DEL XXVI
Segern vid Mersah Matruh var en välkommen händelse – inte nog med att det visade det franska folket att Frankrike fortfarande var kvar i striden, utan det gav också skäl för Frankrikes vänner att värma upp de relationer som kallnat en smula sedan det andra slaget vid Mersah Matruh.
I Sudan kallade Mahdin till sig de franska sändebuden och bad dem om råd för hur en kampanj norrut längs Nilen bäst skulle kunna utföras, och Italien och det Osmanska Riket började återigen att skicka förnödenheter till den franska armén.
Skepp som Sebastiano Veneiro började åter leverera förnödenheter till fransmännen
MacMahon var inte sen att utnyttja det vakuum som nu skapats i de brittiska linjerna – han lät sina trupper få ett dygns vila innan han skickade dem vidare österut.
Den brittiska armén i Afrika hade dock stora problem – samtliga dess befälhavare hade tillfångatagits i Mersah Matruh, och en enorm mängd soldater hade antingen dött eller marscherat iväg in i fångenskap.
Den brittiska generalkonsuln och de facto guvernören över Egypten Evelyn Baring, 1st Earl of Cromer hade visserligen fortfarande en hyfsad militär styrka till sitt förfogande, även om detta bara var på pappret. Styrkan bestod till större delen av nödtorftigt utrustade egyptier som inkallats strax efter krigsutbrottet och ännu inte avslutat sin träning.
Evelyn Baring, 1st Earl of Cromer
Baring var först och främst en administratör och diplomat – inte en soldat. Hans militära kunskaper var mycket begränsade. Han var dock en god människokännare, och insåg att trupperna inte skulle acceptera att förläggas till El Alamein, och han ville absolut inte råka ut för ett myteri. Hans ställning bland de egyptiska nationalisterna var också mycket skör, tack vare hans stora inblandning i egyptisk politik (något som dock ändå var hans jobb).
Tack vare den myteristiska stämningen bland de egyptiska soldaterna kunde MacMahon inta Sidi Abd ar Rahman och fortsätta österut och den tredje augusti erövra El Alamein tio mil väst om Alexandria. Tack vare att Baring gav upp El Alamein var fransmännen över Qattarasänkan, det enda naturliga hindret på vägen mot Alexandria och fick nu utrymme att manövrera – även om dåtidens krigskonst inte byggde särskilt mycket på strategisk manövrering.
Qattarasänkan var ett formidabelt hinder för fransmännen
Den brittiska förstärkningsflottan som höll på att segra runt Godahoppsudden hade också egna problem – skeppen rörde sig långsamt och råkade ut för svåra stormar. Reparationer var i dessa trakter omöjliga – djuphamnarna var få, och ingen var tillräckligt stor för att ta emot den stora mängd skepp som behövde repareras.
Så när MacMahon stod tio mil väster om Alexandria hade skeppen därför endast nått Kapstaden, där de var tvungna att stanna en längre period för att kunna bli någotsånär sjöduglig igen.
Folk i Kapstaden besöker ett av skeppen i den brittiska konvojen
I Storbritannien självt var stämningen tryckt. Den senaste tidens spektakulära framgångar hade bara på några månader vänt till total katastrof. Drottningen drog sig tillbaka till Osborna House på Isle of Wight. Utåt sett var dock Storbritannien fortfarande optimistiskt och frasen ”We´ll Lick ’em” dök upp lite varstans, från tidningar, till affischer till väggar. Det brittiska folket var medvetna om att kriget inte gick åt deras håll, men inte medvetna om hur dålig situationen verkligen var.
Och situationen var dålig. Verkligen dålig.
Dem femte augusti började fransmännen att röra på sig igen. Moralen bland trupperna var hög efter den senaste tidens segrar, och det faktum att de passerat det sista hindret på vägen mot Alexandria fick de franska soldaterna att känna sig oövervinnerliga, särskilt som de inte rönt något som helst motstånd på vägen.
Stämningen i Alexandria var tryckt - men spårvagnarna fortsatte att rulla
De dåliga nyheterna hopade sig än mer på Barings skrivbord. I Sudan hade Mahdin gått från ord till handling och rest sig i öppet uppror. De brittiska trupper som sedan krigsutbrottet belägrat Fashoda var nu själva inneslutna, och Mahdins trupper höll på att ta sig norrut längs Nilen.
Dagarna gick, och den brittiska situationen förvärrades alltmer.
I oktober 1899 stod de franska trupperna utanför Alexandria samtidigt som Mahdins trupper var halvvägs till Assuan. Alexandria befann sig i kaos - Baring hade inte slösat någon tid med att fly staden till Kairo, och när centralmakten försvann gjorde de afrikanska soldaterna myteri och anslöt sig till den mobb som sedan ett antal dagar plundrade, brände och förstörde staden.
[
Upploppen såsom en illustratör i en brittisk tidning föreställde sig dem
MacMahon gick resolut in i staden med sina trupper och lyckades efter ett antal dagars hårda strider återställa ordningen – något som Frankrike utnyttjade till fullo. Britterna basunerades ut som själviska fegisar som endast brydde sig om sina egna skinn och lät städer falla ner i anarki när det passade dem. Självklart var detta synsätt ganska vanligt bland den tidens kolonialmakter – Frankrike också, men detta glömdes effektivt bort under svartmålningen av britterna…
Alexandrias fall fick också resten av världen att dra till sig öronen – Nikolaj II och den amerikanske presidenten William McKinley skickade båda telegram till drottning Victoria och premiärminister Robert Gascoyne-Cecil där de erbjöd sig att mäkla fred mellan Storbritannien och Frankrike. Britterna lät demonstrativt telegrammen falla i papperskorgen – de ansåg inte kriget på långa vägar förlorat.
De ursprungliga fredsmäklarna
Barings situation förvärrades ytterligare – han hade ingen aning om vad han skulle göra, han var ju faktiskt guvernör och inte militär. Inga order kom från London, och Mahdins trupper närmade sig Assuan med stormsteg samtidigt som MacMahon återgen satt sina arméer i rörelse – de spred ut sig i solfjädersform över hela Egypten med huvudmålet Port Said.
MacMahon befann sig själv i den kolonn som närmade sig Kairo. Som vanligt rönte de litet eller inget motstånd – de få trupper Baring hade under sitt befäl befann sig i Kairo och var på gränsen till myteri, och de som inte var det hade inte fått några order om att röra på sig.
Robert Gascoyne-Cecil lär enligt en fransk diplomat inte ha kunnat "se längre än sitt eget skägg"
Den tolfte november 1899 intog MacMahon Kairo, vilket slutligen fick den brittiska regeringen att öppna ögonen för vad som höll på att hända. Franska trupper stod inte bara i Alexandria och Kairo utan även alldeles för nära Port Said för att det skulle passa britterna.
Allt fler regeringar anslöt sig nu till kören som krävde att Storbritannien skulle söka fred – Gascoyne-Cecil bombarderades av telegram från så vitt skilda personer som Nikolaj II, William McKinley, Franz Josef I, Oscar II, Christian IX, Den Nordtyska Federationens president Leo von Caprivi, Umberto I och Abdul-Hamid II. Flertalet innehöll mer eller mindre förtäckta hot om att gå i krig eller blockera Storbritannien om hon inte gick med på att förhandla.
Och kören växer...
Överväldigad av samtliga telegram, det faktum att Port Said snart skulle falla samt det faktum att Napoleon IV hade förklarat sig villig att förhandla fick den brittiska regeringen att inse faktum – kriget var förlorat. Den tjugoförste november 1899 förklarade Gascoyne-Cecil att Storbritannien var villigt att förhandla om fred med kejsardömet Frankrike. Kort därefter avgick han från premiärministerposten och utlyste nyval.
Segern vid Mersah Matruh var en välkommen händelse – inte nog med att det visade det franska folket att Frankrike fortfarande var kvar i striden, utan det gav också skäl för Frankrikes vänner att värma upp de relationer som kallnat en smula sedan det andra slaget vid Mersah Matruh.
I Sudan kallade Mahdin till sig de franska sändebuden och bad dem om råd för hur en kampanj norrut längs Nilen bäst skulle kunna utföras, och Italien och det Osmanska Riket började återigen att skicka förnödenheter till den franska armén.
Skepp som Sebastiano Veneiro började åter leverera förnödenheter till fransmännen
MacMahon var inte sen att utnyttja det vakuum som nu skapats i de brittiska linjerna – han lät sina trupper få ett dygns vila innan han skickade dem vidare österut.
Den brittiska armén i Afrika hade dock stora problem – samtliga dess befälhavare hade tillfångatagits i Mersah Matruh, och en enorm mängd soldater hade antingen dött eller marscherat iväg in i fångenskap.
Den brittiska generalkonsuln och de facto guvernören över Egypten Evelyn Baring, 1st Earl of Cromer hade visserligen fortfarande en hyfsad militär styrka till sitt förfogande, även om detta bara var på pappret. Styrkan bestod till större delen av nödtorftigt utrustade egyptier som inkallats strax efter krigsutbrottet och ännu inte avslutat sin träning.
Evelyn Baring, 1st Earl of Cromer
Baring var först och främst en administratör och diplomat – inte en soldat. Hans militära kunskaper var mycket begränsade. Han var dock en god människokännare, och insåg att trupperna inte skulle acceptera att förläggas till El Alamein, och han ville absolut inte råka ut för ett myteri. Hans ställning bland de egyptiska nationalisterna var också mycket skör, tack vare hans stora inblandning i egyptisk politik (något som dock ändå var hans jobb).
Tack vare den myteristiska stämningen bland de egyptiska soldaterna kunde MacMahon inta Sidi Abd ar Rahman och fortsätta österut och den tredje augusti erövra El Alamein tio mil väst om Alexandria. Tack vare att Baring gav upp El Alamein var fransmännen över Qattarasänkan, det enda naturliga hindret på vägen mot Alexandria och fick nu utrymme att manövrera – även om dåtidens krigskonst inte byggde särskilt mycket på strategisk manövrering.
Qattarasänkan var ett formidabelt hinder för fransmännen
Den brittiska förstärkningsflottan som höll på att segra runt Godahoppsudden hade också egna problem – skeppen rörde sig långsamt och råkade ut för svåra stormar. Reparationer var i dessa trakter omöjliga – djuphamnarna var få, och ingen var tillräckligt stor för att ta emot den stora mängd skepp som behövde repareras.
Så när MacMahon stod tio mil väster om Alexandria hade skeppen därför endast nått Kapstaden, där de var tvungna att stanna en längre period för att kunna bli någotsånär sjöduglig igen.
Folk i Kapstaden besöker ett av skeppen i den brittiska konvojen
I Storbritannien självt var stämningen tryckt. Den senaste tidens spektakulära framgångar hade bara på några månader vänt till total katastrof. Drottningen drog sig tillbaka till Osborna House på Isle of Wight. Utåt sett var dock Storbritannien fortfarande optimistiskt och frasen ”We´ll Lick ’em” dök upp lite varstans, från tidningar, till affischer till väggar. Det brittiska folket var medvetna om att kriget inte gick åt deras håll, men inte medvetna om hur dålig situationen verkligen var.
Och situationen var dålig. Verkligen dålig.
Dem femte augusti började fransmännen att röra på sig igen. Moralen bland trupperna var hög efter den senaste tidens segrar, och det faktum att de passerat det sista hindret på vägen mot Alexandria fick de franska soldaterna att känna sig oövervinnerliga, särskilt som de inte rönt något som helst motstånd på vägen.
Stämningen i Alexandria var tryckt - men spårvagnarna fortsatte att rulla
De dåliga nyheterna hopade sig än mer på Barings skrivbord. I Sudan hade Mahdin gått från ord till handling och rest sig i öppet uppror. De brittiska trupper som sedan krigsutbrottet belägrat Fashoda var nu själva inneslutna, och Mahdins trupper höll på att ta sig norrut längs Nilen.
Dagarna gick, och den brittiska situationen förvärrades alltmer.
I oktober 1899 stod de franska trupperna utanför Alexandria samtidigt som Mahdins trupper var halvvägs till Assuan. Alexandria befann sig i kaos - Baring hade inte slösat någon tid med att fly staden till Kairo, och när centralmakten försvann gjorde de afrikanska soldaterna myteri och anslöt sig till den mobb som sedan ett antal dagar plundrade, brände och förstörde staden.
[
Upploppen såsom en illustratör i en brittisk tidning föreställde sig dem
MacMahon gick resolut in i staden med sina trupper och lyckades efter ett antal dagars hårda strider återställa ordningen – något som Frankrike utnyttjade till fullo. Britterna basunerades ut som själviska fegisar som endast brydde sig om sina egna skinn och lät städer falla ner i anarki när det passade dem. Självklart var detta synsätt ganska vanligt bland den tidens kolonialmakter – Frankrike också, men detta glömdes effektivt bort under svartmålningen av britterna…
Alexandrias fall fick också resten av världen att dra till sig öronen – Nikolaj II och den amerikanske presidenten William McKinley skickade båda telegram till drottning Victoria och premiärminister Robert Gascoyne-Cecil där de erbjöd sig att mäkla fred mellan Storbritannien och Frankrike. Britterna lät demonstrativt telegrammen falla i papperskorgen – de ansåg inte kriget på långa vägar förlorat.
De ursprungliga fredsmäklarna
Barings situation förvärrades ytterligare – han hade ingen aning om vad han skulle göra, han var ju faktiskt guvernör och inte militär. Inga order kom från London, och Mahdins trupper närmade sig Assuan med stormsteg samtidigt som MacMahon återgen satt sina arméer i rörelse – de spred ut sig i solfjädersform över hela Egypten med huvudmålet Port Said.
MacMahon befann sig själv i den kolonn som närmade sig Kairo. Som vanligt rönte de litet eller inget motstånd – de få trupper Baring hade under sitt befäl befann sig i Kairo och var på gränsen till myteri, och de som inte var det hade inte fått några order om att röra på sig.
Robert Gascoyne-Cecil lär enligt en fransk diplomat inte ha kunnat "se längre än sitt eget skägg"
Den tolfte november 1899 intog MacMahon Kairo, vilket slutligen fick den brittiska regeringen att öppna ögonen för vad som höll på att hända. Franska trupper stod inte bara i Alexandria och Kairo utan även alldeles för nära Port Said för att det skulle passa britterna.
Allt fler regeringar anslöt sig nu till kören som krävde att Storbritannien skulle söka fred – Gascoyne-Cecil bombarderades av telegram från så vitt skilda personer som Nikolaj II, William McKinley, Franz Josef I, Oscar II, Christian IX, Den Nordtyska Federationens president Leo von Caprivi, Umberto I och Abdul-Hamid II. Flertalet innehöll mer eller mindre förtäckta hot om att gå i krig eller blockera Storbritannien om hon inte gick med på att förhandla.
Och kören växer...
Överväldigad av samtliga telegram, det faktum att Port Said snart skulle falla samt det faktum att Napoleon IV hade förklarat sig villig att förhandla fick den brittiska regeringen att inse faktum – kriget var förlorat. Den tjugoförste november 1899 förklarade Gascoyne-Cecil att Storbritannien var villigt att förhandla om fred med kejsardömet Frankrike. Kort därefter avgick han från premiärministerposten och utlyste nyval.
Last edited: