DEL XXX
Frankrike hade också gått igenom ett antal stora förändringar inom landet. Napoleon IV hade trots sin reaktionism inget annat val än att försöka öppna upp för fler partier och fria val – även om han förbehöll sig rätten att förbjuda vissa partier. Det tidigare regerande Bonapartistiska partiet sprängdes kort efter segern i Afrika och förvandlades till två stridande fraktioner.
Det gamla gardet slöt sig samman i Externalistiska Partiet – ett parti som ville föra en aktiv utrikespolitik, väpna och hålla Frankrike redo att kämpa för sin nyvunna plats i solen.
De mötte dock motstånd från utbrytargruppen Internalistiska Partiet, som hellre ville föra en politik för att stimulera fransk industri och handel.
Internalisterna ville förbättra den franska industrin
Dessa två partier splittrades sedan på 1910-talet i två igen. Externalisterna bröts upp i en grupp som fortfarande kallade sig Externalister och en annan som kallade sig för Militarister.
Militaristernas position hördes redan på namnet – deras slagord var Direkt Aktion (innan detta blivit ett socialistiskt slagord i Frankrike), och de ville sätta den åttonde koalitionen på mattan genom ett antal krig som skulle säkra Frankrikes hegemoni över Europa.
Detta ledde till att Internalisterna och Externalisterna bildade 1913 års kabinett under ledning av den före detta diplomaten Gabriel Hanotaux i ett försök att stänga ute den forne befälhavaren i Fashoda Jean-Baptiste Marchands militarister, vilka räknades som en farlig kraft. I protest mot detta samarbete med militaristerna lämnade ett antal politiker det Internalistiska Partiet och bildade det Radikala Internalistiska Partiet.
Externalisten Hanotaux - Fortfarande Chauvinistisk Anglofob
Det enda dessa partier bråkade om var dock hur fransk utrikespolitik och ekonomi skulle skötas – i övrigt var de i mångt och mycket överens. Tronen, Altaret och Svärdet (om än lite mindre svärd för internalisterna) var deras samlingsrop.
De liberala, å andra sidan hade inte mycket att säga till om – valen var fria, men större delen av det franska folket röstade på någon av ”De Fyra Stora”. I ett försök att kunna få åtminstone några platser i senaten slog sig de olika liberala grupperingarna ihop sig till ett enda liberalt parti – något som gav dem en begränsad representation. För att få sina röster någorlunda hörda samarbetade de ofta med de fåtal socialister som satt i senaten.
Den Liberala Oppositionen leddes av Pierre-Étienne Flandin
Den franska armén byggdes också upp, särskilt som det franska folket ofta gav externalisterna majoritet i båda kamrarna, något som tillät externalistiska regeringar från 1903 och framåt med korta avbrott år 1911 och 1913. Detta kombinerades med att Napoleon IV ofta gav Externalisterna sitt stöd.
Externalisterna ansåg att Frankrikes styrka låg i den stående armén – båda den Nordtyska Federationen och Storbritannien hade förlitat sig på värnpliktsarméer, något som lett till sådana fördröjningar att fransmännen kunnat segra enbart genom överlägsen styrka. Detta tog de franska regeringarna fasta på, och den franska stående armén svällde, samtidigt som mobiliseringen förvandlades till ett sätt att få fram soldater att fylla de luckor i leden som kunde tänkas uppstå.
Den franska stående armén - här en pluton på övning i Rhenlandet - var Europas mäktigaste
Fram till 1914 utvecklades Frankrike snabbt till en av världens ledande industrinationer, vid krigsutbrottet var hon inte det land i världen med störst industriell produktion, men om utvecklingen hade fortsatt hade hon varit det inom tio år. Detta var främst på grund av de stora kolfyndigheterna i Belgien, Nordfrankrike och Rhenlandet, runt vilka en stor kol- och stålindustri växte fram.
Stålet drev industrin vidare och tillät grundandet av alla möjliga fabriker. Frankrikes stående armé stimulerade också tillväxten, främst inom vapensektorn, men också inom konserv- och textilfabriker. Man kan lugnt säga att armén var Frankrikes största arbetsgivare – om än indirekt, det hade helt enkelt inte funnits en stor marknad för franska produkter annars.
Den franske soldaten - Nu med mindre iögonfallande klädsel
Den franska armén reformerades också efter de erfarenheter som dragits efter Fashodakriget. De tidigare grällt blåa uniformsrockarna med röda byxor byttes ut mot en gråblå uniformsjacka med rödbruna byxor – en inte helt perfekt uniform, men mycket bättre anpassad för strid än den gamla. Den franska flottan kunde också fortsätta att växa – och blev snart en av de största i världen, de enda allvarliga konkurrenterna var Storbritannien och USA.
Det franska slagskeppet Napoleon IV
Utrikespolitiskt bildades ett nätverk av allianser mellan Frankrike och andra europeiska länder. Hon slöt avtal med Österrike-Ungern och den Sydtyska Federationen om ömsesidigt stöd i händelse av krig. Avtal slöts med Spanien, Italien och det Osmanska Riket och även inom sinom tid med Japan, vilket mot en summa pengar övertog de spanska kolonierna i Stilla Havet som Frankrike fortfarande höll som pant för ett stort lån.
Japan köpte också upp de östliga delarna av vad som en gång utgjorde Holländska Ostindien, områden som Fransmännen hade svårigheter att kontrollera och inte hade något stort värde för dem, medan de å andra sidan var värdefulla för Japan, inte minst på grund av sitt förråd av arbetskraft.
Frankrike hade också gått igenom ett antal stora förändringar inom landet. Napoleon IV hade trots sin reaktionism inget annat val än att försöka öppna upp för fler partier och fria val – även om han förbehöll sig rätten att förbjuda vissa partier. Det tidigare regerande Bonapartistiska partiet sprängdes kort efter segern i Afrika och förvandlades till två stridande fraktioner.
Det gamla gardet slöt sig samman i Externalistiska Partiet – ett parti som ville föra en aktiv utrikespolitik, väpna och hålla Frankrike redo att kämpa för sin nyvunna plats i solen.
De mötte dock motstånd från utbrytargruppen Internalistiska Partiet, som hellre ville föra en politik för att stimulera fransk industri och handel.
Internalisterna ville förbättra den franska industrin
Dessa två partier splittrades sedan på 1910-talet i två igen. Externalisterna bröts upp i en grupp som fortfarande kallade sig Externalister och en annan som kallade sig för Militarister.
Militaristernas position hördes redan på namnet – deras slagord var Direkt Aktion (innan detta blivit ett socialistiskt slagord i Frankrike), och de ville sätta den åttonde koalitionen på mattan genom ett antal krig som skulle säkra Frankrikes hegemoni över Europa.
Detta ledde till att Internalisterna och Externalisterna bildade 1913 års kabinett under ledning av den före detta diplomaten Gabriel Hanotaux i ett försök att stänga ute den forne befälhavaren i Fashoda Jean-Baptiste Marchands militarister, vilka räknades som en farlig kraft. I protest mot detta samarbete med militaristerna lämnade ett antal politiker det Internalistiska Partiet och bildade det Radikala Internalistiska Partiet.
Externalisten Hanotaux - Fortfarande Chauvinistisk Anglofob
Det enda dessa partier bråkade om var dock hur fransk utrikespolitik och ekonomi skulle skötas – i övrigt var de i mångt och mycket överens. Tronen, Altaret och Svärdet (om än lite mindre svärd för internalisterna) var deras samlingsrop.
De liberala, å andra sidan hade inte mycket att säga till om – valen var fria, men större delen av det franska folket röstade på någon av ”De Fyra Stora”. I ett försök att kunna få åtminstone några platser i senaten slog sig de olika liberala grupperingarna ihop sig till ett enda liberalt parti – något som gav dem en begränsad representation. För att få sina röster någorlunda hörda samarbetade de ofta med de fåtal socialister som satt i senaten.
Den Liberala Oppositionen leddes av Pierre-Étienne Flandin
Den franska armén byggdes också upp, särskilt som det franska folket ofta gav externalisterna majoritet i båda kamrarna, något som tillät externalistiska regeringar från 1903 och framåt med korta avbrott år 1911 och 1913. Detta kombinerades med att Napoleon IV ofta gav Externalisterna sitt stöd.
Externalisterna ansåg att Frankrikes styrka låg i den stående armén – båda den Nordtyska Federationen och Storbritannien hade förlitat sig på värnpliktsarméer, något som lett till sådana fördröjningar att fransmännen kunnat segra enbart genom överlägsen styrka. Detta tog de franska regeringarna fasta på, och den franska stående armén svällde, samtidigt som mobiliseringen förvandlades till ett sätt att få fram soldater att fylla de luckor i leden som kunde tänkas uppstå.
Den franska stående armén - här en pluton på övning i Rhenlandet - var Europas mäktigaste
Fram till 1914 utvecklades Frankrike snabbt till en av världens ledande industrinationer, vid krigsutbrottet var hon inte det land i världen med störst industriell produktion, men om utvecklingen hade fortsatt hade hon varit det inom tio år. Detta var främst på grund av de stora kolfyndigheterna i Belgien, Nordfrankrike och Rhenlandet, runt vilka en stor kol- och stålindustri växte fram.
Stålet drev industrin vidare och tillät grundandet av alla möjliga fabriker. Frankrikes stående armé stimulerade också tillväxten, främst inom vapensektorn, men också inom konserv- och textilfabriker. Man kan lugnt säga att armén var Frankrikes största arbetsgivare – om än indirekt, det hade helt enkelt inte funnits en stor marknad för franska produkter annars.
Den franske soldaten - Nu med mindre iögonfallande klädsel
Den franska armén reformerades också efter de erfarenheter som dragits efter Fashodakriget. De tidigare grällt blåa uniformsrockarna med röda byxor byttes ut mot en gråblå uniformsjacka med rödbruna byxor – en inte helt perfekt uniform, men mycket bättre anpassad för strid än den gamla. Den franska flottan kunde också fortsätta att växa – och blev snart en av de största i världen, de enda allvarliga konkurrenterna var Storbritannien och USA.
Det franska slagskeppet Napoleon IV
Utrikespolitiskt bildades ett nätverk av allianser mellan Frankrike och andra europeiska länder. Hon slöt avtal med Österrike-Ungern och den Sydtyska Federationen om ömsesidigt stöd i händelse av krig. Avtal slöts med Spanien, Italien och det Osmanska Riket och även inom sinom tid med Japan, vilket mot en summa pengar övertog de spanska kolonierna i Stilla Havet som Frankrike fortfarande höll som pant för ett stort lån.
Japan köpte också upp de östliga delarna av vad som en gång utgjorde Holländska Ostindien, områden som Fransmännen hade svårigheter att kontrollera och inte hade något stort värde för dem, medan de å andra sidan var värdefulla för Japan, inte minst på grund av sitt förråd av arbetskraft.
Last edited: