• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
DEL XXX

Frankrike hade också gått igenom ett antal stora förändringar inom landet. Napoleon IV hade trots sin reaktionism inget annat val än att försöka öppna upp för fler partier och fria val – även om han förbehöll sig rätten att förbjuda vissa partier. Det tidigare regerande Bonapartistiska partiet sprängdes kort efter segern i Afrika och förvandlades till två stridande fraktioner.
Det gamla gardet slöt sig samman i Externalistiska Partiet – ett parti som ville föra en aktiv utrikespolitik, väpna och hålla Frankrike redo att kämpa för sin nyvunna plats i solen.
De mötte dock motstånd från utbrytargruppen Internalistiska Partiet, som hellre ville föra en politik för att stimulera fransk industri och handel.

industrinc1.png

Internalisterna ville förbättra den franska industrin

Dessa två partier splittrades sedan på 1910-talet i två igen. Externalisterna bröts upp i en grupp som fortfarande kallade sig Externalister och en annan som kallade sig för Militarister.
Militaristernas position hördes redan på namnet – deras slagord var Direkt Aktion (innan detta blivit ett socialistiskt slagord i Frankrike), och de ville sätta den åttonde koalitionen på mattan genom ett antal krig som skulle säkra Frankrikes hegemoni över Europa.

Detta ledde till att Internalisterna och Externalisterna bildade 1913 års kabinett under ledning av den före detta diplomaten Gabriel Hanotaux i ett försök att stänga ute den forne befälhavaren i Fashoda Jean-Baptiste Marchands militarister, vilka räknades som en farlig kraft. I protest mot detta samarbete med militaristerna lämnade ett antal politiker det Internalistiska Partiet och bildade det Radikala Internalistiska Partiet.

Gabriel_Hanotaux_2-1.jpg

Externalisten Hanotaux - Fortfarande Chauvinistisk Anglofob

Det enda dessa partier bråkade om var dock hur fransk utrikespolitik och ekonomi skulle skötas – i övrigt var de i mångt och mycket överens. Tronen, Altaret och Svärdet (om än lite mindre svärd för internalisterna) var deras samlingsrop.

De liberala, å andra sidan hade inte mycket att säga till om – valen var fria, men större delen av det franska folket röstade på någon av ”De Fyra Stora”. I ett försök att kunna få åtminstone några platser i senaten slog sig de olika liberala grupperingarna ihop sig till ett enda liberalt parti – något som gav dem en begränsad representation. För att få sina röster någorlunda hörda samarbetade de ofta med de fåtal socialister som satt i senaten.

peflandinjz5.png

Den Liberala Oppositionen leddes av Pierre-Étienne Flandin

Den franska armén byggdes också upp, särskilt som det franska folket ofta gav externalisterna majoritet i båda kamrarna, något som tillät externalistiska regeringar från 1903 och framåt med korta avbrott år 1911 och 1913. Detta kombinerades med att Napoleon IV ofta gav Externalisterna sitt stöd.

Externalisterna ansåg att Frankrikes styrka låg i den stående armén – båda den Nordtyska Federationen och Storbritannien hade förlitat sig på värnpliktsarméer, något som lett till sådana fördröjningar att fransmännen kunnat segra enbart genom överlägsen styrka. Detta tog de franska regeringarna fasta på, och den franska stående armén svällde, samtidigt som mobiliseringen förvandlades till ett sätt att få fram soldater att fylla de luckor i leden som kunde tänkas uppstå.

franskatrupperrg7.png

Den franska stående armén - här en pluton på övning i Rhenlandet - var Europas mäktigaste

Fram till 1914 utvecklades Frankrike snabbt till en av världens ledande industrinationer, vid krigsutbrottet var hon inte det land i världen med störst industriell produktion, men om utvecklingen hade fortsatt hade hon varit det inom tio år. Detta var främst på grund av de stora kolfyndigheterna i Belgien, Nordfrankrike och Rhenlandet, runt vilka en stor kol- och stålindustri växte fram.

Stålet drev industrin vidare och tillät grundandet av alla möjliga fabriker. Frankrikes stående armé stimulerade också tillväxten, främst inom vapensektorn, men också inom konserv- och textilfabriker. Man kan lugnt säga att armén var Frankrikes största arbetsgivare – om än indirekt, det hade helt enkelt inte funnits en stor marknad för franska produkter annars.

soldatfrankrikejc5.png

Den franske soldaten - Nu med mindre iögonfallande klädsel

Den franska armén reformerades också efter de erfarenheter som dragits efter Fashodakriget. De tidigare grällt blåa uniformsrockarna med röda byxor byttes ut mot en gråblå uniformsjacka med rödbruna byxor – en inte helt perfekt uniform, men mycket bättre anpassad för strid än den gamla. Den franska flottan kunde också fortsätta att växa – och blev snart en av de största i världen, de enda allvarliga konkurrenterna var Storbritannien och USA.

slagskepppw7.png

Det franska slagskeppet Napoleon IV

Utrikespolitiskt bildades ett nätverk av allianser mellan Frankrike och andra europeiska länder. Hon slöt avtal med Österrike-Ungern och den Sydtyska Federationen om ömsesidigt stöd i händelse av krig. Avtal slöts med Spanien, Italien och det Osmanska Riket och även inom sinom tid med Japan, vilket mot en summa pengar övertog de spanska kolonierna i Stilla Havet som Frankrike fortfarande höll som pant för ett stort lån.

Japan köpte också upp de östliga delarna av vad som en gång utgjorde Holländska Ostindien, områden som Fransmännen hade svårigheter att kontrollera och inte hade något stort värde för dem, medan de å andra sidan var värdefulla för Japan, inte minst på grund av sitt förråd av arbetskraft.
 
Last edited:
DEL XXXI

Österrike-Ungern och den Sydtyska Federationen hade också gått igenom vissa förändringar under tiden, om än inte särskilt många. Österrike-Ungern var bundet av ungrarna, som kraftigt motsatte sig varje sak som skulle kunna få dem att dela makten ytterligare, samtidigt som regeringen brottades med stora problem att hålla ihop sitt multietniska imperium.
Österrike höll som sagts på att slitas sönder inifrån av olika nationalistiska strömningar – bland annat Panslavismen, en rörelse som syftade till att skapa ett stort rike för alla slaver under ledning av Ryssland.

panslavismdn9.png

Panslavismen hotade att slita isär Österrike-Ungern

Eftersom den österrikisk-ungerska befolkningen till 52 % bestod av just slaver var Wien därför särskilt angelägna om att krossa panslavismen innan den krossade dem. Det var därför klart att Österrikes huvudfiender under det sena artonhundratalet blev Ryssland och Serbien, vilket ledde till skapandet av Trippelalliansen mellan Frankrike, Österrike-Ungern och Italien. Österrike hade dessutom en egen försvarspakt med den Sydtyska Federationen.

Österrike-Ungern var alltid underlägsna franska intressen när det kom till utrikespolitik, och tvingades många gånger att be Frankrike om hjälp med att lösa flertalet inhemska problem – något som i viss mån gjorde landet till en fransk lydstat.

reichsratki2.png

Reichsratbyggnaden i Wien

Politiskt sett styrdes Österrike-Ungern av två parlament. I Österrike bestod der Reichsrat av två kammare. Das Abgeordnethaus (andra kammaren) bestod av 353 ledamöter, valda på sex år av alla män i Österrike över 24 år. Das Herrenhaus (första kammaren) hade 291 ledamöter ur adeln och den förmögnare medelklassen. Dessa valdes inte av folket.

Det ungerska parlamentet hade återfått sin makt efter 1867 års Ausgleich (uppgörelse), något som var nödvändigt för att bevara Österrikes fortlevnad, men samtidigt fick politiken att stagnera, eftersom det ungerska parlamentet motsatte sig inte bara ökade rättigheter till dubbelmonarkins andra etniciteter utan också ökade militäranslag – armén stod nämligen under Österrikisk kontroll, och ungrarna var rädda att den skulle kunna användas för att krossa dem.

aushuniw4.png

De Österrikiska (överst) och de Ungerska (nederst) arméerna kom inte särskilt bra överens

Den österrikiska armén var likaså uppdelad i tre delar – den Österrikiska armén (Landwehr), den Ungerska armén (Honvéd) och den kejserliga (KuK Armée). Naturligtvis bäddade den här uppdelningen för problem – ungrarna ville inte ge befälet över sin armé till österrikarna, något som kunde förstöra en i allt annat perfekt militär situation, då de ungerska trupperna inte dök upp när de skulle.

KuK Armée var också en uppdelad styrka som speglade imperiets etniska sammansättning – oturligt nog slutade fördelarna där. I och med att den var uppbyggd av en myriad olika folkslag som vanligtvis inte kunde något annat språk än sitt modersmål var det mycket svårt att föra kontrollen över den. Dessutom speglade även landets nationalistiska motsättningar i KuK Armée – de olika folkslagen var inte alltid tillfreds med att kämpa sida vid sida med varandra då de var fiender ”på hemmaplan”. Dessutom skulle det bli vissa problem med att skicka serber mot serbiska trupper och polacker mot polska trupper under rysk flagg…

Den sydtyska federationen saknade som tur var de etniska motsättningar som deras storebror i öst hade, utan brottades istället med helt andra problem, problem som regeringen inte brydde sig särskilt mycket om.

ludwigiiom7.png

Ludwig II, Konung av Bayern, Sydtyska Federationens President

Som tidigare sagts gynnade det sydtyska valsystemet kungariket Bayern, något som ledde till att Bayern kung Ludwig II satt som riksdagens president från bildandet av den sydtyska federationen år 1872 till hans död under mystiska omständigheter år 1886 efter flertalet mer eller mindre lyckade försök att förklara honom galen.

Valet 1886 fick de personer i det Sydtyska Förbundet som hade rösträtt att kortvarigt vända sig bort från Bayern – om Bayern fått majoritet skulle presidentposten ha tagits över av Ludwigs bror Otto I, som till skillnad från sin storebror inte bara var excentrisk utan rent ut galen.

ottoiyi3.png

Den mentalsjuke Otto I var inte alltid medveten om att han var Kung av Bayern

För första gången i den sydtyska federationens historia lades därför större delen av rösterna på Baden och Württemberg. För att förhindra bråk om exakt vem som skulle bli riksdagens president delades presidentposten mellan Friedrich I av Baden och Karl I av Württemberg, en allt annat än idealisk lösning som båda männen avskydde.

Större delen av ”Tvåpresidentskapet” bestod därför i politiska manövrar för att återgå till en president och därmed utsparkandet av antingen Friedrich eller Karl.
Det var därför med en lättnadens suck som de röstberättigade firade slutet av deras tvååriga ämbetsperiod med att rösta på Bayern igen år 1888.

friedrichkarlky9.png

Friedrich I (vänster) och Karl I (höger) var väldigt ineffektiva som regheringschefer i den Sydtyska Federationen. Karl I dog endast tre år efter valet 1888

Den här gången togs dock presidentskapet av Otto Is förmyndare, den sextiosjuårige Luitpold av Bayern, kungens farbror. Luitpold skulle gå till historien som en av de mest populära härskarna i Tyskland. Han började öppna upp det politiska systemet, vilket efter sju års intensivt arbete ledde till att de första industrimännen (från Fristaden Frankfurt) kunde ta plats i riksdagen.

Oturligt nog för Luitpold var hans händer bundna. Större delen av hans förslag röstades ner av den reaktionära bayerska majoriteten i riksdagen, och vissa förslag som han och Österrike ansåg livsviktiga för Federationen fick tvingas igenom med österrikiska bajonetter. Ett sådant exempel på österrikisk inblandning är genomdrivandet av 1901 års järnvägslag, vilken placerade de sydtyska järnvägarna under presidentens kontroll och öppnade upp för en utökning av det sydtyska järnvägsnätet.

luitpolduk7.png

Luitpold ville reformera den Sydtyska Federationen men fann sina händer bundna av riksdagen

Riksdagsmännen kunde dock inte skaffa sig en annan president utan att riskera att själva bli utröstade ur riksdagen – den sydtyska regeringsformen sade att det lands regent som fick flest platser i riksdagen fick själv utse president. Eftersom Bayern hade flest platser och Bayerns regent var Luitpold kunde han gång på gång utse sig själv till president. Det enda sättet att få bort honom från presidentposten krävde att ett annat rike i federationen fick majoritet i riksdagen, något bayrarna inte kunde acceptera.

Luitpold reformerade också armén, som tidigare bestått av de olika delrikenas egna små arméer. Han tog inte bort de olika småarméerna helt, men införde år 1903 en federal värnpliktsarmé som skulle mobiliseras i händelse av krig. De privata arméerna skulle också få enhetliga uniformer. Riksdagen gick med på detta, men skar sedan ner arméutgifterna för den federala armén och sina egna småarméer för att stötta sitt älskade jordbruk.

soldatsgfnh7.png

Sydtysk soldat i den bayerska armén, vilket syns på armbindlen och kragmärkena. I övrigt var de olika kungliga och federala arméernas uniformer likadana

Som en konsekvens av detta var den sydtyska armén helt oförberedd på 1914 års turbulenta händelser.
 
Last edited:
Ser inte de olika rikenas uniformer otroligt lika ut? :p

Bra uppdatering. Som alltid. Hög kvalité, intressant läsning blah, blah. Uppdatering snart?
 
Van der Gent said:
Ser inte de olika rikenas uniformer otroligt lika ut? :p

Bra uppdatering. Som alltid. Hög kvalité, intressant läsning blah, blah. Uppdatering snart?
Kan bero på att jag bara hittade en vettig mall.
 
För alla som tycker att genomgången av de olika länderna är mördande tråkigt så lovar jag att det blir en beskrivning till och sedan rasar världen - Snart har den alternativa tidslinjen påverkats så mycket att man inte kommer att kunna känna igen sig.
 
Tycker det är intressant med en genomgång av alla länder, det bygger upp spänningen.
 
Instämmer. När kriget var slut och dessa kom fram igen märkte jag att jag hade saknat dem, inte att kriget var tråkigt men ändå.
 
