Skolan sparkar igång igen imorgon, så uppdateringstakten kommer att sänkas ytterligare... 
-
We have updated our Community Code of Conduct. Please read through the new rules for the forum that are an integral part of Paradox Interactive’s User Agreement.
Zuckergußgebäck said:Skolan sparkar igång igen imorgon, så uppdateringstakten kommer att sänkas ytterligare...
Nooo! Du får se till att dra på dig influensa eller något så du måste vara hemma.
Beh, jag behövde ändå lite tid på att fundera på hur det hela ska fortsätta och hur jag ska göra det någorlunda trovärdigt.
DEL XXII
Broadwood planerade att tvinga fransmännen till ett slag på hans villkor vid Mersah Matruh. Han antog att fransmännens brist på ammunition skulle få dem att lägga ner sina vapen och kapitulera till honom, något som i princip skulle tvinga fransmännen till förhandlingsbordet. Han gjorde därför den brittiska armén marschklar på bara ett fåtal dagar och marscherade i ilfart mot Mersah Matruh där han antog att den franska armén hade sina ställningar.
Broadwood skulle dock bli grymt besviken – MacMahon hade beslutat sig för en taktisk reträtt mot Benghazi ett fåtal dagar tidigare när nyheten om den plötsliga ändringen inom den brittiska befälskedjan blev känd.
Tomt
Det andra slaget vid Mersah Matruh den tredje maj blev därför inte den stora brittiska triumf som Broadwood väntat sig – den brittiska armén svepte undan en fransk brigad som lämnats kvar och tog de överlevande till fånga inom loppet av tre timmar. Taktiskt sätt var det en brittisk seger, men strategiskt tillhörde slagfältet fransmännen – deras armé var närmare sin förnödenhetsbas och var till större delen intakt.
Slagets effekt på hemmaplan hade dock helt andra effekter – den franska opinionen var starkt emot den taktiska reträtten vilken innebar att alla franska erövringar i Fashodakriget gick förlorade, det franska folket började vända sig emot kriget, något som började märkas i den franska generalstaben som blev mer och mer orolig och angelägen om att besegra britterna i ett stort slag och inta Alexandria. Den franska delegationen i Omdurman märkte att Mahdin började förhålla sig mer kyligt mot dem, även om han inte direkt kastade ut dem.
Land of Hope and Glory, Mother of the Free...
I Storbritannien hälsades det andra slaget vid Mersah Matruh som vändpunkten i kriget, folk gick ut på gatorna och började sjunga ”God Save the Queen” och ”Land of Hope and Glory”, generalstaben släppte alla tankar på att entlediga Broadwood för sin ”palatskupp” inom den egyptiska arméns ledning.
MacMahon förblev dock förtröstansfull, Eclaire hade just tagit in kol i Tripolis och väntades till Benghazi inom två veckor – troligtvis en vecka. Han planerade att göra ett motanfall, återta Mersah Matruh och fortsätta österut mot Alexandria, Kairo och Part Said.
MacMahon hade ytterligare idéer – den andre hertigen av Magentas talanger låg alltid mer åt det organisatoriska än det militära – han visste att det var bristen på förnödenheter som hindrat honom när han nådde Mersah Matruh. Han behövde därför ett sätt att få konstant tillgång till ammunition utan att hans soldater behövde saktas ner av långa förnödenhetskaravaner. Han beslutade sig därför för att endast lasta av det absolut nödvändigaste för Eclaire och därefter ha konvojen utanför kusten – naturligtvis eskorterad av flertalet slagskepp, som också kunde ge honom eldunderstöd.
Det var därför med stor tillförsikt som MacMahon inrättade sitt högkvarter i Benghazi och lät sina soldater vila ut inför kampen som låg framför dem.
Vi menar allvar
Det tog Broadwood ett antal dagar att inse att den franska armén var och förblev borta – en oro som i och för sig var befogad, ett bakhåll vid den här tidpunkten skulle inte ha varit roligt. Han tänkte nu fortsätta med sin armé in i Libyen, men just som han höll på att göra sin armé marschklar anlände en order om att stanna kvar på sin position.
Tripolitanien och Cyrenaica var osmanska provinser, och turkarna, oroade av att britterna skulle få mer inflytande än vad de redan hade protesterade i London mot en brittisk invasion av Libyen. Egypten – ännu en turkisk provins - var redan under brittisk ockupation och britterna fick självklart göra som de ville där. De fick däremot passa sig för att marschera in i Libyen.
Osmanska Imperiets nedgång
Det britterna minst av allt ville ha vid det här läget var ännu en fiende – turkarna drog sig inte för att hota med krig om britterna fullföljde sin framryckning – och sedan den ryske tsaren ställt sig bakom turkarna låg ett enormt stormaktskrig vid horisonten.
Britterna tvingades därför att snällt stanna i Mersah Matruh medan förhandlingar på högsta nivå fördes mellan London, Konstantinopel och St. Petersburg.
Denna fördröjning gav MacMahon och Eclaire värdefull tid. Den elfte maj löpte Eclaire in i Benghazis hamn. Känslan av triumf låg tjock i luften.
Det första skeppet löper in i Benghazi
Den femtonde maj marscherade de franska soldaterna österut igen. Utanför kusten låg Eclaire. Det var här och nu kriget skulle avgöras.
Broadwood planerade att tvinga fransmännen till ett slag på hans villkor vid Mersah Matruh. Han antog att fransmännens brist på ammunition skulle få dem att lägga ner sina vapen och kapitulera till honom, något som i princip skulle tvinga fransmännen till förhandlingsbordet. Han gjorde därför den brittiska armén marschklar på bara ett fåtal dagar och marscherade i ilfart mot Mersah Matruh där han antog att den franska armén hade sina ställningar.
Broadwood skulle dock bli grymt besviken – MacMahon hade beslutat sig för en taktisk reträtt mot Benghazi ett fåtal dagar tidigare när nyheten om den plötsliga ändringen inom den brittiska befälskedjan blev känd.
Tomt
Det andra slaget vid Mersah Matruh den tredje maj blev därför inte den stora brittiska triumf som Broadwood väntat sig – den brittiska armén svepte undan en fransk brigad som lämnats kvar och tog de överlevande till fånga inom loppet av tre timmar. Taktiskt sätt var det en brittisk seger, men strategiskt tillhörde slagfältet fransmännen – deras armé var närmare sin förnödenhetsbas och var till större delen intakt.
Slagets effekt på hemmaplan hade dock helt andra effekter – den franska opinionen var starkt emot den taktiska reträtten vilken innebar att alla franska erövringar i Fashodakriget gick förlorade, det franska folket började vända sig emot kriget, något som började märkas i den franska generalstaben som blev mer och mer orolig och angelägen om att besegra britterna i ett stort slag och inta Alexandria. Den franska delegationen i Omdurman märkte att Mahdin började förhålla sig mer kyligt mot dem, även om han inte direkt kastade ut dem.
Land of Hope and Glory, Mother of the Free...
I Storbritannien hälsades det andra slaget vid Mersah Matruh som vändpunkten i kriget, folk gick ut på gatorna och började sjunga ”God Save the Queen” och ”Land of Hope and Glory”, generalstaben släppte alla tankar på att entlediga Broadwood för sin ”palatskupp” inom den egyptiska arméns ledning.
MacMahon förblev dock förtröstansfull, Eclaire hade just tagit in kol i Tripolis och väntades till Benghazi inom två veckor – troligtvis en vecka. Han planerade att göra ett motanfall, återta Mersah Matruh och fortsätta österut mot Alexandria, Kairo och Part Said.
MacMahon hade ytterligare idéer – den andre hertigen av Magentas talanger låg alltid mer åt det organisatoriska än det militära – han visste att det var bristen på förnödenheter som hindrat honom när han nådde Mersah Matruh. Han behövde därför ett sätt att få konstant tillgång till ammunition utan att hans soldater behövde saktas ner av långa förnödenhetskaravaner. Han beslutade sig därför för att endast lasta av det absolut nödvändigaste för Eclaire och därefter ha konvojen utanför kusten – naturligtvis eskorterad av flertalet slagskepp, som också kunde ge honom eldunderstöd.
Det var därför med stor tillförsikt som MacMahon inrättade sitt högkvarter i Benghazi och lät sina soldater vila ut inför kampen som låg framför dem.
Vi menar allvar
Det tog Broadwood ett antal dagar att inse att den franska armén var och förblev borta – en oro som i och för sig var befogad, ett bakhåll vid den här tidpunkten skulle inte ha varit roligt. Han tänkte nu fortsätta med sin armé in i Libyen, men just som han höll på att göra sin armé marschklar anlände en order om att stanna kvar på sin position.
Tripolitanien och Cyrenaica var osmanska provinser, och turkarna, oroade av att britterna skulle få mer inflytande än vad de redan hade protesterade i London mot en brittisk invasion av Libyen. Egypten – ännu en turkisk provins - var redan under brittisk ockupation och britterna fick självklart göra som de ville där. De fick däremot passa sig för att marschera in i Libyen.
Osmanska Imperiets nedgång
Det britterna minst av allt ville ha vid det här läget var ännu en fiende – turkarna drog sig inte för att hota med krig om britterna fullföljde sin framryckning – och sedan den ryske tsaren ställt sig bakom turkarna låg ett enormt stormaktskrig vid horisonten.
Britterna tvingades därför att snällt stanna i Mersah Matruh medan förhandlingar på högsta nivå fördes mellan London, Konstantinopel och St. Petersburg.
Denna fördröjning gav MacMahon och Eclaire värdefull tid. Den elfte maj löpte Eclaire in i Benghazis hamn. Känslan av triumf låg tjock i luften.
Det första skeppet löper in i Benghazi
Den femtonde maj marscherade de franska soldaterna österut igen. Utanför kusten låg Eclaire. Det var här och nu kriget skulle avgöras.
Last edited:
kenneththegreat said:Et tredje slag ved Mersa Matruh? Hvor mye er det egentlig igjen av den byen nå?
Före och efter.
Om jag gör kartor för det tredje slaget ska jag komma ihåg att staden består av ruiner och de hyddor britterna/fransmännen/byborna byggt som tillfälligt skydd.
Mycket svårt att säga vem som vinner det här. bra gjort Zucker
p.s.Kan du aldrig bestämma dig för en avatar Kenneth?
p.s.Kan du aldrig bestämma dig för en avatar Kenneth?
DEL XXIII
Den franska framryckningen mot Mersah Matruh tog lång tid – det var långt till den egyptiska gränsen från Benghazi, och det var ännu längre därifrån till Mersah Matruh. Det var därför som det tog större delen av en månad att nå fram till Mersah Matruhs utkanter, och MacMahon kunde för andra gången i detta krig observera staden på avstånd.
Efter två slag om staden – ett stort och ett litet – påminde den mer om ett gammalt egyptiskt monument än en stad anno 1899, större delen av husen var jämnade med marken, och de som fortfarande stod hade stora skador. Några stod ståndaktigt kvar som murar utan tak.
Återstoden av ett av Mersah Matruhs mer välbärgade områden
MacMahon ansåg att britterna vid det här laget var alltför bekanta med den franska taktiken om avledande anfall och flankangrepp, och tänkte därför prova på något nytt. Ovetande lade han därför grunden för krigföringen under de närmaste tjugo åren.
Något som Eclaire fört med sig från Europa och gav MacMahon ett stort övertag mot engelsmännen var ett antal artilleripjäser. Kombinerat med de franska slagskeppens kanoner tänkte MacMahon pulverisera britterna innan han sände in dödsstöten med två lika starka anfall, både framifrån och i flanken.
Den elfte juni började det.
Eclaire försvarades sedan det katastrofala misslyckandet med Breatgne inte bara av gamla kryssare, färdiga för skroten, utan följdes också av Frankrikes modernaste slagskepp.
Det största och mäktigaste av dem var den franska flottans stolthet, Bouvet.
Bouvet
Bouvet hade just firat sin ettårsdag i aktiv tjänst, och tillsammans med
Ett antal andra franska slagskepp riktade hon nu sina kanoner mot Mersah Matruh och den brittiska styrka som låg förlagd runt staden. Klockan sex på morgonen avfyrade Bouvet en salva från sina två trehundrafemmillimeterskanoner, och kort därefter öppnade också resten av flottan upp.
Granaterna slog ner i och runt Mersah Matruh, och skeppens artillerield följdes snart av eldgivning från det franska artilleriet på marken, vilket dock inriktade sig på de brittiska befästningarna runt byn.
Efter bombardemanget
Klockan elva började de franska trupperna rycka fram, artilleribombardemanget fortsatte dock, om än i mindre skala allteftersom de franska soldaterna stormade de brittiska skyttegravarna.
Britterna var garvade soldater, men hade aldrig varit utsatta för något så fruktansvärt tidigare, till och med de franska soldaterna som ryckte fram var förfärade över vad de såg. Tack vare sin élan och det faktum att britterna var i chocktillstånd efter bombardemanget tillät fransmännen att rycka fram från två håll ända till byns utkanter med minimala förluster, de chockade britterna kunde inte bjuda något motstånd. När de försökte tränga in i staden möttes de dock av brittiska soldater, nergrävda i ruiner och kratrar som sköt för allt vad de var värda.
Brittiska och franska lik i en skyttegrav efter slaget
Den franska framryckningen saktade ner och avstannade allteftersom fler och fler britter tog sig fram ur spillrorna och nådde fronten. Framåt dagen började de franska förlusterna stadigt att stiga, och när solen började gå ner stod det alltför klart för MacMahon att hans anfall hade kört fast. Han visste dock ingen annan råd än att skicka fram fler soldater till fronten och genomföra ett nytt anfall nästföljande morgon. Han förstärkte även sin flank, han fruktade nämligen att britterna skulle försöka ta sig runt och anfalla honom i ryggen.
Broadwood hade fått höra nyheterna om fransmännens återkomst strax efter att bombardemanget började, och han hade omedelbart beordrat sina reserver att gå i ställning inte långt från Mersah Matruh. När det stod klart att det franska anfallet avstannat, lät han dock sina trupper vila, och lät de trupper som redan fanns i staden fortsätta kämpa, han hade nämligen planer för sina reserver.
Franska soldater från propagandafilmen "Afrique", 1934. Lägg märke till träden i bakgrunden
Under natten skickade han in större delen av sina trupper i Mersah Matruh, och resten höll han i beredskap vid fransmännens högra flank. Han trodde att om han gjorde en avledningsmanöver på flanken skulle MacMahon tvingas omfördela sina trupper och tillåta honom att motattackera i Mersah Matruh och driva ut fransmännen ur den sönderskjutna staden.
Natten till den tolfte juli släpade sig fram. De brittiska soldaterna väcktes en stund innan gryningen och började vänta på soluppgången, då de skulle storma fram mot de franska soldaterna, och förhoppningsvis besegra dem ännu en gång.
Den franska framryckningen mot Mersah Matruh tog lång tid – det var långt till den egyptiska gränsen från Benghazi, och det var ännu längre därifrån till Mersah Matruh. Det var därför som det tog större delen av en månad att nå fram till Mersah Matruhs utkanter, och MacMahon kunde för andra gången i detta krig observera staden på avstånd.
Efter två slag om staden – ett stort och ett litet – påminde den mer om ett gammalt egyptiskt monument än en stad anno 1899, större delen av husen var jämnade med marken, och de som fortfarande stod hade stora skador. Några stod ståndaktigt kvar som murar utan tak.
Återstoden av ett av Mersah Matruhs mer välbärgade områden
MacMahon ansåg att britterna vid det här laget var alltför bekanta med den franska taktiken om avledande anfall och flankangrepp, och tänkte därför prova på något nytt. Ovetande lade han därför grunden för krigföringen under de närmaste tjugo åren.
Något som Eclaire fört med sig från Europa och gav MacMahon ett stort övertag mot engelsmännen var ett antal artilleripjäser. Kombinerat med de franska slagskeppens kanoner tänkte MacMahon pulverisera britterna innan han sände in dödsstöten med två lika starka anfall, både framifrån och i flanken.
Den elfte juni började det.
Eclaire försvarades sedan det katastrofala misslyckandet med Breatgne inte bara av gamla kryssare, färdiga för skroten, utan följdes också av Frankrikes modernaste slagskepp.
Det största och mäktigaste av dem var den franska flottans stolthet, Bouvet.
Bouvet
Bouvet hade just firat sin ettårsdag i aktiv tjänst, och tillsammans med
Ett antal andra franska slagskepp riktade hon nu sina kanoner mot Mersah Matruh och den brittiska styrka som låg förlagd runt staden. Klockan sex på morgonen avfyrade Bouvet en salva från sina två trehundrafemmillimeterskanoner, och kort därefter öppnade också resten av flottan upp.
Granaterna slog ner i och runt Mersah Matruh, och skeppens artillerield följdes snart av eldgivning från det franska artilleriet på marken, vilket dock inriktade sig på de brittiska befästningarna runt byn.
Efter bombardemanget
Klockan elva började de franska trupperna rycka fram, artilleribombardemanget fortsatte dock, om än i mindre skala allteftersom de franska soldaterna stormade de brittiska skyttegravarna.
Britterna var garvade soldater, men hade aldrig varit utsatta för något så fruktansvärt tidigare, till och med de franska soldaterna som ryckte fram var förfärade över vad de såg. Tack vare sin élan och det faktum att britterna var i chocktillstånd efter bombardemanget tillät fransmännen att rycka fram från två håll ända till byns utkanter med minimala förluster, de chockade britterna kunde inte bjuda något motstånd. När de försökte tränga in i staden möttes de dock av brittiska soldater, nergrävda i ruiner och kratrar som sköt för allt vad de var värda.
Brittiska och franska lik i en skyttegrav efter slaget
Den franska framryckningen saktade ner och avstannade allteftersom fler och fler britter tog sig fram ur spillrorna och nådde fronten. Framåt dagen började de franska förlusterna stadigt att stiga, och när solen började gå ner stod det alltför klart för MacMahon att hans anfall hade kört fast. Han visste dock ingen annan råd än att skicka fram fler soldater till fronten och genomföra ett nytt anfall nästföljande morgon. Han förstärkte även sin flank, han fruktade nämligen att britterna skulle försöka ta sig runt och anfalla honom i ryggen.
Broadwood hade fått höra nyheterna om fransmännens återkomst strax efter att bombardemanget började, och han hade omedelbart beordrat sina reserver att gå i ställning inte långt från Mersah Matruh. När det stod klart att det franska anfallet avstannat, lät han dock sina trupper vila, och lät de trupper som redan fanns i staden fortsätta kämpa, han hade nämligen planer för sina reserver.
Franska soldater från propagandafilmen "Afrique", 1934. Lägg märke till träden i bakgrunden
Under natten skickade han in större delen av sina trupper i Mersah Matruh, och resten höll han i beredskap vid fransmännens högra flank. Han trodde att om han gjorde en avledningsmanöver på flanken skulle MacMahon tvingas omfördela sina trupper och tillåta honom att motattackera i Mersah Matruh och driva ut fransmännen ur den sönderskjutna staden.
Natten till den tolfte juli släpade sig fram. De brittiska soldaterna väcktes en stund innan gryningen och började vänta på soluppgången, då de skulle storma fram mot de franska soldaterna, och förhoppningsvis besegra dem ännu en gång.
Last edited:
DEL XXIV
Britterna var inte de enda som planerade en attack tidigt på morgonen i soluppgången, MacMahon tänkte låta sina soldater anfalla och tvinga vad han beskrev som ”de få demoraliserade spillrorna” av den brittiska armén att retirera – de franska slagskeppen hade nämligen beskjutit Mersah Matruh så kraftigt under natten att man ansåg att ingenting skulle ha kunnat överleva.
Kort sagt skulle två stora styrkor anfalla varandra samtidigt utan att någon av dem hade den minsta aning om att så var fallet. Dagen bådade gott.
Business as usual
Klockan fem stormade de första britterna fram mot fransmännens första linjer i själva utkanten av Mersah Matruh. De möttes av en mördande spärreld från de franska soldaterna som stod redo för ordern att anfalla. MacMahon – som antog att någon alltför ivrig befälhavare beordrat sina trupper framåt – ansåg sig därför inte kunna vänta längre, utan gav order om ett anfall längs hela linjen, samtidigt som det brittiska anfallet började på allvar.
Striden som följde var förvirrad och blodig, och blev bara värre framåt dagen. Att säga att ingen gjorde några framsteg skulle dock vara en lögn: fransmännen hade skickat en stor styrka till den högra flanken där det tidigare inte varit några större strider, och fronten därmed inte var lika hårt befäst i hoppa om att krossa britterna genom ett flankanfall. Fransmännen gjorde framsteg under de första timmarna, men i och med att britterna blev mer medvetna om hotet hårdnade även den fronten.
Brittiska och franska döder ligger där de föll
Den franska truppomfördelningen hade dock effekten att britterna kunde bryta igenom de första franska försvarslinjerna och rycka fram åt sydväst och sydost, trots kraftigt franskt motstånd.
Varje steg framåt – oavsett om det var en fransman eller britt som tog det – kostade stora mängder människoliv i förhållande till den mark som erövrades. Det tog britterna hela förmiddagen och en oerhörd koncentration av sina framryckande styrkor att rycka fram till strax innanför sin före detta andra skyttegravslinje. Där avstannade det brittiska anfallet, precis som den franska framryckningen längs kustvägen hårdnat mellan klockan tio och elva.
Återigen en bild från filmen Afrique
Broadwood skickade in sina reserver i Mersah Matruh i striden omkring klockan två efter två timmars skärmytslingar, något som faktiskt resulterade i att britterna intog delar av sina tidigare skyttegravar och lyckades hålla dem mot en fransk motattack, men misslyckades med att ytterligare bygga på sin offensiv. Omkring klockan fem insåg Broadwood att hans offensiv inte ledde någonstans och beordrade sina trupper att gå över till defensiven.
MacMahon ansåg sig dock inte på långa vägar klar. Han lär stolt ha sagt att ”britterna uttömt sina resurser” och att det nu var dags att trycka dem tillbaka och tvinga dem att kapitulera. Den franska motattacken runt klockan sex på dagen åtnjöt begränsade framgångar – fransmännen ryckte fram på flankerna varifrån britterna varit tvungna att dra trupper för att kunna återta delar av sina skyttegravar.
Framåt!
Vid den brittiska utbuktningen in i skyttegravssystemet misslyckades dock det franska anfallet – fransmännen lyckades med stora förluster driva ut britterna från några av de främre skyttegravarna, men tvingades dra sig tillbaka efter kraftiga brittiska motattacker.
MacMahon tvingades runt klockan sju att inse att inte heller han kunde segra denna dag, utan fick istället också gå på defensiven, något som dock inte hindrade slagskeppen och kryssarna i Eclaire från att spendera resten av dagen och en bit av natten med att bombardera de brittiska positionerna inför nästa dag, som kanske skulle kunna föra med sig några framsteg. MacMahon var igen övertygad om att hans offensiv hade – om inte helt fått britterna att förblöda – utmattat britterna till en sådan grad att han skulle kunna rycka fram ytterligare nästföljande dag och kanske tvinga Broadwood till förhandlingsbordet.
MacMahon hade faktiskt visst fog för sina tankar, britterna hade lidit fler förluster än vad Broadwood och till och med hans överoptimistiske adjutant Douglas Haig kunde tillåta. De brittiska leden var vid mörkrets inbrott skrämmande glesa, och tunnades ut ännu mer när Eclaire igen besköt dem.
Båda männen var dock överens om att kapitulation var otänkbart, och spenderade natten med att förflytta runt soldater för att kunna försvara så effektivt som möjligt nästa morgon. De lade även ut planer för att retirera närmare Mersah Matruh ifall det blev nödvändigt.
Natten till den trettonde var osedvanligt lugn – ett fåtal skott ekade genom natten. Britterna kände sig säkra på att kunna hålla sina positioner nästa dag.
Fransmännen var säkra på att köra över dem.
Liemannen var säker på att han skulle få arbeta övertid.
Britterna var inte de enda som planerade en attack tidigt på morgonen i soluppgången, MacMahon tänkte låta sina soldater anfalla och tvinga vad han beskrev som ”de få demoraliserade spillrorna” av den brittiska armén att retirera – de franska slagskeppen hade nämligen beskjutit Mersah Matruh så kraftigt under natten att man ansåg att ingenting skulle ha kunnat överleva.
Kort sagt skulle två stora styrkor anfalla varandra samtidigt utan att någon av dem hade den minsta aning om att så var fallet. Dagen bådade gott.
Business as usual
Klockan fem stormade de första britterna fram mot fransmännens första linjer i själva utkanten av Mersah Matruh. De möttes av en mördande spärreld från de franska soldaterna som stod redo för ordern att anfalla. MacMahon – som antog att någon alltför ivrig befälhavare beordrat sina trupper framåt – ansåg sig därför inte kunna vänta längre, utan gav order om ett anfall längs hela linjen, samtidigt som det brittiska anfallet började på allvar.
Striden som följde var förvirrad och blodig, och blev bara värre framåt dagen. Att säga att ingen gjorde några framsteg skulle dock vara en lögn: fransmännen hade skickat en stor styrka till den högra flanken där det tidigare inte varit några större strider, och fronten därmed inte var lika hårt befäst i hoppa om att krossa britterna genom ett flankanfall. Fransmännen gjorde framsteg under de första timmarna, men i och med att britterna blev mer medvetna om hotet hårdnade även den fronten.
Brittiska och franska döder ligger där de föll
Den franska truppomfördelningen hade dock effekten att britterna kunde bryta igenom de första franska försvarslinjerna och rycka fram åt sydväst och sydost, trots kraftigt franskt motstånd.
Varje steg framåt – oavsett om det var en fransman eller britt som tog det – kostade stora mängder människoliv i förhållande till den mark som erövrades. Det tog britterna hela förmiddagen och en oerhörd koncentration av sina framryckande styrkor att rycka fram till strax innanför sin före detta andra skyttegravslinje. Där avstannade det brittiska anfallet, precis som den franska framryckningen längs kustvägen hårdnat mellan klockan tio och elva.
Återigen en bild från filmen Afrique
Broadwood skickade in sina reserver i Mersah Matruh i striden omkring klockan två efter två timmars skärmytslingar, något som faktiskt resulterade i att britterna intog delar av sina tidigare skyttegravar och lyckades hålla dem mot en fransk motattack, men misslyckades med att ytterligare bygga på sin offensiv. Omkring klockan fem insåg Broadwood att hans offensiv inte ledde någonstans och beordrade sina trupper att gå över till defensiven.
MacMahon ansåg sig dock inte på långa vägar klar. Han lär stolt ha sagt att ”britterna uttömt sina resurser” och att det nu var dags att trycka dem tillbaka och tvinga dem att kapitulera. Den franska motattacken runt klockan sex på dagen åtnjöt begränsade framgångar – fransmännen ryckte fram på flankerna varifrån britterna varit tvungna att dra trupper för att kunna återta delar av sina skyttegravar.
Framåt!
Vid den brittiska utbuktningen in i skyttegravssystemet misslyckades dock det franska anfallet – fransmännen lyckades med stora förluster driva ut britterna från några av de främre skyttegravarna, men tvingades dra sig tillbaka efter kraftiga brittiska motattacker.
MacMahon tvingades runt klockan sju att inse att inte heller han kunde segra denna dag, utan fick istället också gå på defensiven, något som dock inte hindrade slagskeppen och kryssarna i Eclaire från att spendera resten av dagen och en bit av natten med att bombardera de brittiska positionerna inför nästa dag, som kanske skulle kunna föra med sig några framsteg. MacMahon var igen övertygad om att hans offensiv hade – om inte helt fått britterna att förblöda – utmattat britterna till en sådan grad att han skulle kunna rycka fram ytterligare nästföljande dag och kanske tvinga Broadwood till förhandlingsbordet.
MacMahon hade faktiskt visst fog för sina tankar, britterna hade lidit fler förluster än vad Broadwood och till och med hans överoptimistiske adjutant Douglas Haig kunde tillåta. De brittiska leden var vid mörkrets inbrott skrämmande glesa, och tunnades ut ännu mer när Eclaire igen besköt dem.
Båda männen var dock överens om att kapitulation var otänkbart, och spenderade natten med att förflytta runt soldater för att kunna försvara så effektivt som möjligt nästa morgon. De lade även ut planer för att retirera närmare Mersah Matruh ifall det blev nödvändigt.
Natten till den trettonde var osedvanligt lugn – ett fåtal skott ekade genom natten. Britterna kände sig säkra på att kunna hålla sina positioner nästa dag.
Fransmännen var säkra på att köra över dem.
Liemannen var säker på att han skulle få arbeta övertid.
Last edited:
Arg. Du borde inte göra nya kapital vid denna tid på dygnet. Hur ska jag kunna låta bli att läsa dem trots att jag borde lägga mig.
:rofl:
Flott gjennomført av franskmennene. Tenker vel at tomteprisene går ned enda mer nå som man må reise gjennom nok en beleiring for å nå fram til tomten.
Att Fransmännen gjorde en propagandafilm om kriget senare indikerar faktiskt att de vann.
DEL XXV
Broadwood och Haig hade för tillfället övergivit alla tankar på att anfalla, utan hade istället kommit överens om att försöka få den franska armén att förblöda genom ett segt försvar av den alltmer förstörda staden. Varje dag de höll ut var ytterligare en dag som den brittiska flottan kunde segla runt Afrika.
MacMahon hade dock inga planer på att sitta stilla. Under natten hade han flyttat fram delar av sina reserver till fronten, och planerade ett frontalanfall mot samtliga brittiska ställningar, samtidigt som slagskeppen förhindrade alla brittiska försök till truppförflyttningar genom en enorm spärreld.
Slagskeppen utanför Mersah Matruh
De franska trupperna lämnade åter sina grunda skyttegravar, fällde bajonetter och rusade mot de brittiska linjerna. Det stod snart klart att britterna inte ännu var mogna att ge upp – det franska anfallet stapplade, saktade långsamt ner och stannade, precis som det gjort föregående dag. Detta var framförallt tydligt på den sträcka av fronten där britterna fortfarande höll delar av sina tidigare väl förberedda skyttegravar sedan den tolfte.
Fransmännen lyckades här på flera ställen, liksom föregående dag, att ta sig ner i de främre skyttegravarna, men lyckades inte fortsätta framåt. MacMahon satte dock in reserver på denna frontsträcka, vilket tillät dem att förbli i sina positioner istället för att kastas tillbaka av den våldsamma brittiska motattacken. En viss ljuspunkt skönjdes dock också här – på den absolut mest vänstra delen av de skyttegravar som hölls av britterna lyckades fransmännen kasta ut dem ur en skyttegravssektion av en längd av cirka hundra meter. De stora förluster som medföljde detta gjorde att detta dock inte kunde utnyttjas till flankanfall mot britterna.
Återigen en kontrafaktisk bild från "Afrique" - taggtråd användes inte i kriget i Nordafrika
På den vänstra flanken tvingades britterna att retirera längs kustvägen, men tack vare sina förberedda skyttegravar kunde de göra hårt motstånd och sakta ner den franska framryckningen avsevärt. Fransmännen lyckades dock under en hel dags strider ta ett rejält bett av kustvägen och omkringliggande områden, innan de stoppades av mörkret och ett hårdnande brittiskt motstånd.
Den högra flanken var det område som drabbats värst av Broadwoods och Haigs omförflyttningar under natten. Detta kombinerat med det faktum att fronten inte hade lika utbyggda skyttegravssystem som de andra områdena tillät fransmännen att rycka fram en lång sträcka samt att räta ut fronten, som tidigare varit väldigt krokig och full av utbuktningar.
När natten föll var den brittiska situationen långt ifrån hopplös, men problemen började hopa sig. Tre dagars intensiva strider hade börjat tära både på de brittiska soldaternas moral och på deras ammunitionsförråd. Britterna var tvungna att börja ransonera sina patroner, medan fransmännen hade en stadig ström med ny ammunition från Eclaire – och fler konvojer var på väg från Marseilles.
Broadwood tvingades inse att trots att hans soldater lät fransmännen lida för varje steg de tog mot Mersah Matruh hade de bara ammunition för ett fåtal dagars strider till. Det började gå upp för honom att om han inte lyckades bryta sig ut snart skulle han vara tvungen att kapitulera, en framtidsvision som han inte hade så värst mycket till övers för.
Nästa dag började likadant. Fransmännen stormade fram, Eclaire bombarderade staden och britterna sköt för allt de var värda. Den enda stora framgången under den fjortonde var att fransmännen tack vare nyanlända reserver kunde utnyttja den del av skyttegravarna de erövrat till att trycka ut britterna från ytterligare ett antal hundra meter av befästningarna, vilket i princip tillintetgjorde nästan alla brittiska framsteg sedan början av striden.
Erövrad brittisk huvudskyttegrav
Broadwood rådgjorde framåt kvällen med Haig, och de kom överens om att de var tvungna att bryta sig ut nästa dag om de inte skulle kapitulera. Den brittiska styrkan var vid det här laget allvarligt decimerad, demoraliserad och led brist på det mesta, även mat.
Under natten förflyttade större delen av styrkan sig till den högra flanken för att i gryningen slå sig ut ur fickan runt Mersah Matruh. I den här sektorn visste de att fransmännen inte var lika starka som på andra ställen vid linjen, och Broadwood hoppades kunna bryta igenom på endast en timme.
När solen gick upp den femtonde juni 1899 vaknade den engelska ”dundrande hjorden”, reste sig upp, och kastade sig mot den franska högra flanken. Fransmännen vacklade, stapplade och föll. Britterna rusade fram för att utnyttja genombrottet och strömmade västerut med en fart som dagen innan skulle ha varit otänkbar.
Ännu en bild från Afrique - lägg märke till de ohistoriska brittiska uniformerna
MacMahon underrättades om den massiva brittiska attacken efter en halvtimme, och reagerade omedelbart. Han skickade snabbt fram reserver för att täppa till hålet, förflyttade delar av fronttrupperna västerut, och beordrade resten att anfalla de nu uttunnade brittiska leden utanför Mersah Matruh.
Slagskeppen, som hittills hade väntat på order och legat redo att återigen börja beskjuta Mersah Matruh fick nu order att svänga kanonerna österut. Det massiva bombardemanget fick de brittiska soldaterna att förlora det hopp de återvunnit genom sitt genombrott, och gjorde dem därför mycket sårbara för den franska motattack som nu genomfördes av den förstärkta flanken. Britterna bröt sina led och flydde i panik tillbaka mot Mersah Matruh. Utbrytningen var över.
På huvudfronten stormade franska soldater in i Mersah Matruh och tvingade chockade brittiska soldater att kapitulera, och runt klockan halv två höll britterna endast ett litet område inne i Mersah Matruh. Broadwood anhöll om eld upphör hos MacMahon.
Klockan två kapitulerade britterna i Mersah Matruh officiellt och påbörjade sin långa marsch västerut mot Alger. Broadwood sköt sig själv i skam över att ha misslyckats.
Den brittiska arméns rygg hade knäckts. Vägen mot Alexandria låg öppen.
Broadwood och Haig hade för tillfället övergivit alla tankar på att anfalla, utan hade istället kommit överens om att försöka få den franska armén att förblöda genom ett segt försvar av den alltmer förstörda staden. Varje dag de höll ut var ytterligare en dag som den brittiska flottan kunde segla runt Afrika.
MacMahon hade dock inga planer på att sitta stilla. Under natten hade han flyttat fram delar av sina reserver till fronten, och planerade ett frontalanfall mot samtliga brittiska ställningar, samtidigt som slagskeppen förhindrade alla brittiska försök till truppförflyttningar genom en enorm spärreld.
Slagskeppen utanför Mersah Matruh
De franska trupperna lämnade åter sina grunda skyttegravar, fällde bajonetter och rusade mot de brittiska linjerna. Det stod snart klart att britterna inte ännu var mogna att ge upp – det franska anfallet stapplade, saktade långsamt ner och stannade, precis som det gjort föregående dag. Detta var framförallt tydligt på den sträcka av fronten där britterna fortfarande höll delar av sina tidigare väl förberedda skyttegravar sedan den tolfte.
Fransmännen lyckades här på flera ställen, liksom föregående dag, att ta sig ner i de främre skyttegravarna, men lyckades inte fortsätta framåt. MacMahon satte dock in reserver på denna frontsträcka, vilket tillät dem att förbli i sina positioner istället för att kastas tillbaka av den våldsamma brittiska motattacken. En viss ljuspunkt skönjdes dock också här – på den absolut mest vänstra delen av de skyttegravar som hölls av britterna lyckades fransmännen kasta ut dem ur en skyttegravssektion av en längd av cirka hundra meter. De stora förluster som medföljde detta gjorde att detta dock inte kunde utnyttjas till flankanfall mot britterna.
Återigen en kontrafaktisk bild från "Afrique" - taggtråd användes inte i kriget i Nordafrika
På den vänstra flanken tvingades britterna att retirera längs kustvägen, men tack vare sina förberedda skyttegravar kunde de göra hårt motstånd och sakta ner den franska framryckningen avsevärt. Fransmännen lyckades dock under en hel dags strider ta ett rejält bett av kustvägen och omkringliggande områden, innan de stoppades av mörkret och ett hårdnande brittiskt motstånd.
Den högra flanken var det område som drabbats värst av Broadwoods och Haigs omförflyttningar under natten. Detta kombinerat med det faktum att fronten inte hade lika utbyggda skyttegravssystem som de andra områdena tillät fransmännen att rycka fram en lång sträcka samt att räta ut fronten, som tidigare varit väldigt krokig och full av utbuktningar.
När natten föll var den brittiska situationen långt ifrån hopplös, men problemen började hopa sig. Tre dagars intensiva strider hade börjat tära både på de brittiska soldaternas moral och på deras ammunitionsförråd. Britterna var tvungna att börja ransonera sina patroner, medan fransmännen hade en stadig ström med ny ammunition från Eclaire – och fler konvojer var på väg från Marseilles.
Broadwood tvingades inse att trots att hans soldater lät fransmännen lida för varje steg de tog mot Mersah Matruh hade de bara ammunition för ett fåtal dagars strider till. Det började gå upp för honom att om han inte lyckades bryta sig ut snart skulle han vara tvungen att kapitulera, en framtidsvision som han inte hade så värst mycket till övers för.
Nästa dag började likadant. Fransmännen stormade fram, Eclaire bombarderade staden och britterna sköt för allt de var värda. Den enda stora framgången under den fjortonde var att fransmännen tack vare nyanlända reserver kunde utnyttja den del av skyttegravarna de erövrat till att trycka ut britterna från ytterligare ett antal hundra meter av befästningarna, vilket i princip tillintetgjorde nästan alla brittiska framsteg sedan början av striden.
Erövrad brittisk huvudskyttegrav
Broadwood rådgjorde framåt kvällen med Haig, och de kom överens om att de var tvungna att bryta sig ut nästa dag om de inte skulle kapitulera. Den brittiska styrkan var vid det här laget allvarligt decimerad, demoraliserad och led brist på det mesta, även mat.
Under natten förflyttade större delen av styrkan sig till den högra flanken för att i gryningen slå sig ut ur fickan runt Mersah Matruh. I den här sektorn visste de att fransmännen inte var lika starka som på andra ställen vid linjen, och Broadwood hoppades kunna bryta igenom på endast en timme.
När solen gick upp den femtonde juni 1899 vaknade den engelska ”dundrande hjorden”, reste sig upp, och kastade sig mot den franska högra flanken. Fransmännen vacklade, stapplade och föll. Britterna rusade fram för att utnyttja genombrottet och strömmade västerut med en fart som dagen innan skulle ha varit otänkbar.
Ännu en bild från Afrique - lägg märke till de ohistoriska brittiska uniformerna
MacMahon underrättades om den massiva brittiska attacken efter en halvtimme, och reagerade omedelbart. Han skickade snabbt fram reserver för att täppa till hålet, förflyttade delar av fronttrupperna västerut, och beordrade resten att anfalla de nu uttunnade brittiska leden utanför Mersah Matruh.
Slagskeppen, som hittills hade väntat på order och legat redo att återigen börja beskjuta Mersah Matruh fick nu order att svänga kanonerna österut. Det massiva bombardemanget fick de brittiska soldaterna att förlora det hopp de återvunnit genom sitt genombrott, och gjorde dem därför mycket sårbara för den franska motattack som nu genomfördes av den förstärkta flanken. Britterna bröt sina led och flydde i panik tillbaka mot Mersah Matruh. Utbrytningen var över.
På huvudfronten stormade franska soldater in i Mersah Matruh och tvingade chockade brittiska soldater att kapitulera, och runt klockan halv två höll britterna endast ett litet område inne i Mersah Matruh. Broadwood anhöll om eld upphör hos MacMahon.
Klockan två kapitulerade britterna i Mersah Matruh officiellt och påbörjade sin långa marsch västerut mot Alger. Broadwood sköt sig själv i skam över att ha misslyckats.
Den brittiska arméns rygg hade knäckts. Vägen mot Alexandria låg öppen.
Last edited:
Tok vi som støttet britene feil?
edit: Aner ikke hvordan jeg klarte å sette et utropstegn der...
edit: Aner ikke hvordan jeg klarte å sette et utropstegn der...
Last edited: