-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
DEL XXXIV
Den franska armén gick in i den Nordtyska Federationen på två fronter – en nordlig och en sydlig. Ludwig Quidde hae under hela april trott att krisen skulle komma att lösas på diplomatisk väg, och hade därför underlåtit att kalla in sina reservister. Hade han reagerat snabbare hade kriget kanske tagit en annan vändning. Den nordtyska armén var på rund av Quiddes aktioner inte beredd på offensiven och tvingades att retirera. De fort som byggts längs den franska gränsen omringades snabbt av den franska vågen och tvingades att kapitulera ett efter ett. De lyckades dock att fördröja den franska framryckningen då det krävdes enorma mängder artilleri och trupper för att knäcka dem. Resultatet blev att den franska armén snabbt halkade efter tidtabellen.
Franska trupper intog snabbt städerna Leer och Siegen och stod efter två veckor utanför Oldenburg i norr och Frankenberg i söder. Det tyska motståndet började dock nu att bli mycket mer koordinerat, och fransmännen fick det allt svårare att rycka fram. Deras framryckningar på flankerna fick dock den önskade effekten att nordtyska trupper utrymde Ruhrområdet för att undvika att omringas. Franska trupper tog snabbt över.
Den femte maj hade den norra fronten nått Weser vid de små städerna Vegesack och Blumenthal, men låg därmed också en vecka efter schemat. Den södra fronten hade dock fått slå sig fram igenom ett allt hårdare tyskt motstånd, särskilt utanför Fritzlar och Baunatal på vägen mot Kassel. Fransmännen hade brutit igenom och intagit dessa två samhällen och besköt Kassel med artilleri, men det hade kommit med svåra förluster och stora förseningar – den stora nordtyska truppkoncentrationen norr om Frankfurt am Main hade tagit ut sin rätt.
Kassel höll ut
Återigen satte sig den franska mittenstyrkan i rörelse och tvingade tyskarna att retirera, särskilt som de återigen var rädda att bli omringade. Endast modiga aktioner av nordtyska eftertrupper tillät nordtyskarna att retirera i god ordning, även om mer och mer av federationens industriella hjärtland föll till de franska trupperna. De retirerande trupperna samlade sig dock strax öster om de små städerna Bad Salzuflen och Lemgo, och vid det som senare kom att kallas Slaget vid Hameln stoppades den franska centerns framryckning, och den Nordtyska Federationen lyckades undvika en militär katastrof.
Vid mitten av maj var situationen vid den tyska fronten väldigt allvarlig. 25% av den nordtyska industrin låg under fransk ockupation, och även om de saktat ner den franska offensiven och fått den att halka långt bakom tidtabellen var det inte säkert att den nordtyska hären skulle kunna stoppa fransmännen.
Nordtyska soldater (ur tredje gardesregementet, därav pickelhuvorna) retirerar
Quidde ansåg dock att han skulle kunna ge fransmännen territorium så långt österut som Elbe, där tyska ingenjörstrupper som bäst höll på att bygga fasta försvarsverk. Han instruerade chefen för den nordtyska armén Paul von Hindenburg att byta territorium mot tid. ”Jag bryr mig inte om att Ni så måste ge upp allt territorium väster om Elbe. Det är mig likgiltigt. Vi måste hålla fienden vid floden. Vi har inget annat val”, sade han till von Hindenburg i ett hemligt möte den nittonde maj.
Von Hindenburg var en mycket kompetent försvarare. Han lät fransmännen inta Bremen och Bremerhaven, men hindrade dem från att nå Elbe i slaget vid Zeven, där fransmännen visserligen kom ut ur slagfältets dimmor med Zeven i sin ägo, men med så stora förluster att de var tvungna att stanna.
Båda franska kniptångsarmarna började nu att så långsamt att ändra riktning. De siktade in sig på Berlin. Den södra armen intog Göttingen efter hårda strider den första juni – långt efter tidtabellen, ungefär samtidigt som den mittersta armén hindrades från att inta Hannover.
Paul von Hindenburg gjorde livet surt för de framryckande fransmännen
Den femtonde juni intog nordarmén Harburg och nådde därmed Elbe, tre veckor efter tidtabellen. De misslyckades dock med sitt spektakulära försök att skapa ett brohuvud på andra sidan floden, de tyska ingenjörstrupperna hade gjort ett bra jobb, och nordtyska maskingevär mejade ner hundratals fransmän. Endast den fjärde infanteridivisionens tredje infanteriregemente lyckades korsa floden, men i brist på förstärkningar tvingades det retirera. Delar av regementet lyckades dock inte ta sig tillbaka till floden, utan tillfångatogs av tyskarna. Bland dem fanns den tjugofyraåriga kaptenen Charles de Gaulle. Han skulle aldrig glömma slaget vid Harburg.
Den franska nordarméns befälhavare Noël de Castelnau skickade den tjugoförsta juni ett meddelande till den franska generalstaben där han förklarade att det skulle vara omöjligt att korsa Elbe, samt att ett sådant försök till övergång ”hade (...) tveksamt militärt värde (…) på denna sektion av fronten”. Detta hindrade inte de Castelnau från att rycka söderut längs Elbe för att försöka korsa den på ett annat ställe, och under hela juni radades de Castelnaus korsningsförsök upp: Dahenburg, Wittenberge, Stendal…
Noël de Castelnau kunde inte korsa Elbe
Samtidigt som de Castelnau försökte korsa Elbe och von Hindenburg hindrade honom igen och igen fortsatte sydarmén med att rycka fram. De segrade vid Wernigerode, Halberstadt och Ottersleben, med besegrades grundligt av von Hindenburg, eller i alla fall hans underordnade Oskar von Hutier vid Magdeburg. Fronten stabiliserades från och med den femte juli längs Elbe.
De nordtyska och franska arméerna var nu utspridda i en lång båge över den Nordtyska federationen. Bågen följde Elbe så långt söderut som Schönebeck och svängde sedan sydväst i en rak linje mot Wiesbaden. Merparten av de franska trupperna fanns just längs Elbe, i söder fanns inga strategiska mål, så den franska armén hade till större delen ignorerat den frontsektorn för att istället slänga så mycket soldater som möjligt på Berlin.
Den franska armén var vid det här laget en utmattad styrka med glesa led. Förstärkningarna hade varit få under framryckningen över Nordtyskland, och den franska armén var den femte juli inte någon som helst form att genomföra vidare operationer. Likaså hade fransmännen skäl att vara nöjda med sig själva. De hade på fyra månader ryckt fram över halva Nordtyskland och nått Elbe. Berlin hägrade vid horisonten, och de flesta soldaterna var fortfarande övertygade att de endast skulle pausa tillfälligt vid Elbe för att få upp förstärkningar.
Den nordtyska armén intog Frankfurt am Main, men sedan blev det stopp
Den nordtyska krigsplanen fokuserade främst på att fransmännen inte skulle kunna inta fästningarna vid den franska gränsen på ett antal veckor, vilket skulle tillåta armén att mobilisera. När fästningarna vid gränsen föll skulle armén falla tillbaka mot Weser och Elbe och byta territorium mot tid. När mobilisationen var klar skulle de tyska trupperna rycka fram och kasta tillbaka fransmännen över Rhen, något som skulle få fransmännen att söka fred. Huvudproblemet med planen var att fästningarna föll mycket snabbare än tyskarna hade räknat med, och fransmännen kunde rycka fram och nästan förinta den nordtyska armén.
De Nordtyska krigsinsatserna hade förutom försvaret av Nordtyskland varit ganska glanslösa. De två arméerna som ryckte in i den Sydtyska federationen hade båda ryckt fram med god fart tills deras försörjningslinjer bragtes i oordning av den franska framryckningen. Västarmén intog Frankfurt men kunde inte utnyttja detta och tvingades på defensiven av nyligen mobiliserade sydtyska trupper i slaget vid Langen. Östarmén hade inte heller haft ett särskilt ärorikt fälttåg. Efter hårda strider hade de intagit Holt och Münchberg men stannats vid Berneck, en mil från deras första etappmål Bayreuth. Samtidigt hade trupperna i Schlesien haft egna problem. De hade enligt planerna ryckt in i Böhmen, men stött ihop med den Österrikisk-Ungerska armégrupp som skulle anfalla in i Schlesien vid staden Trautenau och tvingats retirera i oordning. De misslyckades med att stoppa den österrikiska framryckningen förrän i slaget vid Breslau i slutet av juni då de förstärktes av trupper från huvudfronten. Österrikarna, nöjda med vad de hittills uppnått, bestämde sig för att gå på defensiven och inte försöka korsa Oder.