DEL XXXII

Ryssland och Japan var två helt skilda länder som båda dock skulle få en stor inverkan på historien. I Ryssland regerade tsar Nikolaus II med järnhand – den hemliga polisen var utbyggd, och de flesta oppositionella rörelser var förbjudna. Det ryska folket blev mer och mer rebelliskt för var dag som gick – något som tsaren fruktade. Han försökte därför rikta folkets uppmärksamhet utanför Rysslands gränser, en seger på slagfältet skulle ge Ryssland den stabilitet hon så desperat behövde, ansåg han.

Rysk utrikespolitik vid det tidiga nittonhundratalet hade egentligen två mål: Kontroll över Konstantinopel och kontroll över Asien. Av dessa två var troligtvis den asiatiska lättast – få länder fanns som kunde protestera, och Storbritannien hade förlorat en hel del av sin sturskhet efter kriget med Frankrike, och gav därför endast lama protester mot ryska framstötar i inre Asien – under den här perioden annekterades yttre Mongoliet, och flertalet avtal slöts med Persien och Afghanistan, vilket i praktiken förvandlade dessa två länder till ryska protektorat.

asien1904rr1.png

Asien 1904

Japan hade sedan Mejirestaurationen - då shogunatet avskaffats och kejsaren fått oninskränkt makt - industrialiserats och genomgått en stor utbyggnad av armé och flotta. De japanska öarna saknade dock de råvaror som behövdes för att få fabrikernas hjul att snurra, något som fick japanerna att söka sig utåt, inte för att handla - det gjorde de redan – utan för att erövra. Korea hade alltid varit av intresse för Japan, det var inte bara en källa till naturresurser, utan också som japanerna uttryckte det: ”En kniv riktad mot Japans hjärta”. Ryssarna höll ju på att lägga Asien under sig, och om de tog Korea skulle det inte vara långt till Tokyo.

Korea var vid den här tiden en kinesisk vasallstat, och djupt delat mellan de som ville behålla de gamla banden med Kina och de som ville närma sig Japan och modernisera. År 1893 mördades en projapansk revolutionär i Shanghai, och kort därefter skickade Kina trupper för att hjälpa koreanerna att slå ner ett uppror. Japanerna tog detta mycket hårt, och skickade en egen expeditionskår, som snabbt intog Seoul, avsatte regeringen och installerade en ny, japanvänlig regering.

okgyunpf2.png

Mordet på Kim Ok-Gyun var en av de utlösande faktorerna i det första Sino-Japanska Kriget

Kina kunde självklart inte acceptera detta, och krig förklarades den första augusti 1894. Japanerna slog kineserna vid Pyongyang och ryckte norrut. Den japanska flottan krossade den kinesiska vid floden Yalu och japanska trupper kunde ockupera södra Manchuriet. Kriget varade i åtta månader och sjutton dagar.
I freden tvingades Kina att avstå kontrollen över Korea, Formosa, delar av Manchuriet samt hamnen Port Arthur till Japan, något som gav Japan ställning som en regional stormakt, även om västmakterna tvingade Japan att lämna tillbaka Port Arthur till Kina.

Fem år senare besegrades britterna i Nordafrika, och ryssarna började rycka fram i Asien. Redan innan kriget mellan Storbritannien och Frankrike var slut förhandlade Ryssland fram ett avtal med Kina där Port Arthur kom under rysk kontroll för 25 år, något som oroade japanerna mycket.

portarthurrw8.png

Port Arthur hade ett mycket fördelaktigt läge i Gula havet

Som en del av sin Asiatiska offensiv förhandlade Ryssarna fram ännu ett avtal med Kina år 1902 där Kina tillät Ryssland att annektera yttre Mongoliet samt ställde Manchuriet under rysk ockupation. Ryska trupper ryckte snabbt in i Manchuriet och även norra Korea av bara farten.

Förhandlingar mellan Ryssland och Japan misslyckades, och båda sidor väntade sig krig inom kort. Napoleon IV och externalisterna, som alltid gillade ett tillfälle att ge sina fiender huvudvärk slöt snabbt ett avtal med Japan, något som sporrade japanerna att gå i krig med Ryssland.

Den trettioförsta december 1903 skickade Japan ett ultimatum till Ryssland, i vilket de krävde att ryssarna skulle dra tillbaka sina trupper från Manchuriet, vilket ryssarna vägrade. Den sjätte februari avbröt Japan de diplomatiska förbindelserna med Ryssland, och fyra dagar senare förklarade Japan Ryssland krig.

meijisa9.png

Kejsar Meiji (eller Mutsuhito för icke-japaner) förklarade krig mot Ryssland

I kejsarens krigsförklaring förklarade Japan att hon gjort allt som stod i hennes makt för att förhandla fram en fredlig lösning, men att Ryssland, som ”försökte att uppnå sina egna själviska planer” endast hade ”velat ha fred med den ena handen och byggt upp sin armé och flotta med den andra”.

Kriget inleddes faktiskt redan innan krigsförklaringen hade utfärdats – natten mellan den åttonde och nionde februari anföll en styrka med japanska torpedbåtar den ryska flottan som låg för ankar i Port Arthur. Den inledande japanska attacken resulterade i att de två ryska slagskeppen Retvizan och Tsesarevich samt kryssaren Pallada träffades av var sin torped – inget av skeppen sänktes, men de tvingades samtliga att stanna kvar i hamn för reparationer, något som skadade den ryska krigsansträngningen.

I sin rapport som formulerades efter att en japansk kryssarskvadron kommit inom tre sjömil (5556 meter) av Port Arthur samt kommit under artillerield från de ryska skeppen skrev amiral Togo att ”Poltava, Askold och två andra (…) träffades av torpeder”, något som ju var helt fel – dock skadades båda skeppen i den artilleriduell som utkämpades mellan dem och den japanska kryssarskvadronen.
Ytterligare sjöstrider utkämpades under 1904, men ingen av dem var särskilt avgörande.

portarthur2wo2.png

Torpedbåtsanfallet mot Port Arthur inledde kriget

Under våren och sommaren ryckte den japanska tredje armén norrut genom Korea och omringade Port Arthur den trettionde juli. De belägrade staden, vilken föll den andra januari 1905. Detta tillät den japanska armén att rycka vidare norrut in i Manchuriet och förstärka de trupper som sedan krigsutbrottet långsamt slagit sin väg norrut mot den strategiskt belägna järnvägsknutpunkten Mukden på den sydmanchuriska järnvägen.

Den tjugonde februari 1905 rök den 290000 man starka armén under befäl av general Alexei Kuropaktin ihop med den första, andra, tredje, fjärde och femte japanska armén (total styrka 207000 man) under befäl av fältmarskalk Oyama Iwao.

Iwao hade läst sin MacMahon och lade sina egna idéer till den franske fältherrens idéer om flankangrepp och avledande manövrar. Den japanska första armén anföll ryssarna framifrån i vad som såg ut som ett avledande angrepp. Kuropaktin – som också studerat MacMahon - skickade genast förstärkningar till sin front, men ännu mer till sina flanker, något som resulterade i att Iwao hade fått honom precis där han ville ha honom.

Större delen av den japanska armén anföll ryssarna rakt framifrån, mellan de förstärkta flankerna, vilket resulterade i att den ryska armén klövs i två delar på klassiskt Napoleonmanér. Kuropaktin såg då ingen annan utväg än att fly norrut och sätta upp nya försvarslinjer – japanerna kunde inta Mukden.

mukdenfw4.png

Den japanska centern slår en kil mellan de ryska flankerna - här som en fransk tidningsillustratör föreställde sig det

Kriget var dock långt ifrån avgjort. Japanerna hade helt klart vunnit stora segrar som ingen någonsin trott var möjligt, men de hade inte besegrat Ryssland, utan hade bara tryckt tillbaka dem. Inte ens tsaren såg särskilt allvarligt på situationen – fler soldater skulle anlända på den transsibiriska järnvägen, och japanerna skulle tryckas tillbaka in i Korea. Han hade också hopp om att kriget skulle vända när den ryska östersjöflottan anlände för att förstärka den nu ganska tilltufsade stillahavsflottan.

Den ryska östersjöflottan hade inte haft en riktigt glamorös resa mot Asien – den tjugoförsta oktober 1904 vid Dogger Bank, mellan Danmark och England misstog den alkoholpåverkade kaptenen ombord på en rysk kryssare ett passerade svenskt fartyg för en japansk torpedbåt och signalerade att han anfölls.

Resten av flottan gjorde sig stridsklar, och när ett antal mindre skepp siktades föröver klassificerades de omedelbart som japanska torpedbåtar. Med de katastrofala läxorna från Mallorcaslaget fem år tidigare i minnet tog ryssarna inga risker – de skickade in jagarna med order att ”bryta upp den fientliga torpedbåtsvågen”, något som de också gjorde. Mot slutet av slaget hade större delen av ”fiendeskeppen” sänkts, och det var inte förrän den ryska jagaren Booyniy lyckades preja en av dem som de upptäckte sitt katastrofala misstag: det var inte japanska torpedbåtar de sänkt, utan brittiska trålare.

booyniytz3.png

Booyniy prejade en "torpedbåt" och avslutade hela incidenten

Den så kallade Doggers Bankaffären ledde till ett allvarligt avbräck i relationerna mellan Ryssland och Storbritannien – av de trettio trålarna hade elva sänkts och ett antal skadats allvarligt. Trettiosju brittiska fiskare hade dött och ännu fler sårats. Den brittiska flottan skickades genast ut efter den ryska och lyckades stänga in dem i den spanska hamnen Vigo, något som försenade deras resa mot Japan allvarligt.

Brittiska tidningar skrek om rysk aggression och krävde omedelbar handling, samt en krigsförklaring. Den brittiska regeringen, som sedan Lord Salisburys avgång och det påföljande valet letts av ledd av liberalen Henry Campbell-Bannerman hade dock fortfarande fashodakriget i färskt minne. Förhandlingar öppnades, och Östersjöflottan lyckades slutligen lämna Vigo när ett avtal nåddes mellan Storbritannien och Ryssland om en internationell utredning i ärendet samt att Ryssland skulle betala ersättning både till den brittiska staten, de skadade sjömännen samt familjerna till de som dödats.

Den ryska flottan fortsatte sin långsamma resa runt Afrika, och nådde slutligen Franska Indokina i maj år 1905. De tilläts dock inte att ankra där i mer än i de två dygn som internationell lag tillät, vilka spenderades med att proviantera och laga de mest akuta skadorna på skeppen. När flottan löpte ut från Cam Ranh i april 1905 var den därför i ganska dåligt skick – resan på 8700 kilometer hade tärt rejält på skeppen.

togoah5.png

Heihachiro Togo hade befäl över den japanska flottan

Den japanske amiralen Heihachiro Togo hade följt den ryska flottans resa runt halva Jorden med intresse och ibland ett eller annat skratt. Han ansåg att ryssarna skulle försöka ta sig igenom Tsushimasundet mellan Japan och Korea i ett försök att nå Vladivostok, där de skulle kunna repareras och slås ihop med resterna av stillahavsflottan.

Togo hade gissat rätt. Amiral Rozjestvenskij ville ta sig till Vladivostok så fort som möjligt för att undvika att flottan totalförstördes genom utnötning, och den snabbaste vägen var just genom Tsushimasundet. Han hoppades att japanerna skulle tas på sängen och inte hinna reagera innan den ryska flottan var igenom, ungefär som när britterna slog sig igenom det stängda Gibraltar sund 1898.

rozhvedenskijof1.png

Zinovij Rozjestvenskij hade befäl över den ryska östersjöflottan

Togo var dock redo för ryssarna, och tidigt på morgonen den femte maj upptäcktes några ryska förrådsskepp av en japansk kryssarskvadron. Togo skickade ut sin flotta ur hamn och efter sju timmars letade fann de den ryska flottan klockan 13:39. Den japanska flottan utnyttjade sin högra fart och bättre manöverduglighet och lade sig snabbt vid sidan om den ryska flottan. En timme senare började slaget på riktigt – japanerna började med att beskjuta Knyaz’ Suvorov som ledde den ryska linjen och skadade henne så allvarligt att hon var tvungen att lämna stridslinjen.

Slaget pågick hela dagen och delvis även nästa, och hela tiden hade japanerna övertaget. Inte nog med att deras skepp var i bättre kondition än de ryska, de hade dessutom bättre kanonskyttar, fler avståndsmätare och bättre ammunition.

Klockan halv elva nästa dag bad Rozjestvenskij om eld upphör och ville kapitulera – fem av hans åtta slagskepp hade sänkts, de återstående tre hade skadats svårt och många fler mindre skepp hade gått förlorade på mindre än tjugofyra timmar. Togo accepterade med glädje.

tsushimaqb7.png

Slaget vid Tsushima fick Ryssland att ge upp kriget

Slaget vid Tsushima var det som i mångt och mycket avgjorde det Rysk-Japanska kriget. Utan möjlighet att förstärka sina styrkor i öst och med stora inre oroligheter hade Ryssland inget annat val än att söka fred.

Fred slöts i Portsmouth, New Hampshire med USAs president Theodore Roosevelt som medlare. Manchuriet återlämnades till kinesisk kontroll med undantag för Port Arthur som ”hyrdes ut” till Japan samt den Manchuriska järnvägen som kom under japansk kontroll. Ryssland fick avträda södra Sakhalin till Japan. USA lovade att inte ingripa i Korea så länge Japan respekterade amerikansk överhöghet över Filippinerna.

Den japanska segern skickade upp Japan från status som en regional stormakt till en stormakt av europeiska mått, ett litet land hade slagits mot världens största och besegrat dem i grunden. Napoleon IV förstärkte omedelbart den fransk-japanska alliansen, och lät kejsardömet köpa upp de östra delarna av franska ostindien samt överta det spanska lånet från Frankrike, vilket ledde till att flertalet småöar i Stilla Havet överfördes i japansk ägo.

I Ryssland hade oroligheter pågått ända sedan januari 1905, då armén bröt upp en protestmarsch i St. Petersburg, och oroligheterna fortsatte med strejker och anarkistiskt våld fram till december, då Nikolaus II gick med på att skapa ett parlament valt av folket. Duman, som det nya parlamentet kallades, skulle dock inte få någon större makt på mycket länge.
 
Last edited:
Jättebra! :)
 
DEL XXXIII

1914.

1914 skulle kanske komma att se ut som vilket annat år som helst i Europa och världen. Samtliga statsöverhuvuden var på ett eller annat sätt släkt med varandra, och på ytan var de mycket vänliga och fredsälskande, men under ytan puttrade ett halvsekel av hat och motsättningar som när som helst skulle kunna koka över i öppen konflikt.

De senaste åren hade sett många politiska turer i världen – Frankrike hade seglat upp som en stormakt, Nordtyska Federationen återhämtade sig och Japan erkändes som en stormakt av europeiska mått efter sin förvånansvärda seger över Ryssland nio år tidigare. De olika allianserna spred sitt nät över Europa – Frankrike hade slutit sin Entente Cordiale med Österrike-Ungern några år tidigare, men hade samtidigt olika mer eller mindre lösa fördrag med Spanien, Italien, det Osmanska Riket och Japan.
Österrike-Ungern hade bundit sig att beskydda den Sydtyska Federationen mot sydtysk hjälp i händelse av krig. Samtidigt hade Österrike-Ungern på Frankrikes påskyndan slutit ett avtal med Bulgarien om att stycka Balkan mellan sig.

allianserdl2.png

1914 var Europa insnärjt i ett nät av allianser och avtal

Frankrikes fiender höll dock på att samlas bakom hennes rygg – britterna hade trots Doggers Bankaffären närmat sig Ryssland, som redan hade en allians med den Nordtyska Federationen. Dessa tre länder befäste 1912 den åttonde koalitionen, och nästföljande år anslöt sig även Portugal – om än i hemlighet.

Ryssland hade sedan tidigare haft som sitt mål att skapa ett storserbiskt rike för alla serber, och hade därför separata försvarsavtal med Serbien, Rumänien, Montenegro, Bulgarien (som dubbelspelade med Österrike-Ungern), Grekland och Albanien.

Samtidigt slöt britterna hemliga avtal med Maria Is Spanien samt Japan och tyskarna med Italien – tre länder som inte såg särskilt mycket nytta med att stötta Napoleon IVs Frankrike, utan hade mer att vinna på att stötta hans fiender. Allt som behövdes för att sätta det här invecklade allianssystemet i rörelse var en enda liten gnista. En gnista som snart skulle skapas på Balkan.

Albanien hade ända sedan hon skapades under det andra balkankrigets dagar varit utan kung och styrts enbart av lokala krigsherrar och en internationell kommission. År 1914 var man dock ganska nära att utse en kung – valet stod egentligen mellan flera klanledare samt två huvudkandidater. Den ene var alban och den andre tysk. Albanen hette Prenk Bib Doba, var katolik men samtidigt baserad i nord, vilket ledde till att han skulle få det svårt att styra landet. Tysken, å andra sidan, var en nordtysk protestant vid namn Wilhelm zu Wied.

wilhelmzuwiedgi6.png

Wilhelm zu Wied var koalitionens kandidat för den albanska tronen

Wilhelms adliga familj hade ursprungligen bott i Neuwied utanför Frankfurt am Main, och hade stöttat Bismarcks försök att ena Tyskland. När fransmännen segrade slets Frankfurt am Main bort från den Nordtyska Federationen och gjordes till en fristad igen. Den protestantiska familjen zu Wied stöttade inte skapandet av den Sydtyska Federationen och tvingades att sälja sina tillgångar och fly norrut hals över huvud för att skapa sig ett nytt liv i Nordtyskland, där Wilhelm föddes år 1878. Han gjorde snabbt karriär i den nordtyska armén och blev 1914 huvudkandidat för den albanska tronen.

Doba var ententens favorit, medan koalitionen, och bland dem särskilt Ryssland, var måna om att Wilhelm blev Albaniens konung. I mars 1914 valde den internationella kommissionen att åsidosätta Doba till fördel för Wilhelm som snabbt reste söderut för att inspektera sitt nya kungarike.

Österrike-Ungern hade sett på med oroliga ögon när det Osmanska Rikets kontroll över Balkan urholkades av två balkankrig vilka skapade ett antal slaviska stater som alla ville slita sönder riket, och de var inte beredda att ge efter ytterligare. Nästan så fort Wilhelm installerat sig i Tirana gick han Serbien till mötes och började förhandla om en försvarspakt. Österrike bad genast Paris om tillåtelse att agera för att få bort det farliga inflytandet i söder.

berchtholddt3.png

Greve von Berchtold var Österrike-Ungerns utrikesminister, och skötte både förhandlingarna med Frankrike och ultimatumet till Albanien

Napoleon IV, ivrigt påhejad av de Externalister och militarister som utgjorde 1914 års kabinett, gav Wien sitt fulla stöd och den tjugosjunde mars skickade Österrike-Ungern ett ultimatum till Albanien – Wilhelm måste abdikera och Prenk Bib Doba skulle krönas till kung. Annars skulle Österrike-Ungern gå till handling.

Wilhelm vände sig omedelbart till storebror Serbien för stöd, och Petar I försäkrade honom om att Serbien skulle stå på Albaniens sida i händelse av krig. Ryssland gav en liknande försäkran, något som gav Wilhelm modet att säga nej till Österrike den sjunde april.

Ett chockat Wien förklarade Albanien krig dagen därpå, och kort därefter följde en krigförklaring från den Sydtyska Federationen och dagen därpå Frankrike. Samma dag som Frankrike förklarade Albanien krig förklarade Serbien och Montenegro att de tänkte stå fast bredvid sina slaviska bröder och förklarade krig mot Österrike, den Sydtyska Federationen och Frankrike.

soldaterde0.png

Den Nordtyska stående armén på väg mot gränsen

Ryssland började mobilisera den tionde april, vilket ledde till ett franskt krav att de skulle avbryta sin mobilisering eftersom ”det hela var ett rent Österrikiskt ärende”.
När ryssarna svarade att de ine tänkte sluta att kalla in sina reservister förklarade Frankrike Ryssland krig den tolfte april, och följde elnligt sin krigsplan denna krigförklaring med en krigsförklaring mot den Nordtyska Federationen. Något som snabbt ledde till Ryska och Nordtyska krigsförklaringar mot Österrike-Ungern och den Sydtyska Federationen.

Storbritannien sände ett krav till Frankrike där hon krävde att Napoleon IV omedelbart skulle sluta fred med den Nordtyska Federationen eller ta konsekvenserna. När fransmännen inte gjorde några som helst försök att sluta fred förklarade Storbritannien Frankrike krig den fjortonde april.

Resten av allianserna gick ohörda – båda Spanien och Italien förklarade sig neutrala på olika tekniska grunder, likaså gjorde Japan. Bulgarien och det Osmanska riket hade endast vaga allianser med ententen, och ingen kallade därför in dem i kriget än.

kopiaavalternatewarsy0.png

De stridande parterna 1914

Kriget kunde inte ha kommit lägligare för de olika ländernas arméer – krigsförklaringen i April innebar att de hade senvåren, sommaren och tidiga hösten på sig för operationer innan vintern gjorde krigföringen svår.

Den franska krigsplanen gick ut på att så snabbt som möjligt slå den Nordtyska Federationen ur kriget genom en kniptångsmanöver i riktning mot Berlin. Efter att Berlin föll skulle Nordtyskland be om fred och franska trupper skulle kunna förläggas till Österrike-Ungern och besegra Ryssland. Storbritannien skulle därmed vara helt isolerat och tvingas till förhandlingsbordet eftersom hon inte hade någon möjlighet att vinna kriget.

De andra länderna hade lika spektakulära krigsplaner – den Nordtyska Federationen planerade att anfalla den Sydtyska Federationen först på två fronter. Längst i väster skulle en mindre armé inta Frankfurt am Main, symbolen för tysk liberalism och nationalism och stanna där. Samtidigt skulle en större armé falla in i Bayern, rycka söderut och inta Nürnberg och München, något som den nordtyska generalstaben ansåg var tillräckligt för att få den redan instabila och stagnerade Sydtyska Federationen att splittras. Samtidigt skulle en tredje armé falla in i Böhmen för att distrahera österrikarna och därmed underlätta för den ryska offensiven.

wodplanerys8.png

De olika ländernas krigsplaner

Ryssarna hade å andra sidan bara ett ställe att angripa på – Galizien. De planerade att inta Krakow, Przemysl och Lvov inom två veckor och sedan fortsätta söderut mot Pressburg och Budapest, i hopp om att slå ut Österrike-Ungern ur kriget för att sedan förstärka den Nordtyska Federationen.

Den österrikisk-ungerska krigsplanen var logisk, men den skulle också visa sig vara helt misslyckad. Huvudarmén skulle slå till på Balkan, ockupera Serbien, Montenegro och Albanien innan de förstärkte trupperna i Galizien som skulle stå på defensiven och hålla ryssarna.
Samtidigt skulle en tredje armé marschera in i Schlesien för att ockupera de viktiga industrierna och gruvorna där.

Samtliga länder satte vid krigsutbrottet sina arméer i rörelse enligt sina krigsplaner. Europa gick upp i flammor på sex dagar. Krigens krig kunde börja. Ett meningsskiljaktigheternas krig. Ett skillnadernas krig.
 
Last edited:
Spännande, Frankrike och co. förvantar man ju ska vinna då dom är så stora och starka. :)
 
The Wookiee said:
Gogo Frankrike!

Kanske det blir som hundra år tidigare... ;)