• We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
DEL XXVI

Segern vid Mersah Matruh var en välkommen händelse – inte nog med att det visade det franska folket att Frankrike fortfarande var kvar i striden, utan det gav också skäl för Frankrikes vänner att värma upp de relationer som kallnat en smula sedan det andra slaget vid Mersah Matruh.

I Sudan kallade Mahdin till sig de franska sändebuden och bad dem om råd för hur en kampanj norrut längs Nilen bäst skulle kunna utföras, och Italien och det Osmanska Riket började återigen att skicka förnödenheter till den franska armén.

veneirooj8.png

Skepp som Sebastiano Veneiro började åter leverera förnödenheter till fransmännen

MacMahon var inte sen att utnyttja det vakuum som nu skapats i de brittiska linjerna – han lät sina trupper få ett dygns vila innan han skickade dem vidare österut.
Den brittiska armén i Afrika hade dock stora problem – samtliga dess befälhavare hade tillfångatagits i Mersah Matruh, och en enorm mängd soldater hade antingen dött eller marscherat iväg in i fångenskap.

Den brittiska generalkonsuln och de facto guvernören över Egypten Evelyn Baring, 1st Earl of Cromer hade visserligen fortfarande en hyfsad militär styrka till sitt förfogande, även om detta bara var på pappret. Styrkan bestod till större delen av nödtorftigt utrustade egyptier som inkallats strax efter krigsutbrottet och ännu inte avslutat sin träning.

baringpl5.png

Evelyn Baring, 1st Earl of Cromer

Baring var först och främst en administratör och diplomat – inte en soldat. Hans militära kunskaper var mycket begränsade. Han var dock en god människokännare, och insåg att trupperna inte skulle acceptera att förläggas till El Alamein, och han ville absolut inte råka ut för ett myteri. Hans ställning bland de egyptiska nationalisterna var också mycket skör, tack vare hans stora inblandning i egyptisk politik (något som dock ändå var hans jobb).

Tack vare den myteristiska stämningen bland de egyptiska soldaterna kunde MacMahon inta Sidi Abd ar Rahman och fortsätta österut och den tredje augusti erövra El Alamein tio mil väst om Alexandria. Tack vare att Baring gav upp El Alamein var fransmännen över Qattarasänkan, det enda naturliga hindret på vägen mot Alexandria och fick nu utrymme att manövrera – även om dåtidens krigskonst inte byggde särskilt mycket på strategisk manövrering.

qattarahte3.png

Qattarasänkan var ett formidabelt hinder för fransmännen

Den brittiska förstärkningsflottan som höll på att segra runt Godahoppsudden hade också egna problem – skeppen rörde sig långsamt och råkade ut för svåra stormar. Reparationer var i dessa trakter omöjliga – djuphamnarna var få, och ingen var tillräckligt stor för att ta emot den stora mängd skepp som behövde repareras.
Så när MacMahon stod tio mil väster om Alexandria hade skeppen därför endast nått Kapstaden, där de var tvungna att stanna en längre period för att kunna bli någotsånär sjöduglig igen.

capetownjt4.png

Folk i Kapstaden besöker ett av skeppen i den brittiska konvojen

I Storbritannien självt var stämningen tryckt. Den senaste tidens spektakulära framgångar hade bara på några månader vänt till total katastrof. Drottningen drog sig tillbaka till Osborna House på Isle of Wight. Utåt sett var dock Storbritannien fortfarande optimistiskt och frasen ”We´ll Lick ’em” dök upp lite varstans, från tidningar, till affischer till väggar. Det brittiska folket var medvetna om att kriget inte gick åt deras håll, men inte medvetna om hur dålig situationen verkligen var.

Och situationen var dålig. Verkligen dålig.