I Galizien lyckades ryssarna över förväntan – de intog snabbt Lvov och omringade Przemysl trots kraftigt österrikiskt motstånd. Den Österrikisk-Ungerska armén var utspredd på en tre enorma fronter och kunde helt enkelt inte stå emot den enorma ryska armén, som i juli höll på att rycka in i nuvarande Slovakien. Precis som alla andra arméer tvingades dock den ryska armén också att stanna för att omgruppera, något som gav österrikarna värdefull tid att flytta trupper från Oder och Serbien för att förstärka den sviktande fronten, något som bidrog till att österrikarna stannade vid Oder och misslyckades i Serbien där serberna grundligt besegrade österrikarna i slaget vid Cer.
Fronterna i juli 1914
Den franska armén gick in i den Nordtyska Federationen på två fronter – en nordlig och en sydlig. Ludwig Quidde hae under hela april trott att krisen skulle komma att lösas på diplomatisk väg, och hade därför underlåtit att kalla in sina reservister. Hade han reagerat snabbare hade kriget kanske tagit en annan vändning. Den nordtyska armén var på rund av Quiddes aktioner inte beredd på offensiven och tvingades att retirera. De fort som byggts längs den franska gränsen omringades snabbt av den franska vågen och tvingades att kapitulera ett efter ett. De lyckades dock att fördröja den franska framryckningen då det krävdes enorma mängder artilleri och trupper för att knäcka dem. Resultatet blev att den franska armén snabbt halkade efter tidtabellen.
Franska trupper intog snabbt städerna Leer och Siegen och stod efter två veckor utanför Oldenburg i norr och Frankenberg i söder. Det tyska motståndet började dock nu att bli mycket mer koordinerat, och fransmännen fick det allt svårare att rycka fram. Deras framryckningar på flankerna fick dock den önskade effekten att nordtyska trupper utrymde Ruhrområdet för att undvika att omringas. Franska trupper tog snabbt över.
Den femte maj hade den norra fronten nått Weser vid de små städerna Vegesack och Blumenthal, men låg därmed också en vecka efter schemat. Den södra fronten hade dock fått slå sig fram igenom ett allt hårdare tyskt motstånd, särskilt utanför Fritzlar och Baunatal på vägen mot Kassel. Fransmännen hade brutit igenom och intagit dessa två samhällen och besköt Kassel med artilleri, men det hade kommit med svåra förluster och stora förseningar – den stora nordtyska truppkoncentrationen norr om Frankfurt am Main hade tagit ut sin rätt.
Kassel höll ut
Återigen satte sig den franska mittenstyrkan i rörelse och tvingade tyskarna att retirera, särskilt som de återigen var rädda att bli omringade. Endast modiga aktioner av nordtyska eftertrupper tillät nordtyskarna att retirera i god ordning, även om mer och mer av federationens industriella hjärtland föll till de franska trupperna. De retirerande trupperna samlade sig dock strax öster om de små städerna Bad Salzuflen och Lemgo, och vid det som senare kom att kallas Slaget vid Hameln stoppades den franska centerns framryckning, och den Nordtyska Federationen lyckades undvika en militär katastrof.
Vid mitten av maj var situationen vid den tyska fronten väldigt allvarlig. 25% av den nordtyska industrin låg under fransk ockupation, och även om de saktat ner den franska offensiven och fått den att halka långt bakom tidtabellen var det inte säkert att den nordtyska hären skulle kunna stoppa fransmännen.
Nordtyska soldater (ur tredje gardesregementet, därav pickelhuvorna) retirerar
Quidde ansåg dock att han skulle kunna ge fransmännen territorium så långt österut som Elbe, där tyska ingenjörstrupper som bäst höll på att bygga fasta försvarsverk. Han instruerade chefen för den nordtyska armén Paul von Hindenburg att byta territorium mot tid. ”Jag bryr mig inte om att Ni så måste ge upp allt territorium väster om Elbe. Det är mig likgiltigt. Vi måste hålla fienden vid floden. Vi har inget annat val”, sade han till von Hindenburg i ett hemligt möte den nittonde maj.
Von Hindenburg var en mycket kompetent försvarare. Han lät fransmännen inta Bremen och Bremerhaven, men hindrade dem från att nå Elbe i slaget vid Zeven, där fransmännen visserligen kom ut ur slagfältets dimmor med Zeven i sin ägo, men med så stora förluster att de var tvungna att stanna.
Båda franska kniptångsarmarna började nu att så långsamt att ändra riktning. De siktade in sig på Berlin. Den södra armen intog Göttingen efter hårda strider den första juni – långt efter tidtabellen, ungefär samtidigt som den mittersta armén hindrades från att inta Hannover.
Paul von Hindenburg gjorde livet surt för de framryckande fransmännen
Den femtonde juni intog nordarmén Harburg och nådde därmed Elbe, tre veckor efter tidtabellen. De misslyckades dock med sitt spektakulära försök att skapa ett brohuvud på andra sidan floden, de tyska ingenjörstrupperna hade gjort ett bra jobb, och nordtyska maskingevär mejade ner hundratals fransmän. Endast den fjärde infanteridivisionens tredje infanteriregemente lyckades korsa floden, men i brist på förstärkningar tvingades det retirera. Delar av regementet lyckades dock inte ta sig tillbaka till floden, utan tillfångatogs av tyskarna. Bland dem fanns den tjugofyraåriga kaptenen Charles de Gaulle. Han skulle aldrig glömma slaget vid Harburg.
Den franska nordarméns befälhavare Noël de Castelnau skickade den tjugoförsta juni ett meddelande till den franska generalstaben där han förklarade att det skulle vara omöjligt att korsa Elbe, samt att ett sådant försök till övergång ”hade (...) tveksamt militärt värde (…) på denna sektion av fronten”. Detta hindrade inte de Castelnau från att rycka söderut längs Elbe för att försöka korsa den på ett annat ställe, och under hela juni radades de Castelnaus korsningsförsök upp: Dahenburg, Wittenberge, Stendal…
Noël de Castelnau kunde inte korsa Elbe
Samtidigt som de Castelnau försökte korsa Elbe och von Hindenburg hindrade honom igen och igen fortsatte sydarmén med att rycka fram. De segrade vid Wernigerode, Halberstadt och Ottersleben, med besegrades grundligt av von Hindenburg, eller i alla fall hans underordnade Oskar von Hutier vid Magdeburg. Fronten stabiliserades från och med den femte juli längs Elbe.
De nordtyska och franska arméerna var nu utspridda i en lång båge över den Nordtyska federationen. Bågen följde Elbe så långt söderut som Schönebeck och svängde sedan sydväst i en rak linje mot Wiesbaden. Merparten av de franska trupperna fanns just längs Elbe, i söder fanns inga strategiska mål, så den franska armén hade till större delen ignorerat den frontsektorn för att istället slänga så mycket soldater som möjligt på Berlin.
Den franska armén var vid det här laget en utmattad styrka med glesa led. Förstärkningarna hade varit få under framryckningen över Nordtyskland, och den franska armén var den femte juli inte någon som helst form att genomföra vidare operationer. Likaså hade fransmännen skäl att vara nöjda med sig själva. De hade på fyra månader ryckt fram över halva Nordtyskland och nått Elbe. Berlin hägrade vid horisonten, och de flesta soldaterna var fortfarande övertygade att de endast skulle pausa tillfälligt vid Elbe för att få upp förstärkningar.
Den nordtyska armén intog Frankfurt am Main, men sedan blev det stopp
Den nordtyska krigsplanen fokuserade främst på att fransmännen inte skulle kunna inta fästningarna vid den franska gränsen på ett antal veckor, vilket skulle tillåta armén att mobilisera. När fästningarna vid gränsen föll skulle armén falla tillbaka mot Weser och Elbe och byta territorium mot tid. När mobilisationen var klar skulle de tyska trupperna rycka fram och kasta tillbaka fransmännen över Rhen, något som skulle få fransmännen att söka fred. Huvudproblemet med planen var att fästningarna föll mycket snabbare än tyskarna hade räknat med, och fransmännen kunde rycka fram och nästan förinta den nordtyska armén.
De Nordtyska krigsinsatserna hade förutom försvaret av Nordtyskland varit ganska glanslösa. De två arméerna som ryckte in i den Sydtyska federationen hade båda ryckt fram med god fart tills deras försörjningslinjer bragtes i oordning av den franska framryckningen. Västarmén intog Frankfurt men kunde inte utnyttja detta och tvingades på defensiven av nyligen mobiliserade sydtyska trupper i slaget vid Langen. Östarmén hade inte heller haft ett särskilt ärorikt fälttåg. Efter hårda strider hade de intagit Holt och Münchberg men stannats vid Berneck, en mil från deras första etappmål Bayreuth. Samtidigt hade trupperna i Schlesien haft egna problem. De hade enligt planerna ryckt in i Böhmen, men stött ihop med den Österrikisk-Ungerska armégrupp som skulle anfalla in i Schlesien vid staden Trautenau och tvingats retirera i oordning. De misslyckades med att stoppa den österrikiska framryckningen förrän i slaget vid Breslau i slutet av juni då de förstärktes av trupper från huvudfronten. Österrikarna, nöjda med vad de hittills uppnått, bestämde sig för att gå på defensiven och inte försöka korsa Oder.
I Galizien lyckades ryssarna över förväntan – de intog snabbt Lvov och omringade Przemysl trots kraftigt österrikiskt motstånd. Den Österrikisk-Ungerska armén var utspredd på en tre enorma fronter och kunde helt enkelt inte stå emot den enorma ryska armén, som i juli höll på att rycka in i nuvarande Slovakien. Precis som alla andra arméer tvingades dock den ryska armén också att stanna för att omgruppera, något som gav österrikarna värdefull tid att flytta trupper från Oder och Serbien för att förstärka den sviktande fronten, något som bidrog till att österrikarna stannade vid Oder och misslyckades i Serbien där serberna grundligt besegrade österrikarna i slaget vid Cer.
Fronterna i juli 1914
Last edited:
hmm... Tänk om Italien går in i kriget mot frankrike... Det skulle vara illa. Antar att varken Österrike eller Frankrike har mycket försvar mot Italien..
Bra uppdatering, spännande som alltid!
Bra uppdatering, spännande som alltid!
Van der Gent said:
Ikke glem at ved siden av Storbritannia og Nordtyskland har også Frankrike en avtale med Italia.
Italiens actioner är nog inte helt oförutsägbara, balkan kan vara interresant att se vad som händer i dock. 
Hmm...når jeg ser det kartet må jeg spørre et kjapt spørsmål: Ville ikke den delen av Jylland som ble annektert etter den Andre slesvigske krigen blitt tatt tilbake av Danmark mens Nordtyskland kjempet mot sosialistene?
Danmark var inte i en position för krig just då. Det är ungefär som att Italien skulle återta sina förlorade territorier från Frankrike under Pariskommunen... Något som inte alls var min inspiration till Dortmundkommunen.
Zuckergußgebäck said:Danmark var inte i en position för krig just då. Det är ungefär som att Italien skulle återta sina förlorade territorier från Frankrike under Pariskommunen... Något som inte alls var min inspiration till Dortmundkommunen.
"Det sovietiske slagskipet Dortmundiskaya Kommuna..."
Förresten så kan det vara intressant för den som har en detaljerad karta över Tyskland att följa stridernas gång. Själv använder jag Bonniers Universalatlas.
Dom har inte mycket att säga till om längre. Speciellt inte efter kriget.kenneththegreat said:
DEL XXXV
Den franska generalstaben var trots fransmännens framryckningar under sommaren inte nöjd, och stabschefen Joseph Joffre var angelägen om att inta Berlin innan hösten. I samråd med Napoleon IV bestämdes det att de Castelnau skulle fråntas sitt befäl och ersättas, frågan var bara med vem. Joffre ville sätta in den ganska begåvade general Ferdinand Foch som visat stora talanger som divisionsbefälhavare. Napoleon IV var dock inte helt överens med Joffre om Fochs duglighet, utan ville hellre ha Patrice MacMahon III, sonson till hjälten från Trier, son till den nu pensionerade Patrice MacMahon den yngre som segrat i Nordafrika.
Joseph Joffre (vänster) ville att Ferdinand Foch (höger) skulle få befälet i Nordtyskland
MacMahons militära talanger var tveksamma, Joffre lär ha sagt att ”de förlorar mer och mer hjärna per generation”. Patrice III var ingen idiot, men han hade kanske passat bättre som kvartersmästare än general över den franska armén i Tyskland.
Hur som helst blev det som Napoleon IV ville, och den sextonde juli anlände den nye befälhavaren per tåg till Gardelegen, tre mil bakom fronten. Härifrån tänkte han vinna kriget. Ingen har någonsin ifrågasatt MacMahon IIIs administrativa talanger – på en månad samlade han ihop så mycket soldater han kunde från olika sträckor av fronten och samlade ett imponerande kanonbatteri som han hoppades skulle totalt krossa tyskarna i sina skyttegravar på östra sidan av Elbe. Denna idé om massanvändning av artilleri kunde härledas tillbaka till hans far och det tredje slaget vid Mersah Matruh och hade adopterats av större delen av världens arméer.
Den tjugoförsta augusti öppnade artilleriet upp i en öronbedövande konsert som varade i tio dagar. Den trettioförsta augusti, med hösten nära, anföll fransmännen.
MacMahon planerade att låta den samlade franska armén korsa Elbe på en sträcka av två mil längs Elbe vid den lilla staden Jerichow. Från Jerichow skulle trupperna rycka österut, inta Brandenburg och Potsdam innan de skulle stå vid Berlin självt. Berlin skulle skjutas sönder eller kapitulera, hade MacMahon bestämt.
Franskt artilleri i Nordtyskland
MacMahons plan hade två fel. Det första var självklart Elbe – det fanns inte tillräckligt med pråmar och pontonbroar tillgängliga – frågan var om det fanns tillräckligt många i Tyskland överhuvudtaget - för att få över tillräckligt många soldater på en och samma gång. Pontonbroarna och pråmarna kom nästan omedelbart under kanon- och maskingevärseld, och totalt kaos utbröt. Efter tre mardrömslika timmar hade fransmännen slutligen lyckats bita sig fast på östra sidan Elbe och tagit sig in i de nordtyska skyttegravarna.
Det andra problemet var att von Hindenburg inte var dum. Under de tio dagar fransmännen beskjutit trupperna utanför Jerichow hade han flyttat in så många soldater han kunnat. Artilleri hade placerats bakom fronten och skyttegravar hade hastigt grävts utanför Brandenburg, Potsdam och Berlin. Det är därför kanske inte så förvånande att efter en hel dags strider med omkring sextusen dödade hade fransmännen endast nått halvvägs till Jerichow, något som tillät dem att lägga staden under artillerield, men inte mycket annat.
Klostret i Jerichow har lämnats kvar i försört skick som ett minnesmärke
Nästa dag fortsatte framryckningen. MacMahon kastade in fler och fler soldater i striden och lyckades rycka fram till Jerichows utkanter ungefär klockan tre. En nordtyska motattack och ett stort artilleribombardemang tvingade dock fransmännen att retirera en kilometer för att låta artilleriet besvara elden. Klockan fem ryckte infanteriet fram igen och intog den nu halvt söndersmulade staden och lyckades hålla den mot en tysk motattack.
Den andra september hade förlusterna stigit till över tiotusen man, men MacMahon var säker på att tyskarna snart skulle ge upp. I en vecka fortsatte fransmännen att rycka fram den ena blodiga kilometern efter den andra, och den nionde september stod de vid Plauer See, en grund sjö väster om Brandenburg. Förlusterna var nu uppe i runt trettiotusen man – 1500 för varje kilometer de ryckt fram. MacMahon var medveten om att han inte skulle kunna fortsätta att ta sådana förluster – hans styrka på 200 000 man började förlora moralen, och dessutom började organisatoriska problem att visa sig.
MacMahon fattade dock ett avgörande beslut – han skulle rycka fram i en sista kraftansträngning, inta Brandenburg och om det möjligt fortsätta mot Potsdam.
Franska soldater utanför Brandenburg
Under natten till den elfte intog små franska styrkor de två öarna Kiehnwerder och Buhnenwerder och satte upp artilleripositioner där. I ryningen anföll 10 000 fransmän i två styrkor på en kilometerbred front – de försökte dock inte korsa sjön. Nordtyskarna drog sig i vanlig ordning tillbaka till en ny försvarspunkt, fick förstärkningar och fick fransmännen att blöda. MacMahon fortsatte att mata in soldater i köttkvarnen, och efter två dagar stod fronten öster om Brandenburg. Detta skulle bli MacMahons sista stora seger.
MacMahon fortsatte att driva sina trupper framåt mot ett allt hårdare tyskt motstånd, men efter en månads strider hade fransmännen endast nått halvvägs till nästa delmål, Werder. Det var nu som Von Hindenburg agerade. Han anföll den franska armén i flankerna och började att driva den tillbaka mot Elbe. Brandenburg befriades den elfte oktober och fransmännen fortsatte sin reträtt mot säkerheten väster om Elbe.
Franska soldater retirerar västerut
Efterfäktningar vid Genthin och det numer halvt förstörda Jerichow försäkrade fransmännen om att huvudstyrkan slutligen kunde dra sig tillbaka till Elbe den sjätte november. Vad som senare kom att kallas Slaget vid Elbe varade i två månader och sex dagar. Cirka sjuttio tusen fransmän stupade för ingenting. De nordtyska förlusterna är okända, men uppskattningarna ligger någonstans mellan sextio och åttio tusen.
I Berlin sprang folk omkring och firade på gatorna och Te Deum sjöngs i stadens kyrkor. Stora människoskaror stod på Potsdamer Platz och sjöng nationalsången ”Was ist des Deutschen Vaterland?” Berlin och Federationen var räddat. Ludwig Quidde gjorde ett tal där han sade att ”allvaret nu kunde börja” och att ”jag inte kommer att vila förrän varje fransman är tillbaka över Rhen”.
Likaväl var Slaget vid Elbe endast en försmak av vad som komma skulle. Hundratrettio tusen ”Det är min sorgliga plikt att informera Er…” telegram skickades ut på båda sidor om fronten i november år 1914. Fler skulle det bli. Många fler.
Den franska generalstaben var trots fransmännens framryckningar under sommaren inte nöjd, och stabschefen Joseph Joffre var angelägen om att inta Berlin innan hösten. I samråd med Napoleon IV bestämdes det att de Castelnau skulle fråntas sitt befäl och ersättas, frågan var bara med vem. Joffre ville sätta in den ganska begåvade general Ferdinand Foch som visat stora talanger som divisionsbefälhavare. Napoleon IV var dock inte helt överens med Joffre om Fochs duglighet, utan ville hellre ha Patrice MacMahon III, sonson till hjälten från Trier, son till den nu pensionerade Patrice MacMahon den yngre som segrat i Nordafrika.
Joseph Joffre (vänster) ville att Ferdinand Foch (höger) skulle få befälet i Nordtyskland
MacMahons militära talanger var tveksamma, Joffre lär ha sagt att ”de förlorar mer och mer hjärna per generation”. Patrice III var ingen idiot, men han hade kanske passat bättre som kvartersmästare än general över den franska armén i Tyskland.
Hur som helst blev det som Napoleon IV ville, och den sextonde juli anlände den nye befälhavaren per tåg till Gardelegen, tre mil bakom fronten. Härifrån tänkte han vinna kriget. Ingen har någonsin ifrågasatt MacMahon IIIs administrativa talanger – på en månad samlade han ihop så mycket soldater han kunde från olika sträckor av fronten och samlade ett imponerande kanonbatteri som han hoppades skulle totalt krossa tyskarna i sina skyttegravar på östra sidan av Elbe. Denna idé om massanvändning av artilleri kunde härledas tillbaka till hans far och det tredje slaget vid Mersah Matruh och hade adopterats av större delen av världens arméer.
Den tjugoförsta augusti öppnade artilleriet upp i en öronbedövande konsert som varade i tio dagar. Den trettioförsta augusti, med hösten nära, anföll fransmännen.
MacMahon planerade att låta den samlade franska armén korsa Elbe på en sträcka av två mil längs Elbe vid den lilla staden Jerichow. Från Jerichow skulle trupperna rycka österut, inta Brandenburg och Potsdam innan de skulle stå vid Berlin självt. Berlin skulle skjutas sönder eller kapitulera, hade MacMahon bestämt.
Franskt artilleri i Nordtyskland
MacMahons plan hade två fel. Det första var självklart Elbe – det fanns inte tillräckligt med pråmar och pontonbroar tillgängliga – frågan var om det fanns tillräckligt många i Tyskland överhuvudtaget - för att få över tillräckligt många soldater på en och samma gång. Pontonbroarna och pråmarna kom nästan omedelbart under kanon- och maskingevärseld, och totalt kaos utbröt. Efter tre mardrömslika timmar hade fransmännen slutligen lyckats bita sig fast på östra sidan Elbe och tagit sig in i de nordtyska skyttegravarna.
Det andra problemet var att von Hindenburg inte var dum. Under de tio dagar fransmännen beskjutit trupperna utanför Jerichow hade han flyttat in så många soldater han kunnat. Artilleri hade placerats bakom fronten och skyttegravar hade hastigt grävts utanför Brandenburg, Potsdam och Berlin. Det är därför kanske inte så förvånande att efter en hel dags strider med omkring sextusen dödade hade fransmännen endast nått halvvägs till Jerichow, något som tillät dem att lägga staden under artillerield, men inte mycket annat.
Klostret i Jerichow har lämnats kvar i försört skick som ett minnesmärke
Nästa dag fortsatte framryckningen. MacMahon kastade in fler och fler soldater i striden och lyckades rycka fram till Jerichows utkanter ungefär klockan tre. En nordtyska motattack och ett stort artilleribombardemang tvingade dock fransmännen att retirera en kilometer för att låta artilleriet besvara elden. Klockan fem ryckte infanteriet fram igen och intog den nu halvt söndersmulade staden och lyckades hålla den mot en tysk motattack.
Den andra september hade förlusterna stigit till över tiotusen man, men MacMahon var säker på att tyskarna snart skulle ge upp. I en vecka fortsatte fransmännen att rycka fram den ena blodiga kilometern efter den andra, och den nionde september stod de vid Plauer See, en grund sjö väster om Brandenburg. Förlusterna var nu uppe i runt trettiotusen man – 1500 för varje kilometer de ryckt fram. MacMahon var medveten om att han inte skulle kunna fortsätta att ta sådana förluster – hans styrka på 200 000 man började förlora moralen, och dessutom började organisatoriska problem att visa sig.
MacMahon fattade dock ett avgörande beslut – han skulle rycka fram i en sista kraftansträngning, inta Brandenburg och om det möjligt fortsätta mot Potsdam.
Franska soldater utanför Brandenburg
Under natten till den elfte intog små franska styrkor de två öarna Kiehnwerder och Buhnenwerder och satte upp artilleripositioner där. I ryningen anföll 10 000 fransmän i två styrkor på en kilometerbred front – de försökte dock inte korsa sjön. Nordtyskarna drog sig i vanlig ordning tillbaka till en ny försvarspunkt, fick förstärkningar och fick fransmännen att blöda. MacMahon fortsatte att mata in soldater i köttkvarnen, och efter två dagar stod fronten öster om Brandenburg. Detta skulle bli MacMahons sista stora seger.
MacMahon fortsatte att driva sina trupper framåt mot ett allt hårdare tyskt motstånd, men efter en månads strider hade fransmännen endast nått halvvägs till nästa delmål, Werder. Det var nu som Von Hindenburg agerade. Han anföll den franska armén i flankerna och började att driva den tillbaka mot Elbe. Brandenburg befriades den elfte oktober och fransmännen fortsatte sin reträtt mot säkerheten väster om Elbe.
Franska soldater retirerar västerut
Efterfäktningar vid Genthin och det numer halvt förstörda Jerichow försäkrade fransmännen om att huvudstyrkan slutligen kunde dra sig tillbaka till Elbe den sjätte november. Vad som senare kom att kallas Slaget vid Elbe varade i två månader och sex dagar. Cirka sjuttio tusen fransmän stupade för ingenting. De nordtyska förlusterna är okända, men uppskattningarna ligger någonstans mellan sextio och åttio tusen.
I Berlin sprang folk omkring och firade på gatorna och Te Deum sjöngs i stadens kyrkor. Stora människoskaror stod på Potsdamer Platz och sjöng nationalsången ”Was ist des Deutschen Vaterland?” Berlin och Federationen var räddat. Ludwig Quidde gjorde ett tal där han sade att ”allvaret nu kunde börja” och att ”jag inte kommer att vila förrän varje fransman är tillbaka över Rhen”.
Likaväl var Slaget vid Elbe endast en försmak av vad som komma skulle. Hundratrettio tusen ”Det är min sorgliga plikt att informera Er…” telegram skickades ut på båda sidor om fronten i november år 1914. Fler skulle det bli. Många fler.
Last edited: