i norra Bretagne och rycka söderut mot Lesneven och Landerneau, något som skulle skära av vägen till Brest. Den brittiska styrkan skulle därefter fortsätta så långt söderut som Quimper. Efter att Quimper tagits skulle de franska trupper som innestängts i Brest tvingas att kapitulera, varpå britterna skulle rycka österut längs halvön.
Planen var logisk, men det fanns ett problem, och det var att fransmännen kände till hela planen från början. En nära medarbetare till brittiska kryptografiavdelningens (”Room 40”) chef Alfred Ewing var, enligt dokument som dykt upp efter kriget, en fransk spion. Vissa historiker påstår till och med att spionen var Ewing själv. En annan kandidat är hans assistent William Montgomery.
Alfred Ewing - Spion?
I vilket fall som helst skickades en stor del av den franska styrka som var på väg från Weser till Italien västerut till Bretagne där de tog upp positioner runt staden Lesneven, söder om Brignogan-Plages, varifrån de skulle kasta tillbaka britterna i havet.
Den sjunde juli 1914 dök en stor brittisk flotta upp utanför Bretagnes kust och började bombardera den kuststräcka på vilken den brittiska expeditionskåren skulle landstiga under befäl av sir Douglas Haig, något som gav den franska armén i Bretagne en förvarning om att landstigningen snart skulle ske.
Ferdinand Foch, som efter att ha blivit förbigången i Tyskland fått befäl över styrkorna i Bretagne visste att han omöjligt skulle kunna hålla Brest med de trupper han hade till sitt förfogande, men han skulle kunna minimera skadorna. Han rekvirerade omedelbart samtliga handelsfartyg i Brest, bogserade ut dem till Goulet de Brest, inloppet till hamnen och sänkte dem där. De minor han hade till sitt förfogande lades också där för att bilda en formidabel spärr för vem som än försökte anlöpa Brest. Samtidigt började han att tömma sina försvarslinjer på soldater och förflytta dem österut mot en linje centrerad på bergen i Monts d’Arrée
Franska soldater på väg till Bretagne
Den åttonde landsteg brittiska styrkor vid Brignogan-Plages och möttes av lätt kulsprute- och artillerield, vilket skapade förvirring och fördröjde den brittiska framryckningen, vilket var precis vad Foch ville. Han beordrade sina trupper att förflytta sig österut och sätta upp en försvarslinje mellan Morlaix och Quimper, något som i mångt och mycket redan var färdigställt.
Brittiska trupper började rycka söderut dagen därpå efter att ha konsoliderat sitt brohuvud vid Brignogan-Plages och intog Lesneven runt klockan tolv. Efter mindre strider med utspridda franska förband hade brittiska trupper nått Guipavas utanför Brest klockan halv fem, och Haig bestämde sig för att storma staden.
Foch hade lämnat kvar en större styrka i Brest, både för att skada hamnen så mycket som möjligt innan britterna intog staden, men också för att hålla ut och köpa tid åt den franska huvudstyrkan som höll på att gräva ner sig.
Den brittiska stormningen blev därför inte riktigt vad Haig väntat sig – fransmännen försvarade sig i hastigt grävda skyttegravar centrerade runt en ring med befästningar som byggts på tidigt nittonhundratal. Brest föll därför inte den första dagen, och inte heller nästa, även om britterna stadigt ryckte närmare.
Garnisonen höll ut i fyra dagar med svåra förluster innan de kapitulerade och förklarade Brest en öppen stad, en fördröjning som gett Foch tid att gräva ner sig på en linje tvärs över halvön.
När Haigs trupper marscherade in i Brest den trettonde juli 1915 möttes de av en bedrövlig syn. De franska trupperna hade följt Fochs order till punkt och pricka. Vägar och järnvägslinjer hade rivits upp, broar sprängts, elledningar rivits ner, cisterner sprängts och kranar rivits. Skepp hade sänkts både i hamninloppet och inne i hamnen själv. Söndersmulad betong och sprängda krandelar hade tillsammans med lastbilar och tågvagnar vräkts ner i dockorna. All mat hade beslagtagits, kol och fotogen bränts.
Brest var en spökstad. Britterna hade kanske intagit den, men de hade endast tagit över en sandhög och en svältande befolkning.
Soldater från Första Divisionens Kavalleribrigad på väg in i Brest
Den brittiska expeditionsstyrkan tog snabbt kontrollen över allt territorium norr om Landernau och väster om Morlaix och ryckte söderut mot Quimper. Här hade dock Fochs trupper grävt ner sig väster om staden, och britternas inledande försök att inta staden misslyckades. Haig beordrade snabbt sina trupper att ta uppställningar vid den franska linjen och vänta på vidare order, samtidigt som resten av trupperna rensade upp i områdena väster om den franska fronten.
Det stod snart klart för Haig att den enda större hamnen som återstod för honom var Douarnenez – här hade fransmännen inte gått så hårt fram, kanske med baktanken att de skulle kunna tvinga britterna att centrera sina förnödenhetstransporter till en hamn – något som gjorde dem sårbara för franska torpedbåtar.
I början på augusti hade de brittiska trupperna säkrat kontrollen över allt territorium väster om linjen mellan Morlaix och Quimper, och Haig kände sig redo att återigen rycka fram.
I norr skulle första kåren bestående av tredje och femte divisionen rycka fram fem kilometer från sin bas i Saint-Thégonnec och inta Pleyber-Christ, vilket skulle skära av järnvägen in i Morlaix, något som skulle försvåra förnödenhetstransporter längs den franska linjen.
I söder skulle den andra kårens första och fjärde divisioner rycka fram från Briec i riktning mot Coray och Rosporden och därmed inringa Quimper, som skulle vara under attack från den andra divisionen. När Quimper föll skulle man fokusera på att inta Morlaix, vilket skulle falla efter några dagar. När detta var avklarat skulle men rycka fram mot St. Brieuc i norr och Lorient i söder.
Hela planen räknades kunna avslutas inom tre veckor, vid slutet av vilka Frankrike skulle ha mottagit ett så hårt slag att hon skulle vackla.
Brittiskt artilleri beskjuter franska ställningar väster om Penvern
Den femte augusti inleddes anfallet med ett enormt bombardemang över hela fronten, vilket pågick i en vecka – allt enligt MacMahonsk doktrin. Den trettonde ryckte britterna framåt, och mötte omedelbart starkt motstånd från fransmännen. I norr ryckte britterna fram en och en halv kilometer de första fem timmarna – långt bakom tidschemat, som sade att de vid den här laget snart skulle ha intagit Penvern, fyra kilometer från Saint-Thégonnec. Trots kraftiga försök under esten av dagen lyckades britterna här inte knäcka fransmännens andra skyttegravslinje och inta Penvern.
I söder gick det inte mycket bättre. Den andra divisionen lyckades skjuta fram fronten till Quimpers utkanter – Combrit och Plomelin intogs med lätta förluster – mest för att fransmännen inte räknat med att hålla dem. De stoppades dock av floderna Odet och Steir, vid vilka fransmännen grävt ner sig. Även här lyckade britterna inte korsa floden.
Fronten vid offensivens början. Svarta linjer är järnvägar
De första och fjärde divisionerna, vars krigsmål var mest spektakulära, ryckte fram hela sju kilometer den första dagen. De nådde dock inte på långa vägar vare sig Coray eller Rosporden, vilka låg sex och en halv, respektive sexton och en halv kilometer från deras längsta framryckning. Motståndet hårdnade också, vilket fick divisionsbefälhavaren Edmund Allenby att fundera på om han verkligen kunde rycka fram sex kilometer ytterligare nästföljande dag.
Den fjortonde förnyade britterna sina försök att inta sina mål, men även nu misslyckades de katastrofalt. De längsta framryckningarna gjordes av trupperna i nord, som ryckte fram kanske en kilometer innan de fångades upp av ytterligare en fransk försvarslinje. I söder ryckte de fram trehundra meter och lyckades inta en vägkorsning
Striderna fortsatte på detta sätt, med brittiska framryckningar och franskt försvar, och när Haig avbröt offensiven den första oktober hade britterna lyckats inta Penvern i norr, Pleyven i mitten sedan fransmännen utrymt den, och fortfarande inte nått sina mål i söder, även om de ryckt fram en bra bit sedan de katastrofala resultaten den andra dagen. De brittiska förlusterna låg på runt tjugofemtusen man – ungefär halva den styrka de kommit dit med. Franska förluster var fjortontusen man. Båda sidor började genast att slå på stora trumman om sin stora seger i Bretagne samt slå på generalstabens trumma om förstärkningar.
Fronten vid offensivens slut
Samtidigt spelade britterna ut sitt kort – den andra oktober förklarade Spanien krig mot Frankrike och resten av ententen.