DEL XXXIV
Den franska armén gick in i den Nordtyska Federationen på två fronter – en nordlig och en sydlig. Ludwig Quidde hae under hela april trott att krisen skulle komma att lösas på diplomatisk väg, och hade därför underlåtit att kalla in sina reservister. Hade han reagerat snabbare hade kriget kanske tagit en annan vändning. Den nordtyska armén var på rund av Quiddes aktioner inte beredd på offensiven och tvingades att retirera. De fort som byggts längs den franska gränsen omringades snabbt av den franska vågen och tvingades att kapitulera ett efter ett. De lyckades dock att fördröja den franska framryckningen då det krävdes enorma mängder artilleri och trupper för att knäcka dem. Resultatet blev att den franska armén snabbt halkade efter tidtabellen.
Franska trupper intog snabbt städerna Leer och Siegen och stod efter två veckor utanför Oldenburg i norr och Frankenberg i söder. Det tyska motståndet började dock nu att bli mycket mer koordinerat, och fransmännen fick det allt svårare att rycka fram. Deras framryckningar på flankerna fick dock den önskade effekten att nordtyska trupper utrymde Ruhrområdet för att undvika att omringas. Franska trupper tog snabbt över.
Den femte maj hade den norra fronten nått Weser vid de små städerna Vegesack och Blumenthal, men låg därmed också en vecka efter schemat. Den södra fronten hade dock fått slå sig fram igenom ett allt hårdare tyskt motstånd, särskilt utanför Fritzlar och Baunatal på vägen mot Kassel. Fransmännen hade brutit igenom och intagit dessa två samhällen och besköt Kassel med artilleri, men det hade kommit med svåra förluster och stora förseningar – den stora nordtyska truppkoncentrationen norr om Frankfurt am Main hade tagit ut sin rätt.
Kassel höll ut
Återigen satte sig den franska mittenstyrkan i rörelse och tvingade tyskarna att retirera, särskilt som de återigen var rädda att bli omringade. Endast modiga aktioner av nordtyska eftertrupper tillät nordtyskarna att retirera i god ordning, även om mer och mer av federationens industriella hjärtland föll till de franska trupperna. De retirerande trupperna samlade sig dock strax öster om de små städerna Bad Salzuflen och Lemgo, och vid det som senare kom att kallas Slaget vid Hameln stoppades den franska centerns framryckning, och den Nordtyska Federationen lyckades undvika en militär katastrof.
Vid mitten av maj var situationen vid den tyska fronten väldigt allvarlig. 25% av den nordtyska industrin låg under fransk ockupation, och även om de saktat ner den franska offensiven och fått den att halka långt bakom tidtabellen var det inte säkert att den nordtyska hären skulle kunna stoppa fransmännen.
Nordtyska soldater (ur tredje gardesregementet, därav pickelhuvorna) retirerar
Quidde ansåg dock att han skulle kunna ge fransmännen territorium så långt österut som Elbe, där tyska ingenjörstrupper som bäst höll på att bygga fasta försvarsverk. Han instruerade chefen för den nordtyska armén Paul von Hindenburg att byta territorium mot tid. ”Jag bryr mig inte om att Ni så måste ge upp allt territorium väster om Elbe. Det är mig likgiltigt. Vi måste hålla fienden vid floden. Vi har inget annat val”, sade han till von Hindenburg i ett hemligt möte den nittonde maj.
Von Hindenburg var en mycket kompetent försvarare. Han lät fransmännen inta Bremen och Bremerhaven, men hindrade dem från att nå Elbe i slaget vid Zeven, där fransmännen visserligen kom ut ur slagfältets dimmor med Zeven i sin ägo, men med så stora förluster att de var tvungna att stanna.
Båda franska kniptångsarmarna började nu att så långsamt att ändra riktning. De siktade in sig på Berlin. Den södra armen intog Göttingen efter hårda strider den första juni – långt efter tidtabellen, ungefär samtidigt som den mittersta armén hindrades från att inta Hannover.
Paul von Hindenburg gjorde livet surt för de framryckande fransmännen
Den femtonde juni intog nordarmén Harburg och nådde därmed Elbe, tre veckor efter tidtabellen. De misslyckades dock med sitt spektakulära försök att skapa ett brohuvud på andra sidan floden, de tyska ingenjörstrupperna hade gjort ett bra jobb, och nordtyska maskingevär mejade ner hundratals fransmän. Endast den fjärde infanteridivisionens tredje infanteriregemente lyckades korsa floden, men i brist på förstärkningar tvingades det retirera. Delar av regementet lyckades dock inte ta sig tillbaka till floden, utan tillfångatogs av tyskarna. Bland dem fanns den tjugofyraåriga kaptenen Charles de Gaulle. Han skulle aldrig glömma slaget vid Harburg.
Den franska nordarméns befälhavare Noël de Castelnau skickade den tjugoförsta juni ett meddelande till den franska generalstaben där han förklarade att det skulle vara omöjligt att korsa Elbe, samt att ett sådant försök till övergång ”hade (...) tveksamt militärt värde (…) på denna sektion av fronten”. Detta hindrade inte de Castelnau från att rycka söderut längs Elbe för att försöka korsa den på ett annat ställe, och under hela juni radades de Castelnaus korsningsförsök upp: Dahenburg, Wittenberge, Stendal…
Noël de Castelnau kunde inte korsa Elbe
Samtidigt som de Castelnau försökte korsa Elbe och von Hindenburg hindrade honom igen och igen fortsatte sydarmén med att rycka fram. De segrade vid Wernigerode, Halberstadt och Ottersleben, med besegrades grundligt av von Hindenburg, eller i alla fall hans underordnade Oskar von Hutier vid Magdeburg. Fronten stabiliserades från och med den femte juli längs Elbe.
De nordtyska och franska arméerna var nu utspridda i en lång båge över den Nordtyska federationen. Bågen följde Elbe så långt söderut som Schönebeck och svängde sedan sydväst i en rak linje mot Wiesbaden. Merparten av de franska trupperna fanns just längs Elbe, i söder fanns inga strategiska mål, så den franska armén hade till större delen ignorerat den frontsektorn för att istället slänga så mycket soldater som möjligt på Berlin.
Den franska armén var vid det här laget en utmattad styrka med glesa led. Förstärkningarna hade varit få under framryckningen över Nordtyskland, och den franska armén var den femte juli inte någon som helst form att genomföra vidare operationer. Likaså hade fransmännen skäl att vara nöjda med sig själva. De hade på fyra månader ryckt fram över halva Nordtyskland och nått Elbe. Berlin hägrade vid horisonten, och de flesta soldaterna var fortfarande övertygade att de endast skulle pausa tillfälligt vid Elbe för att få upp förstärkningar.
Den nordtyska armén intog Frankfurt am Main, men sedan blev det stopp
Den nordtyska krigsplanen fokuserade främst på att fransmännen inte skulle kunna inta fästningarna vid den franska gränsen på ett antal veckor, vilket skulle tillåta armén att mobilisera. När fästningarna vid gränsen föll skulle armén falla tillbaka mot Weser och Elbe och byta territorium mot tid. När mobilisationen var klar skulle de tyska trupperna rycka fram och kasta tillbaka fransmännen över Rhen, något som skulle få fransmännen att söka fred. Huvudproblemet med planen var att fästningarna föll mycket snabbare än tyskarna hade räknat med, och fransmännen kunde rycka fram och nästan förinta den nordtyska armén.
De Nordtyska krigsinsatserna hade förutom försvaret av Nordtyskland varit ganska glanslösa. De två arméerna som ryckte in i den Sydtyska federationen hade båda ryckt fram med god fart tills deras försörjningslinjer bragtes i oordning av den franska framryckningen. Västarmén intog Frankfurt men kunde inte utnyttja detta och tvingades på defensiven av nyligen mobiliserade sydtyska trupper i slaget vid Langen. Östarmén hade inte heller haft ett särskilt ärorikt fälttåg. Efter hårda strider hade de intagit Holt och Münchberg men stannats vid Berneck, en mil från deras första etappmål Bayreuth. Samtidigt hade trupperna i Schlesien haft egna problem. De hade enligt planerna ryckt in i Böhmen, men stött ihop med den Österrikisk-Ungerska armégrupp som skulle anfalla in i Schlesien vid staden Trautenau och tvingats retirera i oordning. De misslyckades med att stoppa den österrikiska framryckningen förrän i slaget vid Breslau i slutet av juni då de förstärktes av trupper från huvudfronten. Österrikarna, nöjda med vad de hittills uppnått, bestämde sig för att gå på defensiven och inte försöka korsa Oder.
I Galizien lyckades ryssarna över förväntan – de intog snabbt Lvov och omringade Przemysl trots kraftigt österrikiskt motstånd. Den Österrikisk-Ungerska armén var utspredd på en tre enorma fronter och kunde helt enkelt inte stå emot den enorma ryska armén, som i juli höll på att rycka in i nuvarande Slovakien. Precis som alla andra arméer tvingades dock den ryska armén också att stanna för att omgruppera, något som gav österrikarna värdefull tid att flytta trupper från Oder och Serbien för att förstärka den sviktande fronten, något som bidrog till att österrikarna stannade vid Oder och misslyckades i Serbien där serberna grundligt besegrade österrikarna i slaget vid Cer.
Fronterna i juli 1914