Dem femte augusti började fransmännen att röra på sig igen. Moralen bland trupperna var hög efter den senaste tidens segrar, och det faktum att de passerat det sista hindret på vägen mot Alexandria fick de franska soldaterna att känna sig oövervinnerliga, särskilt som de inte rönt något som helst motstånd på vägen.

alexandriazs6.png

Stämningen i Alexandria var tryckt - men spårvagnarna fortsatte att rulla

De dåliga nyheterna hopade sig än mer på Barings skrivbord. I Sudan hade Mahdin gått från ord till handling och rest sig i öppet uppror. De brittiska trupper som sedan krigsutbrottet belägrat Fashoda var nu själva inneslutna, och Mahdins trupper höll på att ta sig norrut längs Nilen.

Dagarna gick, och den brittiska situationen förvärrades alltmer.

I oktober 1899 stod de franska trupperna utanför Alexandria samtidigt som Mahdins trupper var halvvägs till Assuan. Alexandria befann sig i kaos - Baring hade inte slösat någon tid med att fly staden till Kairo, och när centralmakten försvann gjorde de afrikanska soldaterna myteri och anslöt sig till den mobb som sedan ett antal dagar plundrade, brände och förstörde staden.

[
upploppst9.png

Upploppen såsom en illustratör i en brittisk tidning föreställde sig dem

MacMahon gick resolut in i staden med sina trupper och lyckades efter ett antal dagars hårda strider återställa ordningen – något som Frankrike utnyttjade till fullo. Britterna basunerades ut som själviska fegisar som endast brydde sig om sina egna skinn och lät städer falla ner i anarki när det passade dem. Självklart var detta synsätt ganska vanligt bland den tidens kolonialmakter – Frankrike också, men detta glömdes effektivt bort under svartmålningen av britterna…

Alexandrias fall fick också resten av världen att dra till sig öronen – Nikolaj II och den amerikanske presidenten William McKinley skickade båda telegram till drottning Victoria och premiärminister Robert Gascoyne-Cecil där de erbjöd sig att mäkla fred mellan Storbritannien och Frankrike. Britterna lät demonstrativt telegrammen falla i papperskorgen – de ansåg inte kriget på långa vägar förlorat.

fredsmklare1dg4.png

De ursprungliga fredsmäklarna

Barings situation förvärrades ytterligare – han hade ingen aning om vad han skulle göra, han var ju faktiskt guvernör och inte militär. Inga order kom från London, och Mahdins trupper närmade sig Assuan med stormsteg samtidigt som MacMahon återgen satt sina arméer i rörelse – de spred ut sig i solfjädersform över hela Egypten med huvudmålet Port Said.

MacMahon befann sig själv i den kolonn som närmade sig Kairo. Som vanligt rönte de litet eller inget motstånd – de få trupper Baring hade under sitt befäl befann sig i Kairo och var på gränsen till myteri, och de som inte var det hade inte fått några order om att röra på sig.

gascoynececilbe7.png

Robert Gascoyne-Cecil lär enligt en fransk diplomat inte ha kunnat "se längre än sitt eget skägg"

Den tolfte november 1899 intog MacMahon Kairo, vilket slutligen fick den brittiska regeringen att öppna ögonen för vad som höll på att hända. Franska trupper stod inte bara i Alexandria och Kairo utan även alldeles för nära Port Said för att det skulle passa britterna.

Allt fler regeringar anslöt sig nu till kören som krävde att Storbritannien skulle söka fred – Gascoyne-Cecil bombarderades av telegram från så vitt skilda personer som Nikolaj II, William McKinley, Franz Josef I, Oscar II, Christian IX, Den Nordtyska Federationens president Leo von Caprivi, Umberto I och Abdul-Hamid II. Flertalet innehöll mer eller mindre förtäckta hot om att gå i krig eller blockera Storbritannien om hon inte gick med på att förhandla.

fredsmklare2la0.png

Och kören växer...

Överväldigad av samtliga telegram, det faktum att Port Said snart skulle falla samt det faktum att Napoleon IV hade förklarat sig villig att förhandla fick den brittiska regeringen att inse faktum – kriget var förlorat. Den tjugoförste november 1899 förklarade Gascoyne-Cecil att Storbritannien var villigt att förhandla om fred med kejsardömet Frankrike. Kort därefter avgick han från premiärministerposten och utlyste nyval.
 
Last edited:
Jag har ju hela tiden sagt att frankrike skulle segra!!
 
DEL XXVII

Det stod klart från början att fredsförhandlingarna som hölls i Wien skulle bli sega och utdragna. Britterna hade besegrats, men inte krossats, och de ansåg därför att de franska kraven inte skulle vara alltför hårda. Fransmännen och hennes allierade vill dock gärna sätta Storbritannien på mattan och se till att hon aldrig blev ett hot igen.

Inledningsvis ville Frankrike ha alla brittiska kolonier i Afrika så långt söderut som Sydrhodesia – ett krav som dock långsamt urvattnades. Britterna gick – om än småsurt – med på att erkänna Mahdin som härskare över Sudan och justera den egyptiska sydgränsen till kräftans vändkrets – men där blev det stopp. Fransmännen krävde alla brittiska kolonier på Guldkusten med omnejd, vilket innebar Nigeria, Benin och andra områden.

afrikafranskplansf5.png

Vad fransmännen planerade...

Britterna vill dock inte på långa vägar höra talas om detta – och fransmännen tvingades att ge upp kraven på mycket av de brittiska kolonierna i södra Afrika för att få britterna att ens vilja höra på…

I slutändan tvingades Napoleon IV att ge upp alla krav på Malta, Gibraltar, öarna i karibiska sjön och Tangyanika för att britterna skulle acceptera att förlora sina nordafrikanska kolonier. Särskilt det faktum att de gav upp Gibraltar skulle få ödesdigra konsekvenser i framtiden.

Förhandlingarna drog ut på tiden, och inte förrän 1901 slöts freden i Wien, där Frankrike blev Afrikas odiskutabla härskare, om än med en stark brittisk närvaro i söder. Fredsfördraget var dock inte tillräckligt för att göra alla parter nöjda; britterna hade blivit offentligt förödmjukade och Maria I hade inte fått Gibraltar, som hon lovats när Spanien gick med i kriget. Det Spanien faktiskt fick var inte ens permanent – Lagos och Mombasa på tio år.

afrika1901ww1.png

...och vad fransmännen fick

I Amerika återupprättades dominionen Quebec vars självständighet upplösts i samband med krigsutbrottet, och den gavs samma rättigheter som Kanada – premiärminister Félix-Gabriel Marchand kunde återta sin post efter ett år i fängelse.
Två av fredens viktigare punkter var §25 och §26, vilka i princip gav Frankrike full kontroll över Belgien och Holland, något som tvingade Storbritannien att acceptera de turbulenta händelserna i augusti 1901.

marchandap1.png

Marchand tillbaka i sadeln

KAP 1
Angående brittiska kolonier i Afrika
§1 Storbritannien avsäger sig alla territoriella krav i Afrika norr om Ekvatorn till Frankrike
§1B Detta inkluderar inte Brittiska Östafrika


KAP 2
Angående Egypten
§2 Egypten skall förbli under brittisk administration
§3 Osmanska Riket skall, om hon så kräver, få full insyn i Egyptens affärer
§4 Osmanska Riket och Frankrike förbehåller sig rätten att behålla garnisoner inom Egyptens gränser
§5 Egyptens gränser är som följer:
§5B I öst: En rak linje från en kilometer väster om Eliat till en kilometer väster om Gaza
§5C I väst: En rak linje söderut från 1 kilometer öster om As Sallum
§5D I syd: Kräftans vändkrets
§6 Administrationen av omådena utanför Egyptens gränser skall bestämmas i ett senare fördrag mellan Kejsardömena Frankrike och Osmanska Riket

KAP 3
Angående Suezkanalen
§7 Suezkanalen förblir under brittisk kontroll och administration
§8 Storbritannien garanterar fri passage för alla länders skepp genom Suezkanalen

KAP 4
Angående Gibraltar
§8 Gibraltarklippan och Gibraltar sund förblir under brittisk kontroll och administration
§9 Storbritannien garanterar fri passage för alla länders skepp genom Gibraltar sund
§10 Storbritannien binder sig att svepa upp samtliga minor lagda av Frankrike och Spanien under kriget
§10B Frankrike binder sig att snarast möjligt förse Storbritannien med en karta över minfälten i Gibraltar Sund

KAP 5
Angående militär närvaro
§11 Inga begränsningar placeras på Storbritannien angående truppstyrkor i Afrika och övriga världen
§12 Inga begränsningar placeras på Frankrike, Spanien och det Osmanska riket angående truppstyrkor i Afrika och övriga världen
§13 Franska och spanska styrkor ska retirera från de områden som enligt detta fördrag är under brittisk administration snarast möjligt.
§13B Denna reträtt kommer att vara färdig senast den första januari 1902
§14 Brittiska styrkor skall retirera från de områden som enligt detta fördrag inte är under brittisk administration snarast möjligt
§14B Denna reträtt måste vara färdig senast den första juni 1901

KAP 6
Angående skadestånd
§15 Ingen av de signerande parterna kommer att behöva betala skadestånd till någon annan av de signerande parterna

KAP 7
Angående hamnar
§16 Administrationen av Lagos och Mombasa ges över till Spanien för tio år
§16B Spanien har fuill rätt till inkomsterna från dessa hamnar under de tio år hon administrerar dem
§17 Franska, spanska och osmanska skepp har full rätt till att ankra i brittiska hamnar

KAP 8
Angående afrikanska stater
§18 Storbritannien erkänner Mahdiyas rätt till existens och franskt beskydd
§19 Storbritannien erkänner Transvaals och Oranjefristatens rätt till existens och franskt beskydd
§20 Storbritannien erkänner Liberias rätt till existens och franskt beskydd
§21 Storbritannien erkänner Abbesiniens rätt till existens och franskt beskydd
§22 Storbritannien binder sig att inte utkämpa krig med Mahdiya, Transvaal, Oranjefristaten, Liberia och Abbessinien
§23 Storbritannien binder sig att inte förhindra en eventuell union mellan Oranjefristaten och Transvaal
§23B Storbritannien binder sig att inte utkämpa krig med en eventuell union mellan Oranjefristaten och Transvaal
§24 Transvaal och Oranjefristaten binder sig att inte förhindra brittisk bosättning inom sina gränser

KAP 9
Angående Europa
§25 Storbritannien erkänner att Kungadömena Belgien och Nederländerna är inom den franska intressesfären
§26 Storbritannien binder sig att inte blanda sig i Belgiens och Nederländernas inre affärer

KAP 10
Angående Amerika
§27 Storbritannien skall snarast återupprätta dominionen Quebec och ge den samma rättigheter som Dominionen Kanada
§28 Samtliga personer som fängslats för sitt samröre med dominionen Quebec skall friges

KAP 11
Angående krigsfångar
§29 Samtliga krigsfångar skall snarast frisläppas och tillåtas att återvända till sina hemländer utan skada på liv eller lem
§30 Hemtransporten av krigsfångar skall betalas av det land som hållit dem internerade



Signerat den tredje februari nådens år 1901 i den goda staden Wien
Storbritannien
Frankrike
Spanien
Transvaal
Oranjefristaten
Liberia
Osmanska Riket
Abbessinien
Österrike-Ungern
Ryssland
USA
Nordtyska Federationen
Sydtyska Federationen
 
Last edited:
Snake IV said:
Inte Gibraltar? Fransmännen gör det surt för sig.
Det var antingen det eller att kasta ut hegemonin över Afrika genom fönstret.
 
Snake IV said:
Och på det här viset kommer den förbli hur länge?
Nu går du händelserna i förväg igen. *Slår Snake IV i huvudet med en fransk fältmarskalksbatong*
 
Jag har inte sagt något om att det här är slut. Jag tänker åtminstone fortsätta fram till 1914, och längre om läsarna vill det.

Anledningen till att jag inte uppdaterat är att jag har ett vanligt liv också, med skolarbete. Jag har ett stort prov om fackföreningar, ekonomi och kollektivavtal imorgon...
 
DEL XXVIII

Napoleon IV kunde nu fortsätta med nästa steg i sin stora plan för att skapa ett Europa under fransk kontroll – inlemmandet av Nederländerna och Belgien i Kejsardömet. Belgien hade redan innan 1871 haft goda relationer med Frankrike, relationer som endast förbättrats sedan dess, eftersom större delen av deras gränser var med Frankrike.

Detta, kombinerat med den franska kontrollen över Rhen gjorde att Belgien förvandlades från en självständig nation till en ofrivillig frank lydstat – landet var helt enkelt för beroende av franskt stöd för att kunna föra en egen politik. År 1901 var Belgien genom ett antal handelsfördrag så gott som inlemmat i den franska ekonomiska sfären, och Leopold II såg ingen annan råd än att ge efter för franska intressen och öppna sina gränser, vilket skedde den elfte augusti 1901.

leopoldip2.png

Leopold II fick ge upp sitt land till Frankrike

Belgien annekterades således till Frankrike utan att ett enda skott avfyrades –Leopold II behöll ganska stora befogenheter inom själva Belgien, och förblev "Belgiens Konung", något som hjälpte honom att acceptera vad han ansåg som ”det oundvikliga”, nämligen förlusten av sin personliga afrikanska koloni Kongofristaten till Frankrike. Hans makt var dock kringskuren, och han och hans efterföljare Albert I tvangs följa fransmännens varje steg.

Nederländerna var en annan femma. Drottning Wilhelmina hyste ingen större kärlek för Storbritannien, men hade å andra sidan inge större band med Frankrike – Nederländerna var inte lika ekonomiskt bundet till sin södra granne.

wilhelminasb8.png

Wilhelmina var stark, men inte stark nog

Hon insåg dock att den holländska armén inte skulle kunna stå emot den franska om Napoleon IV verkligen ville erövra hennes kungarike. Hon visste också att inget större stöd kunde väntas från resten av världen i händelse av krig – Storbritannien hade endast gjort lama protester vid annekteringen av Belgien, och den nordtyska presidenten, den västerliberale Ludwig Quidde ville inte dra in sitt land i krig. Hans händer var också bundna av att han var allierad med socialisterna. Resten av Europa var antingen i franskmännens läger (Spanien, Österrike och den Sydtyska Federationen) eller för upptagna med sina egna affärer (Ryssland) för att lägga sig i.

Wilhelmina kunde därför endast förhandla och hoppas att Napoleon IV skulle ge upp, något som inte skedde. Den tredje september gick franska trupper in i Holland från Belgien. Den holländska armén besegrades i en skärmytsling vid Breda och fransmännen ryckte fram mot Amsterdam. Wilhelmina satte sig vid förhandlingsbordet.

hollandqc4.png

Holländska trupper retirerar norrut från Breda

Resultatet blev att Napoleon IV gav stor inre autonomitet till Både Belgien och Holland, även om Wilhelmina tvingades att avstå tronen till sin make Hendrik I. Hon försäkrade sig dock om att det var hon som drog i sin makes trådar och ingen annan.
Napoleon IV var dock inte nöjd med det - han förklarade de områden på östra sidan av Rhen som Frankrike hade ockuperat sedan 1872 som franskt territorium, något som skapade stora konflikter inom och med den Nordtyska Federationen.

Europa var chockat över Frankrikes snabba annektering av dessa två små kungadömen, men stod precis som Napoleon IV planerat bara bredvid och tittade på. Det blev dock mer och mer klart att Frankrike höll på att tippa den sköra politiska balans som skapats vid Wienkongressen, och att hon måste stoppas.

1901qp5.png

Europas nya gränser

Dessa händelser var dock inte de enda viktiga saker som ägde rum i Europa vid den här tidpunkten – både Storbritannien och Frankrike var upptagna med att leta syndabockar för sina misstag, britterna för att förlora kriget, fransmännen för alla fördröjningar. Den brittiska undersökningskommittén lade större delen av skulden på den nu döde Broadwood, och amiral Jellicoe. Douglas Haig fick också en släng av skeden sedan han stöttat Broadwoods idéer om en snabbt och aggressiv framryckning. Den självklare syndabocken Horatio Kitchener undkom skuld, mest eftersom att han avlidit av sin sårfeber långt innan kriget var över, och att febern påverkat hans omdöme.

syndabockarxp5.png

Dem hos vilka felen låg

I Frankrike hamnade skulden på Lacaze, som fört befäl över Bretagne, samt förvånande nog på Henri de Gaulle, befälhavare i Alger. Han beskylldes bland annat för oaktsamhet i byggandet av den nordafrikanska järnvägen, som det heller aldrig hann bli något av. Han fick avsked på grått papper och återvände bitter till Frankrike och sin elvaårige son Charles. I sinom tid skulle man ångra att detta skett, men just nu behövde alla någon att skylla på.

Runt om i världen höll generalstaber redan på att analysera MacMahon den yngres kampanj i Afrika, och samtliga kom till den slutsatsen att fasta försvar var mycket effektiva, och att det enda sättet att bryta dem var med rå kraft och artilleri. Det kommande krigets tekniker föddes nu, även om de skulle mogna under de år som ledde upp till 1914.
 
Last edited:
Väldigt bra AAR. Inte ofta jag faktiskt läst igenom en AAR, har bara letat efter screenshots men detta läste jag igenom, i alla fall halva. Ska läsa resten när jag får tid. :)
 
DEL XXIX

Den nordtyska federationen hade som tidigare sagts spenderat större delen av tiden fram till år 1885 låst i strid med sig själv, eftersom riksdagen översvämmades med små, ständigt bråkande partier, och det var inte förrän det Liberala Folkspartiet förde fram Friedrich von Payer som presidentkandidat som det blev någon ändring. Friedrich von Payer hade fötts i Tübingen i Sydtyskland, men hade emigrerat norrut när den Sydtyska Federationen bildades och började slå ner på liberala krafter. Som sådan var han en av de få katoliker under artonhundratalet som nådde lång upp på den politiskt stegen i Nordtyskland.

vonpayerqc5.png

Friedrich von Payer, Nordtyska Federationens president 1885-1895

Von Payer lyckades samla större delen av de liberala, de moderata socialisterna och den reformvänliga högern bakom sig och vinna en jordskredsseger i ett val som utlysts sedan riksdagen röstat ner ett förslag framlagt av Bernhard von Bülow (Konservative Volkspartei) angående statliga subventioner av fabriker byggda öster om Elbe (för att skydda dem mot ett eventuellt franskt angrepp).

vonbulowfv1.png

Bernhard von Bülow, Nordtyska Federationens president 1880-1885 och 1905-1910

Von Payer gjorde omedelbart klart att han tänkte ta i med hårdhandskarna. Genom en kohandel bakom kulisserna lyckades han få stöd i Riksdagen för en välbehövlig reform av det nordtyska politiska systemet: minimigränserna för partier höjdes till 5% av rösterna, och lagar gjorde det mycket svårt för de småpartier so faktiskt kom in att rösta emot regeringens förslag – partier med större folkligt stöd bakom sig fick ett större antal röster än partier med litet stöd. Dessutom infördes enmansvalkretsar med majoritetsval, vilket innebar att större delen av platserna i riksdagen faktiskt innehades av antingen socialister, liberaler eller konservativa.

Den fjärde oktober 1885 röstade småpartierna ut sig själva ur riksdagen, när flertalet slöt upp bakom Liberala Volkspartei. Med en knapp marginal förvandlades den Nordtyska Federationen sig från en splittrad flerpartistat till en handlingskraftig tvåpartistat. Flertalet partier upplöste sig själva och gick upp i antingen Liberale Volkspartei eller Konservative Volkspartei. De små socialistiska och kommunistiska partierna slöt sig samman med Sozialdemokratische Arbeiterpartei, men ett antal år senare skulle det partiets extremvänsterfalang bryta sig ut och bilda Sozialrevolutionäre Einheitsfront. (Socialrevolutionära Enhetsfronten)

bebelze2.png

August Bebels SAP svällde kraftigt på 1880-talet

Von Payers reformer gjorde också att det politiska läget i Nordtyskland blev ganska förutsägbart – i femtio år framåt skulle liberaler och konservativa växla vid federationens roder och möta högljudda protester från vänster och höger, men inte möta något allvarligt motstånd i själva riksdagen.
Denna samstämmighet behövdes verkligen, den nordtyska federationen hade i mångt och mycket börjat försoffas. Landet stod inte helt utan vänner, men var å andra sidan helt neutralt. Armén var betydande, men omodern och intet jämfört med Frankrikes moderna trupper. Flottan var skrattretande.

knigwilhelmxn8.png

NGFs "nyaste" skepp - Samuel Tzschirner (Byggd som König Wilhelm 1868)

Med sitt nyfunna stöd i riksdagen drev Von Payer igenom ett antal militära reformer – allmän värnplikt infördes, nya vapen köptes in från Storbritannien, fem moderna slagskepp och tio nya kryssare fick sina kölar sträckta i Wilhelmshaven och Mauser fick sina första stora kontrakt på länge. Den liberala regeringen minskade också begränsningarna för entreprenörer, vilket fick till en följd att investeringskapital som länge legat och dammat i kassaskåpen togs ut i solljuset igen.

Fabriker började dyka upp som svampar efter regn över hela federationen. Ett flertal av dem låg dock på fel sida av antingen Elber och Weser – och i vissa fall båda, men det var ingenting den väldigt marknadsekonomiinriktade regeringen kunde göra något åt.

Valet 1890 gick återigen till liberalernas fördel, även om deras majoritet minskade allteftersom folket började tröttna på en alltmer marknadsinriktad ekonomi. Konservativa löften om marknadsreglering och socialistiska löften om arbetarrätt blev då mycket lockande. Von Payer fortsatte dock som tidigare, något som visade sig i valet 1895. Regeringen tycktes nämligen ha gjort allt den kunnat på sina första fem år, och på de andra fem var handlingskraften låg.

leovoncaprivigb7.png

Leo von Caprivi, Nordtyska Federationens President 1895-1900

1895 förde därför de konservativa fram Leo von Caprivi som sitt alternativ till president.
Caprivi hade tjänstgjort i en kårstab under Rhenkriget och utmärkt sig som en man med framåtanda. Efter förlusten hade han dock gett sig in i politiken och suttit i riksdagen. Inledningsvis som representant för det ärkekonservativa monarkistiska Hohenzollernpartei, och när detta upplöstes år 1878 hade han gått över till det något mer moderata Junkerpartei – ett parti som mest förde den tyska adelns talan och med en stark agrar inriktning. Efter Von Payers reformer gick Junkerpartei upp i Konservative Volkspartei, i vilket von Caprivi snabbt steg i graderna.

Valet blev kanske inte en konservativ triumf, men de konservativa kunde i alla fall ta presidentposten. Von Caprivi kunde dock inte förhindra att liberalerna, som gått bakåt, allierade sig med de framåtgående socialisterna och ställde till oreda för honom – tillsammans hade de tillräckligt med röster för att nästan kunna rösta ner hans förslag – vilket också hände ibland, särskilt då moderata konservativa röstade emot sitt eget parti.

quiddeny9.png

Ludwig Quidde, Nordtyska Federationens president 1900-1905 och 1910-1915

Caprivi skulle dock inte få sitta mer än en mandatperiod – hans telegram till den brittiska regeringen i vilket han bad dem om att sluta fred med Frankrike retade upp hemmaopinionen.
År 1900 besegrades han därför av den vänsterliberale Ludwig Quidde i en för de konservativa ohelig allians med socialisten August Bebel. Vissa krafter inom de liberala hade velat föra fram Von Payer igen, men hans dåliga rykte sen sin valförlust samt det faktum att han var katolik i en tid to katolicismen sågs med misstro i Berlin gjorde att han åsidosattes.

Ludwig Quidde ansåg att den nordtyska federationen behövde ett starkt försvar, men inget offensivt sådant. Under hans styre reformerades den nordtyska krigsmakten ytterligare – bland hans reformer kan nämnas införandet av repetergevär samt den numer välbekanta tyska uniformen med ljust grågrön jacka och khakibyxor.

soldatngfsq2.png

Den nordtyska uniformen förblev densamma från Quiddes dagar till 1950-talet, med undantag för införandet av stålhjälmen

Quidde började också närma sig Ryssland och Storbritannien politiskt, något som dessa båda länder välkomnade som en motvikt till den allt varmare relationen mellan Frankrike och Österrike-Ungern, och år 1908 bildade dessa tre länder vad som skulle komma att kallas den åttonde koalitionen, men som då kallades den Ömsesidiga Relations- och Försvarspakten.

Utrikespolitiskt höll Nordtyskland en ganska låg profil med undantag för pakten med Ryssland och Storbritannien, och det enda större utomeuropeiska åtagandet var formaliseringen av Südwestafrika, det som idag är Namibia, som en nordtysk koloni. Südwestafrika var en ganska stabil investering för federationen – diamant- och koppargruvorna i inlandet gav en ständig ström av kontanter åt statskassan i Berlin.

sudwestafrikaeo1.png

Südwestafrika visade sig bli en sund investering för regeringen

Ludwig Quidde löste även flertalet nationalistiska strider som pågått ända sedan republik infördes 1871. Federationens flagga hade ända fram till 1902 förblivit den gamla nordtyska flaggan i svart-vitt-rött med en örn i mitten, och landet hade helt saknat en nationalsång. Sedan Frankrikes triumf i Afrika och annekteringen av Nederländerna kom dock detta upp på dagordningen igen. De konservativa kämpade med näbbar och klor för den gamla flaggan, medan liberalerna ville ha 1848 års svart-röd-gula revolutionsflagga. Quidde löste denna gordiska knut genom en kompromiss - de två flaggorna slogs ihop och fick en örn i mitten, medan Ernst Moritz Arndts "Was ist des Deutschen Vaterland?" fick status som nationalsång, om än med mindre geografiska modifikationer.

ngfdk4.png

Den Nordtyska flaggan, av folket skämtsamt kallad "Karnevalskostymen"

Den franska annekteringen av Rhens östra sida slog hårt mot Ludwig Quidde, som förlorade valet 1905. Leo von Caprivi hade nu åsidosatts som den konservative kandidaten till fördel för Bernhard von Bülow. Von Bülow vann valet, men tvingades kompromissa med socialisterna och liberalerna som fortfarande höll en stor del av platserna i riksdagen. Han lyckades som sagt skapa den Ömsesidiga Relations- och Försvarspakten, mest för att liberalerna inte motsatte sig den, men tvingades åter ner i opposition år 1910, då Ludwig Quidde återtog presidentposten.
 
Last edited: